Jag har länge försökt utveckla mitt sätt att kommunicera om forskning. Att nå ut är en nödvändighet för att samhället ska få nytta av forskningen. Utan kommunikation, ingen förändring. Men det är svårt. När jag fick kontakt med Monica Björklund, omvärldsstrateg med lång erfarenhet från riksdagen och regeringskansliet, och vi tillsammans gav oss ut för att tala med olika aktörer utanför universiteten öppnade sig en ny förståelse. Genom samtalen med AstraZeneca, L’Oréal, Kemikalieindustrin, Kemikalieinspektionen, och några av våra mest erfarna politiker i riksdagen, fick jag en helt ny syn på kommunikation och på hur forskningen kan göra mer nytta i samhället. Resultatet från dessa intervjuer finns nu samlat i en rapport, som vi har skrivit.

Forskningsmetoderna som används i medicinsk forskning har länge utgått från djurförsök, men allt fler nya metoder tas fram, inte minst på Karolinska Institutet. Det handlar till exempel om avancerade cellmodeller och nya sätt att använda datorberäkningar.

Alternativ till de traditionella djurförsöken hanteras ofta som en djurskyddsfråga. I den nya rapporten visar vi att centrala aktörer ser utvecklingen av nya metoder utan djurförsök som strategiskt viktig för svensk forskning och innovation. Det är ingen tvekan om att djurförsök resulterat i ny kunskap, som i många fall gjort det möjligt att bota sjukdomar. Men ju mer den biomedicinska kunskapen växer desto tydligare blir det att råttor och möss inte längre räcker till. Djurförsöken är för oprecisa för de frågor vi har när vi tar fram nya kemikalier, material, och läkemedel. Möjligheten att testa tiotusentals kemikalier eller skräddarsy behandlingar – precisionsmedicin – kräver nya metoder och de vi intervjuat berättar att djurförsöken inte kommer bli det självklara valet i framtiden. Så här säger några av de vi intervjuat:

”Måste gå från att vara en djurskyddsfråga, till att bli en forskningsfråga, till att bli en Life Science-fråga.” (LIF, Läkemedelsindustriföreningen)

”Vi skulle gärna se att akademin blir mer aktiva med att driva möjligheterna med nya, effektivare, djurförsöksfria metoder.”
(IKEM, Innovations- och kemiindustrierna)

”Det pågår ett systemskifte där maskininlärning och AI kommer in. Nya metoder blir mer komplexa och består inte längre bara av enkla cellmodeller.” (Kemikalieinspektionen)

Att nya metoder är viktigt märks även i regeringens forskningspolitiska proposition. Där står att …”Sverige kan bli världsledande inom alternativa metoder”. För att det ska bli verklighet, krävs dock ökad kommunikation och samverkan mellan forskare, myndigheter och företag. Men vad innebär det i praktiken? Vi lät varje intervju avslutas med en fråga om konkreta råd till forskare. Här är två av de råd som samhällets olika aktörer ger till forskare för att deras metoder och resultat ska kunna nå ut bättre och komma till nytta:

Sök kontakt och ta vara på möjligheter
De forskare vi intervjuat berättar alla om tillfällen då möjligheten att kommunicera utgjort startpunkten på ny samverkan och nya forskningsprojekt. Några menar till och med att ny kunskap växt fram ur dessa möten. Att forskare behöver vara aktiva är något som även betonas av myndigheterna, politikerna, bransch- och intresseorganisationerna. De trycker alla på vikten av att forskare själva söker kontakt.

Kommunicera genom hela forskningsprocessen
Kommunikationen bör börja redan i problemformuleringen och fortsätta genom hela forskningsprocessen (Problemformulering – Ansökan – Planering – Datainsamling – Analys – Rapportering). Många tror felaktigt att kommunikationen ska starta när resultatet är färdigt och publicerat.

