”Vanlig blomma botar snuva och ger ökad sexlust.”

Det nordiska köket har så mycket mer än köttbullar och sill. Det senaste decenniet har matskribenter från hela världen noterat att nya smakupplevelser i världsklass skapas på restauranger i Skandinavien. En av de nya trenderna är vilda växter som ger både smak och färg. När de långväga transporterna ifrågasätts och problemen med bekämpningsmedel diskuteras allt mer, särskilt när det gäller importerade grönsaker och frukter, så känns det fint att kunna äta örter som bokstavligen växer runt knuten. Dessutom finns mängder av berättelser om hur olika lokala växter använts för ökad hälsa och välbefinnande genom historien.

Vad vi kanske glömmer bort är att det ”naturliga” ofta kan vara betydligt giftigare än våra syntetiska tillsatser. Som en del av en kontrollkampanj besökte nyligen danska livsmedelsverket 150 restauranger och lokala livsmedelsproducenter och undersökte deras användning av växter som plockats i naturen eller odlats i privata trädgårdar. Bland de arter som användes fanns blommorna från 23 olika växter. Nu har toxikologer utvärderat giftigheten och det fanns en hel del spännande innehåll (Egebjerg et al., 2018). Ett problem med vilda växter är den naturliga variationen. Halterna av olika ämnen varierar mycket från blomma till blomma. Just den stora variationen mellan olika växter av samma sort hänger samman med att man inte förädlat växten. Istället har den fått utveckla en stor och relativt okänd variation i det vilda. Det är lite som med äpplen. De äppelsorter vi odlar är noga utvalda för att ha önskvärd smak och konsistens, medan vildsådda äpplen ofta har helt andra egenskaper.

Av de 23 blomsorter som ingick i undersökningen innehöll 13 substanser som kan skada hälsan. De flesta gifterna som hittades ger ingen akut effekt, men kan orsaka skador om man exponeras under längre tid. Vissa av de identifierade substanserna är till exempel kända för att vara cancerframkallande. Andra kan skada nervsystemet eller reproduktionssystemet.

blommaimat

Ett spännande exempel på en populär matväxt är krasse (Tropaeolum majus). Alltså inte smörgåskrasse, utan de där orangea blommorna som är mångas favorit i blomlådan på sommaren. Det är kanske ingen ny företeelse att äta dessa blommor. Genom historien har de haft rykte om sig att reta sexualdriften. Andra medicinska åkommor som ansågs kunna botas med krasse var skoskav och snuva. Som en kombo av viagra, näsdroppar och plåster – allt i en och samma blomma. Tyvärr visar djurstudier att extrakt på de gröna bladen i verkligheten orsakar hormonstörningar och ger ökad risk för tidiga missfall. Hur mycket giftighet som ryms i själva blommorna är dock än så länge okänt, så hoppet om mirakelblomman kan få leva vidare ett tag till.

/Mattias

Att steka bort miljögifter, går det?

Mötte nyligen en person som menade att det mesta av miljögifterna försvinner när man lagar maten. Genom upphettning skulle kemikalierna brytas ner eller hamna i spadet i stekpannan. Strömming innehåller ju fortfarande ganska höga halter av miljögifter som dioxin och PCB. Vad smart om man kan steka bort gifterna! Men stämmer det?!

De haltdata som publiceras på mat gäller nästan alltid olagad mat och det har ibland riktats kritik mot forskare och myndigheter att halterna av kemikalier i maten är överdrivna. Därför gjorde Livsmedelsverket nyligen en studie där man jämförde halten dioxin och PCB i strömming före och efter tillagning. Man stekte helt enkel lite strömming och analyserade om halten av miljögifter förändrades. Den första observationen var att vikten minskade med ungefär 25 procent. Men tyvärr satt miljögifterna kvar i den stekta fisken. För att brytas ner krävs betydligt högre temperaturer. Vi talar uppåt 800 grader och finkännare skulle nog tycka att det blev lite väl knaprigt resultat. Tittar man på halten av dioxin före och efter vanlig stekning är den faktiskt exakt lika hög (per gram räknat) före och efter tillagning. Det verkar bara finnas ett riktigt bra sätt att minska halterna av miljögifter i fisk och det är att stoppa utsläppen i miljön långsiktigt.

fisk

/Mattias

It’s all about caffeine!

