Hormonstörande ämnen och fertilitet

Att längta efter…, att vänta…,  att få… barn. Trots att det låter som en passiv process pågår ofta en febril aktivitet när  blivande föräldrar gör iordning hemmet för att vara redo att ta emot en ny liten människa. Barnvagn, bilbarnstol, spjälsäng, och babykläder inhandlas. Kanske behöver hemmet storstädas och renoveras. Man vill ju ge barnet den allra bästa starten i livet. Samtidigt går det inte att städa bort alla de miljökemikalier som redan finns i våra kroppar.

I veckan redovisade jag och mina kollegor ett forskningsprojekt där vi studerat hormonstörande ämnen (Läs en sammanfattning av projektet här). Ett av de mer oroande resultaten är att kemikalieblandningar finns omkring den lilla nya människan genom hela livet. Från obefruktad äggcell till embryo, foster och nyfött barn, genom uppväxt och till den dag hon själv tar beslut om att försöka få barn. Kanske påverkas möjligheten att själv få barn en dag av den kemikalie-cocktail som omgav en redan i fosterstadiet.

adult black and white body dark

Om man exponerar råttor under graviditeten påverkas ungarna så att de hanar som föds får sämre spermiekvalitet. Det stämmer också med flera välgjorda studier på människor där man observerat försämrad spermiekvalitet hos män som exponerats under fosterstadiet för kemikalier som DDE (Bonde et al., 2016) och dioxin (Mínguez-Alarcón et al., 2017).

Min kollega Pauliina Damdimopoulou har visat att miljökemikalier lätt passerade genom moderkakan och ansamlades i fostret. En central del av en kvinnas reproduktionssystem är äggstockarna, som innehåller omogna äggceller och producerar hormoner. Om äggstockarna störs av kemikalier, kan konsekvensen bli försämrad fertilitet. Redan när en liten tjej föds har hon alla äggceller färdiga, efter puberteten kommer ett ägg att mogna varje månad. Totalt kommer bara några hundra äggceller genomgå denna mognadsprocess. Frågan är nu om samma kemikalier som kan försämra pojkars fertilitet även kan skada kvinnors fertilitet. I det projekt vi just redovisade förra veckan, finns en del oroande associationer mellan mängden kemikalier i kvinnans blod och kvaliten på äggcellerna i äggstockarna och chansen att lyckas bli med barn genom IVF-behandling. Skulle resultaten hålla och upprepas av andra forskargrupper finns ytterligare skäl att ta hormonstörande kemikalier på stort allvar.

/Mattias

Annonser

Mikroplast suger åt sig mindre miljögifter än forskare fruktat

Om du njuter av mat, gillar att andas in luft och dricka en och annan dryck, kan du vara säker på att vara en ofrivillig konsument av mikroplast. Mikroplast har dykt upp i stort sätt överallt där forskare har letat efter dem – från botten av de djupaste delarna av våra hav till magarna hos havslevande djur. Även i vårt eget bajs är det lätt att hitta dessa pyttesmå plastpartiklar. Men borde vi vara oroliga för att vår plastdiet påverkar vår hälsa?

mikroplast

Vad är mikroplast?

Det finns ingen tydlig definition, men i allmänhet brukar man syfta på plastbitar som är mindre än 5 mm. Ibland dyker även begreppet nanoplast upp för att beskriva plastbitar som mäts i nanometer (1 000 nanometer = 1 mikrometer = 0,001 millimeter). Mikroplast inkluderar tillverkade mikrofiber och plastpellets, men kan också bildas genom nedbrytning av större plastprodukter som läskflaskor, fisknät och plastpåsar. Oavsett ursprung är mikroplaster mycket långlivade i miljön.

Är mikroplast farligt för människors hälsa?

Det är känt att plast med olika partikelstorlekar kan orsaka problem. Större bitar som ansamlas i djurens magar kan minska deras aptit och i värsta fall leda till dödlig förstoppning. Vilka effekter de mindre partiklarna orsakar är svårt att veta. Idag ägnas mest forskningsresurser åt att beskriva hur mikroplast bildas och sprids. Alldeles för lite forskning görs för att förstå vilka hälsorisker som kan uppkomma. Jag tror, baserat på vad vi vet idag, att det är ganska små hälsorisker med de mikroplaster vi människor utsätts för… men vem vet vad vi kan hitta i framtiden. Mitt råd är därför att minska exponeringen genom att undvika onödig användning av mikroplaster och att se till att den plast som används inte hamnar i miljön. Att ta bort mikroplaster som används i kosmetika och spolas rätt ut i avloppet är självklart en bra sak. Mer tveksam är jag till att införa plastpåseskatt. Anledningen till min skepsis är att klimatutsläppen kommer att öka om vi går över till papper och tyg. Samtidigt ger det miljöfrågorna dåligt rykte om man försöker lösa globala miljöproblem (plast i haven, farliga kemikalier, klimatförändringar) med symbolhandlingar i Sverige.

