Riskbedömning bara för unga, friska män!?

När jag studerar riskbedömning av kemikalier i arbetsmiljön ser det ut som om kvinnor under graviditet samt stora grupper av personer med vanliga kroniska sjukdomar är undantagna. Kan det vara så att bedömningarna fokucerar på att skydda unga, friska män? När jag fick möjlighet att gästblogga i Sveriges främsta blogg för arbetsmiljö (AMM-bloggen) kändes valet av ämne självklart. Det skadar nog inte att publicera texten även här på Toxicolour.

youngman

Sverige, liksom övriga Europa, står inför en åldrande befolkning och vi har behov av ett längre arbetsliv, där män och kvinnor kan delta på lika villkor. En större del av befolkningen behöver delta i arbetskraften om vi ska ha råd med välfärden. Trots detta, verkar riskbedömningar av kemikalier på arbetsplatser vara anpassat till normen att en arbetstagare har god hälsa och saknar möjlighet att bli gravid. Både lagstiftning och riktlinjer för riskbedömning gör antagandet att arbetstagare inte är lika känsliga som befolkningen i sin helhet.

Man delar in befolkningen i ”arbetande befolkning” och ”allmän befolkning”. I EU:s kemikalielagstiftning REACH antas arbetare vara hälften så känsliga som befolkningen i övrigt. Anledningen är att man antar att barn och äldre inte arbetar samt att sjuka personer inte heller finns på arbetsmarknaden. Men stämmer det verkligen idag? Många folksjukdomar som kan påverkas av kemikalier är vanliga också i den arbetande delen av befolkningen och ökar i vanlighet ju äldre befolkningen blir. Med medicinering och hälsokontroller klarar vi att arbeta trots olika åkommor.

Ett exempel är astma. I en serie vetenskapliga artiklar studerade vi hur man hanterar astmatiker i riskbedömningen av irriterande ämnen. Vi utgick från ett antal välkända industrikemikalier där forskare testat känsligheten hos astmatiker och vi kunde visa att riskbedömningar som riktar sig till arbetare sällan tar med information om astmatikers känslighet även i de fall då det finns bra data. Man utgår helt enkelt ifrån att astmatiker inte ska arbeta på platser där det kan förekomma irriterande ämnen. Flera av dagens gränsvärden ligger också nära och i vissa fall över de nivåer där vi vet att astmatiker får problem med andningen. Svaveldioxid är ett sådant exempel. Våra beräkningar visar att astmatiker ofta får problem med andningen vid koncentrationer som är tio gånger lägre än helt friska försökspersoner.

Astma är en relativt vanlig sjukdom, men det är betydligt vanligare bland kvinnor än bland män. Därför blir frågan om kemikalielagstiftningen även en fråga om jämställdhet mellan män och kvinnor. Vilket leder mig in på ett annat exempel – risker med kemikalier under graviditet.

Uppdelningen i arbetare och övrig befolkning påverkar också synen på arbete under graviditet. Många kemikalier kan innebära en risk för påverkan under fosterutvecklingen. Ett exempel är Bisfenol A. Ämnet används på många arbetsplatser för att tillverka polykarbonat- och epoxyplast. Det dyker upp i förpackningar, tandfyllnadsmaterial, termopapper, lim och vid renovering av avloppsrör. Sedan januari 2017 finns ämnet med på EUs lista över särskilt farliga ämnen eftersom man misstänker att det kan störa fosterutvecklingen. För några dagar sedan blev ämnet dessutom klassat som hormonstörande.

EUs kommitté för riskbedömning (RAC) angav för ett par år sedan att en daglig exponering under fyra mikrogram per kilo kroppsvikt inte innebär en förhöjd risk för fosterpåverkan (läs utvärderingen här och kolla tabell på sid 20). Men samtidigt meddelade man att en ”arbetande” kvinna klarar dubbla dosen per dag utan risk för samma fosterpåverkan eftersom små barn och foster ju inte tillhör den arbetande gruppen. Resonemanget saknar både rim och reson. Varken kemikalier eller foster bryr sig ju om huruvida exponeringen sker under mammans arbetstid eller fritid. Vi vet också att nästa alla kvinnor arbetar under hela eller stora delar av graviditeten.

