Idag fyller Svenska Dagbladet (SvD) förstasidan med rubriken ”Studie: Välling kan öka risk för diabetes”. Problemet är bara att det inte stämmer. Studien handlar varken om välling eller diabetes. Det är en liten och kort studie på råttor som visar att de eventuellt får en övergående inflammationsreaktion av mjölkpulver som upphettats under lång tid. Istället utgör tidningartikeln ett skolboksexempel på dålig vetenskapsrapportering i en av Sveriges största tidningar.

Andelen barn med diabetes typ-1 har förbubblats på 20 år och välling är favoritdryck i många barnfamiljer. Att skriva om detta är därför angeläget, men att sprida falska nyheter blir också extra problematiskt.

För att reda ut frågan kan man börja med att läsa studien. Det borde även journalisten Henrik Ennart gjort.

Kortfattat har forskarna i Lund matat två grupper av råttor med mjölpulver. Några råttor fick vanligt mjölkpulver medan den andra fick mjölkpulver som förvarats i 45 graders värme och fuktig miljö under 28 dagar. Värmebehandlingen bidrog till att halten ökade av de ämnen som bildas när protein och socker hettas upp (s.k. advanced glycation products). Råttorna avlivades efter 1 vecka och i ett annat försök efter 4 veckor. Forskarna analyserade därefter råttornas vikt, 27 olika biokemiska markörer för inflammation samt tunntarmens utseende och genomsläpplighet. Resultaten visade att råttorna som fick värmebehandlat mjölkpulver ökade lite mindre i vikt under första veckan, men därefter såg man ingen skillnad. Efter 1 vecka såg man även att vissa organ var något mindre, vilket inte gick att se efter 4 veckors exponering. När det gäller inflammationsmarkörerna såg man vissa skillnader. Efter 1 vecka med värmebehandlat mjölkpulver var tre markörer något högre, efter 4 veckors exponering var sju andra markörer något förhöjda. Tunntarmen visade små tecken på förändring efter 1 vecka och inga förändringar efter 4 veckor.

Studien handlar över huvud taget inte om diabetes! Istället för att granska vetenskapen kritiskt fyller SvD förstasidan och ett helt uppslag med slutsater om att föräldrar ska undvika att ge sina barn välling om de vill slippa diabetes. Jag kallar det fake news, på sin höjd är det en ”alternativ sanning” och definitivt långt under vad som är acceptabelt inom vetenskapsjournalistik.

Det stora problemet är såklart att forskarna inte alls studerat diabetes. Det handlar heller inte om välling. Det är en kort studie av råttor med endast en dosgrupp. Dessutom har studien en dålig design. För det första saknas kontroll-råttor som får mat helt utan mjölkpulver. Dessutom är försöket är uppdelat i två separata delar där man testar effekten under 1 vecka vid ett annat tillfälle än när man testar effekten efter 4 veckors exponering. Det betyder att andra faktorer lätt kan påverka resultatet. Därtill resultaten helt olika vid olika lång exponering, vilket gör det ännu svårare att dra några vettiga slutsatser.

Det man möjligen kan påstå är att data visar att upphettat mjölkpulver på kort sikt eventuellt kan påverka vissa markörer för inflammation hos råttor. Istället för en kritisk diskussion om forskning kryddar journalisten artikeln med anekdoter som att forskaren själv undviker mjölkpulver och fakta-rutor med rent snömos om att proteiner i välling ”slår knut på sig själva”, vilket påstås leda till att ”organ blir stelare”. Läs gärna artikeln som ett exempel på hur media kan manipulera vetenskap för att skapa ett larm. En välbehövlig kunskap för oss alla.

/Mattias

 

Det sprids ofta påståenden om kemikaliers påverkan på hälsa och miljö. Men hur vet du om ”experten” som uttalar sig har kompetens inom toxikologi? Till skillnad från läkare kan vem som helst kalla sig toxikolog. Toxikologi är dessutom ett område som kopplar samman många olika expertområden. Där behövs kunskaper inom kemi och biologi, men även om lagar, regler och etiska frågor om till exempel försöksdjur.

