Idag (8 februari 2020) börjar rättegången som kan komma att förändra svensk miljörätt. 166 personer i Ronneby kräver skadestånd av kommunens vattenbolag, som har ett strikt ansvar att se till att dricksvattnet är säkert. Att ansvaret är strikt betyder att man inte behöver ha haft uppsåt eller agerat vårdslöst. Precis som hundägaren har strikt ansvar för sin hund har vattenbolaget strikt ansvar för sitt vatten.

Om en person som exponerats för PFAS utvecklar cancer eller andra sjukdomar är skadeståndsfrågan tämligen enkel: Sjukdomen utgör det som kallas skaderekvisit. Det som återstår blir då att reda ut hur stark bevisning som krävs kring orsakssambanden.

Frågan blir lite mer komplicerad om den exponerade inte utvecklat någon sjukdom (ännu) eller att förändringarna är svåra att detektera på enskilda individer eller grupper. Kan de extrema koncentrationer som uppmätts i blodet i sig utgöra personskada? Som toxikolog menar jag att de bör göra det. Kroppens funktioner och hälsa ska inte ses som en statisk enhet utan i relation till kroppens normala förmåga att hantera omgivningen. Vår förmåga att observera effekter och orsakssamband på enskilda individ eller grupper bör heller inte vara det som avgör. Istället är det viktigt att väga samman den totala kunskapen om vilka effekter som PFAS orsakar. Genom att titta både på experimentella data och epidemiologiska studier av olika grupper, inklusive den i Ronneby, får vi den bästa bilden av vad som har hänt.

Men hur tänker en jurist? Mårten Schultz, professor i civilrätt och en av Sveriges ledande experter på skadeståndsrätt, drar slutsatsen att effekterna av PFAS ryms inom begreppet personskada.

”De förhöjda halterna av PFAS utgör en personskada eftersom det är ett fysiskt defekttillstånd. Personskadan, d.v.s. förändringen av de skadelidandes kroppar, ska ersättas i sig.” (M. Schultz i sitt utlåtande inför PFAS-rättegången)

I sitt utlåtande inför rättegången i Karlskrona tingsrätt beskriver Mårten Schultz vad som menas med personskada i lagens mening. Han nämner att det i förarbeten till skadeståndslagen nämns att ”fysisk och psykisk defekt som utgör direkt följd av skadehandlingen” ska räknas som personskada. Som exempel nämns i förarbetet också skador som framkallats av förgiftning och lett till såväl kroppsliga som psykiska defekttillstånd, vilket ju är precis det som hänt individerna i Ronnebyfallet. Defekten i detta fall är ju dels de direkta skadorna och dels de extra hälsorisker det innebär att under lång tid gå runt med släckskum i ådrorna.

Men om personen ännu inte fått någon sjukdom, kan det ändå vara en skada? Ja, menar jag. Jämför med om du smittats av ett virus. Viruset utgör en skada, en fysisk förändring i kroppen, även innan den gett några symptom. Och som vi vet kan virus dessutom ge effekter på både kort och lång sikt.

Den svåra frågan i detta fall borde därför inte vara OM personskada uppstått, utan hur man ska hantera de efterföljande frågorna: hur bör man bedöma skadans omfattning och vilken ersättning är rimlig i sammanhanget? Här lämnar juridiken biologins fasta domäner. Tyvärr är det många som har svårt att hålla isär dessa frågor. Bara för att det är svårt att bedöma vilken ersättning som ska betalas ut borde det inte vara svårt att konstatera att befolkningen tagit skada av exponeringen. Det är två olika frågor som bör hållas isär.

PFAS är ett av världens mest långlivade ämnen och det är viktigt i detta fall. Det gör att vi flera månader och år efter att exponeringen upphört (dricksvattnet stängdes av i december och blodproverna togs i april) ändå har tydliga bevis. Det finns kemikalier där exponeringen inte kan spåras lika lätt. Hade det varit tal om något sådant ämne, som inte kan spåras i kroppen, men som vid ett senare tillfälle kan ge symtom eller sjukdom hade det varit ett rent risk-case. I Ronneby vet vi däremot att befolkningen exponerats för höga nivåer, som innebär en påtaglig risk för flera olika sjukdomar och andra negativa fysiska förändringar i kroppen.

/Mattias