Mikroplaster och miljögifter

Mikroplaster kan sprida farliga miljögifter på två sätt. Dels kan de sprida ämnen som blandats i plasten för att till exempel göra den mjuk, formbar eller flamsäker. Dels kan gifter som redan finns i miljön fastna på partiklarna och spridas vidare. Bland forskare har det funnits oro för att mikroplaster kan suga upp olika miljögifter och transportera dem vidare ut i ekosystemet. Nya studier visar dock att plast i haven suger upp mindre miljögifter än vad vi forskare tidigare fruktat. En ny doktorsavhandling från Örebro visar att mikroplast av några millimeters storlek är sämre på att transportera farliga ämnen i haven än man tidigare har trott.

Problemen med mikroplast och deras roll inom miljögiftforskningen har en lång historia. Redan i april 1972 rapporterar Svenska Dagbladet (se bild) om att ”otaliga små bitar av plast” hittats i Sargassohavet. Forskarna som gjort fyndet beskriver plastpartiklarna som klotformade och 1-3 mm stora. Då plasten är hård och skör drar forskarna slutsatsen att den måste ha förlorat de mjukgörare som normalt finns i plast. En oro fanns redan för 47 år sedan att plasten på detta sätt kan ha spridit ut miljögifter i ekosystemen. Min tolkning av de nya studierna från Örebro är att kemikalieriskerna kopplat till mikroplast främst hänger samman med vilka ämnen som används när plasten tillverkas. Hälsofarliga flamskyddsmedel och mjukgörare utgör en större hälsorisk än de små plastpartiklarna i sig själva.

SVD plastic 1972

Svensk Förening för Toxikologi fyller 50år!

Grattis!! Svensk Förening för Toxikologi (SFT) fyller 50 år. Föreningen riktar sig till alla som är intresserade av toxikologi samt studerande eller yrkesverksamma inom det toxikologiska området. (Reklam: Det är lätt att bli medlem och kostar 300 kr för yrkesverksamma och 150 kr för studenter och pensionerer.)

SFTLogo50YRS

Varför behövs denna typ av förening? Är det bara en klubb för att hålla kontakten med gamla studiekamrater. Nej, syftet är att ”verka för spridning av toxikologisk kunskap och information samt verka för nätverkande mellan medlemmarna”. Därför firar denna vitala 50-åring sin födelsedag med ett vetenskapligt seminarium på Karolinska Institutet i Stockholm den 3 oktober.

Betydelsen av kunskap och kännedom om vetenskapliga framsteg blir allt tydligare. I en tid då det känns som att fake news och populism driver världen in i en allt djupare negativ spiral av motsättningar och konflikter behövs det positiva motkrafter. För ett par dagar sedan presenterade Vetenskap & Allmänhet en undersökning där forskare fått ge sin syn på kommunikation. Titeln på rapporten är talande: ”Jag vill, men hinner inte”. Två tredjedelar av forskarna upplever att deras kommunikation med omvärlden hindras av att de har alltför många andra arbetsuppgifter med högre prioritet.

Vår tids projektstyrda snuttifiering av högre utbildning och forskning har alltså gjort att det inte finns tid för att skapa sammanhang och förståelse. Det är naturligtvis omöjligt för enskilda forskare att hinna kommunicera resultat med allt ifrån politiker och allmänhet till myndigheter och företag. Det är just därför ämnesföreningarna är så viktiga!

Som tidigare ordförande i SFT och numera ledamot i den Europeiska paraplyorganisationen Eurotox skulle jag vilja lyfta betydelsen av denna typ av föreningar. Vi fyller nämligen en otroligt viktigt funktion för att forskningen ska nå utanför akademin och komma till nytta i samhället. I föreningen samlas aktiva forskare, yrkesverksamma experter, konsulter, och industrirepresentanter. Man skapar ett nätverk som håller genom hela karriären och får tillgång till den senaste kunskapen inom ett helt ämnesområde.

Tyvärr har stödet från universiteten och regeringen genom åren blivit allt svagare. Därför kommer här tre förslag till förbättringar. Det första riktar sig till våra folkvalda politiker och därefter två förslag till våra universitet och högskolor.

  • Regeringen bör ge möjlighet för arbetsgivare att göra avdrag för medlemsskap i akademiska ämnesföreningar.

