En av världens främsta miljöforskare spelade ett djärvt, men välbetalt dubbelspel. Exemplet visar att ledande forskare haft en betydligt mer aktiv roll i mörkläggningen av riskerna med PFAS än vad som tidigare varit känt.

I måndags (10/1-2020) rapporterade journalisten Daniel Värjö i radioprogrammet Kaliber P1 om att den internationella kemikalieindustrin under flera årtionden mörkat data som pekade på allvarliga risker med PFAS. Företaget 3M hemlighöll data som visade att PFAS var giftigt, långlivat och att halterna ökade i människor och miljö. Hade informationen varit tillgänglig är det troligt att den höga exponeringen av befolkningen i Ronneby och på andra orter hade kunnat undvikas. Men vad som inte framkommit hittills är att framstående forskare haft en mycket aktiv roll i att beskriva PFAS som ofarligt.

Materialet om spelet för att dölja faran med PFAS har gjorts tillgängligt genom de förhör som hållits inför miljöutskottet i representanthuset i USA och jag har haft möjlighet att läsa det omfattande materialet. Vill du själv se delar av förhöret finns en länk i slutet av detta blogginlägg.

Medan jag sitter och läser de hundratals dokumenten från USA dyker plötsligt ett välbekant namn upp på flera ställen i texten. Det är en av världen främsta miljöforskare, Professor Paul Giesy. Han har genom åren varit aktiv vid många olika universitet i både USA, Kanada, Kina och Saudiarabien och har publicerat fler än 700 vetenskapliga artiklar, varav flera med svenska medförfattare. Han är extremt högt citerad och är top-0,001% bland aktiva forskare och världens näst mest citerade inom ekologi och miljövetenskap. Det är nästan märkligt hur mycket han hunnit med under sin karriär.

I bevismaterialet som nu gjorts tillgängligt finns flera mejl från Giesy sparade. De är ytterst graverande och pekar på ett intrikat dubbelspel. Utåt är han oberoende professor  och världsledande miljöforskare. Samtidigt arbetar han som välbetald konsult åt 3M för att kontrollera vilka studier som publiceras i syfte att förhindra att PFAS-kritiska artiklar ska få spridning. Han ingår som en nyckelperson i ett nätverk av forskare som fått betalt för att skriva studier som visar att PFAS är ofarligt. 3M kallar det ”selektiv finansiering av extern forskning”.

I breven till 3M:s laboratoriechef  William Reagen (eller Bill, som Giesy kallar honom) har Giesy en ganska skrytsamt tonläge. Han skriver att han som ledande expert på perfluorerade kemikalier får möjlighet att granska ”ungefär hälften av de artiklar som publiceras inom området”. Han fungerar också som redaktör för flera tidskrifter, vilket ger honom beslutanderätt över vem som ska få publicera. Men hans tjänster är inte gratis. 3M betalade enligt dokumenten ca. 2 miljoner dollar för han skulle agera dörrvakt på vetenskapliga tidskrifter. Utbetalningarna som går att spåra spänner från 1993-2009. Enligt breven till 3M är han dock noga med att inte redovisa arbetstiden på ett sätt som gör att det kan kopplas till 3M.

Här är två av de brev som finns med i dokumenten samt ett utdrag ur de månatliga betalningarna.

Den vetenskapliga metoden bygger i grunden på opartiskhet, tillit, transparens och kollegial granskning. När det gäller PFAS verkar vissa tycka att andra regler ska gälla. I ett av mejlen läcker Giesy en nyskriven artikel och skriver nöjt till 3M hur han just stoppat en artikel med information om PFAS, som var alltför ”spekulativ”. Han erbjuder sig också att skicka fler artiklar för påseende direkt till 3M-personal så att de kunde granska dem själva. Målet enligt honom själv är att ”hålla dåliga artiklar borta från litteraturen”. Annars kan det bli besvärligt om man i framtiden hamnar i rättstvister, eftersom ”domare verkar tro att allt som står i den öppna vetenskapliga litteraturen är sannt”.

Strategin från 3M verkar ha varit att på olika sätt störa den akademiska världens möjligheter att ta reda på hur farligt PFAS är för människor och miljö. Det gör man genom att knyta till sig kända forskare som får i uppgift att avfärda risker. Samtidigt betalar man andra forskare för att göra det svårare att publicera resultat som visar på risker. Därtill underlåter man att rapportera de egna resultat som pekar på risker. Redan 1983 stod det till exempel klart att PFOA (ämnet som används i bland annat Teflon) var tydligt cancerframkallande i djurstudier.

Det är sent på natten och jag kan inte sluta läsa om mörkläggningen och köpta forskare. Plötsligt snubblar jag på ett par dokument som visar hur genomgripande strategin varit. Pusselbitarna faller på plats när man läser dessa två handlingsplaner. Syftet med hela operationen är att kunna ”ligga steget före” och kunna fortsätta sälja PFAS ”så länge som möjligt och inom så många användningsområden som möjligt”. I den sista handlingsplanen som avslöjats är det tydligt hur viktigt det varit att kontrollera vetenskapen på olika sätt. Man använder soft power, samlar information, portionerar ut egna eller betställda artiklar, och man är beredd att betala bra om så krävs. Hur väl rustade är vi inom akademin för att hantera denna typ av påverkan? Hur försvarar vi bäst den fria forskningen när våra ledande professorer arbetar på ett hemligt uppdrag med målet att ”Command the Science”?

Avslöjade handlingsplaner:

1995 – Företaget tar fram en strategi för att förhindra olika förbud och regleringar. Key action 1A6 visar att fortsatt försäljning är ett viktigt mål. Under detta år var svenska försvarsmakten en av storkunderna av brandskum.

2004 – Målet ”Command the science” spänner över hela det vetenskapliga området från exponering till effekter på människa och miljö.

/Mattias

Disclaimer: Åsikterna som framförs är mina egna och representerar inte Karolinska Institutet.

Här finns en möjlighet att själv höra hur 3M förklara sitt beteende i den parlamentariska utfrågningen i USA.