Vi talar ofta om behovet av tvärvetenskap och idag sitter jag i Milano och praktiserar just detta. Runt samma bord sitter kemister, molekylärbiologer, toxikologer, epidemiologer och riskbedömningsforskare. Men vad menar vi med tvärvetenskap och hur ser framtiden ut? Det passar väl som fråga i en kalender-lucka med två dagar!

Definitionen av en ”disciplin” och diskussioner om skillnaden mellan tvärvetenskaplig, mångvetenskaplig och transvetenskaplig forskning är viktig. Även om det inte finns enighet om exakta definitioner är det tydligt att forskningsområden är dynamiska – ständigt framväxande och omvandlande. Vad som anses tvärvetenskapligt idag kan betraktas som inomvetenskapligt imorgon.

Tvärvetenskaplig forskning bygger som jag ser det på integreraring av information, verktyg, perspektiv och begrepp för att hitta ny kunskap eller som i mitt fall i syfte att lösa problem vars lösningar ligger utanför ramen för enskilda forskningsområden. När det gäller kemikaler, hälsa och miljö är det uppenbart att det krävs tvärvetenskap. Men en spaning som jag gjort är att forskningsrådet Formas, som ansvarar för forskning kring kemikalier, hälsa och miljö, har till exempel inte gjort någon riktad satsning på tvärvetenskapliga kemikalieprojekt inom området sedan 2013. Jag hoppas och tänker arbeta för en förändring nästa år.

/Mattias

Personangrepp, en allt viktigare del av anti-miljörörelsen. Republikanerna i USA sätter nu press på WHO:s cancerforskningsinstitut (IARC) genom att hota dra in USA:s bidrag till organisationen om de inte tar avstånd från en namngiven forskare. Här kan du själv läsa brevet.

IARC har under decennier gjort stora insatser genom att sätta fokus på kemiska ämnen och faktorer som kan anses öka risken för cancer. Bedömningarna har ibland kritiserats för att alltför ensidigt fokucera på faran, dvs. om ett ämnen KAN orsaka cancer, oavsett exponering. Ett exempel är bedömningen av Glyfosat och det är detta som retat upp politikerna runt Donald Trump. Utan att gå in på dataunderlaget kring IARCs klassificering av Glyfosat som ”Klass 2A – troligen cancerframkallande hos människa” vill jag fästa uppmärksamhet på hur anti-miljörörelsen allt oftare använder personangrepp, som ett retoriskt vapen. Genom att peka på intressekonflikter vill man sänka trovärdigheten (ethos) hos olika experter. Det är viktigt att visa vilka kopplingar som finns mellan olika intressenter och experter, men alltför ofta används denna information för att gömma undan den verkliga sakfrågan. Genom att måla upp en bild av etablissemangets konspiration vill man öka polariseringen och försvåra beslut om att reglera kemikalier. Forskning avfärdas som en form av politisk aktivism.

Storyn som sprids går ut på att en forskare fått mycket bra betalt från en advokatfirma som jobbar med att stämma bekämpningsmedelsindustrin för hälsoeffekter hos jordbrukare. Genom att påverka IARC så att Glyfosat klassificeras som cancerframkallande skulle advokaterna öka chansen att vinna och få del av ett eventuellt rekordskadestånd. Dessutom var uppdraget något som forskaren ska ha hemlighållit. Problemet är bara att forskaren inte fick konsultuppdraget förrän efter IARCs bedömning var färdig och att han inte ingick i den grupp som beslutar om klassificering utan var inbjuden som sakkunnig.

Preident Trump anger tonen i den politisering av forskningen som blir allt vanligare.

I brevet till IARC, daterat 8 december 2017, hotar nu republikanerna öppet med det ekonomiska vapnet om inte IARC tydligt tar avstånd från den namngivne experten, Christoffer Portier. Jag känner Chris Portier relativt väl som föreläsare både i Sverige och utomlands och uppfattar honom som både kunnig, balanserad och saklig. Senast på fredag klockan 12:00 måste IARC ha svarat politikerna om man inte vill riskera indraget bistånd. Vi får se hur det går, men vackert är det inte.

/Mattias

Akademisk musikkultur präglar lucka nr8. I konserthuset spelar kungliga filharmonikerna en nobelkonsert för den gamla världens forskare. Samtidigt i en festlokal i Sollentuna firar vi en nydisputerad doktor. Där spelas indisk folkmusik till middagen. På ett par decennier har akademin i Sverige globaliserats. Studenter från Indien och Kina präglar idag studentgrupperna i Sverige på ett helt nytt sätt. I takt med att gamla jättar som USA och Storbritannien snörper sin utveckling får andra regioner kliva fram.