Sedan några år har skatteverket tolkat lagstiftningen så att medlemskap i föreningar inte längre är avdragsgillt för arbetsgivare. Tidigare var det vanligt att man som anställd kunde få ersättning för att vara med i denna typ av nätverk. Så klart bara i de fall arbetsgivaren ansåg att det var till fördel för verksamheten. I moderna kunskapsdrivna organisationer är det naturligtvis helt galet att man inte har möjlighet att se medlemskap i ämnesföreningar som en investering.

  • Universiteten bör verka för att aktivitet i ämnesföreningar blir meriterande för unga forskare.

För att komma in på prestigefyllda utbildningar i t ex USA krävs ofta att man förutom toppbetyg även har visat på ett engagemang i samhället. På så sätt visar universiteten i handling hur viktigt det är att forskningen har de bästa personella förutsättningarna att nå ut i samhället – den s.k. tredje uppgiften. Alla vi som någon gång anställt personer vet dessutom att de studenter som arbetat i olika ämnesföreningar, i kåren, spexet, forsränning, med frivillig läxhjälp etc. är de som har bäst förutsättningar att klara en tuff utbildning till forskare och därefter gå vidare till en framgångsrik karriär. Denna erfarenhet skulle dock behöva göras tydligare när man annonserar och prioriterar bland sökande till utbildningar och tjänster.

  • Ämnesansvariga utbildare på universiteten bör hitta former för samverkan mellan utbildningar och ämnesföreningar.

Hur kan våra utbildningar bli mer relevanta i samhället? Ämnesföreningarna har möjlighet att bli en bro för utbyte mellan utbildningar och det omgivande samhället. Föreläsare med expertkunskp, nätverk inom olika samhällsfunktioner och en naturlig träffpunkt genom olika steg i en karriär.

Med dessa tre förslag vill jag önska alla vänner i SFT allt gott för framtiden.

/Mattias Öberg

SFTs historia: Svensk Förening för Toxikologi startade som en diskussionsklubb 1969. Professor Bo Holmstedt, vid Karolinska Institutet, var föreningens första formella ordförande 1978-79. Föreningen är medlemsorganisation i de internationella toxikologiska organisationerna i Europa (EUROTOX) och Internationellt (IUTOX).

 

 

Superbakterie kan bryta ner PFOS.

Forskare vid Princeton University i USA har för första gången lyckats visa att två kända miljöföroreningar, PFOS och PFOA, kan brytas ner (Huang & Jaffé, Environ. Sci. Technol. 2019). Dessa ämnen har kallats ”evighetskemikalier” då man hittills aldrig lyckats bryta ner dem i biologiska system. Förhoppningen är att det nya fyndet i framtiden ska leda till nya sätt att rena förorenade områden och förgiftat dricksvatten.

Superbakterien kallas Acidimicrobium A6. När A6-bakterierna fick växa tillsammans med PFOS och PFOA observerade forskarna att dessa extremt stabila kemikalier sakta bröts ned. Ett mycket fascinerande och oväntat resultat. Men tyvärr är forskarna mycket långt ifrån en lösning på miljöproblemen med PFOS och PFOA.

acidimicrobium

Bakterien Acidimicrobium, den hittills enda levande organismen som visat sig kunna bryta ner PFOS och PFOA.

Ett problem är att nedbrytningen gick väldigt långsamt. Även när bakterien A6 fick optimala förutsättningar i laboratoriet så gick processen mycket långsamt. Trots att försöket pågick i hundra dagar lyckades man bara bli av med hälften av kemikalierna. Dessutom var nedbrytningen ofullständig. Istället för PFOS och PFOA som är åtta kolatomer långa bildades nya kortare varianter av samma ämnesgrupp med sex och fyra kolatomer (t.ex. PFHxA och PFBS). Dessa är i sin tur extremt stabila och deras hälso- och miljörisker i stort sätt okända.

Naturvårdsverket har tillsammans med andra myndigheter identifierat tusentals platser i Sverige som förorenats av PFAS. På flera orter har man tvingats stänga av dricksvattentäkter. Det är ännu en omöjlighet att rena dessa områden med bakterier. Istället pågår fältförsök på flera platser där man studerar olika metoder för att gräva bort, tvätta och filtrera förorenad mark. Om man lyckas samla ihop PFAS från miljön finns det idag bara en metod som fungerar om man vill förstöra dessa kemikalier. Det är att bränna materialet vid mycket höga temperaturer. Drömmen om en superbakterie som städar miljön är en så länge bara en dröm.

