Ofarlig och riskfylld på samma gång?

Varje vecka kommer nya uppgifter om farliga kemikalier i vår vardag. Mobiltelefoner, möbler, leksaker, mat, kläder… Många saker i vår närhet innehåller ämnen som kan vara mer eller mindre skadliga för våra barn, oss själva eller andra levande organismer. I debatten förekommer två ytterligheter av argument kring dessa ”larm”. På ena sidan har vi rådgivande myndigheter och organisationer som betonar att kemikalier kan orsaka olika effekter och ger konkreta råd om hur man kan rensa miljön från farliga material och produkter. På den andra sidan finns de som menar att kemikalierna som diskuteras har så små effekter att saneringsåtgärder är meningslösa. Man pekar bland annat på det faktum att det saknas studier där man kunnat belägga att enskilda människor faktiskt tagit skada. Här kör ofta diskussionen fast och övergår i polarisering om att motparten saknar ämneskompetens eller vill ha ökade anslag. Men vad är egentligen sant? Är kemikalier i våra varor ofarliga eller riskfyllda?

canceramne

En misstänkt fara med en okänd risk. Typisk rubrik i media (exempel från SvD).

Jag vill peka på två begreppspar, som bidrar till att samtal om kemikalierisker ofta kör fast i missförstånd – skillnaden mellan FARA och RISK samt skillnaden mellan INDIVID-risk och BEFOLKNINGS-risk.

tox symbols

Klassificering och märkning utgår i huvudsak från vilka effekter ett ämne kan orsaka, det vill säga identifierade faror.

I bedömningen av kemikalier räknas de inneboende toxikologiska egenskaperna som faror. Svavelsyra är frätande. Bensen är cancerframkallande. Dioxin kan störa fosterutvecklingen. En viktig del i riskbedömning är att utföra faro-identifiering, där man systematiskt letar efter vilka effekter ett ämne kan orsaka. Det är en lång checklista att gå igenom – Irritation, allergi, cancer, reproduktion osv. En svårighet är att väga samman olika typer av studier eller bevis. Hur säker måste man vara för att slå fast att en kemikalie är cancerframkallande? Hur många cancerpatienter måste man identifiera? Experiment med celler eller datormodeller kan avslöja troliga mekanismer, men alla metoder och modeller har sina svagheter. I lagstiftningen finns idag krav på att kemikalier ska testas i djurförsök för att man ska hitta möjliga faror innan ämnen får börja säljas. Men vilka slutsatser kan man egentligen dra om 10 råttor inte uppvisar en statistiskt signifikant effekt vid en viss exponering? Hur ska man hantera ämnen som hamnar i gränslandet och klassas som ”misstänkt cancerframkallande”? Det finns inga enkla svar, men för att hantera denna typ av osäkerhet har vi utvecklat försiktighetsprinciper av olika slag.

Det andra begreppet är ”risk”.  Med risk menas hur troligt det är att den identifierade effekten (faran) ska inträffa och det hänger nära samman med exponeringen för kemikalien. För att kunna hantera en fara är det viktigt att även förstå risken.

Slutligen måste man hålla koll på om det är individer eller grupper som utsätts för risken. I många fall är risken försumbar för individen. Det märkliga, tycker vissa, är att vi ändå engagerar oss för flera pyttesmå individ-risker. Anledningen är att fokus ligger på befolkningen snarare än individen. Effekten för samhället kan vara påtaglig om stora grupper exponeras under lång tid. Partiklar i luften är på individ-nivå knappt märkbara, men eftersom det ökar risken för hjärtkärlsjukdom får det stora konsekvenser i samhället. Därför letar myndigheterna efter möjligheter att minska mängden partiklar i luften. Ibland kräver åtgärderna att vi individer ändrar vårt beteende för att befolknings-risken ska minska.

Nästa gång du ser ett ”larm” i media. Fundera på om det är en fara eller risk man berättar om samt ifall risken gäller individ eller befdolkning.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Smutsigt badvatten ökar risken för astma

– Kan jag hoppa direkt i bassängen, pappa? Den entusiastiske 9-åringen ropar så det ekar i omklädningsrummet på det kommunala badhuset.

– Nej, du måste duscha innan?, ropar jag tillbaka.

– Varför, då? Tonen är lätt vädjande.

Ja, varför ska man egentligen tvätta sig före badet? Vi har ju klor i vattnet som ska ta död på bakterierna och de flesta av oss är väl inte överdrivet skitiga. Dessutom vet ju alla att det är jobbigare att ta på sig badkläder när man är våt än när man är torr.