I slutet av rapporten lyfter jag och Monica några strategiska vägval, för att hjälpa svensk forskning att nå längre när det gäller nya metoder utan djurförsök. Jag vill här peka på tre av dessa, som handlar om hur lagstiftning, universitet och forskare kan dra åt samma håll:

EU-lagstiftningen visar vägen – nya metoder ska tas fram

En grund, när det gäller frågan om hur nya metoder kommuniceras, ligger i lagstiftningen som redan är på plats, med tydliga målsättningar om att få fram metoder utan djurförsök. Det behöver forskare, som kommunicerar i frågan, ha med sig.

Universiteten – kliv fram inom nya metoder

Nya metoder utan djurförsök innebär en potentiell kommunikations- och profileringsmöjlighet för lärosätena. Det finns en möjlighet för lärosätena att proaktivt – istället för reaktivt – kommunicera och locka nästa generations forskare, som redan verkar ha en mer öppen syn på nya metoder än sina etablerade kollegor.

Placement – och kommunikation kring innovation

En forskare som beskriver bristerna med djurmodeller och behovet av nya metoder är 2012 års Nobelpristagare i medicin, Shinya Yamanaka. Han använder exemplet med den neurologiska sjukdomen ALS. ”In the case of ALS, animal models do exist and many drugs have been developed that are effective on those animal models. However, the same drugs are not effective in human ALS patients. Therefore, drug screening for ALS needs to be conducted with human cells.”. En teknisk utveckling där nya metoder alltid jämförs med äldre djurförsök, och målet bara är att kunna ersätta dessa leder till stagnation. I rapporten skriver vi att begreppet Replacement, att ersätta djurförsök, behöver kompletteras med ett nytt begrepp – Placement. Vår tanke är att
dagens och morgondagens forskare även bör arbeta med Placement, att placera sina nya metoder i samhället utan att nödvändigtvis relatera till djurförsök – och således använda detta synsätt i sin kommunikation.

Läs rapporten:

Mattias Öberg & Monica Björklund. Att kommunicera om nya metoder utan djurförsök – Upplevelser, utmaningar och uppmaningar. Karolinska Institutet, 2020.

/Mattias

Disclaimer: Innehållet i rapporten representerar författarna, inte Karolinska Institutet, KI. Däremot är vi tacksamma för att KI gav finansiellt stöd till projektet.

Ronneby är en stad i Blekinge känd för två saker: Ronneby Brunn, med sitt hälsobringande vatten och F17 – flygflottiljen som ska skydda Sveriges sydöstra hörn från fiender i luften. Tar man vägen från Ronneby norrut några kilometer genom landskapet av beteshagar och välskötta trädgårdar möttes man tills nyligen av en stor gul skylt. ”Brantafors. Vattenskyddsområde. Vid olycka ring räddningstjänsten 112” stod det på skylten. Dricksvatten är värdefullt, kanske det allra viktigaste vi har. Utan dricksvatten slutar ett samhälle att fungera redan inom några få dagar. Nu har skylten som berättar att Brantafors är ett vattenskyddsområde plockats ner. Det finns inte längre något rent vatten att skydda.

Upptäckten av att PFAS förorenat dricksvattnet började egentligen redan sommaren 2010 – en ovanligt varm sommar. I Stockholm går några studenter en sommarforskarskola på Stockholms Universitet. De ska bland annat lära sig om kemisk analys av vatten. En av studenterna bor intill gamla F18 i Tullinge och tar med sig dricksvatten hemifrån till laboratoriet och provar att analysera PFAS. Analysen visar oväntat på höga halter av dessa mycket långlivade perflourerade ämnen. Det är första gången så höga halter av PFAS hittas i dricksvatten i Sverige och snart sprider sig ryktet till andra flygflottiljer. Runt om i Sverige tas prover på vatten och överallt hittar man PFAS. F4 Östersund – PFAS, F7 Skaraborg – PFAS, F14, F15 och F16 – samma sak. I december 2013 kommer turen till F17 i Ronneby. Proverna tas från vattnet i Brantafors vattenverk alldeles intill F17 i Ronneby. Resultaten kommer som en chock! Halterna av PFAS är extremt höga. Tiotusen nanogram per liter, att jämföra med normala nivåer på ca 10 nanogram per liter.