Trots att man nu hittat en organism som kan bryta ner PFOS och PFOA är det tyvärr ingen lösning på problemen. De områden och vattentäkter som förorenats kommer vara mycket kostsamma att rena och flera platser kommer sannolikt att förbli förorenade under hela vår livstid. Långsiktigt finns bara en fungerande lösning på problemen med PFAS och det är att sluta sprida kemikalier som inte bryts ner i naturen.

Läs mer om PFOS, PFOA och alla andra av deras brokiga kemikaliefamilj på OECDs hemsida eller Livsmedelsverket hemsida.

/Mattias

 

 

Rektorerna borde leda forskningen mot nya metoder och färre djurförsök.

Flera universitetsrektorer försvarar den planerade mångmiljonsatningen på fler djurförsök vid SLU (SvD 20/9-19). Man målar upp en bild av att medicinska framsteg är närmast omöjliga utan djurförsök och att den planerade verksamheten är nödvändig om man vill hitta botemedel och behandlingar för en rad allvarliga sjukdomar. Man hävdar vidare att ansökan inte handlar om en satsning på nya djurförsök utan enbart är ett ”virtuellt” center. Vi är många forskare som önskar att så vore fallet.

SWECCLIM innebär bland annat att man flyttar en del av djurförsöken från Uppsala Universitet till SLU och samtidigt utökar verksamheten. Eftersom rektorerna antyder att ”en del organisationer” är dåligt insatta när SWECCLIM beskrivs som en satsning på fler djurförsök tvingas jag genera dem med att påpeka att de far med osanning genom att citera direkt ur den ansökan de själva skrivit under:

”…about 250-300 experiments [are] performed at [the] laboratory [the Hedenstierna laboratory currently at Uppsala University] per year. We anticipate that the number of experiments at SWECCLIM will be 500-600 annually… In addition different companies within the drug development and medical technique and diagnostic sectors will be
using SWECCLIM.” (Ansökan från SLU)

Den dubblering av försöken som beskrivs i ansökan står i bjärt kontrast till rektorernas påstående i SvD, där de skriver: ”SWECCLIM handlar inte om att bygga ett stort center för flera djurförsök, en bild som – i strid med vad som står i ansökningshandlingarna – målats upp av en del organisationer.”

En annat problem med rektorernas försvar av SWECCLIM är att de underlåter att berätta om de massiva satsningar på djurförsök som redan görs vid deras egna universitet. Det byggs djurhus som aldrig förr. Karolinska Institutet, Stockholms Universitet, Lunds Universitet, Linköpings Universitet och Göteborgs Universitet bygger eller har nyligen byggt nya djurhus för hundratals miljoner. SWECCLIM innebär (enligt ansökan) att ytterligare ca 200 miljoner kronor från våra gemensamma skattemedel ska användas till infrastruktur för djurförsök. Därtill kommer de resurser som krävs för att genomföra själva forskningen. Vi riskerar att låsa fast forskningen i ett ökat beroende av försöksdjur.

Man måste ifrågasätta om det är klokt av forskningsråd och universitetsledningar att satsa så mycket på nya djurförsök i förhållande till hur lite som investeras i nya alternativ. Vetenskapsrådet anslår, som en jämförelse, endast 13 miljoner årligen på projekt om alternativ till djurförsök.

Jag argumenterar inte mot att vissa djurförsök behövs eller att de ska genomföras i bra lokaler och i samverkan mellan olika universitet. Det är också viktigt att erkänna att många medicinska framsteg gjorts med hjälp av djurförsök. Tyvärr finns det också otaliga exempel på hur djurförsök ofta missleder forskare. Ett av de tydligaste exemplen är forskningen kring en av de sjukdomar som rektorerna själva lyfter fram, Alzheimer. Mer än 400 läkemedelskandidater har forskats fram med hjälp av djurförsök och därefter testats på människor, men tyvärr utan effekt.

Vi forskare måste våga ifrågasätta våra gamla djurbaserade metoder och istället leda utvecklingen mot nya metoder. Användningen av djurförsök är inte bara en viktig etisk fråga som engagerar många medborgare, det är i högsta grad en framtidsfråga för svensk forskning.

I den kommande forskningspropositionen bör vi staka ut en väg för hur Sverige ska bli ledande i arbetet med nya metoder. Det behövs en nationell strategi, det behövs en kraftig ökning av medel för metodutveckling och validering, och det behövs en samverkan mellan universiteten där arbetet med djurförsök integreras med utvecklingen av datorbaserade och cellbaserade modeller. I det arbetet behöver vi rektorernas stöd.

/Mattias Öberg, forskare vid Karolinska Institutet

Vilka knarkar mest? Svaret finns i avloppet.