Jag tycker att regelverken bör utgå ifrån att alla som arbetar ska ha rätt till hälsosamma arbetsplatser. Därför tycker jag vi bör ta bort lagstiftningens generella uppdelning mellan arbetare och vanliga människor när det gäller individuella skillnader i känslighet. Människor är olika även när de jobbar!

/Mattias

PS. Länkar till våra fosrkningsartiklar om astmatiker:

How are asthmatics included in the derivation of guideline values for emergency planning and response?

Evaluation of the experimental basis for assessment factors to protect individuals with asthma from health effects during short-term exposure to airborne chemicals

Does industry take the susceptible subpopulation of asthmatic individuals into consideration when setting derived no-effect levels?

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Vanligt med kemiska olyckor i skolan

14-årig tjej blandar på eget initiativ ”olika saker” i kemisalen, plötsligt exploderar det. 12-åringar använder kaustik soda på lektionen och får frätskador på händerna. 13-årig kille testar att dricka BTB-lösning… Det händer en hel del i skolans kemisalar. Vi lät en student granska olyckorna i skolan. Resultaten visar att betydligt fler olyckor sker än vad som tidigare varit känt.

Få känner till att skolan faktiskt är en arbetsmiljö i lagens mening. Det innebär att Arbetsmiljöverkets regler om riskbedömningar, kemikaliehantering och skyddsutrustning gäller samt att olyckor ska rapporteras. Vi började därför med att ta reda på hur många olyckor som faktiskt rapporteras till myndigheten. Under fem år registrerades 37 olyckor. Samtidigt har vi haft tillgång till data från Giftinformationscentralen. Till ”Giftis” ringer allmänhet, lärare och sjukvårdspersonal för att be om råd vid olyckor. Under samma 5-årsperiod hittade vi drygt 600 händelser relaterade till kemikalier i skolmiljö. Av dessa ansågs nära 400 innebära en risk för hälsopåverkan. Arbetsmiljöverket ser alltså bara en bråkdel i jämförelse med Giftinformationscentralen. Samtidigt vet vi att de flesta händelser inte leder till att man kontaktar Giftis, huvuddelen av olyckorna registreras antagligen inte alls.

Arbetsmiljöverket har förutom register även egna inspektörer som går ut på skolorna. År 2005 gjordes 500 inspektioner med inriktning på kemikalier. När vi drygt tio år senare letar efter informationen visar det sig att myndigheten inte diariefört handlingarna. Pressmeddelandet är en av få ledtrådar som finns kvar av resultatet; ”Endast 16 av de inspekterade 500 skolorna klarade sig utan krav” , skriver myndigheten själv.

Vilken typ av händelser är det som vi ser i Giftinformationscentralens databas? En vanlig olycka är att eleven får frätande kemikalier i ögonen. En relativt vanlig händelse på högstadiet är också att eleven provsmakar olika giftiga kemikalier. För att bättre förstå situationerna som kan uppstå i klassrummen intervjuade vi ett antal kemi-lärare. De berättar om elever som sätter upp skyddsglasögonen i håret i stället för framför ögonen; elever som improviserar med egna experiment; elever som häller kemikalier i klasskompisarnas vattenflaskor. Många skolor verkar ha problem med stora klasser och alltför lite tid år förberedelser. Kanske brister också lärarnas utbildning.

high_school_image

Utifrån resultaten i examensarbetet kommer vi nu att gå vidare men en fördjupad analys och under slutet av året hoppas jag kunna få presentera resultaten för Arbetsmiljöverket. Även skolmyndigheter och lärarorganisationer borde ha glädje av informationen. En förhoppning är att ge Arbetsmiljöverket en möjlighet att löpande ta del av Giftinformationscentralens data, så att man åtminstone vet vad som händer. Om man inte vet vad som händer saknar man ju möjlighet att göra något åt det.

/Mattias

Stort tack och grattis till nyexaminerade toxikologen Ivan Taher! Tack även till kollegorna vid Institutet för miljömedicin (Linda Schenk) och Giftinformationscentralen (Anita Annas och Karin Feychting)

Studien finansierades av AFA Försäkring. Synpunkterna i bloggen är som vanligt mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet.