Vad innebär det att dricka vatten med PFAS? Hur mycket fastnar i kroppen? Direkt efter nyåret 2014 startar en undersökning där man analyserar blod från barn i Ronneby. 20 barn i femte klass på Kallinge- och Slättagårdsskolan lämnar blodprov. Det är barn som bott hela sitt liv i Kallinge och druckit av det förorenade vattnet. När resultaten presenteras finns ett påtagligt bekymmer hos de lokala myndigheterna. Man vill ju så gärna lugna de oroliga föräldrarna och inte skapa panik. ”Det finns ingen anledning till oro”, blir ett återkommande mantra. Visserligen visar preliminära bedömningar från Livsmedelsverket att effekter på gruppnivå inte kan uteslutas. Men på individnivå menar man att det inte finns anledning till oro.

Det är något märkligt med orden, som är tänkta att stilla oron. De drabbade blir inte mindre oroliga, istället tappar de tilliten. De har ju redan kontaktat flera internationella experter på egen hand och ingen har sett så höga halter. Flera nya studier från USA visar dessutom att människor med lägre blodhalter än befolkningen i Ronneby har haft ökade risker för en rad olika sjukdomar.

Mängden av ny kunskap som berör risker med PFAS växer exponentiellt och i takt med att kunskapen växer börjar myndigheterna justera sina riktvärden och gränsvärden nedåt. EFSA sänker sitt tolerabla intag för från 150 ng/kg kroppsvikt per dag ner till 4.4 ng/kg per vecka (!). EU-kommissionen sätter för första gången ett gränsvärde för halten PFAS i dricksvatten på 100 ng/L och meddelar samtidigt att högre nivåer ska betraktas som en hälsofara. Det ska alltså jämföras med de 10.380 ng/L som fanns i Ronneby. Att det inte finns anledning till oro blir ett alltmer obsolet påstående.

Min roll i allt detta är att jag är kallad att vittna om PFAS i Blekine tingsrätt. Förhöret sker på fettisdagen 16 februari 2021 och börjar direkt efter att jag har avlagt vittneseden där jag ”lovat och försäkrat, på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra”. Förhöret pågår därefter i nästan sju timmar. Oändligt många frågor om riskbedömning, om olika hälsoeffekter och om hur man kan värdera olika typer av studier. Timmarna går. Bakom de tre domarna sitter en tavla med Gustav Vasa. Den gamle kungen rör inte en min. Det gör inte heller domaren längst till höger. Men så, när båda sidornas advokater har ställt sina frågor, begär han ordet och ställer en enda fråga. Han vänder sig direkt till mig och frågar: ”Skulle du säga att PFAS är ett gift?”

Jag börjar bli trött nu känner jag, och lite hes. Jag harklar mig och säger att jag personligen inte använder det ordet för att beskriva denna typ av kemikalier. Jag försöker förklara att ordet ”gift” oftast syftar på akut giftiga ämnen, men att synen på kemikalier och risker har förändrats under de senaste 100 åren. Från att handla om akut giftiga ämnen till att innefatta saker som miljögifter. Även synen på hälsa har förändrats från att handla om död och sjukdom till att innefatta funktionalitet och livskvalitet.

Dagen avslutas och jag är lättad, men samtidigt kan jag inte släppa den sista frågan. Domarna lämnar rummet via en egen dörr längst in i salen medan vi andra går ut längst bak. Antar att det ska förstärka bilden av deras oberoende och opartiskhet.

Det fanns något i den där sista frågan som är centralt och jag är inte nöjd med mitt svar. På kvällen har jag svårt att sova och ligger och vrider mig i sängen på Scandic Hotell. Vad är egentligen ett gift? Varför kunde jag som toxikolog inte ge ett tydligare svar? Är det svenska språkets trubbighet som spökar? På engelskan använder vi flera ord – poison, toxin, venom, hazardous chemical.