En anledning stavas trikloramin. Ämnet bildas när klorerat vatten reagerar med smuts och urin. Den karaktäristiska klor-lukten i badhus kommer faktiskt till stor del från just trikloramin. Ju mer smuts i vattnet desto kraftigare lukt och samtidigt ökar behovet av än mer klor. Trikloramin är dessutom irriterande i luftvägarna. Astma, irritation i näsa och svalg, och hosta. Besvären är vanliga bland människor som arbetar eller vistas ofta i badanläggningar med klorrening. Frågan är vid vilken halt i luften som trikloramin blir skadligt för människor? Nyligen träffades vi i en nordisk expertgrupp i Uppsala för att diskutera arbetsmiljöfrågan ur ett vetenskapligt perspektiv. Studierna är såklart inte helt entydiga. Ibland uppträder besvären vid låga koncentrationer och ibland uppmäts ganska höga halter utan att besvären ökar nämnvärt. Samtidigt är det tydligt att många badanläggningar har höga nivåer och att många får besvär. En bra sammanfattning av kunskapsläget kring bad och kloraminer gjordes nyligen av Arbetsmiljöverket.

Förändringar som diskuteras för att göra luften i badanläggningarna bättre är ofta kostsamma utbyggnader av reningskapacitet och ventilation. Men i väntan på nya investeringar finns det ju en ska vi alla kan hjälpa till med – att tvätta oss ordentligt före badet och att inte kissa i bassängen. Och det där med att bada med kalsongarna på var nog aldrig någon bra idé.

kalsongbad

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Astmatiker utan skydd på jobbet (del 3)

tox symbols

Sverige, liksom övriga Europa, står inför en åldrande befolkning och behov av ett längre arbetsliv. En större del av befolkningen behöver delta i arbetskraften om vi ska ha råd med välfärden. Samtidigt ser vi en ökande förekomst av vanliga folksjukdomar i den arbetande befolkningen. Astma är en sjukdom som är betydligt vanligare idag än för en generation sedan. Trots detta, så är riskbedömningar av kemikalier på arbetsplatser anpassat till normen av en ung, frisk och man. Är det verkligen sant? Ja, EU:s kemikalielagar REACH skiljer faktiskt på vanliga människor och ”arbetare”. De sistnämnda anses till exempel vara hälften så känsliga jämfört med den övriga befolkningen (Kolla exempelvis tabell R8-6 i Eu:s regelverk för riskbedömning).

Som jag tidigare skrivit (del 1), har vi visat att riskbedömningar som riktar sig till arbetare sällan tar med information om astmatikers känslighet även i de fall då det finns data. Vi har också visat att astmatiker reagerar vid något lägre koncentration än friska försökspersoner (del 2), och att säkerhetsmarginalen som myndigheterna rekommenderar borde fördubblas när det gäller luftföroreningar som irriterar luftvägarna i de fall då man saknar information om astmatiker. Nu återstår den avgörande frågan: Är nuvarande gränsvärden tillräckliga för att skydda astmatiker?

För att besvara frågan har vi jämfört de koncentrationer då astmatiker reagerar med dagens gränsvärden, framtagna enligt EU:s kemikalielagstiftning. Studien ingår i en avhandling som presenteras vid Karolinska Institutet fredag 12 februari. Resultaten visar att dagens gränsvärden ligger nära och i vissa fall över de nivåer där vi vet att astmatiker får problem med andningen. Svaveldioxid är ett exempel. Flera studier har visat att astmatiker får svårare att andas redan vid koncentrationer mellan 1-2 mg/m3. Trots detta anses koncentrationer upp till 2.7 mg/m3 vara utan nämnvärd risk på en arbetsplats.

Jag skulle önska att Arbetsmiljöverket lyfte frågan om vilka som ska ha rätt till hälsa på arbetet. Astma är ganska vanligt, men det är betydligt vanligare bland kvinnor och lågutbildade (Se figur 10.2 på sid 100 i Miljöhälsorapport 2009). Därför blir frågan om kemikalielagstiftningen även en fråga om jämställdhet och klass. Regelverken borde utgå ifrån att fler grupper ska kunna arbeta. Ta bort lagstiftningens uppdelning mellan arbetare och vanliga människor!

/Mattias

Astmatiker och kemikalier på jobbet (del 2)

Alla anställda i Sverige har rätt till en bra arbetsmiljö enligt arbetsmiljölagen. Det borde rimligen gälla även personer med astma, men de är i praktiken undantagna när det gäller irriterande ämnen. I en ny avhandling från Karolinska Institutet presenterar doktoranden Mia Johansson flera studier om riskbedömning, kemikalier och astma. Jag har varit Mias handledare och i förra inlägget beskev jag hur vi kunnat visa att många riskbedömare struntar i att ta med information om astmatiker. Detta sker trots att det finns studier av astmatiker, som frivilligt låtit sig exponeras för att hjälpa forskningen framåt och på sikt skapa en bättre miljö. Jag tycker att insatsen från dessa försökspersoner är värd att tas på större allvar.

asthma-work (1)

Hur viktigt frågan om astmatiker är beror naturligtvis på om de är känsligare och i så fall hur mycket känsligare. En vanlig uppfattning är att skillnaderna när det gäller irritation är försumbara. Visst kan astmatiker reagera kraftigare, men många forskare anser att det krävs lika hög koncentration oavsett om man har astma eller inte. För att ta reda på hur det verkligen förhåller sig behöver man testa astmatiker och friska försökspersoner vid exakt samma förhållanden.