 

Smutsigt badvatten ökar risken för astma

– Kan jag hoppa direkt i bassängen, pappa? Den entusiastiske 9-åringen ropar så det ekar i omklädningsrummet på det kommunala badhuset.

– Nej, du måste duscha innan?, ropar jag tillbaka.

– Varför, då? Tonen är lätt vädjande.

Ja, varför ska man egentligen tvätta sig före badet? Vi har ju klor i vattnet som ska ta död på bakterierna och de flesta av oss är väl inte överdrivet skitiga. Dessutom vet ju alla att det är jobbigare att ta på sig badkläder när man är våt än när man är torr.

En anledning stavas trikloramin. Ämnet bildas när klorerat vatten reagerar med smuts och urin. Den karaktäristiska klor-lukten i badhus kommer faktiskt till stor del från just trikloramin. Ju mer smuts i vattnet desto kraftigare lukt och samtidigt ökar behovet av än mer klor. Trikloramin är dessutom irriterande i luftvägarna. Astma, irritation i näsa och svalg, och hosta. Besvären är vanliga bland människor som arbetar eller vistas ofta i badanläggningar med klorrening. Frågan är vid vilken halt i luften som trikloramin blir skadligt för människor? Nyligen träffades vi i en nordisk expertgrupp i Uppsala för att diskutera arbetsmiljöfrågan ur ett vetenskapligt perspektiv. Studierna är såklart inte helt entydiga. Ibland uppträder besvären vid låga koncentrationer och ibland uppmäts ganska höga halter utan att besvären ökar nämnvärt. Samtidigt är det tydligt att många badanläggningar har höga nivåer och att många får besvär. En bra sammanfattning av kunskapsläget kring bad och kloraminer gjordes nyligen av Arbetsmiljöverket.

Förändringar som diskuteras för att göra luften i badanläggningarna bättre är ofta kostsamma utbyggnader av reningskapacitet och ventilation. Men i väntan på nya investeringar finns det ju en ska vi alla kan hjälpa till med – att tvätta oss ordentligt före badet och att inte kissa i bassängen. Och det där med att bada med kalsongarna på var nog aldrig någon bra idé.

kalsongbad

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Är du också lurad?

Är du en av de miljövänner som under decennier samlat in batterier. Hem till holken! Eller har dina barn deltagit i aktiviteter som ”Batterijakten”. I Stora Batterijakten 2016 deltog hela 25.487 elever, i närmare 1.100 klasser. Tillsammans samlade dessa underbara ungar ihop fantastiska 215.603 kg förbrukade batterier. Tack alla härliga miljöhjältar! Vill du fortsätta leva i förvissningen om att du gjort världen lite bättre ska du inte läsa längre.

Hur skulle det kännas om du fick reda på att 30 års batterisamlande varit delvis förgäves? Och värre ändå, att det insamlade kvicksilvret från batterierna använts på sämsta möjliga sätt för hälsan och miljön. Att statliga bolag tillsammans med ett antal skattemiljoner lämnat 30.000 kg insamlat kvicksilver till ett Schweiziskt bolag som i sin tur sålt giftet till fattiga länder i Sydamerika, Afrika och Asien. Och där det huvudsakligen använts för att utvinna guld samtidigt som arbetare och miljö förgiftats.

battery

Magasinet Filter (text: Morten Valestrand) beskriver i senaste numret vad jag skulle vilja kalla en av vår tids största svenska miljöskandaler. I korthet: Vi samlar batterier under 30 års tid. Många batterier innehåller kvicksilver. Eftersom kvicksilver är giftigt beslutar man sig för att stabilisera ämnet kemiskt till svavel. Ämnet som bildas har en orangeröd färg. Sverige beslutar tillsammans med tyska miljömyndigheter för att slutförvara detta pulver djupt inne i gamla tyska saltgruvor. Bolaget som mot betalning åtar sig att behandla kvicksilvret säljer det istället till fattiga länder och för att ingen ska märka något köper man tennisgrus som också har oragneröd färg. Saltgruvorna fylls med tennisgrus. Det hela upptäcks när skattemyndigheten fattar misstankar. Ridå!

