Månad: maj 2016

Offer för batteriskandal i Peru

/ mattiasoberg

Mitt förra inlägg handlade om hur svemsk avfallshantering misslyckats med att oskadliggöra 30 års (!) insamlat kvicksilver. Istället lurades man att betala stora summor (oklart hur mycket) till ett bolag som i sin tur sålde vidare kvicksilvret illegalt. Många har hört av sig och uttrycker enorm ilska över allt insamlingsarbete som gått till spillo. Idag tänkte jag berätta om de verkliga offren. Svenska myndigheter är knäpp tysta och verkar inte vilja tala om sitt ansvar eller hur de avser att agera framöver.

illegal-mining-amazon

I Amazonas pågår illegal guldutvinning med hjälp av kvicksilver.

Det här händer faktisk just nu! Perus regeringpekade för bara ett par dagar sedan (23 maj 2016) ut ett stort katastrofområde på grund av kvicksilverföroreningar från illegal gruvdrift i den sydöstra delstaten Madre de Dios. Kvicksilver som köps illegalt, kanske med Sverige som ursprungsland, används inom guldgruvindustrin i Peru. Gruvarbetare separerar ut guld med hjälp av kvicksilver, som de sedan dumpar i närliggande floder. Genom den drastiska åtgärden hoppas man få bättre möjlighet att nå ut med hälsovård och rena livsmedel och rent dricksvatten.

Ursprungsbefolkningen är särskilt utsatta med tanke på fisk från lokala floder är deras främsta källa till protein. Blodprov från de som bor i området samt vattenprover tagna från lokala floder visar på mycket höga halter av kvicksilver och utgör ett akut hot för barn och gravida kvinnor. Perus hälsominister Percy Minaya säger att så många som 50,000 individer kan vara exponerade för höga nivåer av kvicksilver. I de utsatta områdena rekommenderas nu alla invånare att avstå från att konsumera den lokala fisken. Enligt landets hälsominister kommer man även att skicka försöka föra in alternativa livsmedel och rent vatten.

Perus miljödepartementet uppskattar att illegala gruvarbetare dumpar 40 ton kvicksilver i Amazonas floder varje år. Som av en händelse motsvarar detta ganska exakt för det svenska bidraget via batteriskandalen. Man beräknar att den illegala guldindustrin har förstört nästan 400 kvadratkilometer regnskog bara i ett av de drabbade regionerna, Madre de Dios. Men frågan är komplicerad. Den illegala gruvdriften står för hälften av den regionala ekonomin och äter sig allt längre in i landets nationalparker och skyddade reservat. Batteriblåsningen riskerar inte bara förtroendet för svensk avfallshantering. Den har de facto orsakat allvarliga skador på miljön och människors hälsa. Vem tar ansvaret i Sverige?

/Mattias

Källa: Uppgifterna kommer främst från en artikel i tidningen Peru Reports, men finns även återgivet av nyhetsbyrån AP.

Är du också lurad?

/ mattiasoberg / 12 kommentarer

Är du en av de miljövänner som under decennier samlat in batterier. Hem till holken! Eller har dina barn deltagit i aktiviteter som ”Batterijakten”. I Stora Batterijakten 2016 deltog hela 25.487 elever, i närmare 1.100 klasser. Tillsammans samlade dessa underbara ungar ihop fantastiska 215.603 kg förbrukade batterier. Tack alla härliga miljöhjältar! Vill du fortsätta leva i förvissningen om att du gjort världen lite bättre ska du inte läsa längre.

Hur skulle det kännas om du fick reda på att 30 års batterisamlande varit delvis förgäves? Och värre ändå, att det insamlade kvicksilvret från batterierna använts på sämsta möjliga sätt för hälsan och miljön. Att statliga bolag tillsammans med ett antal skattemiljoner lämnat 30.000 kg insamlat kvicksilver till ett Schweiziskt bolag som i sin tur sålt giftet till fattiga länder i Sydamerika, Afrika och Asien. Och där det huvudsakligen använts för att utvinna guld samtidigt som arbetare och miljö förgiftats.

battery

Magasinet Filter (text: Morten Valestrand) beskriver i senaste numret vad jag skulle vilja kalla en av vår tids största svenska miljöskandaler. I korthet: Vi samlar batterier under 30 års tid. Många batterier innehåller kvicksilver. Eftersom kvicksilver är giftigt beslutar man sig för att stabilisera ämnet kemiskt till svavel. Ämnet som bildas har en orangeröd färg. Sverige beslutar tillsammans med tyska miljömyndigheter för att slutförvara detta pulver djupt inne i gamla tyska saltgruvor. Bolaget som mot betalning åtar sig att behandla kvicksilvret säljer det istället till fattiga länder och för att ingen ska märka något köper man tennisgrus som också har oragneröd färg. Saltgruvorna fylls med tennisgrus. Det hela upptäcks när skattemyndigheten fattar misstankar. Ridå!

