”Dödsviruset” behöver ett namn.

I morse stod jag återigen på ett fullpackat pendeltåg på väg mot jobbet. Längre in i tågvagnen nyser ett barn i en vagn och jag tänker på att en nysning är smittsammare än många kanske tror. Mellan 3000 och 5000 små droppar sprids ut i luften med en hastighet på 120 kilometer i timmen. Små droppar är ett enkelt sätt för virus, däribland influensa, att spridas. Just denna vecka har hälsomyndigheter i många länder arbetat mycket med att kartlägga det senaste tillskottet i familjen Corona-virus, som först upptäktes i Wuhan i Kina. Världshälsoorganisationen WHO har aktiverat sitt ”incident management system” och de första sjukdomsfallen rapporteras från länder utanför Kina. Det är kanske bara en tidsfråga innan de första fallen dyker upp i Europa och Sverige.

corona

Corona betyder krona. Namnet kommer av att viruset i mikroskop ser ut att vara omsluten av en krona med små utskott.

En ofta förbisedd del av riskkommunikation är hur man namnger olika sjukdomar. Här finns dessutom en krock mellan den medicinska vetenskapen, som vill vänta tills man tydligt karaktäriserat viruset, allmänhetens behov av snabb information, och medias driv mot klickvänliga nyheter. ”I begynnelsen var Ordet” börjar en av Bibelns mest kända böcker och ord påverkar tydligt vårt sätt att förhålla oss till kognitivt svårfångade begrepp som pandemier. Det är en viktig kunskap för alla oss som intresserar oss för riskbegreppet.

Just nu florerar en rad olika namn på viruset:

”nya coronaviruset” – är helt obegripligt då få läsare är biologer med kunskap om virusfamiljer. (Expressen) Googlar man på Corona dyker det dessutom upp reklam för ölsorten med samma namn. ”Brödig smak med inslag av citrus och örter. Serveras vid 8-10°C som sällskapsdryck eller till kryddstarka rätter.” skriver Systembolaget i vad som snart kan bli en klassiskt PR-problem om man inte bara vill nå målgrupper med sinne för morbid humor.

”Dödligt kinesiskt lungvirus” – antyder både ett visst ansvar från den kinesiska staten och att det är livsfarligt. Att vanlig influensa också är dödligt nämns såklart inte. (Nyheter Idag)

”Mystiskt virus” rapporterar TV4, medan ”dödsviruset” dyker upp som klick-bete på andra ställen (Expressen igen).

Vad ett virus kallas är inte oviktigt. 2009 dök ”svininfluensan” upp vilket fick Egyptens myndigheter att nödslakta alla grisar. Det hade ingen koppling till smittan, men man ville lugna befolkningen och visa handlingskraft. Majoriteten i landet är muslimer och många ser fläskkött som haram (orent) medan den fattiga minoriteten kristna kopter har en relativt stor grisuppfödning (här en artikel i SvD). Så småningom fick influensan det mer neutrala, men krångliga, namnet A(H1N1)pdm09. Det betyder egenligen bara att det är en vanlig influensa som dök upp under 2009.

Spanska Sjukan är ett av de mest fruktansvärda viruspandemierna i modern tid. Vintern 1918 spreds den dödliga sjukan i Sverige. Befolkningen uppmanades att undvika folksamlingar. Passagerarantalet på spårvagnarna begränsades och vagnarna rengjordes med karbolsprit mellan turerna. Eleverna slapp gå i skolan vilka istället fick bli provisoriska epidemisjukhus. I Sverige dog 37 573 personer under åren 1918–1920 enligt den officiella statistiken. Globalt dog 30 miljoner, men Spanska sjukan dödade trots allt ”bara” ungefär 2% av de diagnosticerade fallen i Sverige. Många av de som dog var dock unga och friska när de drabbades. Trots sitt namn så startade spanska sjukan inte i Spanien, men det var det land där sjukdomen först fick stor mediabevakning. Landet var neutralt, medan de länderna som deltog i 1:a världskriget ägnade sig åt omfattande cencur och fake news för skapa god stridsmoral bland vanligt folk. (läs mer på wikipedia). Under lång tid kom dock Spanien orättvist att associeras till sjukdomen.

Så frågan kvarstår och den är viktigare än vi kanske tror. Vad ska det nya viruset heta? Internationella myndigheter borde ta fram en process för att namnge nya virus, så vi slipper svartlistade djur och platser. När rubriksättarna skapar nomenklaturen lär oss historien att vi människor ofta fattar dåliga beslut.

Prosit!

/Mattias

Din skärm bär på en oroande hemlighet.

Hur många timmar tittar du på en skärm varje dag? Surfplattan, telefonen, TV-apparaten, kameran, datorn, reklamskylten, displayen i hissen. De finns överallt och tiden vi tittar på skärmarna orsakar en hel del friktion mellan människor. Enligt en undersökning uppger fyra av tio föräldrar att de varje vecka har konflikter med sina barn kring reglerna för deras skärmtid.

Samtidigt ska till och med förskolebarn aktivt förses med fler skärmar enligt politiska beslut. ”Det säger sig nästan själv att det här är oerhört viktigt för ett framtida yrkesliv”, säger skolminister Anna Ekström (S) när regeringen driver på för att förskolor och skolor ska ha mer skärmbaserad undervisning.

