Kommer coronavaccin vara säkra för gravida?

Det största hoppet om att stoppa COVID-19-pandemin är att vi snart får tillgång till ett eller flera fungerande vaccin. Nästan 200 vaccin mot corona är just nu under utveckling och flera stora bolag har redan preliminära resultat från s.k. fas-3-studier. Pfizer meddelade nyligen att deras vaccin minskade risken att drabbas av COVID med 90% och Moderna säger samtidigt att deras variant fungerar ännu lite bättre. De biverkningar man sett liknar de som man brukar se vid vaccinationer, det kan göra ont där man fått sprutan och en del känner sig hängiga någon dag.

Men samtidigt finns det två stora grupper som faktiskt ännu inte testats. Det gäller barn (<18 år) och gravida. I veckans avsnitt av Riskzonen berättar vi historien om Neurosedyn och diskuterar läkemedelsrisker under graviditet med Peter Moldéus, tidigare global chef för säkerhetstestningen av läkemedel vid AstraZeneca.

Neurosedynskandalen visar varför vi idag är så försiktiga med att testa nya mediciner på gravida, men att inte testa eller använda vaccin innebär ju också risker.

Hur vet vi om ett coronavirusvaccin är säkert för gravida kvinnor?
Det första steget är att se hur människor reagerar på de vacciner som för närvarande testas, med särskilt fokus på friska kvinnor som är i fertil ålder men inte är gravida. Kunskapen från denna grupp kommer att hjälpa experter på kvinnors och barns hälsa att ge rekommendationer om vilka vacciner som bör utvärderas även hos gravida kvinnor.

När fler och fler vaccinkandidater utvecklas vill forskarna såklart att även gravida kvinnor också får möjlighet att delta i studier, som kan gynna dem och deras barn. Det handlar om att väga risk mot nytta. Genom att vänta med att inkludera gravida minskar risken för biverkningar, men man vill också se till att bästa möjliga bevis tas fram för säker användning av vacciner under graviditeten.

För att fatta beslut försöker vaccinforskarna att utnyttja de möjligheter som finns för att samla in relevant information. Till exempel kan vissa kvinnor bli gravida under studien. Detta är ju högst troligt när man på kort tid testar på tiotusentals kvinnor. Det är alltså superviktigt att forskare planerar för att systematiskt samla in data som rör graviditet och spädbarnsresultat för kvinnor som blir gravida under fas-3-studien.

När ett vaccin till slut godkänns, ska en gravid kvinna kunna vaccineras?
För det första finns det inget godkänt vaccin just nu så det är omöjligt att säga. När det allra första vaccinet blir tillgängligt är det högst osannolikt att det kommer finnas bevis från gravida kvinnor. Så en kvalificerad gissning är att få gravida kommer att få det initialt, och endast erbjudas om de tillhör högprioriterade grupper, som har andra riskfaktorer eller löper ökad risk att bli smittade.

En annan faktor som riskbedömare behöver hålla kolla är att det hela tiden kommer ny kunskap. I början av 2021 kommer vi att ha mer information om coronavirusets effekter under graviditeten. Om viruset utgör en stor risk för gravida kvinnor är det möjligt att gravida kvinnor kan erbjudas ett vaccin tidigare. Beslutsfattare bör alltid väga risken för vaccination jämfört med risken för att vaccineras mot en sjukdom som kan orsaka allvarliga skador.

Nästa år kommer vi ha en tydligare bild på alla sidor av ekvationen: risk med vaccinet+ risk att bli smittad + nyttan av att inte bli sjuk. Alla dessa saker måste vägas samman. Samtidigt är detta ett typexempel på ett dilemma inom medicinsk etik. Vad är mest etiskt; att inte ge vaccin kan ju leda till allvarlig sjukdom, samtidigt som ett oprövat vaccin kan ha risker. Det viktiga är dock att effekten och riskerna för gravida kvinnor inte lämnas utanför bedömningarna av de nya vaccinerna.

/Mattias

Nürnberg och Vipeholm

I veckans avsnitt av Riskzonen tar vi avstamp från de experiment på människor som utfördes vid Vipeholms sjukhus strax utanför Lund. Den som vill få inblick i vad som hände bakom de låsta dörrarna ska lyssna på den omskakande dokumentären som journalisten Randi Mossige-Norheim gjort för P1 Dokumentär. I Riskzonen breddar vi diskussionen till att handla om vetenskaplig metod och hur man kan nå kunskap utan oetiska experiment. Här vill jag ge lite bakgrund till den politiska diskussionen i Sverige vid den tiden och hur det så småningom kom att förändra svensk forskning.

Efter att ha läst en hel del Vipeholmsmaterial är det en fråga som hänger kvar – hur kunde svenska forskare långt in på 1950-talet få tillstånd och pengar till att bedriva denna typ av försök? Hade ingen politiker tagit del av erfarenheterna från Nürnbergrättegången, där nazisternas experiment utreddes?