Första gången jag hörde ryktas om detta var för ett par månader sedan på ett seminarium på Swetox med representanter för Ekokem (fd Sakab). Va?! Batteriåtervinningen i Sverige är ju prisbelönt. Det är ju en av kronjuvelerna i avfallshanteringen. Kvicksilver är ett av mycket få giftiga kemikalier, som med stor hjälp från Sverige till och med fått en egen internationell konvention, den s.k. Minamatakonventionen.

Jag vill inte ägna plats just nu åt att berätta om Kvicksilver och dess giftiga egenskaper (läs mer om detta här). Magasinet Filter förtjänar en stor eloge för detta avslöjande. Men det är något som saknas i repotaget tycker jag. Rösterna från återvinningsindustrin, från de barn och föräldrar som samlat in batterierna, från de myndigheter som fått vårt förtroende att ta hand om giftet, från miljörörelsen som peppat medlemmarna att hjälpa till. Visst gör det ont att bli grundlurad. Men varför denna tystnad? Varför ställer sig inte Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen och återvinningsföretagen och skriker ut sin ilska? Kan det vara så att vi miljövänner, miljötjänstemän och miljöaktivister tycker så mycket om vår egen förträfflighet att vi inte vill tala om vår egen skuld. Att vi faktiskt gjorde mer skada än nytta i detta fall. Även fast intentionen var klanderfri blev det fel. Självklart är huvuddelen av skulden inte vår, utan de kriminellas, men strategin att samla resultatet av 30 års arbete i ett enda lager och lita på diverse fina intyg visade sig inte vara tillräcklig.

Jag är medveten om PR-dogmerna som påstår att man når längre med positiva budskap och förstår att man kan vara rädd att rasera människors förtroende för återvinning. Jag tror dock att skuld är en av vår tids mest underskattade känslor. Var stolt att du kan skämmas även när du bara bidragit med din godtrogenhet, det visar att du har både hjärta och hjärna! Vi vet sedan länge att avfallsbranschen internationellt präglas av stora problem och utgör en enorm marknad för organiserad brottslighet. Då duger det inte att ansvarig myndighet säger att händelsen är ”djupt tragisk”. Hur ska vi någonsin kunna få en hållbar resursanvändning om vi förnekar problemen och vår egen skuld?

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Tillägg 160526: Nedan har Batteriåtervinningens kommunikationschef lämnat en viktig kommentar. Missa inte den.

Sex steg för att lyckas med säkra nanomaterial

/ mattiasoberg

Abstract molecular nanostructure model

Med ”nano-material” avses ytterst små material som definieras så att minst en dimension är av storleksordningen 1–100 nanometer. En nanometer är en miljondels millimeter.

Idag (17 maj 2016) skriver jag en debattartikel i Ny Teknik tillsammans med tre forskare från KI, Göreborgs universitet och KTH, om vikten att kombinera innovation och säkerhet när det gäller nanomaterial.

Bakgrunden är att vi träffades på ett vetenskapligt seminarium som arrangerades av Svensk Förening för Toxikologi för några veckor sedan. Utvecklingen och möjligheterna med nanomaterial växer för varje dag och vi kände att någon borde beskriva behovet av samordning av kunskap om innovation och säkerhet. Om en vecka invigs en ny plattform för nanosäkerhet vid Swetox i Södertälje. Det är ännu ett exempel på hur samverkan mellan universitet kan skapa nya möjligheter och det är glädjande att regeringen tar chansen att agera genom att satsa 5 miljoner per år. Enligt de  första planerna skulle (numera f.d.) miljöminister Åsa Romson invigningtalat, men oavsett vem som förklarar plattformen öppen den 23 maj saknas det inte viktiga uppgifter att ta itu med.