Men den här texten handlar inte om tidsplanering eller pedagogik, istället ställer den frågan om vilka kemikalier som gör att du kan läsa den här texten eller istället se en film. Vad är det för kemikalier som finns i skärmen? Kan dessa s.k. flytande kristaller ta sig ut i miljön? Och har de egenskaper som skulle kunna göra att de kan hota vår hälsa?

LCD står för liquid crystal display, dvs. skärmar med flytande kristaller. Flytande kristaller är ämnen som både är flytande och fasta. (Ja, i skolan lurar vi barnen att det bara finns tre aggregationstillstånd och de flesta lever hela livet lyckligt ovetande om denna villfarelse). De ofta långsmala molekylerna som bildar flytande kristaller kan röra sig relativt fritt, men ordnar sig samtidigt i tydliga strukturer. De är dessutom påverkbara och med hjälp av elektriska fält kan man styra deras positioner och få dem att återge olika färger. Ena sekunden formar de en text medan de nästa sekund växlar om till en bild. Trots att vi alla använder skärmar dagligen vet varken vi eller våra myndigheter särskilt mycket om den bakomliggande kemin.

En rapport från 2018 beräknar att det på ett år tillverkas LCD-skärmar motsvarande 198 miljoner kvadratmeter (referens i Su et al., 2019). Det är en yta något större än Stockholm. I samma takt som nya skärmar tas i bruk slängs de gamla, vilket leder till enorma mängder av e-skrot runt om i världen. Men vilka är de och vart tar de flytande kristallerna vägen?

Tänk dig filmen Jurassic Park. I Steven Spielbergs tappning besöker några forskare en temapark på en ö, som är bebodd av dinosaurier skapade av förhistorisk DNA. Medan parkens mastermind, miljardären John Hammond (spelad av Richard Attenborough), försäkrar alla att anläggningen är säker, upptäcker besökarna snart att de våldsamma rovdjuren tar sig ut och går på jakt.

jurassic parc

Vad händer om de hemliga kemikalierna i våra LCD-skärmar är potentiella miljögifter som redan finns i luften vi andas? Jurassic Park hade premiär 1993. Ungefär samtidigt började LCD-skärmarna sitt intåg på elektronikmarknaden.

Bakom alla våra skärmar finns några av världens skickligaste kemister och fysiker. Genom att ta fram nya typer av kemikalier, skapar man allt bättre tekniska egenskaper. Exakt hur ämnena ser ut vet ofta bara företagen, men den kemiska strukturen påverkar även om ämnet får andra egenskaper, som kan vara farliga i miljön. Ibland uppstår även egenskaper som låg nedbrytbarhet (persistens) och förmåga att ansamlas i levande organismer (bioackumulerbarhet). Men så länge ämnet inte kommer ut i miljön kan vi ju alla vara trygga resonerar den högteknologiska industrin.

En ny studie, som har potential att skaka om elektronikbranschen, publicerades nyligen i den ansedda vetenskapliga tidskriften PNAS (Su et al., 2019). Där beskriver kinesiska, kanadensiska och amerikanska forskare jakten på LCD-skärmarnas hemliga innehåll. Man har hittills avslöjat 362 olika ämnen och av dessa hade fler än 90% miljöfarliga egenskaper. 87 stycken visade en tydlig potential att kunna bli miljögifter. Men hur farliga de är vet ingen utanför de tillverkande företagen. De har aldrig hälsoriskbedömts offentligt. De enkla toxikologiska tester som redovisas i den nya vetenskapliga studien visar att flera av kemikalierna kan påverka viktiga system i odlade celler på liknande sätt som dioxin och andra välkända miljögifter. Vissa av dem är dessutom, i andra sammanhang, klassificerade som skadliga för fosterutveckling och fertilitet (se extramaterial nedan).

För att ta reda på om ämnena finns i miljön gick forskarna vidare och tog ett antal dammprover runt om i den kinesiska staden Nanjing. Sedan tidigare vet vi att ämnen som bromerade flamskyddsmedel kan läcka ut från produkter och spåras i vanligt hushållsdamm och nu använde forskarna samma analysteknik för att leta efter spår av flytande kristaller. Man samlade damm från lägenheter och hotell, men också från platser med extra många skärmar, som laboratorier och platser där man sköter underhåll av datorer.

Resultatet visar för första gången att ämnena, som borde sitta fast i LCD-skärmarna, hittades överallt. Högst halter på platser med många skärmar lägre halter i kök och sovrum. Koncentrationen var i många fall jämförbara med halterna av bromerade flamskyddsmedel. En del av de ämnen forskarna hittade på alla undersökta platser tillhör den mycket stora och ökända gruppen fluorerade organiska ämnen med lång hållbarhet i miljön.

Tillverkningen av LCD-skärmar omgärdas av mycket hemlighetsmakeri. Tillverkningen sker i stort sätt uteslutande i Kina, och till viss del i Japan och Sydkorea. Det gör att ämnena inte automatiskt omfattas av den europeiska kemikalielagstiftningen REACH. Genom att industrin hela tiden skapar nya varianter och blandningar är det dessutom nästan omöjligt att veta vilka kemikalier vi får in via vår elektronik och vilka eventuella hälsorisker det kan innebära. Enligt lagen ska vi konsumenter ha rätt att få reda på om våra produkter innehåller särskilt farliga kemikalier, men det är såklart svårt att tillämpa informationskrav på hemliga ämnen.

Nästa gång du ser en film på din mobil eller skrollar fram texten på en intressant blogg, tänk då på att under glaset pågår redan Jurasic Park i nanoformat. Titta dig runt omkring. Hur många skärmar ser du? Om de flytande kristallerna redan tagit sig ut och redan finns i din kropp vet vi inte, eftersom ingen hittills letat efter dem.

