Månad: september 2017

Vatten är också ett gift!

/ mattiasoberg / 2 kommentarer

Av alla dödsfall som orsakas av giftiga kemikalier är nog vattenförgiftning det mest onödiga. Det handlar inte om drunkning, utan om att dricka för mycket vatten. Det senaste dödsfallet som jag känner till i Sverige inträffade 2012, då en flicka omkom efter att ha spelat vatten-poker på ett ungdomsläger. Ett annat fall som fått mycket uppmärksamhet inträffade 2007 i Kalifornien, då en lokal radiostation arrangerade en vattendrickar-tävling. En av deltagarna, en 28-årig mamma, satsade stort och drack drygt 7 liter. På vägen hem ringer hon ett samtal och berättar om en sprängande huvudvärk. Några timmar senare hittas hon död i sitt hem.

water

Det som händer är att de salter som finns naturligt i kroppen späds ut, vilket leder till att vatten börjar läcka in i cellerna, vilket i sin tur snabbt påverkar nervcellerna i hjärnan. Vanliga symtom vid vattenförgiftning är till exempel allmän förvirring, huvudvärk, illamående och kramper.

Borde vi förbjuda vatten? När man riskbedömer en kemikalie är det viktigt att skilja på ”fara” och ”risk”. Fara är den skada som ett ämne kan orsaka (t.ex. cancer, leverskada, frätskada) medan risk är sannolikheten att skadan faktiskt uppkommer. Vatten har precis som andra kemikalier ett registrerat id-nummer (CAS: 7732-18-5). Det påverkar en rad olika hormoner och experimentella studier visar att ämnet allvarligt kan skada levande celler. Nästa gång du läser att ett giftigt ämne hittats i något sammanhang, så titta efter något som indikerar om exponeringen är hög eller låg. Ibland är det bara media som sätter en smaskig rubrik för att locka fram ett klick.

Om allt är farligt, varför ska vi ändå bry oss om kemikalier som förekommer i låga halter? Jo, det finns goda skäl att agera. Ur ett management-perspektiv bör man inte vänta med beslut tills alla data och alla detaljer är kända. Cancerframkallande och fosterskadande ämnen bör vi undvika så långt det går. En annan situation kan vara ämnen som ger effekter som aldrig går att detektera på individnivå, men ökar risken för hela befolkningen. Ett sådant exempel är bly som i relativt låga koncentrationer sänker intelligensen med några IQ-poäng. Eftersom vi har så stor naturlig variation drabbas ingen individ direkt, men tillsammans blir vi lite trögare i skallen. Om vi hjälps åt att sänka exponeringen av dessa ämnen blir det också bättre för alla. Att många låga halter tillsammans kan bidra till en effekt är ett annat välkänt faktum och ofta är det också klokt att undvika exponering när riskerna delvis är okända. Har man dålig kunskap är det smart att vara försiktig, precis som i svampskogen.

På tal om mer kunskap. Här får du lite fakta om giftet vatten…

Nyttan med vatten

Alla systemen i din kropp behöver vatten för att fungera. Vatten behövs bland annat för att reglera temperaturen, förhindra förstoppning, och spola ut ämnen som kroppen inte behöver.

Orsaker till vattenförgiftning

Det finns två typer av vattenförgiftning. Den ena beror på att man dricker för mycket och den andra på att kroppen inte kan bli av med vatten ordentligt.

Kända riskgrupper är extremidrottare som fokuserar för mycket på att dricka tillräckligt och glömmer att även fylla på med salter. Det finns ingen exakt formel om hur mycket du bör dricka. Vanliga situationer som extrem värme, stor aktivitet eller sjukdom med feber kräver högre vätskeintag än genomsnittet.

Vissa sjukdomar minskar förmågan att bli av med vatten. Det kan till exempel gälla personer med hjärtsvikt och njurproblem. Sjukdomar som schizofreni och droger som ecstasy kan vara riskfyllda då de ibland leder till okontrollerad törst.

Hur vet jag att jag dricker lagom?

Kolla kisset! Svagt gul urin indikerar att nivån är ok. Mörkare urin betyder att du behöver mer vatten medan färglös urin betyder att njurarna pumpar ut överskottsvatten. Har du en vanlig dag och är frisk så drick vatten när du är törstig. Kroppen har bra koll på behovet och njurarna är fantastiska på att reglera eventuellt över- och underskott.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

There is no spoon!

/ mattiasoberg

Riskbedömning av kemikalier baseras på experiment där man testar vilken koncentration som kan ge skadliga effekter. Baserat på dessa observationer kan man sedan bestämma vilka doser av ett ämne som kan tillåtas i olika sammanhang. Men hur vet vi vilka slutsatser som är riktiga utifrån enstaka resultat? Med hjälp av datorsimulering kör vi nu tusentals låtsasförsök för att se hur ofta resultaten stämmer med den ”sanning” som vi i förväg har definierat.

Det är just detta som gör toxikologisk riskbedömning till ett fantastiskt kul forskningsområde. Jag får röra mig i gränslandet mellan den observerbara verkligheten på labb och den ”verkliga” verkligheten där människor lever, verkar, älskar och dör (förhoppningsvis utan alltför stor inverkan av kemikalier). För att ingen ska förstå hur spännande det är använder vi ett avancerat kod-språk. Idag ska vi till exempel träffas inom OECD för att tala om ”the BMD approach to multiple endpoints”. Låt mig försöka avslöja vad det egentligen handlar om.

