Den 8-9 oktober hölls en workshop i Uppsala om forskning kring kemikalier och fetma (se tidigare inlägg). Nu publicerar jag tillsammans med 18 andra forskare ett internationellt statement där vi argumenterar för att frågan om kemikaliers påverkan på fetma behöver tas på större allvar inom forskning och riskbedömning. Texten publiceras idag (2016-05-02) på engelska i Environmental Health Perspectives och återges här i min egen översättning på svenska. Orginaltexten inklusive fullständiga referenser går att läsa här.
/Mattias
“Uppsala Consensus Statement on Environmental Contaminants and the global obesity epidemic”
(Översättning: M. Öberg)
Fetma är ett växande problem, inte bara i de ekonomiskt utvecklade länderna, utan även i utvecklingsländerna. Eftersom fetma är associerat med hjärt-kärlsjukdom, diabetes, reproduktionsstörningar samt vissa vanliga cancerformer, ger den globala fetmaepidemin en stor negativ inverkan på människors hälsa globalt. Det har uppskattats att de sjukvårdskostnaderna för fetma i USA överstiger 200 miljarder USD per år (Cawley och Meyerhoefer 2012).
Den rådande uppfattningen i allmänhet och bland många läkare, är att den massiva ökningen av fetma som observerats under de senaste tre decennierna (Ng et al., 2014; Ogden et al., 2014) orsakas av dåliga vanor, inklusive ökat matintag och minskad fysisk aktivitet. Enligt denna allmänt vedertagna uppfattning är balansen av kaloriförbrukning och motion tillräcklig för att förklara den globala fetmaepidemin.
Ett antal ledande forskare möttes i Uppsala den 8-9 oktober 2015 för en gemensam internationell workshop om fetma och miljöföroreningar. Utifrån de forskningsresultat som presenteras vid seminariet, är det uppenbart att det nu finns ett stort antal experimentella djurstudier och epidemiologiska studier på människa som överensstämmer med den hypotesen att miljögifter kan bidra till den globala fetmaepidemin. Detta gemensamma uttalande syftar till att informera andra forskare, myndigheter, politiker, industriledare och allmänheten om den viktiga roll som miljöföroreningar kan spela i relation till den växande fetmaepidemin. Vi föreslår också åtgärder som kan vidtas nu för att minska och förebygga effekterna av miljöföroreningar på fetma.
Ett ökande antal vetenskapliga studier tyder på att obalansen av kaloriförbrukning och fysisk aktivitet inte helt kan förklara fetmaepidemin. DNA-mutationer kan inte heller förklara förändringarna, eftersom genetiska förändringar kräver mycket lång tid. En nyligen publicerad studie, med data som samlats in under nästan fyra decennier i USA, visade på en ökning av både kaloriintag och BMI (body mass index). Överraskande var dock att man även för grupper med samma mängd kalorier och fysisk aktivitet, såg en betydligt högre BMI under 2006 jämfört med 1998. Författarna drog slutsatsen att ”andra faktorer än kost och fysisk aktivitet kan bidra till ökningen av BMI”(Brown et al. 2015).
Under det senaste decenniet har många forskningsstudier utvärderat hypotesen att miljöföroreningar kan bidra till fetma, och alltmer data ger stöd för denna hypotes (Gore et al., 2015; Grun och Blumberg 2009). Av särskilt intresse är studier som utvärderar exponering under foster och nyföddhetstiden, eftersom exponering under denna känsliga utvecklingsperiod sannolikt kan orsaka irreversibla effekter jämfört med exponeringar senare i livet.