Ser toxikologer ut på ett speciellt sätt eller är det lukten? Hur känner man igen en erfaren toxikolog?

Jag har de senaste åren arbetat tillsammans med personer från akademi, myndigheter och företag för att ge svenska toxikologer en möjlighet att få sin utbildning och erfarenhet granskad och godkänd enligt internationella riktlinjer, s.k. European Registered Toxicologist (ERT). Förenklat kan man säga att det är en titel för personer med en bred toxikologisk utbildning och minst fem års toxikologisk arbetslivserfarenhet samt ett kontinuerligt aktivt lärande och specialisering inom ämnesområdet.

ERT-systemet har funnits i många år utomlands, men är relativt nytt i Sverige. Företag som AstraZeneca har det inbyggt i de personliga utvecklingsplanerna och internationella konsultfirmor använder det som en kvalitetsstämpel. Liknande system finns även i USA där toxikologer behöver ha denna typ av titel (s.k. DABT) för att till exempel kunna agera som expeter vid domstolar och myndigheter.

Varför behövs denna typ av titel?

Myndigheterna behöver ERT. Det blir allt vanligare att myndigheter beställer rapporter från konsulter och det visar sig ibland att den upphandlade firman inte har rätt kompetens, vilket resulterar i undermåliga beslutsunderlag (något som bland annat drabbat naturvårdsverket ). Dessutom underlättar det när myndigheten ska anställa. Ofta kan det vara svårt att tolka ett CV om man inte själv kan ämnesområdet. Har personen verkligen rätt grundutbildning för att hantera toxikologiska frågor?

Företagen behöver ERT. Stora internationella företag får möjlighet att kvalitetssäkra sina anställdas kompetens och även företag är ju beroende av konsulter. Genom ERT får beställare ett enkelt verktyg att hitta kompetens. Samtidigt får utförare en möjlighet att visa upp sitt kunnande.

Toxikologerna behöver ERT. Till skillnad från andra titlar kräver ERT att du är aktiv toxikolog och kontinuerligt utbildar dig. Minst fem dagars utbildning per år krävs för att fortsätta vara ERT. Det blir ett bra stöd i förhandlingen med arbetsgivaren om att få åka på konferenser och regelbundet ta kurser. Dessutom blir det en möjlighet att skilja ut sig från mängden, när du söker nytt jobb. Särskilt viktigt är det om du vill jobba i länder som Tyskland, England eller Holland, där ERT funnits i många år.

Samhällsdebatten behöver ERT. Alltför ofta sprids lösa påståenden om kemikalier och deras effekter på människors hälsa. Det presenteras tvärsäkra påståenden baserat på olika forskningsresultat. Hur vet journalister och läsare att den som uttalar sig faktiskt har utbildning och erfarenhet inom toxikologi?

Självklart finns det många duktiga och erfarna toxikologer utan ERT-titeln. Men jag är övertygad om att systemet kommer bli allt viktigare framöver, i takt med globaliseringen inom kemikalierelaterad verksamhet tilltar. Svenska toxikologer är duktiga och behöver synas mer internationellt. Totalt finns idag 1500 ERT-toxikologer i Europa, men bara ca 30 i Sverige.

Senast 28 februari är det dags att ansöka för de som vill få sin utbildning och erfarenhet granskad i vår. Känner du någon som skulle klara kraven, eller är du själv intresserad? Tveka inte att skicka in ansökan! På Svensk Förening för Toxikologi finns information om hur man ansöker och vilka krav som gäller.

