Grattis!! Svensk Förening för Toxikologi (SFT) fyller 50 år. Föreningen riktar sig till alla som är intresserade av toxikologi samt studerande eller yrkesverksamma inom det toxikologiska området. (Reklam: Det är lätt att bli medlem och kostar 300 kr för yrkesverksamma och 150 kr för studenter och pensionerer.)

Varför behövs denna typ av förening? Är det bara en klubb för att hålla kontakten med gamla studiekamrater. Nej, syftet är att ”verka för spridning av toxikologisk kunskap och information samt verka för nätverkande mellan medlemmarna”. Därför firar denna vitala 50-åring sin födelsedag med ett vetenskapligt seminarium på Karolinska Institutet i Stockholm den 3 oktober.

Betydelsen av kunskap och kännedom om vetenskapliga framsteg blir allt tydligare. I en tid då det känns som att fake news och populism driver världen in i en allt djupare negativ spiral av motsättningar och konflikter behövs det positiva motkrafter. För ett par dagar sedan presenterade Vetenskap & Allmänhet en undersökning där forskare fått ge sin syn på kommunikation. Titeln på rapporten är talande: ”Jag vill, men hinner inte”. Två tredjedelar av forskarna upplever att deras kommunikation med omvärlden hindras av att de har alltför många andra arbetsuppgifter med högre prioritet.

Vår tids projektstyrda snuttifiering av högre utbildning och forskning har alltså gjort att det inte finns tid för att skapa sammanhang och förståelse. Det är naturligtvis omöjligt för enskilda forskare att hinna kommunicera resultat med allt ifrån politiker och allmänhet till myndigheter och företag. Det är just därför ämnesföreningarna är så viktiga!

Som tidigare ordförande i SFT och numera ledamot i den Europeiska paraplyorganisationen Eurotox skulle jag vilja lyfta betydelsen av denna typ av föreningar. Vi fyller nämligen en otroligt viktigt funktion för att forskningen ska nå utanför akademin och komma till nytta i samhället. I föreningen samlas aktiva forskare, yrkesverksamma experter, konsulter, och industrirepresentanter. Man skapar ett nätverk som håller genom hela karriären och får tillgång till den senaste kunskapen inom ett helt ämnesområde.

Tyvärr har stödet från universiteten och regeringen genom åren blivit allt svagare. Därför kommer här tre förslag till förbättringar. Det första riktar sig till våra folkvalda politiker och därefter två förslag till våra universitet och högskolor.

• Regeringen bör ge möjlighet för arbetsgivare att göra avdrag för medlemsskap i akademiska ämnesföreningar.

Sedan några år har skatteverket tolkat lagstiftningen så att medlemskap i föreningar inte längre är avdragsgillt för arbetsgivare. Tidigare var det vanligt att man som anställd kunde få ersättning för att vara med i denna typ av nätverk. Så klart bara i de fall arbetsgivaren ansåg att det var till fördel för verksamheten. I moderna kunskapsdrivna organisationer är det naturligtvis helt galet att man inte har möjlighet att se medlemskap i ämnesföreningar som en investering.

• Universiteten bör verka för att aktivitet i ämnesföreningar blir meriterande för unga forskare.

För att komma in på prestigefyllda utbildningar i t ex USA krävs ofta att man förutom toppbetyg även har visat på ett engagemang i samhället. På så sätt visar universiteten i handling hur viktigt det är att forskningen har de bästa personella förutsättningarna att nå ut i samhället – den s.k. tredje uppgiften. Alla vi som någon gång anställt personer vet dessutom att de studenter som arbetat i olika ämnesföreningar, i kåren, spexet, forsränning, med frivillig läxhjälp etc. är de som har bäst förutsättningar att klara en tuff utbildning till forskare och därefter gå vidare till en framgångsrik karriär. Denna erfarenhet skulle dock behöva göras tydligare när man annonserar och prioriterar bland sökande till utbildningar och tjänster.

• Ämnesansvariga utbildare på universiteten bör hitta former för samverkan mellan utbildningar och ämnesföreningar.

Hur kan våra utbildningar bli mer relevanta i samhället? Ämnesföreningarna har möjlighet att bli en bro för utbyte mellan utbildningar och det omgivande samhället. Föreläsare med expertkunskp, nätverk inom olika samhällsfunktioner och en naturlig träffpunkt genom olika steg i en karriär.

Med dessa tre förslag vill jag önska alla vänner i SFT allt gott för framtiden.

/Mattias Öberg

SFTs historia: Svensk Förening för Toxikologi startade som en diskussionsklubb 1969. Professor Bo Holmstedt, vid Karolinska Institutet, var föreningens första formella ordförande 1978-79. Föreningen är medlemsorganisation i de internationella toxikologiska organisationerna i Europa (EUROTOX) och Internationellt (IUTOX).