Ibland skulle jag önska att vi hade fler naturvetare i riksdag och regering. Människor som gillar fakta och att mäta saker och vill förstå samband i detalj.

En av sommarens mest uppmärksammade debatter gäller sambandet mellan användning av narkotika och det allt grövre våldet på gatorna. Stefan Löfven slog fast att knarkköpare i välmående Danderyd göder gängbrottsligheten. Hans hypotes kritiserades snabbt av M-ledaren Ulf Kristersson, som skrev att Statsministern försöker bagatellisera narkotikafrågan till att handla om Danderyd. Som vanligt kom debatten att handla om debatten snarare än sakfrågan när våra ledare svingar sina retoriska pennor på Facebook och debattsidor. Tänk vilken skillnad om Stefan eller Ulf, eller någon i deras stab, varit naturvetare och ställt frågan ”hur vet du det?”.

stefan

Med sitt debattinlägg om att ”de rikas knarkande göder gängkriminaliteten” startade Löfven en debatt där en viktig pusselbit saknas. Vilka knarkar egentligen mest? Det är faktiskt en fråga som går att besvara.

Som toxikolog med visst intresse för kemisk analys skulle jag vilja lansera en idé till våra kär beslutsfattare. Innan vi pekar ut stadsdelar och kommuner för att vinna klassretoriska poänger eller avfärdar ett påstående med den självsäkerhet som bara ett Twitterflöde kan skapa, låt oss gå ut och ta reda på fakta. Ska vi diskutera med utgångspunkt av vilka ungdomar som knarkar mest behöver vi först lite hårda fakta.

För ett drygt år sedan lämnade jag in en forskningsansökan för att utveckla metodik kring mätningar av kemikalier i avloppet tillsammans med kollegor på forskningsinstitutet RISE (dåvarande Swetox), så detaljerna är tämligen skarpa även om jag här bara återger huvuddragen.

Det finns idag metoder att provta avloppsvatten och analyesera både vilka droger som förekommer samt vilka områden som har högst konsumtion per person. Det går till och med att ta prov från enskilda skolor om man vill rikta sökljuset mot ungdomar. Förutom knark går det i samma provtagning även att studera läkemedelsanvändning och miljögifter. Många kemikalier som ungdomar får i sig utsöndras nämligen i urinen vilket gör avloppet till en bra mätpunkt om man vill veta vad de exponeras för utan att behöva ta prover från anskilda individer.

En bonus med att studera blandningar av kemikalier i avloppsvatten är att många läkemedel och narkotiska substanser till exempel kan vara hormonstörande på liknande sätt som flera miljögifter, vilket gör det intressant för mig som miljöforskare. Vill man studera effekten av blandningar i befolkningen är det tämligen meningslöst om man inte har med läkemedel och illegala droger. Om man jämför med en cocktail, för att travestera begreppet cocktail-effekt, blir ett ensidigt fokus på en handfull bekämpningsmedel, som att studera baksmälla utifrån vilket diskmedel man använt för att diska glaset innan man hällde upp drinken.

Det skulle vara relativt enkelt att skapa en miljöövervakning där man följer kemikalier i vid bemärkelse på regional nivå hos ungdomar genom att mäta i skolornas avlopp. Det som krävs skulle vara finansiering av att antal pilotprojekt (ja, jag är intresserad!). Därtill ett nationellt program med samordning av de departement/myndigheter som har ansvar för narkotika, kemikalier och läkemedel.

Kanske löser vi inte gängvåldet, men för ungdomars miljö och hälsa vore det ett viktig steg. Dessutom kan vi utnyttja tillfället att lära både politiker och allmänhet om kemins betydelse och möjligheter i samhällets tjänst.

/Mattias

Vi måste ifrågasätta nya satsningar på fler djurförsök!

I Nederländerna finns ett politiskt beslut om att fasa ut tester i försöksdjur 2025 och att istället satsa på att bli världsledande på nya metoder. EU har redan ett förbud på test av kosmetika och flera stora forskningsprojekt har antagit utmaningen att ta fram nya metoder även för mer komplexa effekter. Sverige går åt helt motsatt håll!

I Sverige pågår ett antal stora satsning på nya djurhus vid universiteten och i höst ska Vetenskapsrådet ta ställning till ytterligare ett initiativ för en anläggning vid SLU i Uppsala som inriktar sig på försök med ”stora djur”, som apor, hundar och hästar.

Här kan du läsa hela Ansökan från SLU.