Har du glömt att ta med kaffe till sommarstugan, misströsta icke! Här får du en lista över hur mycket du behöver inta av andra koffein-källor för att nå upp i samma mängd koffein som en kopp kaffe (2dl).

  • 2,8 dl Energidryck
  • 4 dl Te
  • 7,5 dl Cola
  • 180 g Choklad
  • 450 g Mjölkchoklad

(Källa: EFSA faktablad)

IMG_4199

Hade egentligen inte tänkt skriva mer så här på semestern, men har lite svårt att somna så ok då…

Koffein är kanske det gift flest människor har erfarenhet av. Ämnet tas lätt upp av kroppen och den neurostimulativa effekten startar efter 15-30 minuter. Att många tycker sig känna en effekt direkt beror på att kroppen svarar med kemiska lyckokänslor när den förstår att behovet blivit åtgärdat. På liknande sätt försvinner ofta törst samtidigt som man dricker vatten trots att det tar betydligt längre tid innan vätskebalansen återställs. Olika människor bryter ner koffein olika snabbt. Inom 2-8 timmar har kroppen halverat mängden i blodet. Den stora individuella variationen kan till viss del förklara varför vissa personer kan få svårt att sova på kvällen trots att de drack sitt kaffe på eftermiddagen, medan andra är helt oberörda.

Riskerna? På kort sikt är det centrala nervsystemet som påverkas, med sömnproblem som ett vanligt problem vid låga doser medan högre doser kan ge både oroskänslor, hjärtklappning, yrsel och illamående. På lång sikt så finns det studier som visar på ett samband mellan koffein och en ökad risk för hjärtkärlproblem och hämmad fosterutveckling. Frågar man EUs experter vid livsmedelsmyndigheter EFSA så säger de att koffein motsvarande 1 kopp kaffe om dagen (3 mg/kg) inte innebär några risker även om man dricker det före intensiv fysisk träning. Samma mängd utgör inte heller någon risk för fosterpåverkan eller för barn och ungdomar. Svenska Livsmedelsverket ger rådet att gravida inte bör dricka mer än 2,5 koppar per dag om man vill vara på den säkra sidan.

Och hur var det med kisset, är kaffe vätskedrivande? Nej, något större effekt än vad man får av vanligt vatten har man faktiskt inte lyckats hitta trots att alla ”vet” att kaffe är vätskedrivande. Det visar i alla fall en studie gjord på 50 manliga kaffedrickare (länk). Det är ofta så med vetenskap, är man riktigt tvärsäker har man ofta fel. Är man ändå inte övertygad om att man har fel så visar det sig ofta att underlaget är bristfälligt och bara baserat på män.

Trevlig sommar kära läsare!

/Mattias

Nobelpristagare bakom kemiska vapen i Syrien

Nobelpriset ska enligt Alfred Nobels testamente tilldelas de personer som bidragit till ”mänsklighetens största nytta”. Därför är det inte så konstigt att Nobelmuséet och andra glömmer att berätta historien om pristagaren som utvecklade de kemiska vapen som idag används i krigets Syrien.

Kriget i Syrien har nu pågått i sex år och dagligen rapporteras om fruktansvärda krigshandlingar. Mer än 400.000 har dödats under konflikten (enligt FN sändebudet Staffan de Mistura) som präglas av oförsonligt och sekteriskiskt våld. En av alla de handlingar som rapporteras är användandet av kemiska vapen. I en FN-rapport från i höstas slås fast att man med säkerhet vet att både klorgas och senapsgas har använts av såväl IS som Assad-regimen (läs mer här). Vad få känner till är att mannen bakom dessa kemiska vapen tilldelats Nobelpriset i kemi.

haber

Forskaren Fritz Haber fick priset 1918 för att ha lyckats framställa ammoniak, en nödvändig ingrediens i konstgödsel. Därför berättar Nobelmuséet om gödning och övergödning  i sitt faktablad om den prisade professorn. Dr Habers ägnade dock inte livsmedelsförsörjning så mycket intresse. Istället la han mycket tankemöde på hur man effektivt kan utrota andra människor med kemiska gaser. Han beskrev bland annat ingående hur sambandet ser ut mellan den tid som det tar att förgifta någon och den koncentration av en giftig gas som används. Formeln för detta samband kallas därför ”Habers lag”.