Det finns ju ingen entydig definition av begreppet ’gift’ från naturvetenskaplig synpunkt. Toxikologi, klassiskt definierad som läran om gifter och deras verkningar, behandlar precis som jag påpekade för rätten skadliga effekter på organismer av kemiska ämnen i allmänhet. Det som avgör om ett ämne har giftverkan är dosen. Grunden för toxikologin är förhållandet mellan verkan och dos. Det är ju precis det som rättegången handlar om. När blir ett ämne giftigt? Har befolkningen i Ronneby utsatts för en giftverkan? Egentligen borde jag såklart inte ha svarat på hur jag använder ett visst ord. Istället borde jag ha sett den bakomliggande frågan.

Givet de extrema doserna, de effekter som observerats i olika studier från andra platser och de effekter som går att se på gruppnivå i Ronneby är min slutsats att befolkningen utsatts för en giftverkan. Visserligen en giftverkan vi ännu inte förstår fullständigt.

När rätten samlas igen på askonsdagens morgon (17 februari 2021) är jag fortfarande kvar. Jag begär ordet och ber att få komplettera mitt svar från dagen innan. Ordföranden vänder sig till sina kollegor. Jag får grönt ljus för ett par minuter. Jag förklarar att jag bara delvis svarade dagen före. Den viktiga frågan är inte inte ordvalet i normalt språkbruk. Den viktiga frågan är ju om PFAS är ett gift? Egentligen behövs bara några sekunder för att besvara frågan. Jag citerar Paracelsus från 1538. ”Allt är gift. Inget är utan gift. Endast dosen avgör när något är utan gift” Det blir de sista orden jag yttrar i rättegången. Och kanske är det de viktigaste.

/Mattias

Idag (8 februari 2020) börjar rättegången som kan komma att förändra svensk miljörätt. 166 personer i Ronneby kräver skadestånd av kommunens vattenbolag, som har ett strikt ansvar att se till att dricksvattnet är säkert. Att ansvaret är strikt betyder att man inte behöver ha haft uppsåt eller agerat vårdslöst. Precis som hundägaren har strikt ansvar för sin hund har vattenbolaget strikt ansvar för sitt vatten.

Om en person som exponerats för PFAS utvecklar cancer eller andra sjukdomar är skadeståndsfrågan tämligen enkel: Sjukdomen utgör det som kallas skaderekvisit. Det som återstår blir då att reda ut hur stark bevisning som krävs kring orsakssambanden.

Frågan blir lite mer komplicerad om den exponerade inte utvecklat någon sjukdom (ännu) eller att förändringarna är svåra att detektera på enskilda individer eller grupper. Kan de extrema koncentrationer som uppmätts i blodet i sig utgöra personskada? Som toxikolog menar jag att de bör göra det. Kroppens funktioner och hälsa ska inte ses som en statisk enhet utan i relation till kroppens normala förmåga att hantera omgivningen. Vår förmåga att observera effekter och orsakssamband på enskilda individ eller grupper bör heller inte vara det som avgör. Istället är det viktigt att väga samman den totala kunskapen om vilka effekter som PFAS orsakar. Genom att titta både på experimentella data och epidemiologiska studier av olika grupper, inklusive den i Ronneby, får vi den bästa bilden av vad som har hänt.

Men hur tänker en jurist? Mårten Schultz, professor i civilrätt och en av Sveriges ledande experter på skadeståndsrätt, drar slutsatsen att effekterna av PFAS ryms inom begreppet personskada.

”De förhöjda halterna av PFAS utgör en personskada eftersom det är ett fysiskt defekttillstånd. Personskadan, d.v.s. förändringen av de skadelidandes kroppar, ska ersättas i sig.” (M. Schultz i sitt utlåtande inför PFAS-rättegången)

I sitt utlåtande inför rättegången i Karlskrona tingsrätt beskriver Mårten Schultz vad som menas med personskada i lagens mening. Han nämner att det i förarbeten till skadeståndslagen nämns att ”fysisk och psykisk defekt som utgör direkt följd av skadehandlingen” ska räknas som personskada. Som exempel nämns i förarbetet också skador som framkallats av förgiftning och lett till såväl kroppsliga som psykiska defekttillstånd, vilket ju är precis det som hänt individerna i Ronnebyfallet. Defekten i detta fall är ju dels de direkta skadorna och dels de extra hälsorisker det innebär att under lång tid gå runt med släckskum i ådrorna.

