Varje vecka kommer nya uppgifter om farliga kemikalier i vår vardag. Mobiltelefoner, möbler, leksaker, mat, kläder… Många saker i vår närhet innehåller ämnen som kan vara mer eller mindre skadliga för våra barn, oss själva eller andra levande organismer. I debatten förekommer två ytterligheter av argument kring dessa ”larm”. På ena sidan har vi rådgivande myndigheter och organisationer som betonar att kemikalier kan orsaka olika effekter och ger konkreta råd om hur man kan rensa miljön från farliga material och produkter. På den andra sidan finns de som menar att kemikalierna som diskuteras har så små effekter att saneringsåtgärder är meningslösa. Man pekar bland annat på det faktum att det saknas studier där man kunnat belägga att enskilda människor faktiskt tagit skada. Här kör ofta diskussionen fast och övergår i polarisering om att motparten saknar ämneskompetens eller vill ha ökade anslag. Men vad är egentligen sant? Är kemikalier i våra varor ofarliga eller riskfyllda?

En misstänkt fara med en okänd risk. Typisk rubrik i media (exempel från SvD).

Jag vill peka på två begreppspar, som bidrar till att samtal om kemikalierisker ofta kör fast i missförstånd – skillnaden mellan FARA och RISK samt skillnaden mellan INDIVID-risk och BEFOLKNINGS-risk.

Klassificering och märkning utgår i huvudsak från vilka effekter ett ämne kan orsaka, det vill säga identifierade faror.

I bedömningen av kemikalier räknas de inneboende toxikologiska egenskaperna som faror. Svavelsyra är frätande. Bensen är cancerframkallande. Dioxin kan störa fosterutvecklingen. En viktig del i riskbedömning är att utföra faro-identifiering, där man systematiskt letar efter vilka effekter ett ämne kan orsaka. Det är en lång checklista att gå igenom – Irritation, allergi, cancer, reproduktion osv. En svårighet är att väga samman olika typer av studier eller bevis. Hur säker måste man vara för att slå fast att en kemikalie är cancerframkallande? Hur många cancerpatienter måste man identifiera? Experiment med celler eller datormodeller kan avslöja troliga mekanismer, men alla metoder och modeller har sina svagheter. I lagstiftningen finns idag krav på att kemikalier ska testas i djurförsök för att man ska hitta möjliga faror innan ämnen får börja säljas. Men vilka slutsatser kan man egentligen dra om 10 råttor inte uppvisar en statistiskt signifikant effekt vid en viss exponering? Hur ska man hantera ämnen som hamnar i gränslandet och klassas som ”misstänkt cancerframkallande”? Det finns inga enkla svar, men för att hantera denna typ av osäkerhet har vi utvecklat försiktighetsprinciper av olika slag.

Det andra begreppet är ”risk”.  Med risk menas hur troligt det är att den identifierade effekten (faran) ska inträffa och det hänger nära samman med exponeringen för kemikalien. För att kunna hantera en fara är det viktigt att även förstå risken.

Slutligen måste man hålla koll på om det är individer eller grupper som utsätts för risken. I många fall är risken försumbar för individen. Det märkliga, tycker vissa, är att vi ändå engagerar oss för flera pyttesmå individ-risker. Anledningen är att fokus ligger på befolkningen snarare än individen. Effekten för samhället kan vara påtaglig om stora grupper exponeras under lång tid. Partiklar i luften är på individ-nivå knappt märkbara, men eftersom det ökar risken för hjärtkärlsjukdom får det stora konsekvenser i samhället. Därför letar myndigheterna efter möjligheter att minska mängden partiklar i luften. Ibland kräver åtgärderna att vi individer ändrar vårt beteende för att befolknings-risken ska minska.

Nästa gång du ser ett ”larm” i media. Fundera på om det är en fara eller risk man berättar om samt ifall risken gäller individ eller befdolkning.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)