Redan under sin livstid var Fritz Habers intresse för kemiska vapen kontroversiellt. Fritz arbetade bland annat som chef för tyska krigsministeriets byrå för kemiska angelägenheter. En av hans främsta kritiker var hustrun, Clara Immerwahr Haber. Clara var en av de första kvinnorna i Tyskland som avlade en doktorsexamen i kemi och hade ett djupt engagemang i mänskliga rättigheter och jämställdhet. Kanske var en drivkraft att hon själv tvingats sluta med sin forskning efter det att hon fött parets enda son Hermann år 1902. Under första världskriget opponerade hon sig kraftigt mot sin mans arbete med giftgas, och kallade det en pervertering av vetenskapen. Den första dödliga insatsen av klorgas ägde rum 22 april 1915 vid den Belgiska staden Ypern. Morgonen efter segerfesten tog Clara sin makes tjänstevapen, gick ut i trädgården och sköt sig. Redan dagen efter hennes död återvände Fritz till fronten för att fortsätta utvecklingen av ännu effektivare gaser. Under sin karriär kom Fritz Haber även att utveckla senapsgas och Zyklon B.

Hur Vetenskapsakademin resonerade när man beslöt att ge Haber Nobelpris vet jag inte. Hans upptäckter kring ammoniak är avgörande för att klara produktionen av livsmedel. Samtidigt väcker historien frågor om god och ond kemi, om hur kvinnor i vetenskapens historien fått betala ett mycket högt pris i det fördolda, om forskningens roll i tider av krigshets och hur vi fortfarande idag inte vill se Nobelprisets ibland blodbesudlade historia.

Så här kommenterar Haber själv sin insats under kriget i en intervju i Svenska Dagbladet 31 maj 1920. Jag tycker man anar en blandning av förnekelse och ånger. ”Vi veteskapsmän har stått fjärran från allt det elände, som dragit över världen, från allt det som hemsökt oss under de senaste åren. Men icke desto mindre är det vi som kanske framförallt fått bära bördor. Vi har kvävts på sätt och vis, fått inrikta oss på områden, som inte varit våra egna, och fått ställa våra krafter i sådana krafters tjänst som vi visserligen förstått, men knappast kunnat uppskatta.”

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Varmvatten är inte dricksvatten

Brukar du använda varmvatten från kranen till matlagning? Många har nog hört från sina föräldrar att man inte ska dricka varmvatten och det hade även en av lyssnarna i radioprogrammet Klotet i P1 där jag svarade på frågor i onsdags. [Här kan du lyssna på veckans frågor och svar, inslaget om varmvatten kommer 3:50 min in i inslaget]

 

radio2

Jag och expertkollegan Åsa Stenmarck från IVL svarar denna vecka på frågor i programmet Klotet.

Frågan är alltså om det kan vara farligt att dricka varmvatten direkt ur kranen? Ja, varmvatten innehåller faktisk en del ämnen man vill slippa exponeras för i onödan. Anledningen är att vattenledningssystemet bland annat kan innehålla metaller. Att varmvatten innehåller högre halter än kallvatten beror på flera saker. Dels tar varmvatten lättare med sig metall och dels är flödet av varmvatten lägre och det hålls uppvärmt i olika typer av behållare under lång tid. Det finns dessutom en juridisk aspekt – lagstiftningen är skriven så att dricksvatten (dvs. kallvatten) och material som kommer i kontakt med dricksvatten har särskilda krav och gränsvärden medan varmvatten och varmvattenledningar inte har samma höga säkerhetskrav. Det innebär att när du vrider kranen åt höger för att få kallvatten, kommer förhoppningsvis ett kontrollerat och godkänt livsmedel dyka upp medan om du vrider kranen åt vänster så kommer varmt vatten som kan innehålla diverse olika kemikalier. Varmvatten passar bra att tvätta sig med eller för att diska i, men inte för att dricka.