/Mattias

Extramaterial:

Här (se bild) är några av de persistenta (P) och bioakumulerbara (B) LCD-kemikalier som identifierades i dammproverna. En av de fluorerade kemikalierna (LCM-12, CAS: 303186-20-1) förekom på alla undersökta platser och finns faktiskt registerad i EU:s kemikalieregister. Där är den klassificerad som (Repr 1B) vilket betyder att den ”Kan skada fertiliteten eller det ofödda barnet ”. Om detta ämne finns i skärmarna som säljs i Sverige är okänt och Kemikalieinspektionen har väldigt lite information om riskerna med flytande kristaller i elektroniken i vår vardag (Rapporten ”Kemiska ämnen i elektroniska komponenter, PM 3/12).

lcm

 

 

Så kan döden lära oss om livet.

Nyårsafton. Vi brukade stå och se ut över Stockholm min pappa, mamma och lillbrorsan. På andra sidan vattnet låg djurgården med Skansen, som varje år firade av ett magnifikt fyrverkeri. Efter tolvslaget hängde jag med polarna och smällde smällare tills fingrarna blev, om inte bortsprängda, så i alla fall rejält stelfrusna. Min pappa hann knappt uppleva 2000-talet och trots att det snart gått 20 år sedan han dog saknar jag honom extra mycket varje nyårsnatt. Den natten känns det som att det förflutna och framtiden hamnar väldigt nära varandra och delvis flyter samman. Vad är ett liv? Vad är ett nytt år? Är det så att släkten följa släktens gång? Kommer vi som nu står bredvid varandra att få leva ett år till och tillsammans stå här och se upp mot fyrverkerierna igen nästa nyårsnatt?

julhjärtan

Antalet årliga dödsfall i rika länder är ungefär 1 på 100. Ett år har 10000 timmar, vilket ger ett dödsfall på en miljon timmars liv (100 x 10 000). Risken att dö är alltså i genomsnitt en på miljonen varje timme. Nu är ju risken inte jämt fördelad. Som medelålders hedersknyffel borde min chans till överlevnad ligga en bit över genomsnittet. De vanligaste dödsorsakerna är tydligt relaterade till ålder. Hjärtsjukdom (33%), Cancer (25%), Lungsjukdom (7%), Demenssjukdomar (7%).

På dessa sjukdomar lägger vi merparten av krutet när det gäller medicinsk forskning och behandling. Även miljöpolitiken relaterar i viss mån denna prioritering. Partiklarna från biltrafiken leder till ökad risk för hjärtkärlsjukdom. 7600 personer dör varje år till följd av dessa luftföroreningar, ett faktum som fått politiker och myndigheter att införa miljözoner och dubbdäcksförbud. Samtidigt är det ju nästan ”bara” äldre personer som drabbas, så medellivslängden påverkas knappast alls även om vi blev av med alla dessa luftföroreningar.

Att fokusera på vanliga dödsorsaker innebär att vi utgår från värderingen att alla dödsfall är lika mycket värda och bara totalantalet är av betydelse. Unga människor dör ju oproportionellt mycket i olyckor (nummer fem på listan av dödsorsaker). Vill man ta hänsyn till ålder behöver man alltså räkna något annat än antal döda. Inom forskningen väljer vi ibland att räkna antal förväntade levnadsår som förlorats. Om en 20-åring omkommer i en kemisk arbetsplatsolycka förloras omkring 60 år, medan en 85-åring som drabbas äv hjärtsjukdom till följd av luftföroreningar bara förlorar ett fåtal år. Det finns få vägar runt den svåra frågan om värderingen av ålder som göms i den mätmetod vi använder. Antingen definierar vi dödsfall oberoende av ålder eller inte. Men det stannar inte där. Om vi räknar förlusten av förväntat antal levnadsår dyker det snart upp ännu en knepig fråga. Är alla levnadsår lika mycket värda? Är år av sjukdom lika mycket värda som år med hälsa? Om luftföroreningarna leder till astma och livslångt behov av medicinering, är det ju orimligt att bara räkna dödsfall och strunta helt i sjukdomsbördan. I vissa studier använder vi forskare därför kvalitetsjusterade levnadsår, där friska år med hälsa är mer värda än år av ohälsa. Jag beräknade för några år sedan hur många som dör respektive hur många kvalitetsjusterade levnadsår som förloras globalt till följd av passiv rökning (Öberg et al., 2011). Vi beräknade att ca 600.000 dödsfall och nästan 11 miljoner kvalitetsjusterade levnadsår (0,7% av all sjukdomsbörda) beror av andras tobaksrök.

I miljöforskningen dyker ytterligare ett problem upp. Vissa av de ämnen vi släpper ut påverkar inte bara vår egen hälsa utan även kommande generationer. Just nu studerar jag tillsammans med några kollegor om vissa hormonstörande kan påverka reproduktionen hos kvinnor. Vad innebär kostnaden av ett liv som inte kommer till? I andra studier tittar vi på extremt långlivade ämnen som PFAS. I Ronneby har man till exempel exponerat befolkningen för så höga halter PFAS att flera av de barn som föds om tio år kommer ha förhöjda värden under fosterutvecklingen. I Sveriges grundlag (RF 1 kap 2§) står det att ”Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.” Hur ska denna typ av transgenerationell påverkan värderas och beräknas? Det finns förslag på att man kan använda en modell som beskriver möjligheter till ett gott liv i form av ”miljökapital” och ”miljöskulder”. Vår verksamhet idag påverkar kapitalet som finns för framtida generationer och föroreningar bidrar till en miljöskuld.

