Alla anställda i Sverige har rätt till en bra arbetsmiljö enligt arbetsmiljölagen. Ingen ska behöva skada sig eller bli sjuk på grund av sitt arbete. I en ny avhandling från Karolinska Institutet presenterar doktoranden Mia Johansson, som jag har handlett, flera studier som borde inspirera till en omvärdering av de arbetsmiljölagar som handlar om kemikalier. I tre delar kommer jag i bloggen försöka förklara varför det är viktigt. Disputationen äger rum 12 februari.

Del 1: Data om astmatiker används inte i riskbedömningar som syftar till en säker arbetsmiljö.

All tillverkning och användning av kemikalier ska såklart ske på ett säkert sätt. En viktig del i detta är att industri och myndigheter bedömer hur höga koncentrationer som kan tillåtas utan att det leder till negativa hälsoeffekter. Dessa bedömningar ska utgå ifrån tillgängliga data om hälsoeffekter och om det saknas kunskap kan man behöva en extra säkerhetsmarginal.

Nu visar vi i en studie att data på astmatiker ofta inte tas med i bedömningen för arbetsmiljö. Anledningen är att lagstiftaren skiljer på ”allmän” befolkning och ”arbetande” befolkning. Detta synsätt härrör från en tid då en arbetare antogs vara en ung och frisk man. Var man kvinna, sjuklig eller äldre skulle man hålla sig borta från arbetsmarknaden.

I vår studie jämförde vi tio olika organisationer som bedömer risker med luftburna kemikalier. Fem av dessa organisationer fokuserade på allmän befolkning medan fem gjorde bedömningar för arbetare. Vi jämförde bedömningar av 14 mycket vanliga industrikemikalier där det finns data om astmatikers känslighet. I majoriteten av bedömningarna för den allmänna befolkningen ansågs data från astmatiker vara helt avgörande för riskbedömningen, medan man i riskbedömningar för arbetare i hälften av fallen valde att bortse ifrån dessa studier. Man nämner ofta inte ens att studierna existerar. Jag har plockat ut lite data från artikeln som visar hur data från astmatiker används i bedömningarna gjorda för ”arbetare”. Totalt ingick 55 sådana riskbedömningar.

Idag har vi ett samhälle som insett betydelsen av att människor ska kunna arbeta längre, vilket gynnar ekonomin likaväl som den enskilda individen. Vi har helt enkelt inte råd att krympa möjligheten att arbeta för personer med lindriga kronisk sjukdomar. Astma är bara ett exempel, men ett ovanligt tydligt exempel som berör många människor. Det är dags för en förändring. Kemikalielagarna måste värna arbetsmiljön även för astmatiker.

Nu kanske någon invänder att vi ju inte vet om astmatiker är mer känsliga eller hur mycket mer känsliga de är. Den frågan tänkte jag diskutera i del 2. För de allra flesta kemikalier finns naturligtvis ingen information alls om astmatiker, så frågan är om man behöver ha en säkerhetsmarginal eller inte.

/Mattias