I en ny studie, som publicerats i senaste numret av den ansedda tidskriften Critical Reviews of Toxicology, har vi sammanställt alla studier vi hittat där man jämfört astmatiker med friska försökspersoner. Vi kan visa att astmatiker i många fall får besvär från luftvägarna vid lägre koncentrationer än friska försökspersoner. Vi såg detta tydligt för 8 av totalt 19 undersökta kemikalier. Vi gick också vidare för att i detalj studera dos-responssambanden. Vår slutsats är att skillnaden som mest var ungefär tio gånger. Det vill säga att astmatiker fick luftvägsbesvär vid tio gånger lägre koncentration. För de flesta ämnen saknas data från astmatiker. Har man bara testat friska personer behövs alltså en extra säkerhetsmarginal på tio om man vill skydda även astmatiker. Idag rekommenderar EU:s kemikaliemyndighet en marginal på fem. Våra nya data visar att säkerhetsmarginalen skulle behöva fördubblas för irriterande luftburna kemikalier. Ping: Arbetsmiljöverket och Kemikalieinspektionen.

Vi vet nu att tillgängliga studier på astmatiker inte används (del 1) trots att astmatiker är känsligare (del 2). Frågan som återstår är om dagens gränsvärden ändå klarar av att skydda astmatiker från koncentrationer där vi i experiment ser att astmatiker får problem med luftvägarna. Nästa vecka tittar jag närmare på just detta.

/Mattias

Astmatiker och kemikalier på jobbet (del 1)

Alla anställda i Sverige har rätt till en bra arbetsmiljö enligt arbetsmiljölagen. Ingen ska behöva skada sig eller bli sjuk på grund av sitt arbete. I en ny avhandling från Karolinska Institutet presenterar doktoranden Mia Johansson, som jag har handlett, flera studier som borde inspirera till en omvärdering av de arbetsmiljölagar som handlar om kemikalier. I tre delar kommer jag i bloggen försöka förklara varför det är viktigt. Disputationen äger rum 12 februari.

Del 1: Data om astmatiker används inte i riskbedömningar som syftar till en säker arbetsmiljö.

All tillverkning och användning av kemikalier ska såklart ske på ett säkert sätt. En viktig del i detta är att industri och myndigheter bedömer hur höga koncentrationer som kan tillåtas utan att det leder till negativa hälsoeffekter. Dessa bedömningar ska utgå ifrån tillgängliga data om hälsoeffekter och om det saknas kunskap kan man behöva en extra säkerhetsmarginal.

Nu visar vi i en studie att data på astmatiker ofta inte tas med i bedömningen för arbetsmiljö. Anledningen är att lagstiftaren skiljer på ”allmän” befolkning och ”arbetande” befolkning. Detta synsätt härrör från en tid då en arbetare antogs vara en ung och frisk man. Var man kvinna, sjuklig eller äldre skulle man hålla sig borta från arbetsmarknaden.

I vår studie jämförde vi tio olika organisationer som bedömer risker med luftburna kemikalier. Fem av dessa organisationer fokuserade på allmän befolkning medan fem gjorde bedömningar för arbetare. Vi jämförde bedömningar av 14 mycket vanliga industrikemikalier där det finns data om astmatikers känslighet. I majoriteten av bedömningarna för den allmänna befolkningen ansågs data från astmatiker vara helt avgörande för riskbedömningen, medan man i riskbedömningar för arbetare i hälften av fallen valde att bortse ifrån dessa studier. Man nämner ofta inte ens att studierna existerar. Jag har plockat ut lite data från artikeln som visar hur data från astmatiker används i bedömningarna gjorda för ”arbetare”. Totalt ingick 55 sådana riskbedömningar.

Picture1

Idag har vi ett samhälle som insett betydelsen av att människor ska kunna arbeta längre, vilket gynnar ekonomin likaväl som den enskilda individen. Vi har helt enkelt inte råd att krympa möjligheten att arbeta för personer med lindriga kronisk sjukdomar. Astma är bara ett exempel, men ett ovanligt tydligt exempel som berör många människor. Det är dags för en förändring. Kemikalielagarna måste värna arbetsmiljön även för astmatiker.