Första gången jag hörde ryktas om detta var för ett par månader sedan på ett seminarium på Swetox med representanter för Ekokem (fd Sakab). Va?! Batteriåtervinningen i Sverige är ju prisbelönt. Det är ju en av kronjuvelerna i avfallshanteringen. Kvicksilver är ett av mycket få giftiga kemikalier, som med stor hjälp från Sverige till och med fått en egen internationell konvention, den s.k. Minamatakonventionen.

Jag vill inte ägna plats just nu åt att berätta om Kvicksilver och dess giftiga egenskaper (läs mer om detta här). Magasinet Filter förtjänar en stor eloge för detta avslöjande. Men det är något som saknas i repotaget tycker jag. Rösterna från återvinningsindustrin, från de barn och föräldrar som samlat in batterierna, från de myndigheter som fått vårt förtroende att ta hand om giftet, från miljörörelsen som peppat medlemmarna att hjälpa till. Visst gör det ont att bli grundlurad. Men varför denna tystnad? Varför ställer sig inte Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen och återvinningsföretagen och skriker ut sin ilska? Kan det vara så att vi miljövänner, miljötjänstemän och miljöaktivister tycker så mycket om vår egen förträfflighet att vi inte vill tala om vår egen skuld. Att vi faktiskt gjorde mer skada än nytta i detta fall. Även fast intentionen var klanderfri blev det fel. Självklart är huvuddelen av skulden inte vår, utan de kriminellas, men strategin att samla resultatet av 30 års arbete i ett enda lager och lita på diverse fina intyg visade sig inte vara tillräcklig.

Jag är medveten om PR-dogmerna som påstår att man når längre med positiva budskap och förstår att man kan vara rädd att rasera människors förtroende för återvinning. Jag tror dock att skuld är en av vår tids mest underskattade känslor. Var stolt att du kan skämmas även när du bara bidragit med din godtrogenhet, det visar att du har både hjärta och hjärna! Vi vet sedan länge att avfallsbranschen internationellt präglas av stora problem och utgör en enorm marknad för organiserad brottslighet. Då duger det inte att ansvarig myndighet säger att händelsen är ”djupt tragisk”. Hur ska vi någonsin kunna få en hållbar resursanvändning om vi förnekar problemen och vår egen skuld?

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Tillägg 160526: Nedan har Batteriåtervinningens kommunikationschef lämnat en viktig kommentar. Missa inte den.

Sex steg för att lyckas med säkra nanomaterial

Abstract molecular nanostructure model

Med ”nano-material” avses ytterst små material som definieras så att minst en dimension är av storleksordningen 1–100 nanometer. En nanometer är en miljondels millimeter.

Idag (17 maj 2016) skriver jag en debattartikel i Ny Teknik tillsammans med tre forskare från KI, Göreborgs universitet och KTH, om vikten att kombinera innovation och säkerhet när det gäller nanomaterial.

Bakgrunden är att vi träffades på ett vetenskapligt seminarium som arrangerades av Svensk Förening för Toxikologi för några veckor sedan. Utvecklingen och möjligheterna med nanomaterial växer för varje dag och vi kände att någon borde beskriva behovet av samordning av kunskap om innovation och säkerhet. Om en vecka invigs en ny plattform för nanosäkerhet vid Swetox i Södertälje. Det är ännu ett exempel på hur samverkan mellan universitet kan skapa nya möjligheter och det är glädjande att regeringen tar chansen att agera genom att satsa 5 miljoner per år. Enligt de  första planerna skulle (numera f.d.) miljöminister Åsa Romson invigningtalat, men oavsett vem som förklarar plattformen öppen den 23 maj saknas det inte viktiga uppgifter att ta itu med.

Den exceptionellt lilla storleken hos nanomaterial innebär att ett ämne kan få helt andra egenskaper när det förekommer som ett nanomaterial jämfört med sin större, ”vanliga” form. När möjligheterna är stora finns alltid risken att man glömmer bort säkerheten. Vi har sett det förr. När nya ämnen som bromerade flamskyddsmedel i TV-apparater och fluorerade vattentäta skikt i textilier lanserades i vår vardag reagerade få på att ämnenas persistens och toxicitet kunde orsaka miljö- och hälsoproblem. Idag tvingas vi lägga stora resurser på att styra bort från dessa farliga kemikalier.

