I förra veckan rapporterade Naturvårdsverket att de, tillsammans med Sveriges Geologiska Undersöknröringar (SGU), hade identifierat drygt 11.000 platser där giftigt brandskum används. Det kan tyckas mycket, men rapporten redovisar bara platser som förorenats mellan 1998 och 2015. Stora mängder PFAS-skum användes före 1998, vilket gör att det fortfarande kan finnas ett mycket stort antal platser där dricksvatten och miljö kan ha tagit skada, platser som fortfarande är okända.

Tillverkarna kände till riskerna redan under 1970-talet, men fortsatte ändå att sälja fluorerat brandskum till svenska myndigheter.

De senaste åren har vi genom diverse rättegångar i USA fått viss insyn i vad tillverkaren 3M visste om produkternas giftighet för människor och miljö. Under 1970-talet stod det klart att ämnet var miljöfarligt och fanns i blodprover hos befolkningen, under 1980-talet förstod tillverkarna att ämnet kan orsaka cancer hos djur och störa viktiga cellulära receptorer, under 1990-talet klarnade bilden av dessa gifter ytterligare tills man i början av 2000-talet började fasa ut en av de värsta PFAS-varianterna (PFOS). Under alla dessa decennier mörkade företaget alltså riskerna för myndigheter och köpare. Dokumenten visar att man dessutom arbetade målmedvetet med att sälja så mycket som möjligt (se strategidokument från 1995 nedan. ”Key action 1A6 – Contunue to maintain regulatory approval to sell PFCs as long and as broadly as we can”). Bland kunderna fanns svenska räddningstjänster och det svenska försvaret.

Användningen av PFAS-skum har pågått mycket länge.

Exakt hur mycket PFAS-skum som användes i Sverige före 1998 är okänt, men i Ronneby, den plats där högst halter uppmätts i människor och miljö, har man kunnat dokumentera användningen av PFOS-innehållande brandskum från 1985-2003. Även på Stockholm Arlanda började PFOS-innehållande skum att användas vid brandövningar under 1980-talet. Men användningen vid olika flygplatser började antagligen ännu tidigare. I Naturvårdsverkets egen rapport står följande om när man kan anta att PFAS-skum började användas: ”Om flygplatsen blev nerlagd före 1950-talet är det inte troligt att skum med högfloredade ämnen har använts.” År 1993 använde samtliga räddningsfordon och flygplatser under dåvarande Luftfartsverket PFAS-skum. Under år 2002 började slutligen en värsting-variant av brandsläckningsskum försvinna från marknaden. PFOS-fria skum byttes ut mot skum med andra fluorerade ämnen. Det kvarvarande lagret av PFOS-skum användes dock till dess att det tog slut.

Hur ser det ut idag med PFAS-skum?

Idag används ett brandsläckningsskum vid Stockholm Arlanda som enligt tillverkaren ska vara fritt från fluorinnehållande ämnen och samtliga Swedavias brandbilar har sanerats från gamla skummedel. Men Försvarsmakten har fortsatt använda PFAS-skum. Idag övar militären med ett fluorfritt övningsskum och deras ”skarpa” skum innehåller visserligen inte PFOS idag, utan ett annan PFAS-variant som kallas 6:2 FTS.

Sammanfattningsvis finns sannolikt många många platser som ännu återstår att identifiera och riskbedöma. De platser sin hittills identifierats härrör från åren efter 1998, samtidigt som PFAS-skum kan ha släppts ut sedan 1950-talet. Dessutom fortsätter användningen av PFAS-skum även idag om än i begränsad omfattning.

/Mattias

PS. Lyssna på veckans avsnitt av Riskzonen, som handlar om terrordådet på Drottninggatan och hur rädsla påverkar oss människor.

Världshälsoorganisationen WHO har startat en hemsida där de bemöter myter kring COVID-19. Där listas idag en lång rad olika exempel på myter kring olika kurer som sägs skydda mot COVID-19. Heta bad, chili peppar, vitlök… på listan står även flera av de saker som Donald Trump förespåkat, som hydroxychloroquine, UV-lampor, klorin, och diverse kosttillskott. Alla dessa teorier sprids minst lika fort som virus. Det har kallats en infodemi.

Trump kallar viruset för det kinesiska viruset och i Ryssland skämtar man om att Astrazeneca utvecklar ett vaccin som förvandlar människor till apor. Pandemin blir en möjlighet att vinna strateiska fördelar genom att påverka den information som sprids.

Ordet infodemi har funnits i både engelskan (infodemic) och svenskan sedan början av 00-talet, men har först år dykt upp i svensk press. Min Riskzonen-kollega Emma Frans är faktiskt en av de som först använder ordet (SvD 15/2-20). Själva fenomenet är förstås betydligt äldre. Ett exempel på en infodemi, som institutet för språk och folkminnen nämner, skedde under ett utbrott av gula febern i Angola då det plötsligt cirkulerade ett rykte att den som vaccinerade sig inte kunde dricka öl på en vecka. Genast sågs en nedgång i andelen som vaccinerade sig.