/Mattias, ERT såklart 😉

 

 

Så kom den då till sist, riskbedömningen av PFOS och PFOA från Europeiska livsmedelsmyndigheten (EFSA). Sedan i våras har det ryktats om att de nya värdena skulle bli riktigt låga. Och ja, de är riktigt superduper-låga. För PFOS sänks det tolerabla dagliga intaget från 150 till 2 ng/kg kroppsvikt/dag och för PFOA är sänkningen än mer dramatisk från 1500 till 1 ng/kg kroppsvikt/dag. I Ronneby, där mycket höga halter uppmättes 2013, skulle en vuxen individ bara kunna dricka ett par matskedar per dag innan man slår i taket. Tur att man stängt av det vattentäkten.

Den stora skillnaden idag mot tidigare är att det nu finns flera stora befolkningsstudier där man sett påverkan på människors hälsa. De effekter som sticker ut är framförallt något högre kolesterolvärden, lägre födelsevikt och sämre immunologiskt svar i samband med vaccination. Det är alltså inga sjukdomar i sig, utan kan snarare jämföras med att någon lagt i stenar i den ryggsäck av miljöpåverkan som vi alla bär på och som på sikt riskerar att skada vår hälsa och livskvalitet.

”Begränsad kunskap bör aldrig vara ett skäl för att inte agera när det gäller miljö och hälsa. Redan nu vet vi tillräckligt för att skärpa åtgärdsgränserna för PFAS i dricksvatten.”

Men nu kommer också kraftig kritik från andra experter på EUs kemikaliemyndighet (ECHA). Deras experter (RAC) bedömer att halter i blodet på 800 ng PFOA/ml serum är utan nämnvärd risk. Detta kan jämföras med EFSAs experter, som menar att gränsen går vid ca 10 ng/ml serum. Utifrån detta beräknar man sedan vilken daglig exponering som krävs för att nå denna interna dos.

Även Holland, Danmark och Tyskland är kritiska till EFSAs bedömning och tillsammans pekar man ut tre svagheter: (1) Att de data som redovisas är otydliga och har övertolkats; (2) Att effekterna som nämns inte utgör någon riktig hälsopåverkan. Små förändringar av kolesterol behöver till exempel inte vara farligt; och (3) Att de beräkningar av dos-responssambanden som redovisas inte gjorts enligt vedertagna principer.

Jag håller med om många delar i kritiken, punkt 3 berör dessutom mitt eget forskningsområde, och de beräkningar som redovisats för kolesterolhöjning hade inte klarat de krav som gäller för vetenskapliga publikationer. Men när jag lägger ihop alla de nya studier och effekter som redovisas är slutsatsen ändå rimlig – PFAS är troligen betydligt mer potent än vad myndigheten angav vid sin förra bedömning från 2008. Det kan också påpekas att även de amerikanska myndigheten ATSDR, som bara använder klassiska djurförsök, drar samma slutsats.

Hur svenska myndigheter nu ska agera återstår att se. Mycket talar för att Livsmedelsverket väntar tills man ser hur andra aktörer agerar och initialt försöker undvika att ”skapa oro”. Den officiella anledningen är att man väntar på att EFSAs experter ska bedöma även andra varianter av PFAS. Myndigheten skriver: ”I nästa steg utvärderar EFSA fler PFAS ämnen i syfte att fastställa ett TVI [tolerabelt veckointag] för hela gruppen PFAS. Då kan dessa preliminära TVIn för PFOS och PFOA, komma att ändras.” Det är enligt mig en oetisk strategi. Det är orimligt att hoppas på att de nya bedömningarna skulle visa på avsevärt lägre risk när fler varianter ingår i bedömningen än vad som redan nu redovisats för två enskilda ämnen. Begränsad kunskap bör aldrig vara ett skäl för att inte agera när det gäller miljö och hälsa. Redan nu vet vi tillräckligt för att skärpa åtgärdsgränserna för PFAS i dricksvatten.

/Mattias

Disclaimer: Åsikterna som presenteras är mina egna och representerar inte Institutet för Miljömedicin eller Karolinska Institutet.