En vanlig metall i rören är koppar. Kroppen behöver koppar, men om halten blir för hög kan man få akut magont. Därför har myndigheterna satt gränsvärden för hur mycket koppar dricksvatten får innehålla. I EU får dricksvatten maximalt innehålla 2 mg koppar per liter. Vid 4-6 mg/l har man sett illamående hos människor. Vid halter över 1 mg kan man se blågröna missfärgningar i badkar och tvättfat. Det finns även ett nationellt gränsvärde i dricksvatten på 0,2 milligram per liter där dricksvattnet anses vara ”tjänligt med anmärkning”.

Två enkla råd!

  • Använd inte varmvatten i matlagning eller som dryck
  • Spola ur rören några sekunder så att det blir kallt och fräscht

Vill du veta mer?

En lyssnare hörde av sig med tips om mer detaljer för den som vill förstå mer om vilka material som används för att vi ska få dricksvatten. [läs rapport från Swerea/KIMAB här]

 

Studenternas tips för att rena kroppen från miljögifter

En intressant fråga dök upp i radioprogrammet Klotet (P1) idag (25/1-17): ”Blir man av med gifter i kroppen om man bantar eller tar en detox-kur?”. Lite ovant att besvara lyssnarfrågor, men gå gärna in och lyssna på programmet.

Här kommer ytterligare några exempel och tankar. Om vi begränsar resonemanget till miljögifter och kemikalier som vi får i oss via mat och olika produkter är svaret ganska enkelt. De klassiska miljögifterna som oftast lagras i fettet frigörs om man plötsligt miskar mängden kroppsfett. En något större andel kommer då istället att hittas i andra delar av kroppen. Läs gärna om rymdexperimentet jag skrev om i höstas. Jag har efter radioprogrammet fått en del kommentarer kring att ”detox” faktiskt kan syfta på annat än att få bort giftiga kemikalier ur kroppen. Självklart kan olika dieter ge effekt på välbefinnandet. Många använder ordet ”detox” som en signal för en kortare period av hälsosam livsstil. Att äta grönare, lagom mycket och röra på sig är bra tips för att må bra på både kort och lång sikt. Men det påverkar inte halten av miljögifter i din kropp nämnvärt på kort sikt. Men vad fungerar då?

Jag gav nyligen tre grupper av studenter i uppgift att föreslå sätt som på riktigt skulle kunna detoxa en person från miljögiftet PCB. Här är några av deras innovativa förslag (NB! Don’t try this at home).

kirurgi2

Grupp 1 föreslog kirurgisk extraktion: Operera in ett antal stora fettkuddar i kroppen. Efter några veckor har fettlösliga gifter löst sig i dessa kuddar som då opereras ut igen.

Studenterna i Grupp 2 föreslog Olestra-metoden. Personen äter Olestra (ett slags fettsubstitut som kroppen inte kan ta upp). Denna typ av fett kan då suga ut en del gifter på sin väg genom tarmarna. Problemen är hög risk för lös avföring liksom att upptaget av fettlösliga vitamin sannolikt minskar.

Grupp 3 tog fasta på en naturlig utsöndring via bröstmjölk. Personen skulle med hjälp av hormonbehandling få en stimulerad mjölkproduktion. Bröstmjölkens fett innehåller ju en del PCB och mammor som ammat länge har faktiskt lägre halter än förstföderskor.

I diskussionen som följde var det en student som påtalade att man kanske borde ha försökt undvika exponeringen för PCB redan från början om det nu var så svårt att bli av med. Hade man inte exponerats vore ju problemet löst innan det ens uppstått. Ja, tänk om vi kunde slippa städa efter gamla kemiska misstag i våra kroppar. Vilken hemsk tanke. Vad skulle en toxikolog som jag göra då…?

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Ofarlig och riskfylld på samma gång?

Varje vecka kommer nya uppgifter om farliga kemikalier i vår vardag. Mobiltelefoner, möbler, leksaker, mat, kläder… Många saker i vår närhet innehåller ämnen som kan vara mer eller mindre skadliga för våra barn, oss själva eller andra levande organismer. I debatten förekommer två ytterligheter av argument kring dessa ”larm”. På ena sidan har vi rådgivande myndigheter och organisationer som betonar att kemikalier kan orsaka olika effekter och ger konkreta råd om hur man kan rensa miljön från farliga material och produkter. På den andra sidan finns de som menar att kemikalierna som diskuteras har så små effekter att saneringsåtgärder är meningslösa. Man pekar bland annat på det faktum att det saknas studier där man kunnat belägga att enskilda människor faktiskt tagit skada. Här kör ofta diskussionen fast och övergår i polarisering om att motparten saknar ämneskompetens eller vill ha ökade anslag. Men vad är egentligen sant? Är kemikalier i våra varor ofarliga eller riskfyllda?

canceramne

En misstänkt fara med en okänd risk. Typisk rubrik i media (exempel från SvD).

