Farligt höga halter av giftgas i containrar

Häromdagen ringde de från tullen i Stockholms hamn till oss på Karolinska Institutet. Preliminära analyser hade indikerat att en container innehöll den extremt giftiga gasen fosfin. Någon särskild varningsskylt fanns inte på containern, men personalen vet av erfarenhet att det då och då dyker upp giftig last och har rutiner och specialverktyg som kan analysera luften i containern genom att försiktigt sticka in ett smalt specialverktyg. Fosfin är en gas som då och då orsakat dödsfall i olika delar av världen. Wikipedia har en liten sammanställning av förgiftningsfall från olika länder för den som vill veta mer. Mina kollegor åkte till hamnen för att mäta exakt hur hög koncentrationen var. Innan containern öppnats var halten så hög att människor hade fått allvarliga skador och möjligen dödsfall hade inte kunnat uteslutas. Nu gick det att undvika genom ventilation i samband med att containern öppnades.

cargo ship

Transporter i containrar har ökat explosionsartat i takt med att vi köper allt mer från tillverkare i andra länder. Mer än 500 millioner containerar skeppas årligen runt om i världen. Men det är inte bara kartonger och prylar som lastas in. Det är lätt att råka få med spindlar, insekter, ormar, och svampar m.m. Därför fylls containrarna ofta med giftig gas. Tanken är såklart att gasen ska döda ohyran och sedan hinna dunsta bort under den långa färden över världshaven, men containern är tät och saknar ventilation. Och ibland händer det att giftgasen finns kvar när det är dags att öppna dörren. Detta kan innebära en allvarlig hälsorisk vid inspektion och lossning.

Vid den nya enheten för Integrativ Toxikologi vid Institutet för Miljömedicin studerar vi bland annat hur man kan riskbedöma farliga gaser. För att veta vilken skyddsutrustning som krävs eller för att planera evakueringar vid större utsläpp måste man veta hur många som kan drabbas av allvarliga hälsoeffekter. Det räcker ofta inte att bara peka ut en koncentration som säker eller osäker. Ett bra exempel på integrativ toxikologi är när denna kunskap kommer till nytta i svenska hamnar. Två av mina kollegor, Urban Svedberg och Gunnar Johanson, driver just nu ett projekt om just gifter i containrar och hur man bäst kan ventilera dessa slutna rum så att hamnpersonalen kan jobba säkert.

Nervgaser och andra högtoxiska ämnen kan även tillföras via smuggling, sabotage eller från kontaminerat krigsmateriel. Själva godset kan också avge kemikalieångor som orsakar besvär för den som till exempel ska krypa in i en container och kontrollera innehållet.

Hur vanligt är det då med giftiga containrar? Efter att ha analyserat flera hundra containrar från olika platser i Sverige såg forskarna att 12% hade koncentrationer av farliga ämnen som översteg arbetsmiljöverkets gränsvärden för yrkesmiljö. I 4% upptäcktes cancerframkallande ämnen över gränsvärdena. Om man betänker att vi globalt skickar 500 miljoner containrar betyder det att det finns ca 60 miljoner giftiga containrar i omlopp varje år. En inte obetydlig marknad för någon som vill skapa en innovation för smidig ventilering.

Här kan du läsa en forskningsartikel om gifter i containrar (Svedberg & Johansson, 2013).

Här kan du läsa mer om förekomsten av gifter i svenska containrar (Svedberg & Johanson, 2017).

/Mattias

Bör man betrakta en risk som en skada?

Hur kan man få stat, kommuner och företag att ta ansvar för kemikalier som förorenar dricksvattnet? Kaliber i P1 avslöjade för ett par dagar sedan hur dåligt skydd dricksvattnet har i Sverige. Av  222 kommuner, som svarat på radioprogrammets enkät, uppger 40 procent att de har stängt en eller flera vattentäkter. I 19 kommuner har det berott på föroreningar som PFAS, bekämpningsmedel, bensin, olja och diesel. Samtidigt saknar var tredje vattentäkt ett vattenskyddsområde. Ronneby är kanske det mest kända exemplet där kommunen tvingats stänga en stor vattentäkt på grund av farliga kemikalier.

Antero Silva. Doktorand på Institutet för miljömedicin (IMM) med fokus på nya sätt att beräkna hälsorisker kopplat till kemikalier.

Ett sätt att tvinga fram ett bättre skydd är att sätta ett pris på den skada som uppstår när människor exponerats för kemikalier och riskerar att bli sjuka. Nyligen beslutade Högsta Domstolen (HD) att vatten ska anses vara en produkt, där producenten har ett strikt ansvar för att produkten är säker. Det innebär att svensk miljörätt kommer få en helt ny princip att förhålla sig till. Men samtidigt är det väl känt att osäkerhet är väldigt svårt att hantera i en rättegång. Ronnebyfallet utgör ett typexempel på dessa svårigheter. De förhöjda halterna kan medföra ökade risker för framtida personskador av allvarligt slag, men dessa skador har inte inträffat än och i de fall någon blivit sjuk döljs sambandet av naturlig variation. Kan de förhöjda halterna av PFAS i sig ändå ses som en personskada?  Halterna i blodet är ju väldigt höga och långt över de nivåer där man hittat effekter i andra grupper.

Det som har hänt i Ronneby är inte en isolerad företeelse. Naturvårdsverket och MSB har listat 14300 potentiellt förorenade områden i Sverige i relation till PFAS. Runt många militära och civila flygplatser och runt PFAS-producerande industrier i hela världen finns förorenade markområden och vattentäkter och i såväl USA och
Australien drivs nu rättsprocesser liknande den i Ronneby. Så frågan om risk kan betraktas som en form av skada berör massor med människor.

Men det är ingen lätt fråga. Ett argument som stöder att ett skadeståndsanspråk bör hanteras på en risknivå är att det kan övervinna de problem som ger upphov till orättvisa resultat. Om den riskutsatte personen till exempel behöver vänta på att skadan (säg: cancer) bryter ut för att få kompensation,  finns ju en uppenbar risk för att hen hinner avlida innan rätten till ersättning uppkommer. Ett andra argument är att den skadade får sämre möjlighet att få en rättvis bedömning. Har det gått lång tid sedan exponeringen ägde rum är det svårt att få någon dömd.  Det uppenbara motargumentet är att resultatet i en risk-baserad skadeståndsbedömning lätt blir fel. Människor som inte utvecklar någon sjukdom kommer att ersättas för skador som aldrig inträffar. Människor som lider av sjukdom kommer att bli underkompenserade.

Oavsett hur domstolarna resonerar behöver vi utveckla verktyg som kan beräkna risken på ett tydligare sätt än i dagens bedömningar. Idag tolkar myndigheterna ofta risk i förhållande till gränsvärden. Under gränsvärdet är det ”säkert” men om gränsen överskrids är det ”osäkert”. Hur stor eller liten risken är framgår dock inte. I ett nytt projekt jobbar jag och min doktorand Antero Silva med att beräkna sannolikheter för olika hälsoeffekter utifrån exponeringen i Ronneby. Vi kombinerar dos-respons-samband och osäkerhetsberäkningar med exponeringsdata. Våra analyser visar hur stor andel av en befolkning som som beräknas få en viss typ av hälsoeffekt.  Förhoppningen är att denna metodik kan vara till hjälp när en domstol ska värdera skadan och utkräva ansvar vid kemiska utsläpp.

Det är viktigt att integrera ny toxikologisk kunskap i den juridiska beslutsprocessen. Det är ett exempel på Integrativ Toxikologi, vilket också är namnet på den nya enhet vi just startar på Karolinska Institutet.

/Mattias