Det handlar om mycket stora resurser som byggs in i infrastruktur och vi måste ifrågasätta om det är klokt av forskningsråd och universitetsledningar att satsa så mycket på nya djurförsök i förhållande till hur lite som investeras i de nya alternativ som växer fram. Som jag beskrivit tidigare är forskningen om alternativ till djurförsök kraftigt underfinansierad.

pengar

Jag har tittat på budgeten i det senaste förslaget från SLU. Där framgår att man under en 5-årsperiod räknar med en kostnad på 257 miljoner kronor. Av dessa kommer 90 miljoner från Vetenskapsrådet och ungefär lika mycket från de ingående universiteten. Därtill räknar man med att kunna få ytterligare intäckter via olika forskargrupper och företag som hyr in sig i anläggningen. Kostnaden för själva forskningen, lönerna för forskarna som ska analysera resultaten och skriva artiklar, ingår inte i beräkningen.

Länk till radioinslag om den nya satsningen på SLU i Uppsala:

Vetenskapsradions veckomagasin (2019-08-23). Inslaget startar efter 24:30 min.

Ett kortare inslag från Radio P4 Uppland (2019-08-14)

SLU:s satsning är inte den enda, när det gäller nya djurhus. Lunds Universitet bygger en ny stor djuranläggning i nära anslutning till MAX-IV laboratoriet. Den beräknade kostnaden för bygget är 255 miljoner och ska ha en kapacitet på 35.000 djur per år. Karolinska Instituet invigde i maj 2018 ett nytt toppmodernt djurhus på 12.500 kvm och Stockholms Universitet som bara ligger ett par kilometer österut beskriver sitt nya djurhus som ”toppmodern med unika möjligheter”. Även Linköpings och Göteborgs Universitet har nyligen satsat på nya djurhus. Det är mycket svårt att få insyn i den totala kostnaden för alla dessa faciliteter. En grov gissning är ändå att ett nytt djurhus kostar ca 200-250 miljoner att bygga. Sammantaget innebär det att staten de senaste åren investerat belopp som troligen överstiger 1 miljard i fler djurförsök. Till detta kommer som sagt alla de resurser som tas i anspråk för att driva projekt i djurhusen.

Argumenten från förespråkarna brukar låta ungefär så här:

  • ”Vi behöver bättre lokaler för djurens välbefinnande”
  • ”Vi behöver satsa på djurförsök för att attrahera internationellt framstående forskare”
  • ”Vi måste ha djurförsök för att få fram nya behandlingsmetoder och mediciner”
  • ”Sverige har hårda regler som kontrollerar at det inte görs försök i onödan”
  • ”Om inte vi gör det kommer forskare åka utomlands och göra försöken i mindre nogräknande länder”

Jag menar inte att alla dessa satsningar behöver vara fel. De djurförsök som genomförs bör ske i bra lokaler, med modern utrustning och duktig personal. Det behövs för att få fram så mycket kunskap som möjligt vid varje experiment. MEN vi måste ifrågasätta de enorma resurser som satsas på ny infrastruktur för djurexperimentell verksamhet i Sverige. Det är orimligt att så stora belopp av skattemedel satsas utan koordination och utan nationell analys. När alla dessa nya djurhus fylls med forskning innebär det att forskningsresurser dräneras för lång tid framöver och att antalet försöksdjur kommer att vara mycket högt under överskådlig tid. Det är fel väg för svensk medicinsk forskning.

Det är visserligen sant att många viktiga upptäckter gjorts med försöksdjur. Men det är lika sant att många projekt som byggt på djurförsök sällan leder någon vart eftersom försöksdjur fungerar dåligt som modell för människors hälsa. Sverige borde istället för nya djurhus skaffa en strategi för att minska antalet djurförsök och en handlingsplan för att bli världsledande på nya metoder.

/Mattias

Disclaimer: Åsikterna representerar inte Karolinska Institutet, men jag hoppas såklart att vi på KI i framtiden vill använda våra resurser till att bli ledande i utvecklingen även när det gäller nya metoder.

Nytt forskningsprojekt studerar ägg-toddy-effekten.

I svensk hälsomytologi ingår ett påstående om att vi har färre rökare än andra länder. Det förklaras ibland med att vi är hälsomedvetna och har ett framstående folkhälsoarbete. Vissa menar att det är tack vare snuset. Tyvärr stämmer det inte riktigt. Svenska kvinnor tillhör det sunkiga bottenskiktet i världen när det gäller rökning. Av 192 länder ligger Sverige på plats 141. I stora delar av världen ligger andelen rökande kvinnor långt under Sveriges ca 10%.