Försöksdjur som utsätts för miljöföroreningar såsom bisfenol A (BPA), DDT, ftalater, perfluoroktansyra (PFOA), dioxiner och tributyltenn (TBT), under graviditeten löper större risk att föda avkomma som senare i livet får en ökad ansamling av kroppsfett (Angle et al., 2013; Grun et al., 2006; Hao et al., 2013; Hines et al., 2009; Manikkam et al., 2013; Skinner et al., 2013; Somm et al., 2009; van Esterik et al., 2015). De exponeringsnivåer som används i flera av dessa studier är lika låga som de som hittas hos människor. Forskare har också visat att exponering för DDT under graviditeten kan minska den basal metabolismen hos avkomman (La Merrill et al. 2014), ett faktum som kan förklara varför dessa ungar får en extra hög viktuppgång vid ett givet energiintag. Dessutom har exponering för BPA rapporterats leda till ökat födointag på grund av förändringar i hjärnan, vilket resulterar i stimulerad aptit (Mackay et al. 2013).
Under workshopen i Uppsala diskuterade konferensdeltagarna också studier på människa som visar att gravida kvinnors exponering för miljögifter är associerad med ökad tillväxt hos barnen. Ett flertal studier har visat att exponering under fosterstadiet för DDE (en nedbrytningsprodukt av DDT) är förknippad med en snabb viktökning hos barn (Iszatt et al., 2015; Valvi et al., 2014), och högre nivåer av DDE i blodet hos gravida mödrar är förknippat med fetma hos de vuxna barnen (Karmaus et al., 2009). Liknande samband har även setts när det gäller andra föroreningar, exempelvis hexaklorbensen (HCB) (Smink et al., 2008; Valvi et al., 2014), samt blandningar av klororganiska kemikalier (Agay-Shay et al., 2015). Sammantaget stöder dessa observationer hypotesen att den ”fetmafrämjande” effekter som noterats hos försöksdjur är också relevant för människor.
I Uppsala diskuterades också att fetma inte bör betraktas som en ”fristående” sjukdom. När fett ackumuleras i levern eller omger tarmen, hjärta och njurar, utvecklas ofta flera andra sjukdomar som diabetes och högt blodtryck. Fetma och dessa andra medföljande sjukdomar är viktiga riskfaktorer för ytterligare sjukdomar som förekommer senare i livet, till exempel hjärt-kärlsjukdom, och vissa vanliga cancerformer. Även reproduktionsstörningar och demens, som orsakar minskad livskvalitet kan ha ett samband med fetma. Miljöföroreningar har inte heller bara varit kopplade till utvecklingen av fetma, utan flera föroreningar, exempelvis polyklorerade bifenyler (PCB), dioxiner, BPA, och bekämpningsmedel har också visat sig ha ett samband med störningar av den mitokondriella funktionen, fettomsättning, insulinresistens, diabetes och högt blodtryck i både försöksdjur och i studier på människa (La Merrill et al., 2013; Lim et al., 2009). Dessutom kan dessa effekter induceras experimentellt hos möss genom exponering för miljögifter (Alonso-Magdalena et al., 2011; Gore et al., 2015). Således tyder djurstudier på att exponering för miljögifter kan vara en bidragande faktor, inte bara till fetma, utan också till sjukdomar associerade med fetma och till en förändrad metabolism och/eller reproduktionsförmåga.
Ett annat viktigt fynd som diskuteras vid mötet i Uppsala är att den ”fetmafrämjande” effekten av tributyltenn (TBT) inte bara observerats i den första generationen, utan att effekten förs vidare även till efterkommande generationer (Chamorro-Garcia et al., 2013). Detta fenomen har i andra experiment visat sig bero på epigenetiska mekanismer; epigenetiska händelser innebär inte förändringar direkt i den genetiska koden, utan snarare av bestående förändringar i regleringen av genuttryck (Skinner et al., 2013). När det gäller TBT, aktiverar denna förorening en del av det cellulära maskineriet som fortsätter att driva ökad utveckling av fettceller i kommande generationer. Sådana effekter blir särskilt tydliga när försöksdjuren hålls på en fettrik kost (Chamorro-Garcia et al., 2013).
Baserat på resultaten som diskuteras vid mötet i Uppsala, föreslår vi att flera åtgärder vidtas för att begränsa de potentiellt skadliga effekterna av miljögifter i relation till fetma:
- Öka satsningar och finansiering av forskning för att ytterligare undersöka mekanismerna i samband med kemiskt inducerade metabola störningar, för att undersöka blandningar, och för att i forskning använda låga exponeringsnivåer som är relevanta för de nivåer som finns i olika befolkningsgrupper.