Nu kanske någon invänder att vi ju inte vet om astmatiker är mer känsliga eller hur mycket mer känsliga de är. Den frågan tänkte jag diskutera i del 2. För de allra flesta kemikalier finns naturligtvis ingen information alls om astmatiker, så frågan är om man behöver ha en säkerhetsmarginal eller inte.

/Mattias

Ny studie: Astmatiker känsligare för irriterande ämnen

NY STUDIE: Idag presenterar vår forskargrupp en ny studie om astmatiker. Astma är en sjukdom som inte alltid syns, men ca 10% av alla barn och vuxna är drabbade (se miljöhälsorapport 2009 och 2013). Det finns flera rapporter om att astmatiker är känsligare för ämnen som kan irritera luftvägarna, men för de flesta kemikalier saknas information, vilket gör riskbedömningarna osäkra. Ska man strunta i om astmatiker är särskilt känsliga eller anta att man behöver en extra säkerhetsmarginal? Vi publicerar idag en studie, där vi för första gången utvärderat alla publicerade experiment där man jämfört astmatiker* med friska försökspersoner.

Picture2

Vi kan visa att astmatiker reagerar vid lägre koncentrationer än vad friska försökspersoner gör. Vi såg detta tydligt för 8 av totalt 19 undersökta kemikalier. I inget enda fall visade sig friska försökspersoner vara känsligare. Vi gick också vidare för att i detalj studera dos-responssambanden. Vår slutsats är att skillnaden som mest var ungefär tio gånger. Det vill säga att astmatiker reagerade vid tio gånger lägre koncentration.

Varför är detta viktigt att veta? Jo, när man bedömer risker på arbetsplatser eller ser över beredskapen inför kemiska olyckor måste man veta vid vilka koncentrationer människor börjar få besvär från luftvägarna. Astmatiker har rätt till hälsosamma arbetsplatser och skydd vid olyckor på samma sätt som andra grupper i samhället. Nu kan vi slå fast att astmatiker faktiskt är känsligare. Samtidigt kan vi ge företag och myndigheter råd om att använda en säkerhetsmarginal på 10 gånger om man vill skydda astmatiker från effekter i luftvägarna när det gäller irriterande luftburna ämnen.

Snart kommer fortsättningen: Nu går vi vidare med att studera om astmatiker faktiskt får det skydd de har rätt till när EU och andra organisationer bedömer risker. Vad tror du? Jag hoppas kunna presentera dessa viktiga resultat senare i höst.

Här kan du läsa hela studien med open access.

Tack till Mia Johansson, min doktorand vid Karolinska Institutet, som gjort ett enastående arbete med att hitta, läsa och analysera hundratals studier.

Också ett stort tack till professor Gunnar Johanson, som bidragit med stor erfaranhet och kunnande.

Ett tredje tack till Socialstyrelsen och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, som finansierat studien.

* observera att studien gäller personer med mild form av astma och inte inkluderar hyper-känsliga individer. Det hade naturligtvis varit oetiskt att utsätta personer med allvarlig astma för risker med denna typ av experiment.

Volkswagens fusk skadar hälsan

Mycket fokus har med rätta hamnat på VW:s manipulerade utsläppsvärden (Här ett par exempel från Ny teknik och Aftonbladet). Genom att konsekvent fuska i utsläppstest har man lurat köpare att betala dyrt för smutsiga motorer. I ekonomispalterna talas om ”raserat förtroende” och aktien har förlorat i värde. Det få skribenter berättar om är att VW genom sitt fuskande orsakat höga utsläpp av kväveoxider, ett ämne som orsakar en rad allvarliga hälsoproblem.

Till skillnad från många andra kemikalier finns gott om data som visar på effekterna av kväveoxider (läs t.ex. kapitel 10 i Miljöhälsorapport 2013). Epidemiologiska studier har visat samband mellan luftvägssymtom och reducerad lungtillväxt hos barn. För ren kvävedioxid har studier på människor visat att astmatiker, allergiker och KOL-patienter får en ökad retbarhet i andningsvägarna. Som om inte det var nog bidrar kväveoxider tillsammans med kolväten till att det bildas marknära ozon, ett ämne som är irriterande på andningsvägarna och varje år leder till ett stort antal människor tvingas till akutmottagningarna för andningsbesvär. Detta är orsaken till att vi kämpar för att minska halterna av dessa farliga avgaser.

Vi talar nu om en företagsledning som medvetet ökat riskerna för personer med astma, allergi och KOL. Vuxna män som inte tvekat att försämra mina och dina barns lungtillväxt för att få en fin bonus till julen. Detta är den egentliga skandalen.