Den exceptionellt lilla storleken hos nanomaterial innebär att ett ämne kan få helt andra egenskaper när det förekommer som ett nanomaterial jämfört med sin större, ”vanliga” form. När möjligheterna är stora finns alltid risken att man glömmer bort säkerheten. Vi har sett det förr. När nya ämnen som bromerade flamskyddsmedel i TV-apparater och fluorerade vattentäta skikt i textilier lanserades i vår vardag reagerade få på att ämnenas persistens och toxicitet kunde orsaka miljö- och hälsoproblem. Idag tvingas vi lägga stora resurser på att styra bort från dessa farliga kemikalier.

I artikeln listar vi sex kunskapsområden där vi tycker att den nya plattformen behövs:

  1. Kunskap om validerade metoder för att identifiera och testa nanomaterial.
  2. Kunskap om var och hur nanomaterialen används i samhället.
  3. Kunskap om nanomaterialens effekter på människa och miljö, samt hur de interagerar med sin omgivning.
  4. Kunskap om risker för de som yrkesmässigt arbetar med nanomaterial.
  5. Kunskap om nanomaterialens möjligheter och risker utifrån principer om cirkulär ekonomi, med särskilt fokus på hantering av avfall och återvinning.
  6. Kunskap om hur implementering av lagar och regler fungerar och vilka delar som behöver bli bättre för att stärka utvecklingen av säkra nanomaterial.

Läs hela artikeln i Ny Teknik här.

Här kan du läsa om medförfattarna till artikeln och deras spännande forskning:

Hanna Karlsson, forskare vid Institutet för Miljömedicin (Karolinska Institutet). Studerar bland annat vilka effekter nanopartiklar kan orsaka på cellnivå.

Ulrica Edlund, docent vid Skolan för kemivetenskap (KTH). Arbetar med att ta fram nya smarta nanomaterial.

Thomas Backhaus, Professor vid Institutionen för biologi och miljövetenskap (Göteborgs universitet). Forskar bland annat på hur nanomaterial kan påverka miljön.

Kuppen för att stoppa lag mot hormonstörande ämnen

/ mattiasoberg

Varför har det varit så svårt att få EU att agera mot hormonstörande ämen? Lagen som kräver att hormonstörande ämnen ska stoppas har funnits sedan 2009, men ingenting har hänt. Sveriges regering drog till slut EU-kommissionen inför domstol och vann på samtliga punkter. Domstolen slog fast att ”kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter”. Under rättegången hävdade kommisionen att det behövdes en analys av vad det skulle kosta att följa lagen. Även detta avfärdade domstolen; ”det finns inte någon bestämmelse i förordningen som kräver en sådan konsekvensanalys”.

Domen i dag ökar våra möjligheter att skydda foster och små barn mot farliga kemikalier framöver. Nu är det viktigt att EU-kommissionen så snart som möjligt beslutar om kriterier för vilka ämnen som är hormonstörande, sa Kemikalieinspektionens generaldirektör Nina Cromnier då.

Men inget hände. EU-kommissionen vägrade helt enkel att följa domslutet eftersom det inte finns någon sanktionsmöjlighet. En av anledningarna är att det börjat dyka upp forskare som hävdar att hormonstörande ämnen inte existerar annat än i mycket höga doser, typ läkemedel. De hävdar att dagens rått-studier bör användas istället för de nya cell-baserade metoder som riktar in sig på mekanismer. Vetenskapliga diskussioner bygger ofta på att olika synpunkter bryts mot varandra. För att reda ut om det egentligen finns någon reell vetenskaplig motsättning träffades ett antal forskare i Berlin 11-12 april. Resultatet blev ett konsensusdokument där alla skrev under på betydelsen av tidig exponering, behov av att komplettera djurstudier med mekanistiska studier etc. Fantastiskt! Nu skulle inte industrin längre kunna hävda att forskningen visat något annat än att hormonstörande ämnen är en, om än svårstuderad, realitet.

Det vi inte visste då, var att det redan planerades för en kupp. Några av deltagarna hade i hemlighet bokat ett möte med EU-kommissionären för hälsa och livsmedel (Vytenis Andriukaitis) för att berätta något helt annat. Igår blev deras möte offentligt känt. Trots att bläcket på konsensusdokumentet knappt hunnit torka levereras något bland det grövsta jag sett inom forskningen. Samma personer som nyss skrev under på behov av mekanistiska studier och risker med exponering under fosterstadiet hävdar nu att forskningen om hormonstörande ämnen är pseudoforskning och att det inte behövs någon ny reglering av hormonstörande ämnen. Vidare anser de att kemikalelagar bör bygga på samma principer som vanliga rättegångar, med höga beviskrav och hellre fria än fälla. Att ett helt forskningsområde skulle vara styrt av välfinansierade påtryckningsgrupper är helt enkelt absurt, det skulle betyda att tusentals forskare, inklusive undertecknad, bluffar i vår forskning och är köpta av av en stormrik miljörörelse i syfte att förtala den svårt underfinansierade kemikalieindustrin. Detta bedskap sprids nu av samma industri i diverse media runt om i Europa.

