Vanliga hushållsprodukter gjorda av återvunnen plast innehåller ibland giftiga kemikalier som både politiker och företag i Sverige och EU har beslutat sig för att ta bort. Ett exempel är bromerade flamskyddsmedel. Nya produkter gjorda av ny plast får inte innehålla de här flamskyddsmedlen, men om prylarna är gjorda av återvunnen plast så är det okej. Hur kan det vara möjligt att ha ett stort sopnedkast rakt in i våra hem? Här finns ett hål i dagens lagstiftning. Cirkulär ekonomi bygger på att vi lyckas skapa giftfria kretslopp där allt avfall är en resurs som kan tas till vara, men om vi får in ämnen med farliga egenskaper i kretsloppet blir den återvunna plasten också en giftspridare.

Sveriges konsumenter nyligen undersökte förekomsten av miljögifter i återvunnen plast. Man analyserade 430 produkter från EU och EU:s grannländer. I var fjärde produkt, däribland leksaker och köksprodukter, hittade man spår av bromerade flamskyddsmedel. Var tionde produkt överskred gränsen för vad som är tillåtet i produkter av ny plast och högst var koncentrationen i leksaker.

Jag har inte lyckats få reda på vilka koncentrationer man hittat, men det är ytterst osannolikt att det skulle kunna matcha halten av dessa kemikalier som vi får i oss via maten. Det handlar alltså inte om några ökade risker på individnivå utan om försämrade möjligheter att rensa hela systemet och minska den exponering vi alla utsätts för. Som jag ser det finns två olika problem vi snabbt behöver lösa.

Problem 1 – importerad fulplast. Vi måste stoppa importen av s.k. fulplast till EU. Den enda långsiktigt hållbara åtgärden är såklart att införa global eliminering. Som det ser ut i dag har vi stränga regler för ny plast tillverkad i EU, men importerar samtidigt prylar där dessa förbjudna ämnen ingår. Denna plast smutsar ner vår miljö, våra hem och försvårar vår återvinning. Samtidigt skadar den svensk plastindustri genom ojust konkurrens.

Problem 2 – gamla produkter. Vi behöver skapa tekniska möjligeter att ta tillvara äldre plastprodukter och skapa nya rena råvaror. Ett exempel är gamla plastmattor med PVC som är mjukgjorda med ftalater. Vi behöver ta tillvara även dessa resurser på något sätt. Att få energi genom förbränning är ett sätt, men ett mer innovativt och förslag är plastraffinaderier, som klarar att bryta ner plast till enkla råvaror. Denna typ av teknik utvecklas bland annat vid Chalmers i Göteborg, och kan användas för att göra ny ren plast.

För att klara detta behöver Sveriges industri fortsätta utveckla nya kemikalier och smart design som gör återvinning smidig. Potentialen är stor. Återvinningsindustrin har presenterat data som visar att tre fjärdedelar av allt material som återvinns i Sverige bränns, läggs på soptipp eller förstörs så att det inte går att använda igen. Värden motsvarande 42 miljarder kronor går därmed förlorade varje år.

För att klara omställningen till cirkulär ekonomi behöver vi en nationell avfallsplan och myndigheter som förstår problemen som uppstår i skiftet till en cirkulär ekonomi  när det gäller kemikalier. I vintras kom Naturvårdsverket med ett utkast till nationell plan som var mer än lovligt tandlöst. Naturvårdsverkets förslag saknade (!) mål och prioriteringar. Kan det ens kallas för plan?

Här brinner ett Lettiskt sopberg 2017. En del av innehållet visade sig komma från Sverige. I förslaget till nationell avfallsplan saknades strategier för att hindra liknande problem i framtiden. Regeringen tvingades be Lettland om ursäkt.

Nyligen kom så en annan viktig rapport från Naturvårdsverket, ”Ökad Plaståtervinning – potential för utvalda produktgrupper”. I denna rapport för man fram synen att dagens plastmaterial i stora drag duger bra som de är, och att det bara återstår att plasten helt enkelt samlas in. Detta uppmärksammade även Magnus Hedenmark och Ingela Wickman Bois nyligen i en debattartikel i Aktuell Hållbarhet. Naturvårdsverkets syn på kemikalier i avfall har haft många problem på senare år med kvicksilverskandalen som lågvattenmärke (Läs mer om hur allt insamlat kvicksilver från miljöstationerna hamnade hos kriminella ligor). Kanske kände ledningen på sig att den nya plaståtervinnings-rapporten inte var tillräckligt bra, men istället för att skicka tillbaka texten till konsulterna så avsäger man sig ansvaret i rapportens förord. Så här skriver man: ”Naturvårdsverket har emellertid inte tagit ställning till innehållet i rapporten. Författarna från IVL svarar för innehåll och slutsatser.”  Jag tycker det är oacceptabelt att statliga myndigheter ger ut viktiga rapporter som de inte själva kan ta ansvar för. Samverka gärna med konsulter, men våga stå för och ta ansvar för slutsatserna!

Ska vi få bort farliga kemikalier måste alla aktörer dra år samma håll. Naturvårdsverket behöver upp på banan. EU behöver skärpa reglerna för redovisning av produkters innehåll och höja kraven på importerade produkter. Svenska företag behöver ligga långt framme i utveckling av material och design. Allt detta kräver såklart en bas av forskning och utbildning där svenska universitet samverkar både inom akademin och med det omgivande samhället.

/Mattias

Disclaimer: Åsikterna som framförs är mina egna och representerar inte Karolinska Institutet eller Institutet för Miljömedicin.