I artikeln listar vi sex kunskapsområden där vi tycker att den nya plattformen behövs:

  1. Kunskap om validerade metoder för att identifiera och testa nanomaterial.
  2. Kunskap om var och hur nanomaterialen används i samhället.
  3. Kunskap om nanomaterialens effekter på människa och miljö, samt hur de interagerar med sin omgivning.
  4. Kunskap om risker för de som yrkesmässigt arbetar med nanomaterial.
  5. Kunskap om nanomaterialens möjligheter och risker utifrån principer om cirkulär ekonomi, med särskilt fokus på hantering av avfall och återvinning.
  6. Kunskap om hur implementering av lagar och regler fungerar och vilka delar som behöver bli bättre för att stärka utvecklingen av säkra nanomaterial.

Läs hela artikeln i Ny Teknik här.

Här kan du läsa om medförfattarna till artikeln och deras spännande forskning:

Hanna Karlsson, forskare vid Institutet för Miljömedicin (Karolinska Institutet). Studerar bland annat vilka effekter nanopartiklar kan orsaka på cellnivå.

Ulrica Edlund, docent vid Skolan för kemivetenskap (KTH). Arbetar med att ta fram nya smarta nanomaterial.

Thomas Backhaus, Professor vid Institutionen för biologi och miljövetenskap (Göteborgs universitet). Forskar bland annat på hur nanomaterial kan påverka miljön.

Misstänkt stort mörkertal kring kemiska arbetsplatsolyckor

I veckan presenterar jag tillsammans med Dr Linda Schenk, forskare vid Institutet för miljömedicin, nya data om kemikalieolyckor på arbetsplatsen. Under veckan pågår nämligen världens största konferens för toxikologer. I år hålls den i New Orleans, USA. Men såklart ska även Du som följer Toxicolour få reda på något av innehållet.

Visste Du till exempel att:

  • Varje år får Giftinformationscentralen vetskap om fler än 1600 kemiska olyckor på arbetsplatser runt om i Sverige (se bild)
  • Sedan 2010 har antalet samtal om kemiska olyckor i arbetslivet ökat med 28 procent.
  • De vanligaste frågorna gäller exponering i ögonen (37%) eller att man inandats något farligt ämne (32%).
  • En tredjedel av samtalen handlar om frätande ämnen och ett stort antal av dessa samtal rör starka rengöringsmedel (se bild).

olyckor

Bild 1. Antalet arbetsrelaterade olyckor som rapporteras till Giftinformationscentralen 2010-2014.

Ett systematiskt säkerhetsarbete bygger på att alla incidenter rapporteras och följs upp. När det gäller kemiska arbetsplatsolyckor, rapporteras inte alltid alla tillbud. Däremot ringer de som drabbas och deras läkare ofta till Giftinformationscentralen för att få råd om behandling.

Enligt en tidigare genomgång (Öberg, 2010) fick Arbetsmiljöverket kännedom om 286 olyckor eller tillbud med kemikalier år 2009. Det är ju ganska många färre än de 1600 olyckor där arbetstagare och läkare ringer till Giftinformationscentralen. Någon kanske invänder att man bara behöver anmäla olyckor där det funnits risk för allvarliga skador och att många samtal kanske snarare handlar om att stilla människors oro. Vi tittade därför lite extra på vem som ringer om frätande ämnen.

I studien från år 2010 jämförde vi Arbetsmiljöverkets statistik med antalet samtal där läkare ringer till Giftinfo med anledning av patienter på akutmottagningar etc. Varje år inkommer anmäls ca 50 olyckor med frätande ämnen till Arbetsmiljöverket, medan Giftinfo får kännedom om fler än 430 olyckor per år via sjukvården. Skillnaden i rapporteringsgrad (underrapportering?) verkar således vara nästan 10 gånger i detta exempel. Det innebär med stor sannolikhet att den tillgängliga statistiken inte bör ligga till grund för det förebyggande arbetsmiljöarbetet kring kemikalier på nationell nivå, det saknas helt enkelt tillräcklig kunskap om kemiska arbetsplatsolyckor på Arbetsmiljöverket. Vi hoppas kunna ändra på det och jag lovar att rapportera i takt med att våra resulatat blir klara.