Oavsett hur vi räknar våra liv kommer det nya året innebära att forskningen avslöjar nya hot och nya möjligheter. Om detta och mycket mer hoppas jag få dela med mig av här på Toxicolour under 2020.

Gott Nytt År!

/Mattias

 

Styr forskarnas förutfattade mening resultatet?

Experter kommer ibland till helt olika slutsatser trots att de tittar på samma data. Hormonstörande ämnen är inget undantag. Några menar att man ofta har effekter vid mycket låga doser medan andra menar att det mycket sällan går att bevisa dessa lågdos-effekter.

Ett av de mest studerade ämnena när det gäller effekter vid låga doser är bisfenol-A (BPA). Ämnet är hormonstörande, men forskarna är oense om det även kan orsaka effekter vid mycket låga doser? För att klargöra fakta satsade amerikanska myndigheter på en stor djurstudie. Försöket pågick i två år och kallades för CLARITY-BPA. I studien fick råttor flera olika doser av BPA från mycket låga 2,5 till rejält höga 25000 μg / kg / dag.

Två olika tolkningar

Två forskargrupper har nu tittat på exakt samma data och de kommer till diametralt motsatta slutsatser.

Grupp A skriver följande (min fria översättning): ”Vi drar slutsatsen att CLARITY-BPA ger bevis för att exponering för låga doser av BPA ger markanta negativa effekter. Faktum är att det största antalet effekter observerades i doser som var 20000 gånger lägre än den nuvarande ‘säkra’ BPA-dosen för människor.”

Grupp B skriver i sin slutsats: ”I vår analys av CLARITY-BPA fann vi mycket få belägg för effekter som bara syns vid låga doser.”

Forskarna i Grupp A säger alltså att data visar på tydliga effekter som bara ses vid låga doser, medan forskarna i grupp B menar att man nu äntligen kan slå fast att det inte finns några bevis för lågdos-effekter.

Vetenskap eller fördomar?

Jag ser två tydliga skillnader mellan dessa grupper av forskare. Den ena skillnaden handlar om val av statistisk metod och vetenskapsteori. De är oense om vad som krävs för att man ska kunna dra slutsatser utifrån ett experiment. Grupp A lyfter fram skillnaden mellan lågdos-gruppen och kontrollen, medan grupp B menar utifrån en annan analys att dessa skillnader lika gärna kan bero på slumpmässiga fluktuationer. Men det finns ytterligare en viktig faktor där forskarna i grupp A och B skiljer sig åt, nämligen deras förutfattade meningar. I grupp A ingår personer, som länge rapporterat om lågdoseffekter och hormonstörande ämnen. I grupp B ingår istället forskare som tidigare argumenterat för att de flesta fall av lågdos-effekter beror på övertolkning av data.

Det är ett kontroversiellt påstående när jag påstår att det ofta räcker att läsa vem som skrivit artikeln för att veta resultatet. Det är dessutom ett påstående som skulle kunna utnyttjas av de som vill minska betydelsen av och resurserna till miljöforskningen. Vem behöver forskning, om man vet resultaten på förhand? Mot detta ignoranta förhållningssätt som oftast används av de som inte vill införa hårdare miljöregler (jmf president Trump) bör man ställa portalfiguren inom epidemiologisk bevisvärdering Sir Bradford Hill som menade att vetenskapliga svårigheter inte får hindra oss från att fatta beslut (se bild). ”Allt vetenskapligt arbete är ofullständigt – oavsett om det är observationsstudier eller experiment. Allt vetenskapligt arbete är tvingat att bli kullkastat eller modifierat av ny kunskap. Det ger oss dock inte en frihet att ignorera kunskapen vi redan har eller skjuta upp handlingarna som kunskapen tycks kräva vid en given tidpunkt” . Några hundra år av vetenskaplig erfarenhet har i alla fall lärt oss att okunskap och vetenskapsförakt leder till långt större lidande än en och annan felaktig slutsats.

bradford-hill-quote

Bejaka skillnaderna och osäkerheten

Jag skulle vilja föreslå två åtgärder som delvis skulle kunna bidra till att överbrygga problemen och i bästa fall även föra forskningen framåt.

För det första behöver vi forum för möten mellan olika grupperingar av forskare. Låt oss systematiskt hitta de vetenskapliga frågor där det finns olika tolkningar och sortera ut frågor där vi är överens. Bejaka skillnaderna!

För det andra vill jag uppmuntra oss forskare att redovisa resultat med olika statistiska metoder och acceptera att man ibland kommer se olika saker beroende på vilken metod som används. Bejaka osäkerheten! Nackdelen är såklart att vi inte kan dra tvärsäkra slutsatser, men fördelen är att vi får en tydligare medvetenhet om metodikens betydelse och slipper fastna i invanda tankebanor.

En ganska ny text som fördjupar tankarna kring våra möjligheter att dra slutsatser publicerades nyligen av Wasserstein et al. (2019), med den något provocerande titeln ”Moving to a World Beyond “p < 0.05”.

/Mattias.

