Med ”nano-material” avses ytterst små material som definieras så att minst en dimension är av storleksordningen 1–100 nanometer. En nanometer är en miljondels millimeter.

Idag (17 maj 2016) skriver jag en debattartikel i Ny Teknik tillsammans med tre forskare från KI, Göreborgs universitet och KTH, om vikten att kombinera innovation och säkerhet när det gäller nanomaterial.

Bakgrunden är att vi träffades på ett vetenskapligt seminarium som arrangerades av Svensk Förening för Toxikologi för några veckor sedan. Utvecklingen och möjligheterna med nanomaterial växer för varje dag och vi kände att någon borde beskriva behovet av samordning av kunskap om innovation och säkerhet. Om en vecka invigs en ny plattform för nanosäkerhet vid Swetox i Södertälje. Det är ännu ett exempel på hur samverkan mellan universitet kan skapa nya möjligheter och det är glädjande att regeringen tar chansen att agera genom att satsa 5 miljoner per år. Enligt de  första planerna skulle (numera f.d.) miljöminister Åsa Romson invigningtalat, men oavsett vem som förklarar plattformen öppen den 23 maj saknas det inte viktiga uppgifter att ta itu med.

Den exceptionellt lilla storleken hos nanomaterial innebär att ett ämne kan få helt andra egenskaper när det förekommer som ett nanomaterial jämfört med sin större, ”vanliga” form. När möjligheterna är stora finns alltid risken att man glömmer bort säkerheten. Vi har sett det förr. När nya ämnen som bromerade flamskyddsmedel i TV-apparater och fluorerade vattentäta skikt i textilier lanserades i vår vardag reagerade få på att ämnenas persistens och toxicitet kunde orsaka miljö- och hälsoproblem. Idag tvingas vi lägga stora resurser på att styra bort från dessa farliga kemikalier.

I artikeln listar vi sex kunskapsområden där vi tycker att den nya plattformen behövs:

1. Kunskap om validerade metoder för att identifiera och testa nanomaterial.
2. Kunskap om var och hur nanomaterialen används i samhället.
3. Kunskap om nanomaterialens effekter på människa och miljö, samt hur de interagerar med sin omgivning.
4. Kunskap om risker för de som yrkesmässigt arbetar med nanomaterial.
5. Kunskap om nanomaterialens möjligheter och risker utifrån principer om cirkulär ekonomi, med särskilt fokus på hantering av avfall och återvinning.
6. Kunskap om hur implementering av lagar och regler fungerar och vilka delar som behöver bli bättre för att stärka utvecklingen av säkra nanomaterial.

Läs hela artikeln i Ny Teknik här.

Här kan du läsa om medförfattarna till artikeln och deras spännande forskning:

Hanna Karlsson, forskare vid Institutet för Miljömedicin (Karolinska Institutet). Studerar bland annat vilka effekter nanopartiklar kan orsaka på cellnivå.

Ulrica Edlund, docent vid Skolan för kemivetenskap (KTH). Arbetar med att ta fram nya smarta nanomaterial.

Thomas Backhaus, Professor vid Institutionen för biologi och miljövetenskap (Göteborgs universitet). Forskar bland annat på hur nanomaterial kan påverka miljön.