/Mattias

PS. Studien finansieras av AFA Försäkring och utförs i samarbete med Giftinformationscentralen och Arbetsmiljöverket. Tack till Linda Schenk som håller i studien och har grävt fram alla data.

Så slår kemikalier mot kvinnor

Kemikaliesamhället speglar vilket samhälle vi lever i och vilka kroppar vi fötts med. Ett ojämställt samhälle skapar ett ojämställt mönster även i vår exponering för kemikalier och kring vilka sjukdomar de orsakar. Både våra kön och genus påverkar de risker vi utsätts för.

women

Forskningen visar på tydliga skillnader mellan män och kvinnor när det gäller miljörelaterad ohälsa. Cancer är ett exempel där det både finns skillnader som starkt hänger samman med kön (exempelvis bröstcancer, som är mycket vanligare hos kvinnor av rent biologiska orsaker) eller genus (exempelvis lungcancer, som ökar hos kvinnor på grund av att tobaksindustrin lyckats lura fler kvinnor att röka).

Arbetsmarknaden är, med sin starka segregering utifrån genus, den enskilt största anledningen till att kvinnor och män har olika exponering och därtill kemikalierelaterad ohälsa. Sedan Arbetslivsinstitutet lades ner 2007 har dock ingen forskningsnära organisation någon överblick över skillnaderna mellan kvinnor och män med avseende på kemikalier i arbetslivet. Om man tittar på cancerframkallande kemikalier (enligt IARC), så är exponeringen högre bland män i samtliga fall. Det speglar såklart hur arbetsmarknaden ser ut i den kemikaliehanterande industrin. Men tittar man närmare på statistiken ingår ofta bara klassiskt högexponerade yrken där män arbetar. Exponeringen för kvinnodominerade yrken ingår ofta inte alls. Ibland har andelen kvinnor varit så få i en studie att man valt att enbart ha med män för att få en mer homogen studiegrupp.

Allergisjukdomar och astma är också starkt kopplade till miljöfaktorer och här syns stora könsskillnader. Ett välkänt exempel är nickelallergi, som är mycket vanligare hos kvinnor och skillnaden börjar synas redan i barnaåren. Att minska exponeringen för nickel gynnar därför fler kvinnor än män. En annan vanlig orsak till kontaktallergi är våt-arbete, något som är mycket vanligare i kvinnodominerade yrken som vård och städning. Det finns en föreställning om att kvinnor ofta har känslig hy och därför oftare drabbas av kontaktexem. Det stämmer inte. Kvinnor drabbas oftare eftersom de utsätts för en mer hudskadande miljö på sina arbetsplatser. Astma är också vanligare hos kvinnor vilket leder till att dagens riskbedömningar inom EU, där man utesluter astmatiker främst leder till att kvinnors arbetsmarknad begränsas (vilket jag beskrivit i ett tidigare blogg-inlägg)

Det finns såklart mängder av fler exempel på kemikalier och hälsa i relation till jämställdhet. Läkemedel, kosmetika, hushållskemikalier, kemikalier i varor… Inom vart och ett av dessa områden kan vi spåra skillnader i exponering. När vi i andra sammanhang diskuterar frågor om jämställdhet, tittar vi ofta på frågor om representation, resurstilldelning och beslutsprocesser. Samma frågor bör ställas även inom kemikalieområdet anser jag. Vilka kemikalierisker ges mest resurser? Gäller samma skyddsnivå för kvinnor och män? Hur hanteras kön och genus i riskbedömningsprocessen? För att klara att besvara dessa frågor måste vi hitta resurser till multidiciplinära forskningsprojekt. Toxikologer behöver sitta tillsammans med sociologer. Idag känns det som om vi skapat ett system där experter på kemikalielagar lever på Mars medan genusvetare springer runt på planeten Venus. Jag vet inte hur vi ska lösa det, men om du vill vara med, så hör av dig. Jag bjuder på möteslokal och fika och tillsammans skissar vi på ett riktigt bra forskningsprogram.