Men om personen ännu inte fått någon sjukdom, kan det ändå vara en skada? Ja, menar jag. Jämför med om du smittats av ett virus. Viruset utgör en skada, en fysisk förändring i kroppen, även innan den gett några symptom. Och som vi vet kan virus dessutom ge effekter på både kort och lång sikt.

Den svåra frågan i detta fall borde därför inte vara OM personskada uppstått, utan hur man ska hantera de efterföljande frågorna: hur bör man bedöma skadans omfattning och vilken ersättning är rimlig i sammanhanget? Här lämnar juridiken biologins fasta domäner. Tyvärr är det många som har svårt att hålla isär dessa frågor. Bara för att det är svårt att bedöma vilken ersättning som ska betalas ut borde det inte vara svårt att konstatera att befolkningen tagit skada av exponeringen. Det är två olika frågor som bör hållas isär.

PFAS är ett av världens mest långlivade ämnen och det är viktigt i detta fall. Det gör att vi flera månader och år efter att exponeringen upphört (dricksvattnet stängdes av i december och blodproverna togs i april) ändå har tydliga bevis. Det finns kemikalier där exponeringen inte kan spåras lika lätt. Hade det varit tal om något sådant ämne, som inte kan spåras i kroppen, men som vid ett senare tillfälle kan ge symtom eller sjukdom hade det varit ett rent risk-case. I Ronneby vet vi däremot att befolkningen exponerats för höga nivåer, som innebär en påtaglig risk för flera olika sjukdomar och andra negativa fysiska förändringar i kroppen.

/Mattias

I förra veckan rapporterade Naturvårdsverket att de, tillsammans med Sveriges Geologiska Undersöknröringar (SGU), hade identifierat drygt 11.000 platser där giftigt brandskum används. Det kan tyckas mycket, men rapporten redovisar bara platser som förorenats mellan 1998 och 2015. Stora mängder PFAS-skum användes före 1998, vilket gör att det fortfarande kan finnas ett mycket stort antal platser där dricksvatten och miljö kan ha tagit skada, platser som fortfarande är okända.

Tillverkarna kände till riskerna redan under 1970-talet, men fortsatte ändå att sälja fluorerat brandskum till svenska myndigheter.

De senaste åren har vi genom diverse rättegångar i USA fått viss insyn i vad tillverkaren 3M visste om produkternas giftighet för människor och miljö. Under 1970-talet stod det klart att ämnet var miljöfarligt och fanns i blodprover hos befolkningen, under 1980-talet förstod tillverkarna att ämnet kan orsaka cancer hos djur och störa viktiga cellulära receptorer, under 1990-talet klarnade bilden av dessa gifter ytterligare tills man i början av 2000-talet började fasa ut en av de värsta PFAS-varianterna (PFOS). Under alla dessa decennier mörkade företaget alltså riskerna för myndigheter och köpare. Dokumenten visar att man dessutom arbetade målmedvetet med att sälja så mycket som möjligt (se strategidokument från 1995 nedan. ”Key action 1A6 – Contunue to maintain regulatory approval to sell PFCs as long and as broadly as we can”). Bland kunderna fanns svenska räddningstjänster och det svenska försvaret.

Användningen av PFAS-skum har pågått mycket länge.