Hormonstörande ämnen och fertilitet

Att längta efter…, att vänta…,  att få… barn. Trots att det låter som en passiv process pågår ofta en febril aktivitet när  blivande föräldrar gör iordning hemmet för att vara redo att ta emot en ny liten människa. Barnvagn, bilbarnstol, spjälsäng, och babykläder inhandlas. Kanske behöver hemmet storstädas och renoveras. Man vill ju ge barnet den allra bästa starten i livet. Samtidigt går det inte att städa bort alla de miljökemikalier som redan finns i våra kroppar.

I veckan redovisade jag och mina kollegor ett forskningsprojekt där vi studerat hormonstörande ämnen (Läs en sammanfattning av projektet här). Ett av de mer oroande resultaten är att kemikalieblandningar finns omkring den lilla nya människan genom hela livet. Från obefruktad äggcell till embryo, foster och nyfött barn, genom uppväxt och till den dag hon själv tar beslut om att försöka få barn. Kanske påverkas möjligheten att själv få barn en dag av den kemikalie-cocktail som omgav en redan i fosterstadiet.

adult black and white body dark

Om man exponerar råttor under graviditeten påverkas ungarna så att de hanar som föds får sämre spermiekvalitet. Det stämmer också med flera välgjorda studier på människor där man observerat försämrad spermiekvalitet hos män som exponerats under fosterstadiet för kemikalier som DDE (Bonde et al., 2016) och dioxin (Mínguez-Alarcón et al., 2017).

Min kollega Pauliina Damdimopoulou har visat att miljökemikalier lätt passerade genom moderkakan och ansamlades i fostret. En central del av en kvinnas reproduktionssystem är äggstockarna, som innehåller omogna äggceller och producerar hormoner. Om äggstockarna störs av kemikalier, kan konsekvensen bli försämrad fertilitet. Redan när en liten tjej föds har hon alla äggceller färdiga, efter puberteten kommer ett ägg att mogna varje månad. Totalt kommer bara några hundra äggceller genomgå denna mognadsprocess. Frågan är nu om samma kemikalier som kan försämra pojkars fertilitet även kan skada kvinnors fertilitet. I det projekt vi just redovisade förra veckan, finns en del oroande associationer mellan mängden kemikalier i kvinnans blod och kvaliten på äggcellerna i äggstockarna och chansen att lyckas bli med barn genom IVF-behandling. Skulle resultaten hålla och upprepas av andra forskargrupper finns ytterligare skäl att ta hormonstörande kemikalier på stort allvar.

/Mattias

Mikroplast suger åt sig mindre miljögifter än forskare fruktat

Om du njuter av mat, gillar att andas in luft och dricka en och annan dryck, kan du vara säker på att vara en ofrivillig konsument av mikroplast. Mikroplast har dykt upp i stort sätt överallt där forskare har letat efter dem – från botten av de djupaste delarna av våra hav till magarna hos havslevande djur. Även i vårt eget bajs är det lätt att hitta dessa pyttesmå plastpartiklar. Men borde vi vara oroliga för att vår plastdiet påverkar vår hälsa?

mikroplast

Vad är mikroplast?

Det finns ingen tydlig definition, men i allmänhet brukar man syfta på plastbitar som är mindre än 5 mm. Ibland dyker även begreppet nanoplast upp för att beskriva plastbitar som mäts i nanometer (1 000 nanometer = 1 mikrometer = 0,001 millimeter). Mikroplast inkluderar tillverkade mikrofiber och plastpellets, men kan också bildas genom nedbrytning av större plastprodukter som läskflaskor, fisknät och plastpåsar. Oavsett ursprung är mikroplaster mycket långlivade i miljön.

Är mikroplast farligt för människors hälsa?

Det är känt att plast med olika partikelstorlekar kan orsaka problem. Större bitar som ansamlas i djurens magar kan minska deras aptit och i värsta fall leda till dödlig förstoppning. Vilka effekter de mindre partiklarna orsakar är svårt att veta. Idag ägnas mest forskningsresurser åt att beskriva hur mikroplast bildas och sprids. Alldeles för lite forskning görs för att förstå vilka hälsorisker som kan uppkomma. Jag tror, baserat på vad vi vet idag, att det är ganska små hälsorisker med de mikroplaster vi människor utsätts för… men vem vet vad vi kan hitta i framtiden. Mitt råd är därför att minska exponeringen genom att undvika onödig användning av mikroplaster och att se till att den plast som används inte hamnar i miljön. Att ta bort mikroplaster som används i kosmetika och spolas rätt ut i avloppet är självklart en bra sak. Mer tveksam är jag till att införa plastpåseskatt. Anledningen till min skepsis är att klimatutsläppen kommer att öka om vi går över till papper och tyg. Samtidigt ger det miljöfrågorna dåligt rykte om man försöker lösa globala miljöproblem (plast i haven, farliga kemikalier, klimatförändringar) med symbolhandlingar i Sverige.

Mikroplaster och miljögifter

Mikroplaster kan sprida farliga miljögifter på två sätt. Dels kan de sprida ämnen som blandats i plasten för att till exempel göra den mjuk, formbar eller flamsäker. Dels kan gifter som redan finns i miljön fastna på partiklarna och spridas vidare. Bland forskare har det funnits oro för att mikroplaster kan suga upp olika miljögifter och transportera dem vidare ut i ekosystemet. Nya studier visar dock att plast i haven suger upp mindre miljögifter än vad vi forskare tidigare fruktat. En ny doktorsavhandling från Örebro visar att mikroplast av några millimeters storlek är sämre på att transportera farliga ämnen i haven än man tidigare har trott.