/Mattias

Astmatiker utan skydd på jobbet (del 3)

tox symbols

Sverige, liksom övriga Europa, står inför en åldrande befolkning och behov av ett längre arbetsliv. En större del av befolkningen behöver delta i arbetskraften om vi ska ha råd med välfärden. Samtidigt ser vi en ökande förekomst av vanliga folksjukdomar i den arbetande befolkningen. Astma är en sjukdom som är betydligt vanligare idag än för en generation sedan. Trots detta, så är riskbedömningar av kemikalier på arbetsplatser anpassat till normen av en ung, frisk och man. Är det verkligen sant? Ja, EU:s kemikalielagar REACH skiljer faktiskt på vanliga människor och ”arbetare”. De sistnämnda anses till exempel vara hälften så känsliga jämfört med den övriga befolkningen (Kolla exempelvis tabell R8-6 i Eu:s regelverk för riskbedömning).

Som jag tidigare skrivit (del 1), har vi visat att riskbedömningar som riktar sig till arbetare sällan tar med information om astmatikers känslighet även i de fall då det finns data. Vi har också visat att astmatiker reagerar vid något lägre koncentration än friska försökspersoner (del 2), och att säkerhetsmarginalen som myndigheterna rekommenderar borde fördubblas när det gäller luftföroreningar som irriterar luftvägarna i de fall då man saknar information om astmatiker. Nu återstår den avgörande frågan: Är nuvarande gränsvärden tillräckliga för att skydda astmatiker?

För att besvara frågan har vi jämfört de koncentrationer då astmatiker reagerar med dagens gränsvärden, framtagna enligt EU:s kemikalielagstiftning. Studien ingår i en avhandling som presenteras vid Karolinska Institutet fredag 12 februari. Resultaten visar att dagens gränsvärden ligger nära och i vissa fall över de nivåer där vi vet att astmatiker får problem med andningen. Svaveldioxid är ett exempel. Flera studier har visat att astmatiker får svårare att andas redan vid koncentrationer mellan 1-2 mg/m3. Trots detta anses koncentrationer upp till 2.7 mg/m3 vara utan nämnvärd risk på en arbetsplats.

Jag skulle önska att Arbetsmiljöverket lyfte frågan om vilka som ska ha rätt till hälsa på arbetet. Astma är ganska vanligt, men det är betydligt vanligare bland kvinnor och lågutbildade (Se figur 10.2 på sid 100 i Miljöhälsorapport 2009). Därför blir frågan om kemikalielagstiftningen även en fråga om jämställdhet och klass. Regelverken borde utgå ifrån att fler grupper ska kunna arbeta. Ta bort lagstiftningens uppdelning mellan arbetare och vanliga människor!

/Mattias

Astmatiker och kemikalier på jobbet (del 2)

Alla anställda i Sverige har rätt till en bra arbetsmiljö enligt arbetsmiljölagen. Det borde rimligen gälla även personer med astma, men de är i praktiken undantagna när det gäller irriterande ämnen. I en ny avhandling från Karolinska Institutet presenterar doktoranden Mia Johansson flera studier om riskbedömning, kemikalier och astma. Jag har varit Mias handledare och i förra inlägget beskev jag hur vi kunnat visa att många riskbedömare struntar i att ta med information om astmatiker. Detta sker trots att det finns studier av astmatiker, som frivilligt låtit sig exponeras för att hjälpa forskningen framåt och på sikt skapa en bättre miljö. Jag tycker att insatsen från dessa försökspersoner är värd att tas på större allvar.

asthma-work (1)

Hur viktigt frågan om astmatiker är beror naturligtvis på om de är känsligare och i så fall hur mycket känsligare. En vanlig uppfattning är att skillnaderna när det gäller irritation är försumbara. Visst kan astmatiker reagera kraftigare, men många forskare anser att det krävs lika hög koncentration oavsett om man har astma eller inte. För att ta reda på hur det verkligen förhåller sig behöver man testa astmatiker och friska försökspersoner vid exakt samma förhållanden.

