Mitt sista ord som vittne

Ronneby är en stad i Blekinge känd för två saker: Ronneby Brunn, med sitt hälsobringande vatten och F17 – flygflottiljen som ska skydda Sveriges sydöstra hörn från fiender i luften. Tar man vägen från Ronneby norrut några kilometer genom landskapet av beteshagar och välskötta trädgårdar möttes man tills nyligen av en stor gul skylt. ”Brantafors. Vattenskyddsområde. Vid olycka ring räddningstjänsten 112” stod det på skylten. Dricksvatten är värdefullt, kanske det allra viktigaste vi har. Utan dricksvatten slutar ett samhälle att fungera redan inom några få dagar. Nu har skylten som berättar att Brantafors är ett vattenskyddsområde plockats ner. Det finns inte längre något rent vatten att skydda.

Upptäckten av att PFAS förorenat dricksvattnet började egentligen redan sommaren 2010 – en ovanligt varm sommar. I Stockholm går några studenter en sommarforskarskola på Stockholms Universitet. De ska bland annat lära sig om kemisk analys av vatten. En av studenterna bor intill gamla F18 i Tullinge och tar med sig dricksvatten hemifrån till laboratoriet och provar att analysera PFAS. Analysen visar oväntat på höga halter av dessa mycket långlivade perflourerade ämnen. Det är första gången så höga halter av PFAS hittas i dricksvatten i Sverige och snart sprider sig ryktet till andra flygflottiljer. Runt om i Sverige tas prover på vatten och överallt hittar man PFAS. F4 Östersund – PFAS, F7 Skaraborg – PFAS, F14, F15 och F16 – samma sak. I december 2013 kommer turen till F17 i Ronneby. Proverna tas från vattnet i Brantafors vattenverk alldeles intill F17 i Ronneby. Resultaten kommer som en chock! Halterna av PFAS är extremt höga. Tiotusen nanogram per liter, att jämföra med normala nivåer på ca 10 nanogram per liter.

Vad innebär det att dricka vatten med PFAS? Hur mycket fastnar i kroppen? Direkt efter nyåret 2014 startar en undersökning där man analyserar blod från barn i Ronneby. 20 barn i femte klass på Kallinge- och Slättagårdsskolan lämnar blodprov. Det är barn som bott hela sitt liv i Kallinge och druckit av det förorenade vattnet. När resultaten presenteras finns ett påtagligt bekymmer hos de lokala myndigheterna. Man vill ju så gärna lugna de oroliga föräldrarna och inte skapa panik. ”Det finns ingen anledning till oro”, blir ett återkommande mantra. Visserligen visar preliminära bedömningar från Livsmedelsverket att effekter på gruppnivå inte kan uteslutas. Men på individnivå menar man att det inte finns anledning till oro.

Det är något märkligt med orden, som är tänkta att stilla oron. De drabbade blir inte mindre oroliga, istället tappar de tilliten. De har ju redan kontaktat flera internationella experter på egen hand och ingen har sett så höga halter. Flera nya studier från USA visar dessutom att människor med lägre blodhalter än befolkningen i Ronneby har haft ökade risker för en rad olika sjukdomar.

Mängden av ny kunskap som berör risker med PFAS växer exponentiellt och i takt med att kunskapen växer börjar myndigheterna justera sina riktvärden och gränsvärden nedåt. EFSA sänker sitt tolerabla intag för från 150 ng/kg kroppsvikt per dag ner till 4.4 ng/kg per vecka (!). EU-kommissionen sätter för första gången ett gränsvärde för halten PFAS i dricksvatten på 100 ng/L och meddelar samtidigt att högre nivåer ska betraktas som en hälsofara. Det ska alltså jämföras med de 10.380 ng/L som fanns i Ronneby. Att det inte finns anledning till oro blir ett alltmer obsolet påstående.

BLEKINGE TINGSRÄTT, KARLSKRONA

Min roll i allt detta är att jag är kallad att vittna om PFAS i Blekine tingsrätt. Förhöret sker på fettisdagen 16 februari 2021 och börjar direkt efter att jag har avlagt vittneseden där jag ”lovat och försäkrat, på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra”. Förhöret pågår därefter i nästan sju timmar. Oändligt många frågor om riskbedömning, om olika hälsoeffekter och om hur man kan värdera olika typer av studier. Timmarna går. Bakom de tre domarna sitter en tavla med Gustav Vasa. Den gamle kungen rör inte en min. Det gör inte heller domaren längst till höger. Men så, när båda sidornas advokater har ställt sina frågor, begär han ordet och ställer en enda fråga. Han vänder sig direkt till mig och frågar: ”Skulle du säga att PFAS är ett gift?”

Jag börjar bli trött nu känner jag, och lite hes. Jag harklar mig och säger att jag personligen inte använder det ordet för att beskriva denna typ av kemikalier. Jag försöker förklara att ordet ”gift” oftast syftar på akut giftiga ämnen, men att synen på kemikalier och risker har förändrats under de senaste 100 åren. Från att handla om akut giftiga ämnen till att innefatta saker som miljögifter. Även synen på hälsa har förändrats från att handla om död och sjukdom till att innefatta funktionalitet och livskvalitet.

Dagen avslutas och jag är lättad, men samtidigt kan jag inte släppa den sista frågan. Domarna lämnar rummet via en egen dörr längst in i salen medan vi andra går ut längst bak. Antar att det ska förstärka bilden av deras oberoende och opartiskhet.

Det fanns något i den där sista frågan som är centralt och jag är inte nöjd med mitt svar. På kvällen har jag svårt att sova och ligger och vrider mig i sängen på Scandic Hotell. Vad är egentligen ett gift? Varför kunde jag som toxikolog inte ge ett tydligare svar? Är det svenska språkets trubbighet som spökar? På engelskan använder vi flera ord – poison, toxin, venom, hazardous chemical.

Det finns ju ingen entydig definition av begreppet ’gift’ från naturvetenskaplig synpunkt. Toxikologi, klassiskt definierad som läran om gifter och deras verkningar, behandlar precis som jag påpekade för rätten skadliga effekter på organismer av kemiska ämnen i allmänhet. Det som avgör om ett ämne har giftverkan är dosen. Grunden för toxikologin är förhållandet mellan verkan och dos. Det är ju precis det som rättegången handlar om. När blir ett ämne giftigt? Har befolkningen i Ronneby utsatts för en giftverkan? Egentligen borde jag såklart inte ha svarat på hur jag använder ett visst ord. Istället borde jag ha sett den bakomliggande frågan.

Givet de extrema doserna, de effekter som observerats i olika studier från andra platser och de effekter som går att se på gruppnivå i Ronneby är min slutsats att befolkningen utsatts för en giftverkan. Visserligen en giftverkan vi ännu inte förstår fullständigt.

När rätten samlas igen på askonsdagens morgon (17 februari 2021) är jag fortfarande kvar. Jag begär ordet och ber att få komplettera mitt svar från dagen innan. Ordföranden vänder sig till sina kollegor. Jag får grönt ljus för ett par minuter. Jag förklarar att jag bara delvis svarade dagen före. Den viktiga frågan är inte inte ordvalet i normalt språkbruk. Den viktiga frågan är ju om PFAS är ett gift? Egentligen behövs bara några sekunder för att besvara frågan. Jag citerar Paracelsus från 1538. ”Allt är gift. Inget är utan gift. Endast dosen avgör när något är utan gift” Det blir de sista orden jag yttrar i rättegången. Och kanske är det de viktigaste.

/Mattias

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s