Exakt hur mycket PFAS-skum som användes i Sverige före 1998 är okänt, men i Ronneby, den plats där högst halter uppmätts i människor och miljö, har man kunnat dokumentera användningen av PFOS-innehållande brandskum från 1985-2003. Även på Stockholm Arlanda började PFOS-innehållande skum att användas vid brandövningar under 1980-talet. Men användningen vid olika flygplatser började antagligen ännu tidigare. I Naturvårdsverkets egen rapport står följande om när man kan anta att PFAS-skum började användas: ”Om flygplatsen blev nerlagd före 1950-talet är det inte troligt att skum med högfloredade ämnen har använts.” År 1993 använde samtliga räddningsfordon och flygplatser under dåvarande Luftfartsverket PFAS-skum. Under år 2002 började slutligen en värsting-variant av brandsläckningsskum försvinna från marknaden. PFOS-fria skum byttes ut mot skum med andra fluorerade ämnen. Det kvarvarande lagret av PFOS-skum användes dock till dess att det tog slut.

Hur ser det ut idag med PFAS-skum?

Idag används ett brandsläckningsskum vid Stockholm Arlanda som enligt tillverkaren ska vara fritt från fluorinnehållande ämnen och samtliga Swedavias brandbilar har sanerats från gamla skummedel. Men Försvarsmakten har fortsatt använda PFAS-skum. Idag övar militären med ett fluorfritt övningsskum och deras ”skarpa” skum innehåller visserligen inte PFOS idag, utan ett annan PFAS-variant som kallas 6:2 FTS.

Sammanfattningsvis finns sannolikt många många platser som ännu återstår att identifiera och riskbedöma. De platser sin hittills identifierats härrör från åren efter 1998, samtidigt som PFAS-skum kan ha släppts ut sedan 1950-talet. Dessutom fortsätter användningen av PFAS-skum även idag om än i begränsad omfattning.

/Mattias

PS. Lyssna på veckans avsnitt av Riskzonen, som handlar om terrordådet på Drottninggatan och hur rädsla påverkar oss människor.

Världshälsoorganisationen WHO har startat en hemsida där de bemöter myter kring COVID-19. Där listas idag en lång rad olika exempel på myter kring olika kurer som sägs skydda mot COVID-19. Heta bad, chili peppar, vitlök… på listan står även flera av de saker som Donald Trump förespåkat, som hydroxychloroquine, UV-lampor, klorin, och diverse kosttillskott. Alla dessa teorier sprids minst lika fort som virus. Det har kallats en infodemi.

Trump kallar viruset för det kinesiska viruset och i Ryssland skämtar man om att Astrazeneca utvecklar ett vaccin som förvandlar människor till apor. Pandemin blir en möjlighet att vinna strateiska fördelar genom att påverka den information som sprids.

Ordet infodemi har funnits i både engelskan (infodemic) och svenskan sedan början av 00-talet, men har först år dykt upp i svensk press. Min Riskzonen-kollega Emma Frans är faktiskt en av de som först använder ordet (SvD 15/2-20). Själva fenomenet är förstås betydligt äldre. Ett exempel på en infodemi, som institutet för språk och folkminnen nämner, skedde under ett utbrott av gula febern i Angola då det plötsligt cirkulerade ett rykte att den som vaccinerade sig inte kunde dricka öl på en vecka. Genast sågs en nedgång i andelen som vaccinerade sig.

Jag tror vi nu står inför något nytt, en meta-konspiration. En konspiration som vill få oss att tro på konspirationer, eller i varje fall bli osäkra på vad som är sant och falskt. En stor skillnad mellan tidigare infodemier och vad som sker i år är att vi står inför en av de första globala informationskrigen där geopolitiska spänningar parat sig med globala mediaflöden. Det handlar till exempel om de nya vaccin mot viruset SARS-CoV-2 som nu utvecklas och testas i olika delar av världen. Ledare i olika länder ser sannolikt fördelar i att misskreditera vaccin i andra länder. Lyckas man skapa misstro hos andra vinner man två strategiska fördelar; dels försvagas motståndarens folkhälsa och dels eroderar tilliten till de lokala myndigheterna. Båda dessa effekter försvårar hanteringen även vid andra typer av kriser.