När det gäller oss män ser det betydligt bättre ut. Svenska killar ligger i topp! Endast män från 16 andra nationer presterar bättre än svenska karlar. I stora delar av världen röker nämligen mer än dubbelt så stor andel av männen. I Sverige är det bara ca 10% röker. Allt är som bekant relativt 🙂

I sommar har jag tittat på globala data om rökning och i de flesta länder är rökning en manlig företeelse. Men bortser man från skillnader i exponering till följd av kultur och en segregerad arbetsmarknad finns det faktiskt få könsskillnader när det gäller kemikalier och deras risker. En avgörande skillnad är dock att kvinnors kroppar utgör en så viktig del av miljön för foster och barn. En tydlig effekt av rökning är påverkan på fosterutvecklingen. Därför är det inte orimligt att ge kvinnors exponering lite extra utrymme i den toxikologiska forskningen.

cropped-aop-ws.png

Mammors rökning har direkt negativ inverkan på fosterutvecklingen. Likadant är det med hormonstörande ämnen. Traditionellt har nästan allt fokus när det gäller s.k. hormonstörande ämnen handlat om påverkan på mäns spermier. Hur många är de? Kan de simma bra? Det tar cirka tre månader för en spermie att bildas och normalt bildas det runt 100 miljoner spermier per dygn. Samtidigt ligger äggcellerna i kvinnan redan vid födseln. När en flicka föds innehåller äggstockarna ungefär en miljon omogna ägg, men bara 400-500 av dem kommer att mogna till äggceller som kan befruktas. Dessa ägg mognar alltså i en miljö som innehåller de kemikalier som kvinnan exponerats för under flera årtionden. Ibland pratar vi om cocktail-effekter. I det här fallet borde man säga ägg-toddy-effekter.

I höst är jag med och startar ett projekt tillsammans med Pauliina DamdimopoulouKarolinska Institutet och forskarkollegor i Uppsala, Estland och USA. Vi ska titta på riskerna med blandningar av hormonstörande ftalater när det gäller kvinnors reproduktionsorgan. Traditionellt har nästan allt fokus när det gäller hormonstörande ämnen handlat om mäns spermier. Hur många de är? Hur de simmar? Samtidigt ligger äggcellerna i årtionden och marineras i den blandning av ämnen kvinnan exponerats för. Vi vill undersöka om och hur hormonstörande kemikalier kan påverka kvinnors reproduktion. Det blir en spännande höst.

/Mattias

PS.

Välkommen tillbaka! Toxicolour fortsätter i höst med nya inlägg om forskningsresultat och debatt kring kemikalierelaterade frågor. Målet är att vara både aktuell, tankeväckande och folkbildande. Hitills i år har bloggen haft nästan 13.000 besökare. Vill du inte missa något inlägg går det att prenumerera via e-post. Exakt vad bloggen kommer att innehålla är inte bestämt, men utifrån vad jag kommer fokusera på inom forskningen kommer det dyka upp fler inlägg om könsskillnader, alternativ till djurförsök och PFAS. Gillar du det som skrivs så dela gärna inläggen på sociala medier.

Rökstopp i alla politiska läger

En liten lathund till Almedalen 2019

Därför bör alla partier gilla rökstopp på uteserveringar och andra offentliga miljöer.

tobacco

MP: Visste du att man hittat 7000 farliga kemikalier i tobaksrök och att nikotin är ett giftigt bekämpningsmedel?

L: Alla ska kunna förverkliga sig själva, och alla har rätt att vara med i samhället på lika villkor. För personer med astma och känsliga luftvägar utgör andras tobaksrök ett hinder. Mer än varannan person med astma upplever besvär när de exponeras för andras tobaksrök.

V: Av alla dödsfall som orsakas av passiv rökning drabbar 60 % världens flickor och kvinnor. Att exponera andra för tobaksrök bidrar till en global norm av kvinnoförtryck.

SD: Sverige är ett av de länder med där det röks minst. Det är helt enkelt osvenskt att röka.

S: Vart tredje barn till föräldrar som bara gått ut grundskolan har en rökande förälder. Hos akademikerfamiljer är det bara var 20:e unge. Kampen mot tobaksrök är en del av kampen för jämställd hälsa.

KD: Alla barn är ett underverk och har inte möjlighet att själva välja sin miljö. Att utsättas för andras tobaksrök ökar barnens risk för luftvägsinfektioner, öroninflammation och astma. Dessutom ökar det risken för missfall.

C: Omkring 600 miljoner träd avverkas varje år för att bereda mark för tobaksodling, vilket bidrar till en global skövling av skog. Jordbrukare världen över behöver bättre möjligheter att odla klimatsmart och bidra till miljömässigt hållbara livsmedel.