Problemen med mikroplast och deras roll inom miljögiftforskningen har en lång historia. Redan i april 1972 rapporterar Svenska Dagbladet (se bild) om att ”otaliga små bitar av plast” hittats i Sargassohavet. Forskarna som gjort fyndet beskriver plastpartiklarna som klotformade och 1-3 mm stora. Då plasten är hård och skör drar forskarna slutsatsen att den måste ha förlorat de mjukgörare som normalt finns i plast. En oro fanns redan för 47 år sedan att plasten på detta sätt kan ha spridit ut miljögifter i ekosystemen. Min tolkning av de nya studierna från Örebro är att kemikalieriskerna kopplat till mikroplast främst hänger samman med vilka ämnen som används när plasten tillverkas. Hälsofarliga flamskyddsmedel och mjukgörare utgör en större hälsorisk än de små plastpartiklarna i sig själva.

SVD plastic 1972

Svensk Förening för Toxikologi fyller 50år!

Grattis!! Svensk Förening för Toxikologi (SFT) fyller 50 år. Föreningen riktar sig till alla som är intresserade av toxikologi samt studerande eller yrkesverksamma inom det toxikologiska området. (Reklam: Det är lätt att bli medlem och kostar 300 kr för yrkesverksamma och 150 kr för studenter och pensionerer.)

SFTLogo50YRS

Varför behövs denna typ av förening? Är det bara en klubb för att hålla kontakten med gamla studiekamrater. Nej, syftet är att ”verka för spridning av toxikologisk kunskap och information samt verka för nätverkande mellan medlemmarna”. Därför firar denna vitala 50-åring sin födelsedag med ett vetenskapligt seminarium på Karolinska Institutet i Stockholm den 3 oktober.

Betydelsen av kunskap och kännedom om vetenskapliga framsteg blir allt tydligare. I en tid då det känns som att fake news och populism driver världen in i en allt djupare negativ spiral av motsättningar och konflikter behövs det positiva motkrafter. För ett par dagar sedan presenterade Vetenskap & Allmänhet en undersökning där forskare fått ge sin syn på kommunikation. Titeln på rapporten är talande: ”Jag vill, men hinner inte”. Två tredjedelar av forskarna upplever att deras kommunikation med omvärlden hindras av att de har alltför många andra arbetsuppgifter med högre prioritet.

Vår tids projektstyrda snuttifiering av högre utbildning och forskning har alltså gjort att det inte finns tid för att skapa sammanhang och förståelse. Det är naturligtvis omöjligt för enskilda forskare att hinna kommunicera resultat med allt ifrån politiker och allmänhet till myndigheter och företag. Det är just därför ämnesföreningarna är så viktiga!

Som tidigare ordförande i SFT och numera ledamot i den Europeiska paraplyorganisationen Eurotox skulle jag vilja lyfta betydelsen av denna typ av föreningar. Vi fyller nämligen en otroligt viktigt funktion för att forskningen ska nå utanför akademin och komma till nytta i samhället. I föreningen samlas aktiva forskare, yrkesverksamma experter, konsulter, och industrirepresentanter. Man skapar ett nätverk som håller genom hela karriären och får tillgång till den senaste kunskapen inom ett helt ämnesområde.

Tyvärr har stödet från universiteten och regeringen genom åren blivit allt svagare. Därför kommer här tre förslag till förbättringar. Det första riktar sig till våra folkvalda politiker och därefter två förslag till våra universitet och högskolor.

  • Regeringen bör ge möjlighet för arbetsgivare att göra avdrag för medlemsskap i akademiska ämnesföreningar.

Sedan några år har skatteverket tolkat lagstiftningen så att medlemskap i föreningar inte längre är avdragsgillt för arbetsgivare. Tidigare var det vanligt att man som anställd kunde få ersättning för att vara med i denna typ av nätverk. Så klart bara i de fall arbetsgivaren ansåg att det var till fördel för verksamheten. I moderna kunskapsdrivna organisationer är det naturligtvis helt galet att man inte har möjlighet att se medlemskap i ämnesföreningar som en investering.

  • Universiteten bör verka för att aktivitet i ämnesföreningar blir meriterande för unga forskare.

För att komma in på prestigefyllda utbildningar i t ex USA krävs ofta att man förutom toppbetyg även har visat på ett engagemang i samhället. På så sätt visar universiteten i handling hur viktigt det är att forskningen har de bästa personella förutsättningarna att nå ut i samhället – den s.k. tredje uppgiften. Alla vi som någon gång anställt personer vet dessutom att de studenter som arbetat i olika ämnesföreningar, i kåren, spexet, forsränning, med frivillig läxhjälp etc. är de som har bäst förutsättningar att klara en tuff utbildning till forskare och därefter gå vidare till en framgångsrik karriär. Denna erfarenhet skulle dock behöva göras tydligare när man annonserar och prioriterar bland sökande till utbildningar och tjänster.

  • Ämnesansvariga utbildare på universiteten bör hitta former för samverkan mellan utbildningar och ämnesföreningar.

Hur kan våra utbildningar bli mer relevanta i samhället? Ämnesföreningarna har möjlighet att bli en bro för utbyte mellan utbildningar och det omgivande samhället. Föreläsare med expertkunskp, nätverk inom olika samhällsfunktioner och en naturlig träffpunkt genom olika steg i en karriär.

Med dessa tre förslag vill jag önska alla vänner i SFT allt gott för framtiden.