- Initiera utbildning av läkare och annan sjukvårdspersonal kring effekter av miljöföroreningar på ämnesomsättning i syfte att öka medvetenheten om detta problem, och hur dessa personer skulle kunna vägleda sina patienter, liksom den allmänna befolkningen för att begränsa exponeringen för dessa föroreningar.
- Se till att kunskapen om fetmafrämjande miljökemikalier införlivas i regelverk och folkhälsopolitik.
- Se till att nya kemikalier som skall släppas ut på marknaden testas på lämpligt sätt avseende effekt på ämnesomsättning.
- Se till att alla kemikalier som ingår i konsumentprodukter redovisas i syfte att öka allmänhetens medvetenhet om deras användning, samt att erbjuda individer den information de behöver för att undvika exponering.
- Hitta ytterligare sätt att öka allmänhetens medvetenhet om miljöföroreningar och andra faktorer, utöver balanserat kaloriintag, som kan vara involverat i fetmautveckling. Öka medvetenheten om att kemikalier har potential att ge effekt i kommande generationer. Denna åtgärd bör också omfatta utbildning om hur man undviker exponering för dessa föroreningar.
Eftersom det nu finns många djurstudier och epidemiologiska studier som överensstämmer med hypotesen att miljögifter kan bidra till den globala fetmaepidemin, finns ett akut behov av att minska bördan av miljöföroreningar, så att fetma inte blir det ”normala” i framtiden. Deltagarna i Uppsalamötet har dragit slutsatsen att vi bör fokusera på betydelsen av tidig prevention genom att minska kemisk exponering, snarare än att bara behandla etablerad sjukdom. Precis som en dålig start kan påverka hela livet kan även en bra start ge långsiktigt goda resultat.
Orginaltexten har undertecknats av följande forskare:
Lars Lind, Department of Medical Sciences, Cardiovascular Epidemiology, Uppsala University, Uppsala, Sweden
Monica Lind, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden
Margareta H Lejonklou, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden
Linda Dunder, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden
Åke Bergman, Swedish Toxicology Sciences Research Center (Swetox), Södertalje, Sweden
Carlos Guerrero-Bosagna, Linköping University, Department of Physics, Chemistry and Biology, Linköping, Sweden
Erik Lampa, UCR-Uppsala Clinical Research center, Uppsala, Sweden
Hong Kyu Lee, Department of Internal Medicine, College of Medicine, Eulji University, Seoul, South Korea
Juliette Legler, Institute for Environmental Studies, VU University Amsterdam, The Netherlands
Angel Nadal, CIBER de Diabetes y Enfermedades Metabólicas Asociadas, CIBERDEM Instituto de Bioingeniería, Universidad Miguel Hernández de Elche, Elche, Alicante, Spain
Youngmi Kim Pak, Department of Physiology, College of Medicine, Kyung Hee University, Seoul, Korea
Richard P Phipps, Department of Environmental Medicine, University of Rochester, Rochester NY, USA
Laura N Vandenberg, University of Massachusetts Amherst, Amherst, MA, USA
Daniel Zalko, Institut National de la Recherche Agronomique (INRA), University of Toulouse, Toulouse, France
Marlene Ågerstrand, Department of Environmental Science and Analytic Chemistry, Stockholm University, Stockholm, Sweden
Mattias Öberg, Swedish Toxicology Sciences Research Center (Swetox), Södertalje, Sweden
Bruce Blumberg, Department of Developmental and Cell Biology, University of California, Irvine, California, USA
Jerrold J Heindel, National Institute of Environmental Health Sciences/National Institutes of Health, Research Triangle Park, United States
Linda S Birnbaum, National Institute of Environmental Health Sciences/National Institutes of Health, Research Triangle Park, United States
toxicolour 