Jag vill peka på två begreppspar, som bidrar till att samtal om kemikalierisker ofta kör fast i missförstånd – skillnaden mellan FARA och RISK samt skillnaden mellan INDIVID-risk och BEFOLKNINGS-risk.

tox symbols

Klassificering och märkning utgår i huvudsak från vilka effekter ett ämne kan orsaka, det vill säga identifierade faror.

I bedömningen av kemikalier räknas de inneboende toxikologiska egenskaperna som faror. Svavelsyra är frätande. Bensen är cancerframkallande. Dioxin kan störa fosterutvecklingen. En viktig del i riskbedömning är att utföra faro-identifiering, där man systematiskt letar efter vilka effekter ett ämne kan orsaka. Det är en lång checklista att gå igenom – Irritation, allergi, cancer, reproduktion osv. En svårighet är att väga samman olika typer av studier eller bevis. Hur säker måste man vara för att slå fast att en kemikalie är cancerframkallande? Hur många cancerpatienter måste man identifiera? Experiment med celler eller datormodeller kan avslöja troliga mekanismer, men alla metoder och modeller har sina svagheter. I lagstiftningen finns idag krav på att kemikalier ska testas i djurförsök för att man ska hitta möjliga faror innan ämnen får börja säljas. Men vilka slutsatser kan man egentligen dra om 10 råttor inte uppvisar en statistiskt signifikant effekt vid en viss exponering? Hur ska man hantera ämnen som hamnar i gränslandet och klassas som ”misstänkt cancerframkallande”? Det finns inga enkla svar, men för att hantera denna typ av osäkerhet har vi utvecklat försiktighetsprinciper av olika slag.

Det andra begreppet är ”risk”.  Med risk menas hur troligt det är att den identifierade effekten (faran) ska inträffa och det hänger nära samman med exponeringen för kemikalien. För att kunna hantera en fara är det viktigt att även förstå risken.

Slutligen måste man hålla koll på om det är individer eller grupper som utsätts för risken. I många fall är risken försumbar för individen. Det märkliga, tycker vissa, är att vi ändå engagerar oss för flera pyttesmå individ-risker. Anledningen är att fokus ligger på befolkningen snarare än individen. Effekten för samhället kan vara påtaglig om stora grupper exponeras under lång tid. Partiklar i luften är på individ-nivå knappt märkbara, men eftersom det ökar risken för hjärtkärlsjukdom får det stora konsekvenser i samhället. Därför letar myndigheterna efter möjligheter att minska mängden partiklar i luften. Ibland kräver åtgärderna att vi individer ändrar vårt beteende för att befolknings-risken ska minska.

Nästa gång du ser ett ”larm” i media. Fundera på om det är en fara eller risk man berättar om samt ifall risken gäller individ eller befdolkning.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Backlash för Giftfri miljö

Den senaste tiden har det kommit allt fler högljudda röster som vänder sig mot arbetet med att få bort hormonstörande kemikalier från vardagsmiljön. I traditionella media skapas med gängse medialogik en bild av två grupper experter som tycker olika  (DN, 27/10 och Nya Wermlands-Tidningen 27/10). I ena ringhörnan står de som ”tror på hypotesen” att det finns hormonstörande ämnen och i den andra står de som menar att mycket av forskningen är en bluff och skrämselpropaganda. ”De stackars svenskarna har blivit hjärntvättade” som Agnes Wold skrev på twitter häromdagen. Samtidigt presenteras uppgifter om miljögifter i ekologiska ägg som ett stort hälsoproblem. Expressen  avslöjar att ekoägg är ”tre gånger så giftiga som konventionella ägg” eftersom de har högre halt av dioxiner. Och debattörer följer upp med påståendet att konsumenter ”för att vara på den säkra sidan bör … välja andra ägg, eller kraftigt ­begränsa sin konsumtion av ekologiskt produce­rade ägg.”

