Den senaste tiden har det kommit allt fler högljudda röster som vänder sig mot arbetet med att få bort hormonstörande kemikalier från vardagsmiljön. I traditionella media skapas med gängse medialogik en bild av två grupper experter som tycker olika  (DN, 27/10 och Nya Wermlands-Tidningen 27/10). I ena ringhörnan står de som ”tror på hypotesen” att det finns hormonstörande ämnen och i den andra står de som menar att mycket av forskningen är en bluff och skrämselpropaganda. ”De stackars svenskarna har blivit hjärntvättade” som Agnes Wold skrev på twitter häromdagen. Samtidigt presenteras uppgifter om miljögifter i ekologiska ägg som ett stort hälsoproblem. Expressen  avslöjar att ekoägg är ”tre gånger så giftiga som konventionella ägg” eftersom de har högre halt av dioxiner. Och debattörer följer upp med påståendet att konsumenter ”för att vara på den säkra sidan bör … välja andra ägg, eller kraftigt ­begränsa sin konsumtion av ekologiskt produce­rade ägg.”

Det märkliga är att dessa debatter i stort sätt saknar grund i vetenskapen. Med undantag för en handfull forskare finns ingen vetenskaplig tvist kring hormonstörande ämnens existens. (En bra sammanställning av ”oenigheten” publicerades nyligen i Archives of toxicology). Att förneka hormonstörande ämnen är lika märkligt som att ifrågasätta att människan har påverkat klimatet. De stora frågorna som vi idag brottas med gäller hur mycket miljön tidigt i livet kan påverka risken för sjukdom senare i livet samt hur denna brist på kunskap bör hanteras av våra myndigheter. Ska myndigheter och företag använda försiktighetsprincipen och experimentella data eller ska man i efterhand plocka bort de ämnen där vi ser hälsoproblemen tydligt i befolkningen? Den senare strategin har vi prövat när det gäller just dioxiner. Vi släppte först ut stora mängder i miljön, därefter ”upptäckte” vi de skadliga effekterna i miljön. Efter årtionden av forskning vet vi idag ganska exakt hur skadorna på reproduktion och beteende uppkommer vid mycket låga doser. Vi har utvecklat bra metoder för att analysera dioxin i olika matvaror och vet därför vilka som är de viktigste källorna (läs gärna en av mina egna studier på området). Just ägg står för en försvinnande liten del av dioxinexponeringen oavsett om du köper ekologiskt eller konventionellt producerade. Fiskprodukter och animalist fett innehåller dioxin eftersom vi förorenat ekosystemen under lång tid. Halten i modersmjölk är faktiskt mycket högre än i ekologiska ägg om det är någon tröst.

Det finns nämligen bara en väg för att komma närmare en miljö där halterna av naturfrämmande ämnen är nära noll och deras påverkan på människors hälsa och ekosystemen är försumbar. Vi behöver förebyggande internationell lagstiftning som kräver att vi testar kemikalier innan de släpps ut, därefter behövs processer för utfasning av ämnen med oönskade egenskaper och tydliga kontroller. I det lokala arbetet bör vi arbeta med skarpa upphandlingskrav och succesivt plocka bort de produkter som inte når upp till dagens krav.

Naturligtvis är det ett problem när kemikaliepolitik kallas meningslös och vi forskare som arbetar med kemikalier, hälsa och miljö beskrivs som bluffande charlataner. Men betydligt värre är att en kraftig backlash väntar om beslutsfattare får intrycket att dagens politik och forskning är meningslös och falsk. Tack vare långsiktig forskning och kloka myndighetsbeslut har vi lyckats minska exponeringen för dioxiner och flera andra farliga kemikalier. Låt oss fortsätta den vägen.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)