Månad: september 2019

Superbakterie kan bryta ner PFOS.

/ mattiasoberg

Forskare vid Princeton University i USA har för första gången lyckats visa att två kända miljöföroreningar, PFOS och PFOA, kan brytas ner (Huang & Jaffé, Environ. Sci. Technol. 2019). Dessa ämnen har kallats ”evighetskemikalier” då man hittills aldrig lyckats bryta ner dem i biologiska system. Förhoppningen är att det nya fyndet i framtiden ska leda till nya sätt att rena förorenade områden och förgiftat dricksvatten.

Superbakterien kallas Acidimicrobium A6. När A6-bakterierna fick växa tillsammans med PFOS och PFOA observerade forskarna att dessa extremt stabila kemikalier sakta bröts ned. Ett mycket fascinerande och oväntat resultat. Men tyvärr är forskarna mycket långt ifrån en lösning på miljöproblemen med PFOS och PFOA.

acidimicrobium

Bakterien Acidimicrobium, den hittills enda levande organismen som visat sig kunna bryta ner PFOS och PFOA.

Ett problem är att nedbrytningen gick väldigt långsamt. Även när bakterien A6 fick optimala förutsättningar i laboratoriet så gick processen mycket långsamt. Trots att försöket pågick i hundra dagar lyckades man bara bli av med hälften av kemikalierna. Dessutom var nedbrytningen ofullständig. Istället för PFOS och PFOA som är åtta kolatomer långa bildades nya kortare varianter av samma ämnesgrupp med sex och fyra kolatomer (t.ex. PFHxA och PFBS). Dessa är i sin tur extremt stabila och deras hälso- och miljörisker i stort sätt okända.

Naturvårdsverket har tillsammans med andra myndigheter identifierat tusentals platser i Sverige som förorenats av PFAS. På flera orter har man tvingats stänga av dricksvattentäkter. Det är ännu en omöjlighet att rena dessa områden med bakterier. Istället pågår fältförsök på flera platser där man studerar olika metoder för att gräva bort, tvätta och filtrera förorenad mark. Om man lyckas samla ihop PFAS från miljön finns det idag bara en metod som fungerar om man vill förstöra dessa kemikalier. Det är att bränna materialet vid mycket höga temperaturer. Drömmen om en superbakterie som städar miljön är en så länge bara en dröm.

Trots att man nu hittat en organism som kan bryta ner PFOS och PFOA är det tyvärr ingen lösning på problemen. De områden och vattentäkter som förorenats kommer vara mycket kostsamma att rena och flera platser kommer sannolikt att förbli förorenade under hela vår livstid. Långsiktigt finns bara en fungerande lösning på problemen med PFAS och det är att sluta sprida kemikalier som inte bryts ner i naturen.

Läs mer om PFOS, PFOA och alla andra av deras brokiga kemikaliefamilj på OECDs hemsida eller Livsmedelsverket hemsida.

/Mattias

 

 

Rektorerna borde leda forskningen mot nya metoder och färre djurförsök.

/ mattiasoberg

Flera universitetsrektorer försvarar den planerade mångmiljonsatningen på fler djurförsök vid SLU (SvD 20/9-19). Man målar upp en bild av att medicinska framsteg är närmast omöjliga utan djurförsök och att den planerade verksamheten är nödvändig om man vill hitta botemedel och behandlingar för en rad allvarliga sjukdomar. Man hävdar vidare att ansökan inte handlar om en satsning på nya djurförsök utan enbart är ett ”virtuellt” center. Vi är många forskare som önskar att så vore fallet.

SWECCLIM innebär bland annat att man flyttar en del av djurförsöken från Uppsala Universitet till SLU och samtidigt utökar verksamheten. Eftersom rektorerna antyder att ”en del organisationer” är dåligt insatta när SWECCLIM beskrivs som en satsning på fler djurförsök tvingas jag genera dem med att påpeka att de far med osanning genom att citera direkt ur den ansökan de själva skrivit under:

”…about 250-300 experiments [are] performed at [the] laboratory [the Hedenstierna laboratory currently at Uppsala University] per year. We anticipate that the number of experiments at SWECCLIM will be 500-600 annually… In addition different companies within the drug development and medical technique and diagnostic sectors will be
using SWECCLIM.” (Ansökan från SLU)

Den dubblering av försöken som beskrivs i ansökan står i bjärt kontrast till rektorernas påstående i SvD, där de skriver: ”SWECCLIM handlar inte om att bygga ett stort center för flera djurförsök, en bild som – i strid med vad som står i ansökningshandlingarna – målats upp av en del organisationer.”

En annat problem med rektorernas försvar av SWECCLIM är att de underlåter att berätta om de massiva satsningar på djurförsök som redan görs vid deras egna universitet. Det byggs djurhus som aldrig förr. Karolinska Institutet, Stockholms Universitet, Lunds Universitet, Linköpings Universitet och Göteborgs Universitet bygger eller har nyligen byggt nya djurhus för hundratals miljoner. SWECCLIM innebär (enligt ansökan) att ytterligare ca 200 miljoner kronor från våra gemensamma skattemedel ska användas till infrastruktur för djurförsök. Därtill kommer de resurser som krävs för att genomföra själva forskningen. Vi riskerar att låsa fast forskningen i ett ökat beroende av försöksdjur.