I en ny studie, som publicerats i senaste numret av den ansedda tidskriften Critical Reviews of Toxicology, har vi sammanställt alla studier vi hittat där man jämfört astmatiker med friska försökspersoner. Vi kan visa att astmatiker i många fall får besvär från luftvägarna vid lägre koncentrationer än friska försökspersoner. Vi såg detta tydligt för 8 av totalt 19 undersökta kemikalier. Vi gick också vidare för att i detalj studera dos-responssambanden. Vår slutsats är att skillnaden som mest var ungefär tio gånger. Det vill säga att astmatiker fick luftvägsbesvär vid tio gånger lägre koncentration. För de flesta ämnen saknas data från astmatiker. Har man bara testat friska personer behövs alltså en extra säkerhetsmarginal på tio om man vill skydda även astmatiker. Idag rekommenderar EU:s kemikaliemyndighet en marginal på fem. Våra nya data visar att säkerhetsmarginalen skulle behöva fördubblas för irriterande luftburna kemikalier. Ping: Arbetsmiljöverket och Kemikalieinspektionen.

Vi vet nu att tillgängliga studier på astmatiker inte används (del 1) trots att astmatiker är känsligare (del 2). Frågan som återstår är om dagens gränsvärden ändå klarar av att skydda astmatiker från koncentrationer där vi i experiment ser att astmatiker får problem med luftvägarna. Nästa vecka tittar jag närmare på just detta.

/Mattias

Astmatiker och kemikalier på jobbet (del 1)

Alla anställda i Sverige har rätt till en bra arbetsmiljö enligt arbetsmiljölagen. Ingen ska behöva skada sig eller bli sjuk på grund av sitt arbete. I en ny avhandling från Karolinska Institutet presenterar doktoranden Mia Johansson, som jag har handlett, flera studier som borde inspirera till en omvärdering av de arbetsmiljölagar som handlar om kemikalier. I tre delar kommer jag i bloggen försöka förklara varför det är viktigt. Disputationen äger rum 12 februari.

Del 1: Data om astmatiker används inte i riskbedömningar som syftar till en säker arbetsmiljö.

All tillverkning och användning av kemikalier ska såklart ske på ett säkert sätt. En viktig del i detta är att industri och myndigheter bedömer hur höga koncentrationer som kan tillåtas utan att det leder till negativa hälsoeffekter. Dessa bedömningar ska utgå ifrån tillgängliga data om hälsoeffekter och om det saknas kunskap kan man behöva en extra säkerhetsmarginal.

Nu visar vi i en studie att data på astmatiker ofta inte tas med i bedömningen för arbetsmiljö. Anledningen är att lagstiftaren skiljer på ”allmän” befolkning och ”arbetande” befolkning. Detta synsätt härrör från en tid då en arbetare antogs vara en ung och frisk man. Var man kvinna, sjuklig eller äldre skulle man hålla sig borta från arbetsmarknaden.

I vår studie jämförde vi tio olika organisationer som bedömer risker med luftburna kemikalier. Fem av dessa organisationer fokuserade på allmän befolkning medan fem gjorde bedömningar för arbetare. Vi jämförde bedömningar av 14 mycket vanliga industrikemikalier där det finns data om astmatikers känslighet. I majoriteten av bedömningarna för den allmänna befolkningen ansågs data från astmatiker vara helt avgörande för riskbedömningen, medan man i riskbedömningar för arbetare i hälften av fallen valde att bortse ifrån dessa studier. Man nämner ofta inte ens att studierna existerar. Jag har plockat ut lite data från artikeln som visar hur data från astmatiker används i bedömningarna gjorda för ”arbetare”. Totalt ingick 55 sådana riskbedömningar.

Picture1

Idag har vi ett samhälle som insett betydelsen av att människor ska kunna arbeta längre, vilket gynnar ekonomin likaväl som den enskilda individen. Vi har helt enkelt inte råd att krympa möjligheten att arbeta för personer med lindriga kronisk sjukdomar. Astma är bara ett exempel, men ett ovanligt tydligt exempel som berör många människor. Det är dags för en förändring. Kemikalielagarna måste värna arbetsmiljön även för astmatiker.

Nu kanske någon invänder att vi ju inte vet om astmatiker är mer känsliga eller hur mycket mer känsliga de är. Den frågan tänkte jag diskutera i del 2. För de allra flesta kemikalier finns naturligtvis ingen information alls om astmatiker, så frågan är om man behöver ha en säkerhetsmarginal eller inte.

/Mattias