Jag tror vi nu står inför något nytt, en meta-konspiration. En konspiration som vill få oss att tro på konspirationer, eller i varje fall bli osäkra på vad som är sant och falskt. En stor skillnad mellan tidigare infodemier och vad som sker i år är att vi står inför en av de första globala informationskrigen där geopolitiska spänningar parat sig med globala mediaflöden. Det handlar till exempel om de nya vaccin mot viruset SARS-CoV-2 som nu utvecklas och testas i olika delar av världen. Ledare i olika länder ser sannolikt fördelar i att misskreditera vaccin i andra länder. Lyckas man skapa misstro hos andra vinner man två strategiska fördelar; dels försvagas motståndarens folkhälsa och dels eroderar tilliten till de lokala myndigheterna. Båda dessa effekter försvårar hanteringen även vid andra typer av kriser.

Länge har vi betraktat konspirationsteorier som en samling galna sagor. Sagor som får oss vanliga att känna oss smarta och upplysta. Men den nya typen av myter och rykten kring vaccin kommer vara nästan omöjligt att skilja från verkligheten. Rapporter om biverkningar och skillnader mellan de olika ländernas vaccin kommer placeras i våra flöden och följa sin egen medialogik. Samtidigt är det svårt att kontrollera fakta och värdera vad som är stort eller smått. Vi måste fråga oss, vem tjänar på min rädsla, och vem kan tjäna på att försvaga min tillit?

I dagens avsnitt av Riskzonen tar vi upp rädsla för ny teknik och nya vaccin. Vi intervjuar Professor Maria Feychting om riskerna med mobilstrålning och 5G. Jag är övertgad om att ett av de bästa skydden mot alla infodemier är att öka medvetenheten kring riskvärdering och öka kunskapen om bevisvärdering inom riskbedömning. Riskzonen är en podd som syftar till just detta. Ett slags vaccinering mot infodemier.

/Mattias

Utgångspunkten för veckans avsnitt av Riskzonen är ett experiment, som genomfördes i Arizona mellan år 1991-1993 under namnet Biosphere-2. Experimentet gick ut på att skapa ett hållbart ekologiskt system, men gick inte riktigt som planerat. Maten räckte inte till för att föda ens åtta personer och 20% av arterna dog ut. Samtidigt sjönk syrehalten och koldioxidhalten ökade, vilket påverkade korallreven kraftigt. På så sätt var det ett misslyckande. Men inom forskning talar vi sällan om misslyckanden, eftersom vi kan lära oss minst lika mycket av försök som inte följer den förväntade vägen. Biosphere-2 blev till exempel ett av de första bevisen på vad som händer med korallrev om koldioxidhalten tillåts öka.

En biosfär är enligt nationalenklocypedin ”den sammanfattande beteckningen för de delar av jorden där liv kan förekomma”. Ordet formas av två delar; det grekiska ordet bios, som betyder liv, och sfaira, som betyder sfär. Det var Edvard Suess, en geolog verksam i Österrike som år 1875 använde ordet för första gången. Edvard Suess var en vetenskapsman vars upptäckter än idag formar vår syn på världen. Han var den som upptäckte spåren av Gondwana, superkontinenten, som fanns för 550 miljoner år sedan och som är orsaken till att Sydamerikas östkust passar ihop med Afrikas västkust, likt två pusselbitar. Våra kontinenter har alla en gemensam geologisk och biologisk historia.

Begreppet biosfär plockades långt senare upp av den ukrainske geokemisten Vladimir Vernadsky, som 1926 använde ordet för att benämna det interdicsiplinära koncept som fogar samman astronomi, biogeografi, geokemi, hydrologi, evolutionslära, biologi, kort sagt Life science och Earth science.

Vad hände med anläggningen i Arizona efter de första experimentet? Idag ägs och drivs den av Arizona University och är faktiskt öppen för besökare. Gå gärna in på deras hemsida och läs om forskningen. Bland annat finns ett laboratorium med ”rockybatorer”, där dagens forskare studerar hur levande organismer påverkar olika bergarters nedbrytning. Eller kolla in biosphere-2:s egna youtubekanal för att få inspiration till de riktigt stora biosfäriska frågorna.

Den svenska institution som, enligt mig, ligger längst fram när det gäller tvärvetenskapliga planetära frågor är Stockholm Recilience Center. Det är deras chef Line Gordon som intervjuas i dagens avsnitt av Riskzonen. Här är en bra video där forskare från SRC förklarar varför denna typ av forskning är så viktig.

När du lyssnat på dagens avsnitt av Riskzonen hoppas jag att den allra sista meningen som Emma säger blir hängande kvar. Den sammanfattar vad vi kan lära oss av experimentet med biosphere-2. ”Just det här; hur viktigt det är att ta hand om Biosfär-1.”

/Mattias

PS. Varje måndag fram till lucia kommer ett nytt avsnitt av Riskzonen. Följ oss gärna genom att prenummerera där poddar finns och ”gilla” vår Facebooksida, så missar du inga avsnitt eller extra information.