/Mattias Öberg

SFTs historia: Svensk Förening för Toxikologi startade som en diskussionsklubb 1969. Professor Bo Holmstedt, vid Karolinska Institutet, var föreningens första formella ordförande 1978-79. Föreningen är medlemsorganisation i de internationella toxikologiska organisationerna i Europa (EUROTOX) och Internationellt (IUTOX).

 

 

Superbakterie kan bryta ner PFOS.

Forskare vid Princeton University i USA har för första gången lyckats visa att två kända miljöföroreningar, PFOS och PFOA, kan brytas ner (Huang & Jaffé, Environ. Sci. Technol. 2019). Dessa ämnen har kallats ”evighetskemikalier” då man hittills aldrig lyckats bryta ner dem i biologiska system. Förhoppningen är att det nya fyndet i framtiden ska leda till nya sätt att rena förorenade områden och förgiftat dricksvatten.

Superbakterien kallas Acidimicrobium A6. När A6-bakterierna fick växa tillsammans med PFOS och PFOA observerade forskarna att dessa extremt stabila kemikalier sakta bröts ned. Ett mycket fascinerande och oväntat resultat. Men tyvärr är forskarna mycket långt ifrån en lösning på miljöproblemen med PFOS och PFOA.

acidimicrobium

Bakterien Acidimicrobium, den hittills enda levande organismen som visat sig kunna bryta ner PFOS och PFOA.

Ett problem är att nedbrytningen gick väldigt långsamt. Även när bakterien A6 fick optimala förutsättningar i laboratoriet så gick processen mycket långsamt. Trots att försöket pågick i hundra dagar lyckades man bara bli av med hälften av kemikalierna. Dessutom var nedbrytningen ofullständig. Istället för PFOS och PFOA som är åtta kolatomer långa bildades nya kortare varianter av samma ämnesgrupp med sex och fyra kolatomer (t.ex. PFHxA och PFBS). Dessa är i sin tur extremt stabila och deras hälso- och miljörisker i stort sätt okända.

Naturvårdsverket har tillsammans med andra myndigheter identifierat tusentals platser i Sverige som förorenats av PFAS. På flera orter har man tvingats stänga av dricksvattentäkter. Det är ännu en omöjlighet att rena dessa områden med bakterier. Istället pågår fältförsök på flera platser där man studerar olika metoder för att gräva bort, tvätta och filtrera förorenad mark. Om man lyckas samla ihop PFAS från miljön finns det idag bara en metod som fungerar om man vill förstöra dessa kemikalier. Det är att bränna materialet vid mycket höga temperaturer. Drömmen om en superbakterie som städar miljön är en så länge bara en dröm.

Trots att man nu hittat en organism som kan bryta ner PFOS och PFOA är det tyvärr ingen lösning på problemen. De områden och vattentäkter som förorenats kommer vara mycket kostsamma att rena och flera platser kommer sannolikt att förbli förorenade under hela vår livstid. Långsiktigt finns bara en fungerande lösning på problemen med PFAS och det är att sluta sprida kemikalier som inte bryts ner i naturen.

Läs mer om PFOS, PFOA och alla andra av deras brokiga kemikaliefamilj på OECDs hemsida eller Livsmedelsverket hemsida.

/Mattias

 

 

Rektorerna borde leda forskningen mot nya metoder och färre djurförsök.

Flera universitetsrektorer försvarar den planerade mångmiljonsatningen på fler djurförsök vid SLU (SvD 20/9-19). Man målar upp en bild av att medicinska framsteg är närmast omöjliga utan djurförsök och att den planerade verksamheten är nödvändig om man vill hitta botemedel och behandlingar för en rad allvarliga sjukdomar. Man hävdar vidare att ansökan inte handlar om en satsning på nya djurförsök utan enbart är ett ”virtuellt” center. Vi är många forskare som önskar att så vore fallet.

SWECCLIM innebär bland annat att man flyttar en del av djurförsöken från Uppsala Universitet till SLU och samtidigt utökar verksamheten. Eftersom rektorerna antyder att ”en del organisationer” är dåligt insatta när SWECCLIM beskrivs som en satsning på fler djurförsök tvingas jag genera dem med att påpeka att de far med osanning genom att citera direkt ur den ansökan de själva skrivit under:

”…about 250-300 experiments [are] performed at [the] laboratory [the Hedenstierna laboratory currently at Uppsala University] per year. We anticipate that the number of experiments at SWECCLIM will be 500-600 annually… In addition different companies within the drug development and medical technique and diagnostic sectors will be
using SWECCLIM.” (Ansökan från SLU)

Den dubblering av försöken som beskrivs i ansökan står i bjärt kontrast till rektorernas påstående i SvD, där de skriver: ”SWECCLIM handlar inte om att bygga ett stort center för flera djurförsök, en bild som – i strid med vad som står i ansökningshandlingarna – målats upp av en del organisationer.”

En annat problem med rektorernas försvar av SWECCLIM är att de underlåter att berätta om de massiva satsningar på djurförsök som redan görs vid deras egna universitet. Det byggs djurhus som aldrig förr. Karolinska Institutet, Stockholms Universitet, Lunds Universitet, Linköpings Universitet och Göteborgs Universitet bygger eller har nyligen byggt nya djurhus för hundratals miljoner. SWECCLIM innebär (enligt ansökan) att ytterligare ca 200 miljoner kronor från våra gemensamma skattemedel ska användas till infrastruktur för djurförsök. Därtill kommer de resurser som krävs för att genomföra själva forskningen. Vi riskerar att låsa fast forskningen i ett ökat beroende av försöksdjur.