Jo, det fanns politiker som ville reformera svensk forskning. Våren 1953 nådde diskussionen om missförhållanden vid Vipeholm de stora tidningarna och projektet debatterades i riksdagen. Kanske är det i denna debatt vi för första gången ser embryot till det som idag är självklarheter när det gäller forskningsetik i Sverige.

När jag läser protokollet från 1953 framkommer att Olle Dahlén (Folkpartiet) tillsammans med bland andra ledamöter från både Högerpartiet (Elis Håstad), Bondeförbundet (Andersson i Brämhult) och Socialdemokraterna (Gösta Netzén) drev på för att stoppa försöken och argumenterade utifrån att (1) försökspersonerna hade inte möjlighet att lämna samtycke, (2) att deras anhöriga inte informerats, (3) att syftet varit att framkalla skada (tandröta), (4) att undersökningarna genomförts på ett förnedrande sätt, samt (5) att man i de inledande försöken sätt att dödligheten minskade med 50% om patienterna gavs en näringsrik kost, vilket ju betydde att man kraftigt ökade risken för att försökspersonerna skulle dö genom att ersätta mer nyttig kost med extrema mängder socker.

Andra politiker hamnade tyvärr på fel sida i historien. Den ansvarige ministern i Tage Erlanders koalitionsregering, Gunnar Hedlund (Bondeförbundet), menade till exempel att försöket inte alls var oetiskt då man ju bara varierat mängden socker i maten, vilket ju borde vara närmast ofarligt och inte alls detsamma som att medvetet framkalla tandröta. Hedlund berättar också att han besökt Vipeholm och med egna ögon sett hur bra man behandlade barnen. Ministern får också stöd från Socialdemokraten Johannes Blidfors ”Om vi vet att experimenten är oskyldiga, vad är det då som hindrar att de utförs?”, och vidare ”Patienterna har själva fått avgöra, om de erbjudna mängderna skulle intagas eller ej. Jag skulle vilja säga till herr Dahlén, att människor i intelligensåldern 2—6 år har också inom vissa gränser förmåga att avgöra, vad de själva önskar.”

Försöken sanktionerades alltså från regeringen och en majoritet av riksdagens ledamöter. Varifrån hämtade då kritikerna, Dahlén och Co, sin inspiration när de kritiserade försöken på Vipeholm? Jag tror det var från Nürnberg. Bara några år tidigare (1947) hade nämligen Nürnbergrättegångarna handlat om nazisternas hemska forskningsverksamhet och ett dokument som fått oerhörd stor betydelse för medicinsk forskning är Nürnberg Codex , tio kriterier som forskning på människor måste uppfylla för att vara etiskt godtagbart. Det skulle dröja flera år innan dessa typer av kriterier blev svensk lag, men debatten om Vipeholm visar när dessa principer börjar slå rot i Riksdagen och det visar också att frågan bröt partilinjerna då ledamöter från olika partier argumenterade för att något var fel med experimenten på Vipeholm.

Här kan du själv läsa principerna i Nürnberg codex (eng. Nürnberger Code). Att svenska politiker och forskare allt för sent anammade dessa priciper är en skamfläck. Tack och lov att mycket av detta idag genomsyrar våra etiska regler.

The Nürnberger Code

  1. The voluntary consent of the human subject is absolutely essential.
  2. The experiment should be such as to yield fruitful results for the good of society, unprocurable by other methods or means of study, and not random and unnecessary in nature.
  3. The experiment should be so designed and based on the results of animal experimentation and a knowledge of the natural history of the disease or other problem under study that the anticipated results will justify the performance of the experiment.
  4. The experiment should be so conducted as to avoid all unnecessary physical and mental suffering and injury.
  5. No experiment should be conducted where there is an a priori reason to believe that death or disabling injury will occur; except, perhaps, in those experiments where the experimental physicians also serve as subjects.
  6. The degree of risk to be taken should never exceed that determined by the humanitarian importance of the problem to be solved by the experiment.
  7. Proper preparations should be made and adequate facilities provided to protect the experimental subject against even remote possibilities of injury, disability, or death.
  8. The experiment should be conducted only by scientifically qualified persons. The highest degree of skill and care should be required through all stages of the experiment of those who conduct or engage in the experiment.
  9. During the course of the experiment the human subject should be at liberty to bring the experiment to an end if he has reached the physical or mental state where continuation of the experiment seems to him to be impossible.
  10. During the course of the experiment the scientist in charge must be prepared to terminate the experiment at any stage, if he has probable cause to believe, in the exercise of the good faith, superior skill and careful judgment required of him that a continuation of the experiment is likely to result in injury, disability, or death to the experimental subject.

/Mattias