Tänk dig filmen Matrix, fast på riktigt. I Syskonen Wachowski allegoriska filmberättelse är alla människor fångna i ett datorprogram. De har befunnit sig där sedan födseln och känner inte till någon annan verklighet. I stora drag är det en SciFi-version av Platons grott-liknelse. Som exprementalist vill jag gärna lita på mina egna observationer och ser dessa som ”verkligheten”. En vanlig missuppfattning (även bland forskare) är att om man inte observerar någon effekt så har man bevisat att det inte finns någon effekt vid den testade dosen. Faktum är att bevis för att ingen effekt finns (i betydelsen noll effektstorlek) aldrig kan hittas, eftersom det skulle kräva oändligt stora försök. Den rätta tolkningen av en ”negativ” studie är att det inte finns några tecken på en effekt, vilket inte är detsamma som bevis på en icke-effekt. Jag behöver alltså skilja på observerad effekt och sann effekten. ”The red pill or the blue pill…”

matrix

Ur filmen Matrix (1999). Det röda pillret och dess motsats, det blå pillret, representerar valet mellan: Kunskap, den ibland smärtsamma verklighetens sannhet (röda pillret) och Falskhet, den lycksaliga okunskapens illusion (blå pillret).

Den observerade effektstorleken i ett försök är endast en uppskattning av den verkliga. Som ett illustrativt exempel vill jag att du tänker dig en mycket stor (oändlig) grupp av försöksråttor utsatta för en viss dos av ett kemiskt ämne, vilket resulterar i en förekomst av leverskador hos var femte djur (medan den är 0 % utan exponering). Nu väljer vi slumpmässigt ut fem djur och tittar hur många av dessa som inte har en leverskada. Att alla djuren är friska är inte helt osannolikt. Statistiskt sätt är det 33 % chans att alla fem råttorna är friska. Om vi bara känner till fem friska djur frestas vi att slå fast att den dos som råttorna exponerats för inte ger effekt.

En möjlighet att få bättre information skulle kunna vara att testa många olika doser och beskriva hela dos-responssambandet. Man kan komma långt utan att öka antalet försöksdjur och istället använda dem på ett smartare sätt, vilket jag visat i tidigare studier (Törnqvist et al. 2014; Kalantari et al., 2017). Ett flexibelt val av dosgrupper ger bättre möjlighet att beskriva vilken exponering som kan orsaka en definierad effektnivå. Vi kan dessutom beskriva hur säker slutsatsen är. Problemet är att dagens test-praxis bygger på att man bara testar tre olika doser och därefter pekar ut den dos som inte ger en OBSERVERAD effekt. Man skiljer alltså inte tydligt på observation och verklighet. I stort sätt samtliga riskbedömningar som rapporterats till den Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) har gjorts på detta sätt, vilket i teorin innebär att vi riskerar att underskatta risken för ämnen som bara testats enstaka gånger.

Precis denna typ av filosofiska frågor diskuterar vi idag inom OECD. Förhoppningen är att öppna upp för moderna teststrategier och nya sätt att beskriva dos-respons, eller för att återvända till Matrix, att få industrin och myndigheter att välja det röda pillret lite oftare.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Blue bananas!

/ mattiasoberg

”Är det OK att samla dricksvatten i den blå tunnan?” Bananodlaren har av grossisten fått reda på att han måste använda vissa kemikalier för att få sälja sina bananer. Frågan är bara vad han ska göra med de blå tomma tunnor som varit fyllda av kemikalier. En viktig del i riskbedömningar är att veta hur mycket information som behövs för att kunna fatta ett klokt beslut. Man behöver inte alltid göra avancerade beräkningar för att hantera en risk. Ofta kommer man långt med att ta bort exponeringen. – Nej, det är ingen bra idé att spara vatten i gamla gifttunnor.

Idag för sju år sedan besökte jag Costa Rica för första gången. Under de år som passerat har jag fått glädjen att delta i en rad intressanta projekt i landet. Tillsammans med forskarna vid Universidad National och Lunds Universitet har jag bland annat visat att barn och gravida som bor nära konventionella bananodlingar har högre exponering för kemikalier trots att de inte arbetar på plantagen. En tidigare okänd exponeringsväg är att kvinnorna tvättar sina mäns arbetskläder och på så sätt själva får i sig av giftiga kemikalier. En ny studie som nyligen presenterats som master-uppsats visar att de kvinnor som arbetar med att spreja bananer med bekämpningsmedel innan de förpackas på något sätt får med sig ämnet hem och att deras barn därför har förhöjda halter. Vårt ansvar som konsumenter, beslutsfattare och forskare bör inte begränsas av nationsgränser. Våra val av inköp, regleringar och forskningsområden påverkar inte bara vår egen miljö och hälsa utan kanske främst någon annans dito.

bananodlare

De blå plastpåsarna som bananderna växer i är impregnerade med insektsmedel. Jag har själv sett att de ibland används som gardiner i enkla hus på landsbygden. (Foto: Rosario Quesada Varela)

En vanlig invändning mot att agera är såklart att exponeringsnivån ofta är så låg att vi inte kan förvänta oss tydliga hälsoeffekter. Andra menar att yrkesmässig exponering är försumbar om man bara använder rätt skyddsutrustning. Men ett tråkigt faktum kvarstår. De kemikalier som används för att bekämpa insekter och svampar tar sig vidare och hamnar i lokalbefolkningen och som resthalter i de matvaror vi köper i Sverige. Detta får mig att tänka på bananbonden med den blå plasttunnan. Han frågade inte hur mycket vatten man kan dricka ur tunnan innan risken för hälsoeffekter blir för stor. På samma sätt tycker jag att det är rimligt att vi väljer bort produkter med vissa kemikalier även i de fall då halterna är låga. Det kan handla om övergripande internationella beslut men också om att välja ekologiska bananer till fruktkorgen på jobbet.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)