Ta en titt på bilden som togs i samband med det hemliga mötet. Det är dessa gentlemän som står mellan oss och en möjlighet att skydda foster och små barn mot farliga kemikalier framöver. Var är alla kvinnliga forskare som dominerar dagens forskning om kemikalier? Var är de unga forskare som kan använda och förstå dagens moderna tekniker för mekanistisk forskning? Ibland säger en bild mer än tusen ord…

University of Konstanz Scientists

From the left: Prof. Richard Sharpe (back), Prof. Helmut Greim (middle), Prof. Sir Colin Berry (front), Prof. Pat Heslop-Harrison (back), Dr. Vytenis Andriukaitis, Commissioner of Health & Food Safety (middle), Prof. Daniel Dietrich (front), Prof. Wolfgang Dekant (back), and Prof. Alan Boobis (front) in Bruxelles, May 3rd 2016 (PRNewsFoto/University of Konstanz)

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Miljögifter och fetma

/ mattiasoberg

Den 8-9 oktober hölls en workshop i Uppsala om forskning kring kemikalier och fetma (se tidigare inlägg). Nu publicerar jag tillsammans med 18 andra forskare ett internationellt statement där vi argumenterar för att frågan om kemikaliers påverkan på fetma behöver tas på större allvar inom forskning och riskbedömning. Texten publiceras idag (2016-05-02) på engelska i Environmental Health Perspectives och återges här i min egen översättning på svenska. Orginaltexten inklusive fullständiga referenser går att läsa här.

/Mattias

uppsala

 “Uppsala Consensus Statement on Environmental Contaminants and the global obesity epidemic”

(Översättning: M. Öberg)

Fetma är ett växande problem, inte bara i de ekonomiskt utvecklade länderna, utan även i utvecklingsländerna. Eftersom fetma är associerat med hjärt-kärlsjukdom, diabetes, reproduktionsstörningar samt vissa vanliga cancerformer, ger den globala fetmaepidemin en stor negativ inverkan på människors hälsa globalt. Det har uppskattats att de sjukvårdskostnaderna för fetma i USA överstiger 200 miljarder USD per år (Cawley och Meyerhoefer 2012).

Den rådande uppfattningen i allmänhet och bland många läkare, är att den massiva ökningen av fetma som observerats under de senaste tre decennierna (Ng et al., 2014; Ogden et al., 2014) orsakas av dåliga vanor, inklusive ökat matintag och minskad fysisk aktivitet. Enligt denna allmänt vedertagna uppfattning är balansen av kaloriförbrukning och motion tillräcklig för att förklara den globala fetmaepidemin.

Ett antal ledande forskare möttes i Uppsala den 8-9 oktober 2015 för en gemensam internationell workshop om fetma och miljöföroreningar. Utifrån de forskningsresultat som presenteras vid seminariet, är det uppenbart att det nu finns ett stort antal experimentella djurstudier och epidemiologiska studier på människa som överensstämmer med den hypotesen att miljögifter kan bidra till den globala fetmaepidemin. Detta gemensamma uttalande syftar till att informera andra forskare, myndigheter, politiker, industriledare och allmänheten om den viktiga roll som miljöföroreningar kan spela i relation till den växande fetmaepidemin. Vi föreslår också åtgärder som kan vidtas nu för att minska och förebygga effekterna av miljöföroreningar på fetma.

Ett ökande antal vetenskapliga studier tyder på att obalansen av kaloriförbrukning och fysisk aktivitet inte helt kan förklara fetmaepidemin. DNA-mutationer kan inte heller förklara förändringarna, eftersom genetiska förändringar kräver mycket lång tid. En nyligen publicerad studie, med data som samlats in under nästan fyra decennier i USA, visade på en ökning av både kaloriintag och BMI (body mass index). Överraskande var dock att man även för grupper med samma mängd kalorier och fysisk aktivitet, såg en betydligt högre BMI under 2006 jämfört med 1998. Författarna drog slutsatsen att ”andra faktorer än kost och fysisk aktivitet kan bidra till ökningen av BMI”(Brown et al. 2015).