M: Tobaksskatten drar in drygt 12 miljarder varje år, medan kostnaderna för rökningen ligger på 31 miljarder. Det innebär att varje rökpuff är en gestaltning av Gudrun Schymans famösa sedelbränning i Almedalen 2010.

/Mattias

Svenskar mest oroliga för kemikalier i hela EU, men också de mest pålästa.

Nyligen presenterades en undersökning där ca 28.000 personer från hela EU svarat på frågor om livsmedelssäkerhet. Vi svenskar skiljer ut oss från övriga EU när det gäller synen på kemikalier. Vi är bland annat de mest bekymrade av alla EU:s medlemsländer när det gäller förekomsten av miljöföroreningar i maten. Sex av tio svenskar rankar förekomsten av miljöföroreningar som ett av de största problemen när det gäller livsmedelssäkerhet. I övriga EU anser i genomsnitt bara fyra av tio att det är ett problem och i sydöstra EU färre tre av tio.

img_6897

Så stor andel är bekymrade över miljöföroreningar i maten. (Källa: Eurobarometer 2019)

Ett par nyligen pensionerade professorer från Karolinska Institutet och Uppsala Universitet luftade i debatten (SvD 10/6) sin känsla av att människor idag är omotiverat rädda för miljökemikalier. Huvudargumentet var att naturligt förekommande kemikalier och läkemedel ofta är betydligt mer potenta när det gäller förmågan att binda till olika receptorer i kroppens celler. Professorernas molekylärbiologiska kunskaper är dock knappast lämpliga om man vill avgöra förekomsten av ”obefogad rädsla”. För det första finns det lite vetenskapligt stöd för att människor är rädda för kemikalier. Möjligen finns det belägg för att många människor anser att förekomsten av miljökemikalier i maten och våra kroppar är ett problem som bör tas på allvar. Men någon utbredd kemofobi är det knappast tal om.

Min andra invändning handlar om huruvuda känslan är befogad eller inte. Här kan man med fördel utgå från Platons definition av kunskap, det vill säga trosföreställningar som man har goda skäl att tro på och som är sanna.

Data från EU:s enkätundersökning visar att svenskar är annorlunda på flera sätt än att vi känner mer oro. Vi är den befolkning som är mest informerade om problemen. I Sverige har 91% hört talas om att det finns miljökemikalier i maten medan bara var 64% av EU:s medborgare har hört talas om detta. Som toxikolog är det skrämmande att så många av EU:s medborgare verkar sakna basala miljökemiska kunskaper. Det verkar som om brist på kunskap leder till mindre oro för kemikalier i södra Europa.

Den andra och avgörande punkten är såklart om miljöföroreningar verkligen kan orsaka hälsoproblem i befolkningen redan vid de relativt låga koncentrationer vi hittar idag. Här finns det mängder av bra vetenskapliga studier. Vi vet att alla exponeras för en lång rad miljöföroreningar via mat och vatten. En lång rad epidemiologiska studier har sett samband mellan exponering och effekter i människor. Vilda djur i förorenade områden har tydliga problem. Djurförsök visar på effekter i flera olika arter även vid låga doser. Och i cellstudier har man kunnat studera olika mekanismer. Alla kemikalier är såklart inte lika giftiga och sällan är riskerna tydliga på individnivå.

Varifrån får vi vår kunskap? Vem litar vi på när det gäller frågor om livsmedelssäkerhet? Även detta är ett område där svenskar är annorlunda jämfört med övriga EU. Vi har högre tillit till forskare (94% litar på forskare jämfört med 82% i övriga EU) och nationella myndigheter (88% jämfört med 60% i övriga EU) än andra länder. Däremot står kändisar, bloggare och influensers inte högt i kurs i Sverige. Bara 3% anger att de litar på denna grupp medan 19% litar på dem i övriga EU. Dessutom tar vi svenskar i hög utsträckning hänsyn till frågor som miljö och djurvälfärd när vi handlar mat. Nästan varannan svensk gör denna typ av etiska överväganden när de handlar. Det är mer än dubbelt så stor andel som i övriga EU.

Slutsats: I jämförelse med övriga EU känner svenskar till problem med kemikalier i maten och är bekymrade över detta. Vi har hög tillit till forskare och myndigheter och tar hänsyn till miljö och djurvälfärd när vi handlar. Ett gott resultat må man säga och långt ifrån en bild av ”ogrundad rädsla”.

Läs mer om Svenskarnas syn på livsmedelssäkerhet här. Hela undersökningen går att ladda ner från  EFSAs hemsida.

Glad midsommar!

/Mattias