Man måste ifrågasätta om det är klokt av forskningsråd och universitetsledningar att satsa så mycket på nya djurförsök i förhållande till hur lite som investeras i nya alternativ. Vetenskapsrådet anslår, som en jämförelse, endast 13 miljoner årligen på projekt om alternativ till djurförsök.

Jag argumenterar inte mot att vissa djurförsök behövs eller att de ska genomföras i bra lokaler och i samverkan mellan olika universitet. Det är också viktigt att erkänna att många medicinska framsteg gjorts med hjälp av djurförsök. Tyvärr finns det också otaliga exempel på hur djurförsök ofta missleder forskare. Ett av de tydligaste exemplen är forskningen kring en av de sjukdomar som rektorerna själva lyfter fram, Alzheimer. Mer än 400 läkemedelskandidater har forskats fram med hjälp av djurförsök och därefter testats på människor, men tyvärr utan effekt.

Vi forskare måste våga ifrågasätta våra gamla djurbaserade metoder och istället leda utvecklingen mot nya metoder. Användningen av djurförsök är inte bara en viktig etisk fråga som engagerar många medborgare, det är i högsta grad en framtidsfråga för svensk forskning.

I den kommande forskningspropositionen bör vi staka ut en väg för hur Sverige ska bli ledande i arbetet med nya metoder. Det behövs en nationell strategi, det behövs en kraftig ökning av medel för metodutveckling och validering, och det behövs en samverkan mellan universiteten där arbetet med djurförsök integreras med utvecklingen av datorbaserade och cellbaserade modeller. I det arbetet behöver vi rektorernas stöd.

/Mattias Öberg, forskare vid Karolinska Institutet

Vilka knarkar mest? Svaret finns i avloppet.

/ mattiasoberg / 2 kommentarer

Ibland skulle jag önska att vi hade fler naturvetare i riksdag och regering. Människor som gillar fakta och att mäta saker och vill förstå samband i detalj.

En av sommarens mest uppmärksammade debatter gäller sambandet mellan användning av narkotika och det allt grövre våldet på gatorna. Stefan Löfven slog fast att knarkköpare i välmående Danderyd göder gängbrottsligheten. Hans hypotes kritiserades snabbt av M-ledaren Ulf Kristersson, som skrev att Statsministern försöker bagatellisera narkotikafrågan till att handla om Danderyd. Som vanligt kom debatten att handla om debatten snarare än sakfrågan när våra ledare svingar sina retoriska pennor på Facebook och debattsidor. Tänk vilken skillnad om Stefan eller Ulf, eller någon i deras stab, varit naturvetare och ställt frågan ”hur vet du det?”.

stefan

Med sitt debattinlägg om att ”de rikas knarkande göder gängkriminaliteten” startade Löfven en debatt där en viktig pusselbit saknas. Vilka knarkar egentligen mest? Det är faktiskt en fråga som går att besvara.

Som toxikolog med visst intresse för kemisk analys skulle jag vilja lansera en idé till våra kär beslutsfattare. Innan vi pekar ut stadsdelar och kommuner för att vinna klassretoriska poänger eller avfärdar ett påstående med den självsäkerhet som bara ett Twitterflöde kan skapa, låt oss gå ut och ta reda på fakta. Ska vi diskutera med utgångspunkt av vilka ungdomar som knarkar mest behöver vi först lite hårda fakta.

För ett drygt år sedan lämnade jag in en forskningsansökan för att utveckla metodik kring mätningar av kemikalier i avloppet tillsammans med kollegor på forskningsinstitutet RISE (dåvarande Swetox), så detaljerna är tämligen skarpa även om jag här bara återger huvuddragen.

Det finns idag metoder att provta avloppsvatten och analyesera både vilka droger som förekommer samt vilka områden som har högst konsumtion per person. Det går till och med att ta prov från enskilda skolor om man vill rikta sökljuset mot ungdomar. Förutom knark går det i samma provtagning även att studera läkemedelsanvändning och miljögifter. Många kemikalier som ungdomar får i sig utsöndras nämligen i urinen vilket gör avloppet till en bra mätpunkt om man vill veta vad de exponeras för utan att behöva ta prover från anskilda individer.

En bonus med att studera blandningar av kemikalier i avloppsvatten är att många läkemedel och narkotiska substanser till exempel kan vara hormonstörande på liknande sätt som flera miljögifter, vilket gör det intressant för mig som miljöforskare. Vill man studera effekten av blandningar i befolkningen är det tämligen meningslöst om man inte har med läkemedel och illegala droger. Om man jämför med en cocktail, för att travestera begreppet cocktail-effekt, blir ett ensidigt fokus på en handfull bekämpningsmedel, som att studera baksmälla utifrån vilket diskmedel man använt för att diska glaset innan man hällde upp drinken.

Det skulle vara relativt enkelt att skapa en miljöövervakning där man följer kemikalier i vid bemärkelse på regional nivå hos ungdomar genom att mäta i skolornas avlopp. Det som krävs skulle vara finansiering av att antal pilotprojekt (ja, jag är intresserad!). Därtill ett nationellt program med samordning av de departement/myndigheter som har ansvar för narkotika, kemikalier och läkemedel.

Kanske löser vi inte gängvåldet, men för ungdomars miljö och hälsa vore det ett viktig steg. Dessutom kan vi utnyttja tillfället att lära både politiker och allmänhet om kemins betydelse och möjligheter i samhällets tjänst.

/Mattias