banner

Det märkliga är att dessa debatter i stort sätt saknar grund i vetenskapen. Med undantag för en handfull forskare finns ingen vetenskaplig tvist kring hormonstörande ämnens existens. (En bra sammanställning av ”oenigheten” publicerades nyligen i Archives of toxicology). Att förneka hormonstörande ämnen är lika märkligt som att ifrågasätta att människan har påverkat klimatet. De stora frågorna som vi idag brottas med gäller hur mycket miljön tidigt i livet kan påverka risken för sjukdom senare i livet samt hur denna brist på kunskap bör hanteras av våra myndigheter. Ska myndigheter och företag använda försiktighetsprincipen och experimentella data eller ska man i efterhand plocka bort de ämnen där vi ser hälsoproblemen tydligt i befolkningen? Den senare strategin har vi prövat när det gäller just dioxiner. Vi släppte först ut stora mängder i miljön, därefter ”upptäckte” vi de skadliga effekterna i miljön. Efter årtionden av forskning vet vi idag ganska exakt hur skadorna på reproduktion och beteende uppkommer vid mycket låga doser. Vi har utvecklat bra metoder för att analysera dioxin i olika matvaror och vet därför vilka som är de viktigste källorna (läs gärna en av mina egna studier på området). Just ägg står för en försvinnande liten del av dioxinexponeringen oavsett om du köper ekologiskt eller konventionellt producerade. Fiskprodukter och animalist fett innehåller dioxin eftersom vi förorenat ekosystemen under lång tid. Halten i modersmjölk är faktiskt mycket högre än i ekologiska ägg om det är någon tröst.

Det finns nämligen bara en väg för att komma närmare en miljö där halterna av naturfrämmande ämnen är nära noll och deras påverkan på människors hälsa och ekosystemen är försumbar. Vi behöver förebyggande internationell lagstiftning som kräver att vi testar kemikalier innan de släpps ut, därefter behövs processer för utfasning av ämnen med oönskade egenskaper och tydliga kontroller. I det lokala arbetet bör vi arbeta med skarpa upphandlingskrav och succesivt plocka bort de produkter som inte når upp till dagens krav.

Naturligtvis är det ett problem när kemikaliepolitik kallas meningslös och vi forskare som arbetar med kemikalier, hälsa och miljö beskrivs som bluffande charlataner. Men betydligt värre är att en kraftig backlash väntar om beslutsfattare får intrycket att dagens politik och forskning är meningslös och falsk. Tack vare långsiktig forskning och kloka myndighetsbeslut har vi lyckats minska exponeringen för dioxiner och flera andra farliga kemikalier. Låt oss fortsätta den vägen.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Kemikalie-industrin stämmer COOP

Såg du reklamfilmen från COOP förra året där de låter en familj äta ekologisk mat i två veckor och ser hur halterna av bekämpningsmedel snabbt sjunker hos både föräldrar och barn. Branschorganisationen Svenskt växtskydd stämmer nu COOP och hotar med två miljoner i böter. Man vill att marknadsdomstolen förbjuder COOP att fortsätta reklam på detta sätt eftersom man anser att den är vilseledande, innehåller osanna påståenden och är allmänt oetisk.

veckans_eko

Se reklamfilmen här.

Läs stämningsansökan här.

Varför väljer man denna typ av juridisk process? COOP är ett stort företag och två miljoner är naturligtvis en bråkdel av marknadsföringsbudgeten. Visst är reklamfilmen ensidig och fokus hamnar endast på en aspekt av ekologiska livsmedel, dvs. resthalter av bekämpningsmedel. Man säger inget om smaken, näringsinnehållet, utseendet eller produktionsförhållandena. En ganska typisk reklamfilm helt enkelt. Lite som när andra företag gör reklam för kosmetika med vackra bilder och storvulna påståenden om ungdom och skönhet baserat på ”forskning”. En möjlig förklaring skulle kunna vara att Svensk växtskydd genom att minera frågan om bekämpningsmedel i mat kan vinna fördelar även om man förlorar. Andra aktörer kanske vill undvika tidskrävande rättsprocesser i framtiden. Signalvärden kan också vara att man vill få mer tyngd i försvaret av växtskyddsmedel och öka acceptansen för kemikalier i allmänhet och växtskyddsmedel i synnerhet. Det är ju sällan någon ifrågasätter nyttan med ekologiska livsmedel och nu kan man lättare hänvisa till att frågan är polariserad med två olika synpunkter. Om jag är mindre cynisk kanske det helt enkelt handlar om att man tycker COOP har fel i sak.