Under det senaste decenniet har många forskningsstudier utvärderat hypotesen att miljöföroreningar kan bidra till fetma, och alltmer data ger stöd för denna hypotes (Gore et al., 2015; Grun och Blumberg 2009). Av särskilt intresse är studier som utvärderar exponering under foster och nyföddhetstiden, eftersom exponering under denna känsliga utvecklingsperiod sannolikt kan orsaka irreversibla effekter jämfört med exponeringar senare i livet.

Försöksdjur som utsätts för miljöföroreningar såsom bisfenol A (BPA), DDT, ftalater, perfluoroktansyra (PFOA), dioxiner och tributyltenn (TBT), under graviditeten löper större risk att föda avkomma som senare i livet får en ökad ansamling av kroppsfett (Angle et al., 2013; Grun et al., 2006; Hao et al.,  2013; Hines et al., 2009; Manikkam et al., 2013; Skinner et al., 2013; Somm et al.,  2009; van Esterik et al., 2015). De exponeringsnivåer som används i flera av dessa studier är lika låga som de som hittas hos människor. Forskare har också visat att exponering för DDT under graviditeten kan minska den basal metabolismen hos avkomman (La Merrill et al. 2014), ett faktum som kan förklara varför dessa ungar får en extra hög viktuppgång vid ett givet energiintag. Dessutom har exponering för BPA rapporterats leda till ökat födointag på grund av förändringar i hjärnan, vilket resulterar i stimulerad aptit (Mackay et al. 2013).

Under workshopen i Uppsala diskuterade konferensdeltagarna också studier på människa som visar att gravida kvinnors exponering för miljögifter är associerad med ökad tillväxt hos barnen. Ett flertal studier har visat att exponering under fosterstadiet för DDE (en nedbrytningsprodukt av DDT) är förknippad med en snabb viktökning hos barn (Iszatt et al., 2015; Valvi et al., 2014), och högre nivåer av DDE i blodet hos gravida mödrar är förknippat med fetma hos de vuxna barnen (Karmaus et al., 2009). Liknande samband har även setts när det gäller andra föroreningar, exempelvis hexaklorbensen (HCB) (Smink et al., 2008; Valvi et al., 2014), samt blandningar av klororganiska kemikalier (Agay-Shay et al., 2015). Sammantaget stöder dessa observationer hypotesen att den ”fetmafrämjande” effekter som noterats hos försöksdjur är också relevant för människor.

I Uppsala diskuterades också att fetma inte bör betraktas som en ”fristående” sjukdom. När fett ackumuleras i levern eller omger tarmen, hjärta och njurar, utvecklas ofta flera andra sjukdomar som diabetes och högt blodtryck. Fetma och dessa andra medföljande sjukdomar är viktiga riskfaktorer för ytterligare sjukdomar som förekommer senare i livet, till exempel hjärt-kärlsjukdom, och vissa vanliga cancerformer. Även reproduktionsstörningar och demens, som orsakar minskad livskvalitet kan ha ett samband med fetma. Miljöföroreningar har inte heller bara varit kopplade till utvecklingen av fetma, utan flera föroreningar, exempelvis polyklorerade bifenyler (PCB), dioxiner, BPA, och bekämpningsmedel har också visat sig ha ett samband med störningar av den mitokondriella funktionen, fettomsättning, insulinresistens, diabetes och högt blodtryck i både försöksdjur och i studier på människa (La Merrill et al., 2013; Lim et al., 2009). Dessutom kan dessa effekter induceras experimentellt hos möss genom exponering för miljögifter (Alonso-Magdalena et al., 2011; Gore et al., 2015). Således tyder djurstudier på att exponering för miljögifter kan vara en bidragande faktor, inte bara till fetma, utan också till sjukdomar associerade med fetma och till en förändrad metabolism och/eller reproduktionsförmåga.

Ett annat viktigt fynd som diskuteras vid mötet i Uppsala är att den ”fetmafrämjande” effekten av tributyltenn (TBT) inte bara observerats i den första generationen, utan att effekten förs vidare även till efterkommande generationer (Chamorro-Garcia et al., 2013). Detta fenomen har i andra experiment visat sig bero på epigenetiska mekanismer; epigenetiska händelser innebär inte förändringar direkt i den genetiska koden, utan snarare av bestående förändringar i regleringen av genuttryck (Skinner et al., 2013). När det gäller TBT, aktiverar denna förorening en del av det cellulära maskineriet som fortsätter att driva ökad utveckling av fettceller i kommande generationer. Sådana effekter blir särskilt tydliga när försöksdjuren hålls på en fettrik kost (Chamorro-Garcia et al., 2013).