Man måste ifrågasätta om det är klokt av forskningsråd och universitetsledningar att satsa så mycket på nya djurförsök i förhållande till hur lite som investeras i nya alternativ. Vetenskapsrådet anslår, som en jämförelse, endast 13 miljoner årligen på projekt om alternativ till djurförsök.

Jag argumenterar inte mot att vissa djurförsök behövs eller att de ska genomföras i bra lokaler och i samverkan mellan olika universitet. Det är också viktigt att erkänna att många medicinska framsteg gjorts med hjälp av djurförsök. Tyvärr finns det också otaliga exempel på hur djurförsök ofta missleder forskare. Ett av de tydligaste exemplen är forskningen kring en av de sjukdomar som rektorerna själva lyfter fram, Alzheimer. Mer än 400 läkemedelskandidater har forskats fram med hjälp av djurförsök och därefter testats på människor, men tyvärr utan effekt.

Vi forskare måste våga ifrågasätta våra gamla djurbaserade metoder och istället leda utvecklingen mot nya metoder. Användningen av djurförsök är inte bara en viktig etisk fråga som engagerar många medborgare, det är i högsta grad en framtidsfråga för svensk forskning.

I den kommande forskningspropositionen bör vi staka ut en väg för hur Sverige ska bli ledande i arbetet med nya metoder. Det behövs en nationell strategi, det behövs en kraftig ökning av medel för metodutveckling och validering, och det behövs en samverkan mellan universiteten där arbetet med djurförsök integreras med utvecklingen av datorbaserade och cellbaserade modeller. I det arbetet behöver vi rektorernas stöd.

/Mattias Öberg, forskare vid Karolinska Institutet

Vilka knarkar mest? Svaret finns i avloppet.

Ibland skulle jag önska att vi hade fler naturvetare i riksdag och regering. Människor som gillar fakta och att mäta saker och vill förstå samband i detalj.

En av sommarens mest uppmärksammade debatter gäller sambandet mellan användning av narkotika och det allt grövre våldet på gatorna. Stefan Löfven slog fast att knarkköpare i välmående Danderyd göder gängbrottsligheten. Hans hypotes kritiserades snabbt av M-ledaren Ulf Kristersson, som skrev att Statsministern försöker bagatellisera narkotikafrågan till att handla om Danderyd. Som vanligt kom debatten att handla om debatten snarare än sakfrågan när våra ledare svingar sina retoriska pennor på Facebook och debattsidor. Tänk vilken skillnad om Stefan eller Ulf, eller någon i deras stab, varit naturvetare och ställt frågan ”hur vet du det?”.

stefan

Med sitt debattinlägg om att ”de rikas knarkande göder gängkriminaliteten” startade Löfven en debatt där en viktig pusselbit saknas. Vilka knarkar egentligen mest? Det är faktiskt en fråga som går att besvara.

Som toxikolog med visst intresse för kemisk analys skulle jag vilja lansera en idé till våra kär beslutsfattare. Innan vi pekar ut stadsdelar och kommuner för att vinna klassretoriska poänger eller avfärdar ett påstående med den självsäkerhet som bara ett Twitterflöde kan skapa, låt oss gå ut och ta reda på fakta. Ska vi diskutera med utgångspunkt av vilka ungdomar som knarkar mest behöver vi först lite hårda fakta.

För ett drygt år sedan lämnade jag in en forskningsansökan för att utveckla metodik kring mätningar av kemikalier i avloppet tillsammans med kollegor på forskningsinstitutet RISE (dåvarande Swetox), så detaljerna är tämligen skarpa även om jag här bara återger huvuddragen.

Det finns idag metoder att provta avloppsvatten och analyesera både vilka droger som förekommer samt vilka områden som har högst konsumtion per person. Det går till och med att ta prov från enskilda skolor om man vill rikta sökljuset mot ungdomar. Förutom knark går det i samma provtagning även att studera läkemedelsanvändning och miljögifter. Många kemikalier som ungdomar får i sig utsöndras nämligen i urinen vilket gör avloppet till en bra mätpunkt om man vill veta vad de exponeras för utan att behöva ta prover från anskilda individer.

En bonus med att studera blandningar av kemikalier i avloppsvatten är att många läkemedel och narkotiska substanser till exempel kan vara hormonstörande på liknande sätt som flera miljögifter, vilket gör det intressant för mig som miljöforskare. Vill man studera effekten av blandningar i befolkningen är det tämligen meningslöst om man inte har med läkemedel och illegala droger. Om man jämför med en cocktail, för att travestera begreppet cocktail-effekt, blir ett ensidigt fokus på en handfull bekämpningsmedel, som att studera baksmälla utifrån vilket diskmedel man använt för att diska glaset innan man hällde upp drinken.

Det skulle vara relativt enkelt att skapa en miljöövervakning där man följer kemikalier i vid bemärkelse på regional nivå hos ungdomar genom att mäta i skolornas avlopp. Det som krävs skulle vara finansiering av att antal pilotprojekt (ja, jag är intresserad!). Därtill ett nationellt program med samordning av de departement/myndigheter som har ansvar för narkotika, kemikalier och läkemedel.

Kanske löser vi inte gängvåldet, men för ungdomars miljö och hälsa vore det ett viktig steg. Dessutom kan vi utnyttja tillfället att lära både politiker och allmänhet om kemins betydelse och möjligheter i samhällets tjänst.

/Mattias