När jag läser stämningsansökan ser jag fyra grupper påståenden som industrin anser vara fel.

  1. Att kemikalier i kombination kan vara långt farligare än kemikalier var och en för sig
  2. Att halterna av bekämpningsmedel i kroppen sjunker om man äter ekologisk mat
  3. Att ekologisk mat odlas utan kemiska bekämpningsmedel
  4. Att konventionellt odlade livsmedel medför större risker från miljö- och/eller hälsosynpunkt än ekologiskt odlade livsmedel

Låt mig kort referera min syn på kunskapsläget i dessa frågor.

  1. Under de senaste tio åren har forskningen om komplexa blandningar tagit ordentlig fart. Allt fler välgjorda studier publiceras där man studerar effekten av flera ämnen samtidigt. Samanfattningsvis finns idag stor enighet om att ämnen som liknar varandra tillsammans har en större effekt än om varje ämne testas var för sig. I huvudsak ser man även att effekten av kemikalier som förkommer tillsammans men har olika verkningsmekanismer ger en större effekt än varje ämne för sig. Det är därför rimligt att anta att blandningar av växtskyddsmedel är farligare än när kemikalierna förekommer var för sig. Huruvida blandningen är oacceptabelt farlig är naturligtvis en dosfråga.
  2. Forna tiders växtskydd innehöll ämnen som var mycket långlivade och stannade kvar i kroppen. Dagens ämnen försvinner relativt fort ur kroppen, vilket leder till att halterna snabbt minskar om exponeringen upphör. Tar man bort exponeringen genom att äta ekologiskt så visar forskningen att halten i kroppen sjunker relativt snabbt.
  3. Eftersom även ekologiskt odlade grödor behöver skydd så använder man ibland kemikalier som naturligtvis också kan vara farliga för människa och miljö beroende på hur de används. Naturfrämmande kemikalier är inte per definition farligare än de naturliga kemikalier som är godkända för ekologisk odling. Samtidigt saknas data om eventuella resthalter och miljöpåverkan. Att påstå att kemikalier inte används är alltså inte sant. Det hade varit mer korrekt att att den odlas utan syntetiskt tillverkade bekämpningsmedel. Samtidigt använder många eko-bönder många andra skydd än kemikalier. Det kan vara skalbaggar som äter upp skadedjur eller dofter som förvirrar dem. Dessutom väljer man tåligare växtsorter och är duktiga på växelbruk. Det gör att risken för angrepp minskar.
  4. Riskbedömning och riskhantering är komplext. Konventionella odlingar med kemikalier orsakar globalt väldokumenterade problem med biologisk mångfald, arbetsmiljö och förorenad miljö. De nivåer som vi utsätts för genom resthalter är för det mesta mycket långt under de nivåer där man ser negativa effekter på hälsan i försöksdjur. De grödor som oftast har oacceptabla resthalter är nästan alltid odlade utomlands. Vill man minimera exponeringen bör man alltså välja svenskodlat och gärna ekologiskt. Är det bra hälsa som är målet bör man äta mer grönt, dra ner på köttkonsumtionen och undvika billiga köttprodukter med låga kvalitetskrav när det gäller antibiotika och djurvälfärd.

COOP har enligt min mening klart rätt i de två första påståendena. Däremot stämmer det inte att ekologisk odling är helt oberoende av ”kemikalier” (även om man borde förstå att reklamen handlar om syntetiska bekämpningsmedel). Vilken mat som är bäst för hälsa och miljö beror på mycket mer än resthalter av bekämpningsmedel, men väger man samman perspektiv som arbetsmiljö, biologisk mångfald och kemikalier så är det nog ett riktigt påstående att ekologiska varor har en lägre riskprofil. Ska jag ge ett enkelt råd som håller i de flesta sammanhang blir det ”Köp svenskt och gärna ekologiskt!”.