Baserat på resultaten som diskuteras vid mötet i Uppsala, föreslår vi att flera åtgärder vidtas för att begränsa de potentiellt skadliga effekterna av miljögifter i relation till fetma:

  1. Öka satsningar och finansiering av forskning för att ytterligare undersöka mekanismerna i samband med kemiskt inducerade metabola störningar, för att undersöka blandningar, och för att i forskning använda låga exponeringsnivåer som är relevanta för de nivåer som finns i olika befolkningsgrupper.
  2. Initiera utbildning av läkare och annan sjukvårdspersonal kring effekter av miljöföroreningar på ämnesomsättning i syfte att öka medvetenheten om detta problem, och hur dessa personer skulle kunna vägleda sina patienter, liksom den allmänna befolkningen för att begränsa exponeringen för dessa föroreningar.
  3. Se till att kunskapen om fetmafrämjande miljökemikalier införlivas i regelverk och folkhälsopolitik.
  4. Se till att nya kemikalier som skall släppas ut på marknaden testas på lämpligt sätt avseende effekt på ämnesomsättning.
  5. Se till att alla kemikalier som ingår i konsumentprodukter redovisas i syfte att öka allmänhetens medvetenhet om deras användning, samt att erbjuda individer den information de behöver för att undvika exponering.
  6. Hitta ytterligare sätt att öka allmänhetens medvetenhet om miljöföroreningar och andra faktorer, utöver balanserat kaloriintag, som kan vara involverat i fetmautveckling. Öka medvetenheten om att kemikalier har potential att ge effekt i kommande generationer. Denna åtgärd bör också omfatta utbildning om hur man undviker exponering för dessa föroreningar.

Eftersom det nu finns många djurstudier och epidemiologiska studier som överensstämmer med hypotesen att miljögifter kan bidra till den globala fetmaepidemin, finns ett akut behov av att minska bördan av miljöföroreningar, så att fetma inte blir det ”normala” i framtiden. Deltagarna i Uppsalamötet har dragit slutsatsen att vi bör fokusera på betydelsen av tidig prevention genom att minska kemisk exponering, snarare än att bara behandla etablerad sjukdom. Precis som en dålig start kan påverka hela livet kan även en bra start ge långsiktigt goda resultat.

Orginaltexten har undertecknats av följande forskare:

Lars Lind, Department of Medical Sciences, Cardiovascular Epidemiology, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Monica Lind, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Margareta H Lejonklou, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Linda Dunder, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Åke Bergman, Swedish Toxicology Sciences Research Center (Swetox), Södertalje, Sweden

Carlos Guerrero-Bosagna, Linköping University, Department of Physics, Chemistry and Biology, Linköping, Sweden

Erik Lampa, UCR-Uppsala Clinical Research center, Uppsala, Sweden

Hong Kyu Lee, Department of Internal Medicine, College of Medicine, Eulji University, Seoul, South Korea

Juliette Legler, Institute for Environmental Studies, VU University Amsterdam, The Netherlands

Angel Nadal, CIBER de Diabetes y Enfermedades Metabólicas Asociadas, CIBERDEM  Instituto de Bioingeniería, Universidad Miguel Hernández de Elche, Elche, Alicante, Spain

Youngmi Kim Pak, Department of Physiology, College of Medicine, Kyung Hee University, Seoul, Korea

Richard P Phipps, Department of Environmental Medicine, University of Rochester, Rochester NY, USA

Laura N Vandenberg, University of Massachusetts Amherst, Amherst, MA, USA

Daniel Zalko, Institut National de la Recherche Agronomique (INRA), University of Toulouse, Toulouse, France

Marlene Ågerstrand, Department of Environmental Science and Analytic Chemistry, Stockholm University, Stockholm, Sweden

Mattias Öberg, Swedish Toxicology Sciences Research Center (Swetox), Södertalje, Sweden

Bruce Blumberg, Department of Developmental and Cell Biology, University of California, Irvine, California, USA

Jerrold J Heindel, National Institute of Environmental Health Sciences/National Institutes of Health, Research Triangle Park, United States

Linda S Birnbaum, National Institute of Environmental Health Sciences/National Institutes of Health, Research Triangle Park, United States