Sokrates lyfter giftbägaren för att ha ”förlett ungdomen” i en berömd målning från 1787. Det är en välfunnen omslagsbild. Bilden fångar den klassiska toxikologin fokus på akut giftighet men antyder samtidigt en konflikt mellan vetenskap och samhälle. Är vi onödigt rädda för kemikalier idag? Har vi glömt bort grundläggande perspektiv på kemikalier, hälsa och miljö? Författaren Lennart Dencker är professor emeritus i toxikologi vid Uppsala Universitet och har följt forskning och debatt om både kemikalier och läkemedel på nära håll i nästan ett halvt sekel.

Titel: Inte så farligt som många tror – kemiska katastrofer och svensk kemofobi

Författare: Lennart Dencker

Pris: 160 kr, Förlag: Nya Doxa

Trots den provokativa titeln ”Inte så farligt som många tror – kemiska katastrofer och svensk kemofobi” är språket omtänksamt och vältaligt. Långt borta från Twitter och infantiliserande förenklingar av komplexa samband som ibland syns i dagens skolböcker och populärvetenskap. Boken är uppdelad i två delar – den första delen är en fritt berättad lärobok i toxikologi. I en tid av långt driven specialisering imponeras man av bredden på kunskap som framträder. Samtidigt undrar jag vem som är målgruppen. Kan personer utan biologisk eller medicinsk grundutbildning ta till sig innehållet, som i rask takt, med stor detaljrikedom och vetenskaplig nomenklatur, beskriver allt från kemikaliers upptag till intracellulära processer och mekanismer.

Den andra delen av boken skär istället direkt in i dagens debatt om kemikalierisker och jämför klassiska ”katastrofer” med dagens mer subtila hotbild. Händelser, som användningen av läkemedlet neurosedyn och dioxinolyckan i Seveso, har förändrat hur vi ser på kemiska risker. Nya lagar och myndigheter har skapats för att garantera en säker kemikaliehantering. Författaren driver tesen att dagens system till största delen fungerar väl och ger oss ett gott skydd. Han ansluter sig till debattörer som Agnes Wold, som menar att människor genom diverse larm i media blir oroliga i onödan. Silar vi mygg och sväljer kameler, frågar sig författaren.

Begrepp som ”giftfri miljö” och ”hormonstörande ämnen” kritiseras i boken för att vara luddiga politiska begrepp. Ett exempel som återkommer är relationen mellan de relativt höga halterna av naturliga östrogener i mat som soja och de mycket låga halterna av till exempel det hormonstörande ämnet Bisfenol A. Efter att ha läst boken kan jag konstatera att den vetenskapliga kvaliteten är god och den tillför ett viktigt perspektiv till dagens kemikaliedebatt. Men samtidigt är den retrospektiva känslan dominerande. Genom de perspektiv som saknas blir det tydligt vad som förändrats i samhället under den tidsepok som boken skildrar. Allt färre forskare får visserligen möjlighet att utveckla den breda kunskap som kommer till uttryck i boken, men samtidigt har vi lärt oss att världen förändras genom människors dagliga val. Likaså har vår syn på kemikalier och hälsa förskjutits från akut giftighet och cancer till effekter på hjärnans utveckling och hur exponering tidigt i utvecklingen kan sätta spår som visar sig långt senare i livet. Mellan raderna i boken blir det också tydligt att interaktionen mellan forskning och samhälle varit en viktig drivkraft i toxikologins utveckling. Varken kunskap eller kemikalielagar hade kommit fram utan miljötoxikologisk forskning och en tydlig miljörörelse. Gränsen mellan vetenskap och samhälle är inte lika tydlig idag som tidigare och kanske leder detta till att vi silar en och annan mygga. Samtidigt har ny metodik gjort det möjligt att idag börja förstå myggornas roll i ett större sammanhang. Det är ett perspektiv som saknas i en annars välskriven bok.

