Att längta efter…, att vänta…,  att få… barn. Trots att det låter som en passiv process pågår ofta en febril aktivitet när  blivande föräldrar gör iordning hemmet för att vara redo att ta emot en ny liten människa. Barnvagn, bilbarnstol, spjälsäng, och babykläder inhandlas. Kanske behöver hemmet storstädas och renoveras. Man vill ju ge barnet den allra bästa starten i livet. Samtidigt går det inte att städa bort alla de miljökemikalier som redan finns i våra kroppar.

I veckan redovisade jag och mina kollegor ett forskningsprojekt där vi studerat hormonstörande ämnen (Läs en sammanfattning av projektet här). Ett av de mer oroande resultaten är att kemikalieblandningar finns omkring den lilla nya människan genom hela livet. Från obefruktad äggcell till embryo, foster och nyfött barn, genom uppväxt och till den dag hon själv tar beslut om att försöka få barn. Kanske påverkas möjligheten att själv få barn en dag av den kemikalie-cocktail som omgav en redan i fosterstadiet.

Om man exponerar råttor under graviditeten påverkas ungarna så att de hanar som föds får sämre spermiekvalitet. Det stämmer också med flera välgjorda studier på människor där man observerat försämrad spermiekvalitet hos män som exponerats under fosterstadiet för kemikalier som DDE (Bonde et al., 2016) och dioxin (Mínguez-Alarcón et al., 2017).

Min kollega Pauliina Damdimopoulou har visat att miljökemikalier lätt passerade genom moderkakan och ansamlades i fostret. En central del av en kvinnas reproduktionssystem är äggstockarna, som innehåller omogna äggceller och producerar hormoner. Om äggstockarna störs av kemikalier, kan konsekvensen bli försämrad fertilitet. Redan när en liten tjej föds har hon alla äggceller färdiga, efter puberteten kommer ett ägg att mogna varje månad. Totalt kommer bara några hundra äggceller genomgå denna mognadsprocess. Frågan är nu om samma kemikalier som kan försämra pojkars fertilitet även kan skada kvinnors fertilitet. I det projekt vi just redovisade förra veckan, finns en del oroande associationer mellan mängden kemikalier i kvinnans blod och kvaliten på äggcellerna i äggstockarna och chansen att lyckas bli med barn genom IVF-behandling. Skulle resultaten hålla och upprepas av andra forskargrupper finns ytterligare skäl att ta hormonstörande kemikalier på stort allvar.

/Mattias

Om du njuter av mat, gillar att andas in luft och dricka en och annan dryck, kan du vara säker på att vara en ofrivillig konsument av mikroplast. Mikroplast har dykt upp i stort sätt överallt där forskare har letat efter dem – från botten av de djupaste delarna av våra hav till magarna hos havslevande djur. Även i vårt eget bajs är det lätt att hitta dessa pyttesmå plastpartiklar. Men borde vi vara oroliga för att vår plastdiet påverkar vår hälsa?

Vad är mikroplast?

Det finns ingen tydlig definition, men i allmänhet brukar man syfta på plastbitar som är mindre än 5 mm. Ibland dyker även begreppet nanoplast upp för att beskriva plastbitar som mäts i nanometer (1 000 nanometer = 1 mikrometer = 0,001 millimeter). Mikroplast inkluderar tillverkade mikrofiber och plastpellets, men kan också bildas genom nedbrytning av större plastprodukter som läskflaskor, fisknät och plastpåsar. Oavsett ursprung är mikroplaster mycket långlivade i miljön.

Är mikroplast farligt för människors hälsa?

Det är känt att plast med olika partikelstorlekar kan orsaka problem. Större bitar som ansamlas i djurens magar kan minska deras aptit och i värsta fall leda till dödlig förstoppning. Vilka effekter de mindre partiklarna orsakar är svårt att veta. Idag ägnas mest forskningsresurser åt att beskriva hur mikroplast bildas och sprids. Alldeles för lite forskning görs för att förstå vilka hälsorisker som kan uppkomma. Jag tror, baserat på vad vi vet idag, att det är ganska små hälsorisker med de mikroplaster vi människor utsätts för… men vem vet vad vi kan hitta i framtiden. Mitt råd är därför att minska exponeringen genom att undvika onödig användning av mikroplaster och att se till att den plast som används inte hamnar i miljön. Att ta bort mikroplaster som används i kosmetika och spolas rätt ut i avloppet är självklart en bra sak. Mer tveksam är jag till att införa plastpåseskatt. Anledningen till min skepsis är att klimatutsläppen kommer att öka om vi går över till papper och tyg. Samtidigt ger det miljöfrågorna dåligt rykte om man försöker lösa globala miljöproblem (plast i haven, farliga kemikalier, klimatförändringar) med symbolhandlingar i Sverige.

Mikroplaster och miljögifter

Mikroplaster kan sprida farliga miljögifter på två sätt. Dels kan de sprida ämnen som blandats i plasten för att till exempel göra den mjuk, formbar eller flamsäker. Dels kan gifter som redan finns i miljön fastna på partiklarna och spridas vidare. Bland forskare har det funnits oro för att mikroplaster kan suga upp olika miljögifter och transportera dem vidare ut i ekosystemet. Nya studier visar dock att plast i haven suger upp mindre miljögifter än vad vi forskare tidigare fruktat. En ny doktorsavhandling från Örebro visar att mikroplast av några millimeters storlek är sämre på att transportera farliga ämnen i haven än man tidigare har trott.

Problemen med mikroplast och deras roll inom miljögiftforskningen har en lång historia. Redan i april 1972 rapporterar Svenska Dagbladet (se bild) om att ”otaliga små bitar av plast” hittats i Sargassohavet. Forskarna som gjort fyndet beskriver plastpartiklarna som klotformade och 1-3 mm stora. Då plasten är hård och skör drar forskarna slutsatsen att den måste ha förlorat de mjukgörare som normalt finns i plast. En oro fanns redan för 47 år sedan att plasten på detta sätt kan ha spridit ut miljögifter i ekosystemen. Min tolkning av de nya studierna från Örebro är att kemikalieriskerna kopplat till mikroplast främst hänger samman med vilka ämnen som används när plasten tillverkas. Hälsofarliga flamskyddsmedel och mjukgörare utgör en större hälsorisk än de små plastpartiklarna i sig själva.