Länge har vi betraktat konspirationsteorier som en samling galna sagor. Sagor som får oss vanliga att känna oss smarta och upplysta. Men den nya typen av myter och rykten kring vaccin kommer vara nästan omöjligt att skilja från verkligheten. Rapporter om biverkningar och skillnader mellan de olika ländernas vaccin kommer placeras i våra flöden och följa sin egen medialogik. Samtidigt är det svårt att kontrollera fakta och värdera vad som är stort eller smått. Vi måste fråga oss, vem tjänar på min rädsla, och vem kan tjäna på att försvaga min tillit?

I dagens avsnitt av Riskzonen tar vi upp rädsla för ny teknik och nya vaccin. Vi intervjuar Professor Maria Feychting om riskerna med mobilstrålning och 5G. Jag är övertgad om att ett av de bästa skydden mot alla infodemier är att öka medvetenheten kring riskvärdering och öka kunskapen om bevisvärdering inom riskbedömning. Riskzonen är en podd som syftar till just detta. Ett slags vaccinering mot infodemier.

/Mattias

Utgångspunkten för veckans avsnitt av Riskzonen är ett experiment, som genomfördes i Arizona mellan år 1991-1993 under namnet Biosphere-2. Experimentet gick ut på att skapa ett hållbart ekologiskt system, men gick inte riktigt som planerat. Maten räckte inte till för att föda ens åtta personer och 20% av arterna dog ut. Samtidigt sjönk syrehalten och koldioxidhalten ökade, vilket påverkade korallreven kraftigt. På så sätt var det ett misslyckande. Men inom forskning talar vi sällan om misslyckanden, eftersom vi kan lära oss minst lika mycket av försök som inte följer den förväntade vägen. Biosphere-2 blev till exempel ett av de första bevisen på vad som händer med korallrev om koldioxidhalten tillåts öka.

En biosfär är enligt nationalenklocypedin ”den sammanfattande beteckningen för de delar av jorden där liv kan förekomma”. Ordet formas av två delar; det grekiska ordet bios, som betyder liv, och sfaira, som betyder sfär. Det var Edvard Suess, en geolog verksam i Österrike som år 1875 använde ordet för första gången. Edvard Suess var en vetenskapsman vars upptäckter än idag formar vår syn på världen. Han var den som upptäckte spåren av Gondwana, superkontinenten, som fanns för 550 miljoner år sedan och som är orsaken till att Sydamerikas östkust passar ihop med Afrikas västkust, likt två pusselbitar. Våra kontinenter har alla en gemensam geologisk och biologisk historia.

Begreppet biosfär plockades långt senare upp av den ukrainske geokemisten Vladimir Vernadsky, som 1926 använde ordet för att benämna det interdicsiplinära koncept som fogar samman astronomi, biogeografi, geokemi, hydrologi, evolutionslära, biologi, kort sagt Life science och Earth science.

Vad hände med anläggningen i Arizona efter de första experimentet? Idag ägs och drivs den av Arizona University och är faktiskt öppen för besökare. Gå gärna in på deras hemsida och läs om forskningen. Bland annat finns ett laboratorium med ”rockybatorer”, där dagens forskare studerar hur levande organismer påverkar olika bergarters nedbrytning. Eller kolla in biosphere-2:s egna youtubekanal för att få inspiration till de riktigt stora biosfäriska frågorna.

Den svenska institution som, enligt mig, ligger längst fram när det gäller tvärvetenskapliga planetära frågor är Stockholm Recilience Center. Det är deras chef Line Gordon som intervjuas i dagens avsnitt av Riskzonen. Här är en bra video där forskare från SRC förklarar varför denna typ av forskning är så viktig.

När du lyssnat på dagens avsnitt av Riskzonen hoppas jag att den allra sista meningen som Emma säger blir hängande kvar. Den sammanfattar vad vi kan lära oss av experimentet med biosphere-2. ”Just det här; hur viktigt det är att ta hand om Biosfär-1.”

/Mattias

PS. Varje måndag fram till lucia kommer ett nytt avsnitt av Riskzonen. Följ oss gärna genom att prenummerera där poddar finns och ”gilla” vår Facebooksida, så missar du inga avsnitt eller extra information.