/Mattias

Recensionen har även publicerats i Kemivärlden Biotech/Kemsiak Tidskrift #3/2018

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

Vi har alla hört talas om forskningsfusk. Forskare som hittar på sina resultat. Ett för mig tidigare okänt fenomen har nu dykt upp – falska forskare. Det är i en artikel i Indian Journal of Medical Ethics som en forskare vid namn ”Lars Andersson” för fram tesen att det är HPV-vaccinering som ligger bakom ökningen av antalet fall av livmoderhalscancer, som tidigare rapporterats av bland annat Läkartidningen. Problemet är att ingen av oss som arbetar på KI vet vem Lars Andersson är. I artikeln står att han är knuten till institutionen för Fysiologi och Farmakologi vid Karolinska Institutet, men där finns det ingen som känner igen hans namn. Dessutom är e-postadressen som anges något otypisk (…@outlook.com).

– Vi började titta på det här i går och det finns ingen Lars Andersson över huvud taget hos oss som kan stämma in på den här beskrivningen, säger Peter Andreasson, presschef på Karolinska institutet till Läkartidningen.

Det konstiga är att ingen på Karolinska Institutet reagerat tidigare. ”Lars Andersson” har nämligen publicerat i KI:s namn sedan 2014. Det genomgående temat är påståenden om farliga vaccinationsprogram och i samtliga fall har det varit i form av ”Letter to the Editor”, vilket är en slags kortare kommentarer. Några originalstudier har jag inte kunnat hitta.

2014 Journal of Internal Medicine – Pandemrix har ett samband med diabetes typ 1

2016 Journal of Internal Medicine – Pandemrix har ett samband med diabetes typ 1, men detta har mörkats av Läkemedelsverket

2017 Vaccine – HPV-vaccin skulle kunna orsaka kroniskt trötthetssyndrom

2018 Indian Journal of Medical Ethics – HPV-vaccin skulle kunna orsaka livmoderhalscancer

Redan ett par dagar efter att artikeln publicerats finns hemsidor runt om i världen som sprider nyheten om hur svensk forskning visar att vaccin kan vara farligt. Här ett exempel från Polen och ett från USA. Även svenska organisationer som det kontroversiella Tandvårdskadeförbundet sprider snabbt ”nyheten” i sina nyhetsbrev. Det finns alltså ett nätverk som är redo att snabbt absorbera och rapportera om ”vetenskapliga” resultat som visar att vaccin är farligt. Men för att få genomslag krävs ett välrennomerat namn som Karolinska Institutet. Varumärket ger den legitimitet som krävs. Inom den politiska sfären finns nu en förståelse och beredskap kring ”fake news”, men är vi inom universitetsvärlden redo?

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

Följande publicerades 30/4 i Svenska Dagbladet som svar på en debattartikel från Markus Uvell, vd på Nordic Public Affairs Research. I denna blogg-version finns även en del länkar till bakomliggande rapporter och hemsidor.

Markus Uvell skriver att svenska myndigheter allt mer kännetecknas av politisering med stort fokus på opinionsbildning, samt att detta i förlängningen riskerar att hota myndigheternas oberoende (SvD 23 april). Kemikalieinspektionen lyfts fram som ett av de värsta exemplen. På uppdrag av Svenskt Näringsliv har han analyserat regeringens uppdrag till myndigheter och letat efter tecken på politisering. Att myndigheter både agerar och uppfattas som oberoende är viktigt. Men även om de är oberoende ska de följa besluten som fattas av Riksdagen. Ett sådant beslut är miljökvalitetsmålet ”giftfri miljö” där just Kemikalieinspektionen är ansvarig myndighet. Tyvärr missförstår Martin Uvell (medvetet?) begreppet giftfri. Just användningen av ordet gift använder Uvell i sin rapport som bevis på politisering. Ett exempel ur rapporten: Det uppdrag som 2008 handlade om det faktum att olika varor innehåller kemikalier hade två år senare förvandlats till ett dramatiskt formulerat uppdrag att säkra en vardag som inte utsätter medborgarna, särskilt barn, för olika typer av ”gift”.