/Mattias

I en tidigare version nämndes felaktigt att KTF stod bakom stämningen. Det är nu rättat.

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

 

 

Ny studie: Ekologisk mat minskade risken för missbildning

Den ekologiska livsmedelsmarknaden är en av de snabbast växande sektorerna i både USA och Europa. I Sverige ökade försäljningen förra året med hissnande 38 %. Men några slutsatser om huruvida ekologiska livsmedel faktiskt är bättre för konsumenterna än sina konventionella motsvarigheter finns egentligen inte. Det finns idag bara två säkra slutsatser för oss konsumenter 1) Det är dyrare köpa ekologiskt. 2) Rester av bekämpningsmedel hittas mycket sällan i ekologiska varor. Ett exempel som avslöjades i tidningen Råd och Rön förra året var hur halten av bekämpningsmedel i grönt te varierar mellan ekologiska och konventionellt odlade sorter. Samtidigt är halterna så låga att de knappast kan orsaka några effekter. Här kommenterar jag detta i Aftonbladet TV.

Samtidigt finns en diskussion om den totala exponeringens eventuella effekter på hälsan. En studie i senaste nummer av den ansedda miljövetenskapliga tidskriften Environmental Health Perspectives publicerade nyligen en studie där man undersökt hur risken för att få ett barn med hypospadi påverkades om kvinnorna åt ekologisk mat. Hypospadi är en relativt vanlig missbildning som gör att urinledaren mynnar på undersidan av penis istället för på spetsen.

I studien analyserades 35,107 norska kvinnor och deras manliga spädbarn. Tidigt under graviditeten svarade kvinnorna på en enkät om ekologisk mat. 48 procent av kvinnorna rapporterade att de åt ekologiska livsmedelsgrupper ”ofta / mestadels” eller ”ibland”. I denna grupp föddes 22 pojkar med hypospadi. Den andra hälften av kvinnorna rapporterade ”aldrig / sällan” äter ekologiska livsmedel, och 52 fall av hypospadi inträffade i dessa mödrar. Forskarna bedömde också förekomsten av kryptorkism, en annan typ av missbildning hos pojkar. För denna typ av missbildning hittade forskarna inget samband med konsumtion av ekologisk mat.

Hypospadi utvecklas under veckorna 8-14 av graviditeten, och varför hypospadi ibland uppkommer är okänt. Utvecklingen av yttre manliga könsorgan är en komplex process som involverar vägar som är mottagliga för genetiska, hormonella och miljömässiga faktorer. Eftersom många bekämpningsmedel innehåller hormonaktiva kemikalier, har det föreslagits att reducerad exponering av bekämpningsmedel bland gravida kvinnor som äter ekologiska livsmedel skulle kunna minska risken för hormonrelaterade hälsoeffekter såsom hypospadi.

Hur generella slutsatser kan man egentligen dra på en enstaka studie? Väldigt få såklart! I denna studie saknas viktig information om kost och familjehistoria av hypospadi. Dessutom har man ju inte mätt den faktiska exponeringen. Författarna varnar själva för att deras slutsatser baserades på ett litet antal fall och dessutom kan valet av ekologisk mat samvariera med andra beteenden som skulle kunna minska exponering för andra kemikalier.

Finns det egentligen något bra sätt att agera när det gäller ekologisk frukt och grönt. Hur kan man prioritera utifrån sin ekonomi och livssituation? Mina personliga slutsats efter att ha tagit del av diverse forskningsresultat och själv studerat exponeringen av familjer som lever nära konventionella fruktodlingar i Centralamerika är i prioriterad ordning, där man väljer ambitionsnivå i relation till livet och ekonomin i övrigt:

1 – grundnivån för god hälsa. Välj frukt och grönt. Effekterna av att minska på köttkonsumtionen är väl belagda oavsett om de odlas ekologiskt eller ej.

2 – mycket effekt för liten merkostnad. Välj svenskodlad frukt och grönt. Det är mycket sällan otillåtna halter av bekämpningsmedel hittas i Svenska produkter.

3 – om du vill minimera exponeringen för bekämpningsmedel för dig själv och andra. Välj ekologiskt odlad frukt och grönt, framförallt när du köper importerade varor som producerats utanför EU.

/Mattias

fruit_heart