/Mattias

Riksdagspolitikern Penilla Gunther (KD) sitter i näringsutskottet och jag blev nyfiken på hennes tankar kring innovation och nya metoder för att testa kemikalier och läkemedel efter en diskussion tidigare i höstas. Idag möttes vi igen i riksdagens café. Sitter man i näringsutskottet ser man mycket av motorn i svensk kemikaliepolitik. Många tror att säkra (eller i värsta fall osäkra) kemikalier skapas på myndigheter och universitet, men faktum är att motorn är de svenska företagen. Både de som tillverkar kemikalier och läkemedel och de som säljer varor och tjänster. För att det ska fungera långsiktigt är forskning och utbildning centralt, men universitet skapar ”bara” möjligheter. Myndigheterna skapar med sina regler och beslut i sin tur förutsättningar för ett hållbart samhälle, trafikregler och vägar till hållbarhet så att säga. Men motorn är de aktiva företagen. Idag talade jag och Penilla mycket om möjligheterna med nya försöksdjursfria metoder och det egentligen borde flyttas politiskt till innovationsfrågorna och att forskning, innovation och hållbar utveckling hänger samman.

/Mattias

Jag arbetar idag med slutredigeringen av en vetenskaplig studie där vi tillsammans med Giftinformationscentralen följt upp ett antal olyckor där människor exponerats för farliga och frätande rengöringsmedel. Flera av de personer vi intervjuat beskriver olyckorna som slumpmässiga och främst orsakade av otur. Denna fatalism verkar vara utbredd på svenska arbetsplatser. Ur den enskildes perspektiv är de flesta olyckor engångshändelser, men vi har nu identifierat 2000 liknande olyckor under en 5-årsperiod. Är det då bara fru Fortuna vi bör anklaga när skyddsglasögon saknas eller när förpackningen saknar riktig märkning? Sverige må vara sekulär stormakt, men i djupet verkar många söka sig till ödets gudinna, som erbjuder en förrädisk lindring av våra skuldkänslor. Det får konsekvenser i det förebyggande arbetsmiljöarbetet. En slumpmässig händelse kräver inga förändringar och utkräver heller inget ansvar, varken av den enskilde eller systemet.

De tre nornorna är ödets gudinnor i den nordiska mytologin och verkar ha en stark ställning i svenskt arbetmiljöarbete. De spinner ödets trådar.

/Mattias

Det var mörkt när jag gav mig av till Swetox i morse för att hinna ha ett morgonmöte med kollegan i Tokyo innan hon går och lägger sig. Hon önskar mig en god morgon, vilket jag tolkar som om Skype avslöjat mina sömndrukna ögon. Efter någon timme säger jag go’kväll och går ner till fikarummet för en kopp hett, svart frukost-te. Arbetsdagen löper vidare, just idag på temat astmatiker och irriterande gaser. Innan jag vet ordet av är det mörkt ute igen. Imorgon ska jag hålla ett webinarium i USA och bilderna måste skickas under eftermiddagen så att den tekniskt ansvarige i Kalifornien ska hinna lägga in dem direkt på morgonen, alltså idag. Själva testkörningen styrs av en kollega i Washington och ska starta klockan 12:00, amerikansk östkusttid. Klockan är sex på kvällen när jag kopplar upp mig. Det flyter på bra. Innan jag stänger av datorn läser jag en artikel om årets Nobelpris i medicin. Det handlar om s.k. klock-gener och regleringen av vår dygnsrytm. Funderar på hur forskningens arbetstider såg ut när upptäckten gjordes 1984. God afton!

/Mattias

En kall morgon i december och det råder ovanligt stor aktivitet på institutionen. Tre professorer står oroligt lutade över en maskin och försöker hitta felet. Varför fungerar den inte? Det är uppenbart att forskningsprojekten står stilla i väntan på att maskinen ska starta igen. Tillslut ger de upp och bestämmer samfällt att gå till korridoren intill för att använda en annan kaffeautomat.

Trots statens satsningar på infrastruktur är det min erfarenhet att kaffemaskinen är mest omhuldad bland oss forskare. Det är inte så konstigt eftersom de bästa idéerna ofta föds i samtal med andra forskare. Samtal som leder till samverkan.

Just ordet ”samverkan” nämns 207 gånger i den senaste forskningspropositionen, första gången redan i titeln: ”Kunskap i samverkan”. Problemet är bara att universitetens styrning fungerar på ett helt annat sätt. Tjänster tillsätts och medel delas ut i relation till antal publicerade artiklar och citeringar. Dessa mått speglar i bästa fall den inomvetenskapliga nyttan, men är kontraproduktiva när det gäller att få ut kunskapen i samhället. I forskarrollen ingår visserligen att hålla föredrag på konferenser, skiva populärvetenskapliga artiklar (eller bloggar), leda uppdragsutbildningar och delta i olika nätverk. Men hittills har meriter från samverkan enbart haft en marginell betydelse när nya tjänster ska tillsättas. Faktum är att stora universitet som mitt eget (Karolinska Institutet), saknar en strategi och modell för att utvärdera samverkan. Jag har sneglat lite på hur funderingarna ser ut i andra länder. Vid Brunel University, strax utanför London, har man till exempel en modell för att utvärdera olika kategorier av kunskap. Det handlar om ny kunskap och påverkan på framtida forskning, men även om påverkan på lagar, riktlinjer, förändringar i beteende och arbetssätt, samt påverkan på den allmänna opinionen. Skulle jag önska mig en julklapp från rektor skulle det vara att få delta i utformningen av ett nytt samverkansinriktat budget- och tjänstetilldelningssystem.

/Mattias