Kritiken påminner starkt om republikanernas påståenden inför presidentvalet 2016 där miljömyndighetens experter beskrevs som aktivister och ordval gjordes till politiskt laddade markörer. Kampanjen ledde efter valet till kraftiga nedskärningar på miljöpolitikens område samt listor med oönskade ord.

Ordval är viktigt. Men begreppet ”giftfri miljö” är faktiskt välgrundat. Att bara tala om kemikalier leder in i en återvändsgränd. Allt är ju kemikalier. Vissa kemikalier kan göra oss sjuka, medan andra kan bota. Maten vi äter innehåller nyttiga kemikalier, men också spår av bekämpningsmedel och flamskyddsmedel. Klimatförändringen orsakas av kemikalier samtidigt som smarta lösningar för renare energi bygger på kemikalier. Den internationella strategin för säkra kemikalier bygger på att peka ut ämnen med särskilt oönskade egenskaper. EU:s kemikaliemyndighet ECHA listar därför ämnen, som till exempel kan skada barns utveckling, orsaka cancer eller är mycket svårnedbrytbara i naturen. I vardagligt tal kan vi kalla dessa ämnen för ”gifter”, alltså kemikalier med farliga egenskaper som vi bör vara extra försiktiga med. Att försöka minska exponeringen för denna typ av ämnen innebär att vi arbetar för att nå målet ”en giftfri miljö”.

Den globala kemikalieindustrin klarar inte att få bort dessa oönskade ämnen på egen hand. Detta vet vi eftersom vi ofta hittar dessa gifter i allt från elektronik till kläder och leksaker. De finns tyvärr även i våra hem, i vår mat och i våra kroppar. Sverige behöver därför arbeta lokalt och i olika branscher med att fasa ut varor och produkter där dessa ämnen dyker upp. Det kan bland annat handla om att sortera ut produkter som inte uppfyller våra moderna krav. Både företag och offentliga aktörer har möjlighet att göra skillnad via kemikaliesmarta upphandlingar och det är rimligt att Kemikalieinspektionen kommunicerar med olika aktörer, så att exponeringen minskar. Eftersom barns livsmiljöer bör vara särskilt goda är det rimligt att vi börjar där. Det blir ju bakvänt om dessa gifter förekommer just där barnen leker och lär sig. Barn är dessutom en grupp som saknar politisk inflytande, som har ett helt liv framför sig och som dessutom är extra känsliga på grund av sin snabba utveckling. Miljödepartementet gör alltså rätt när den ber myndigheten arbeta med handlingsplaner för en giftfri vardag med fokus på barn.

Vad som däremot är viktigt är att myndigheterna långsiktigt kan upprätthålla en hög vetenskaplig kvalitet i sina beslutsunderlag och rapporter. Nyligen fick till exempel Kemikalieinspektionen dra tillbaka en rapport om miljömärkning då den innehöll felaktigheter. Det är ett problem att myndigheter låter konsulter skriva rapporter samtidigt som direkt samverkan med universiteten blir allt ovanligare. Sverige har, till skillnad från många jämförbara västländer, succesivt avvecklat de statliga forskningsinstituten och myndigheterna har därför avskurits möjligheten att beställa probleminriktad oberoende forskning. Detta urholkar på sikt kompetensförsörjningen vilket utgör ett verkligt hot mot såväl myndigheternas oberoende som den vetenskapliga grunden för deras beslut.

Mattias Öberg, docent i toxikologi, Karolinska Institutet

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

Komplettering 18 maj, 2018: Markus Uvell bemöter i en slutreplik mitt svar. Tyvärr når vi inte riktigt fram till en ömsesidig förståelse kring skillnaden mellan politisering och kommunikation. Men trevligt att han nämner Toxicolour 🙂