hormonstörande ämnen

Ett nytt sätt att beräkna hälsorisker.

/ mattiasoberg

Idag släpper vi vår nya studie om riskbedömning av kemikalier i miljön. Många platser i Sverige har dåligt drickvatten till följd av PFAS. Ronneby är platsen där man hittat de högsta halterna. Men vilken risk innebär det? Vi har för första gången använt en s.k. ”probabilistisk” metod för att beräkna hälsorisker med PFAS i dricksvatten.

Här kan du läsa hela studien i open access:

https://ehp.niehs.nih.gov/doi/full/10.1289/EHP6654

Probabilistisk?? Ett problem idag är att många myndigheter bara undersöker om en kemikalie ligger över eller under ett visst gränsvärde. Vi ville veta mer om hur stor risken faktiskt kan vara genom att ta hänsyn till att det finns variation och osäkerhet. Om jag skulle hitta en liknelse vore det som att införa gråskala i en tidigare svart-vit värld.

Ett av de stora kommunikationsproblemen under den pågående corona-krisen har ju varit alla ”experter” som tvärsäkert uttalat sig utifrån minst sagt skakiga data. Variation och osäkerhet är svårt, men inte omöjligt att fånga. Ett sätt är att använda fördelningar istället för medelvärden. Vi gjorde därför om alla delar i riskbedömningen till fördelningar. En fördelning för att beskriva dos-respons, en annan för att beskriva skillnaden i känslighet mellan individer, en tredje för att beskriva skillnaden mellan djur och människor, och så vidare. Därefter lät vi en dator slumpmässigt kombinera fördelningarna tusentals gånger och på så sätt skapa en ny sammanlagd fördelning som visade hur stor andel av befolkningen som skulle kunna drabbas av en effekt.

PFAS-ämnen (per- och polyfluorerade alkylsubstanser) finns i allt från skidvalla till stekpannor och brandskum. De är mycket långlivade och skadliga för både hälsa och miljö. PFAS kan bland annat orsaka försvagat immunsystem, sänkt födelsevikt och påverka kroppens nivåer av sköldkörtelhormon. I vår studie valde vi att titta på sköldkörtelhormonet T3 eftersom det bland annat är den effekt som ligger till grund för Sveriges åtgärdsgräns för dricksvatten.

Det är väl känt att PFAS kan störa nivåerna av sköldkörtelhormon i olika djurarter. Men hos människor är det varit svårt att studera effekten eftersom det finns en mycket stor naturlig variation. Vi vet dock att sköldkörtelhormon styr ämnesomsättningen i kroppen och alltför låga nivåer (så kallad hypotyreos) kan leda till trötthet, koncentrationssvårigheter och depression. År 2019 behandlades 472 000 personer i Sverige med läkemedel mot hypotyreos. Hormonet är också mycket viktigt under fosterutvecklingen.

suff_similar

Hur blev då resultatet när vi tittade på data från Ronneby? En tydlig skillnad var att kvinnor verkar utsättas för högre risk än män. Bland kvinnorna i Ronneby var sannolikheten att drabbas mellan 1% och 22%,  med ett centralvärde på 4%. Motsvarande värden hos män var mellan 0% och 3%, med ett centralvärde på 0,1%. Det betyder att färre än var femte kvinna, men fler än en på hundra ligger i riskzonen. För att få en mer exakt siffra måste vi ha bättre data.

Vår nya studie fokuserar inte på risken för diagnosticerbar sjukdom utan tittar på sannolikhet för att hormonnivåer påverkats. Därför går det inte att peka ut enskilda individer. Det är många faktorer som påverkar om man blir sjuk. Kroppen har en god förmåga att kompensera för miljöns påverkan, men PFAS är en faktor som kan öka riskerna.

Idag bedöms risker med kemikalier i miljön främst genom att myndigheter jämför exponeringen med olika riktvärden, vilket kan ge ett falskt intryck av att det finns en tydlig gräns mellan farligt och ofarligt. I framtiden hoppas jag att probabilistiska metoder ska kunna hjälpa oss att analysera risker mer noggrant och ta hänsyn till osäkerhet och variation på ett bättre sätt. För folkhälsan är det oerhört viktigt att vi inte stirrar oss blinda på effekter vi kan observera på individnivå.

/Mattias

PS. Som vanligt är forskning ett lagarbete. Min doktorand Antero Silva är studiens försteförfattare och som handledare är jag verkligen stolt över hans insats. Environmental Health Perspektives är dessutom en riktigt fin tidskrift. Joakim Ringblom såg till att datorns vindlande algoritmer kopplades ihop. Exponeringsdata från Ronneby kom från Kristina Jakobsson och Kritin Scott, medan Christian Lindh, en av Sveriges främsta miljökemister, analyserade PFAS i blodproverna.

antero

”Det räcker inte att veta att halterna överstiger ett gränsvärde. Vi ville ta fram en metod som beskriver hur stor risken är och samtidigt hanterar den osäkerhet som finns i underlaget”, säger Antero Silva, doktorand.

 

Styr forskarnas förutfattade mening resultatet?

/ mattiasoberg

Experter kommer ibland till helt olika slutsatser trots att de tittar på samma data. Hormonstörande ämnen är inget undantag. Några menar att man ofta har effekter vid mycket låga doser medan andra menar att det mycket sällan går att bevisa dessa lågdos-effekter.

Ett av de mest studerade ämnena när det gäller effekter vid låga doser är bisfenol-A (BPA). Ämnet är hormonstörande, men forskarna är oense om det även kan orsaka effekter vid mycket låga doser? För att klargöra fakta satsade amerikanska myndigheter på en stor djurstudie. Försöket pågick i två år och kallades för CLARITY-BPA. I studien fick råttor flera olika doser av BPA från mycket låga 2,5 till rejält höga 25000 μg / kg / dag.

Två olika tolkningar

Två forskargrupper har nu tittat på exakt samma data och de kommer till diametralt motsatta slutsatser.

Grupp A skriver följande (min fria översättning): ”Vi drar slutsatsen att CLARITY-BPA ger bevis för att exponering för låga doser av BPA ger markanta negativa effekter. Faktum är att det största antalet effekter observerades i doser som var 20000 gånger lägre än den nuvarande ‘säkra’ BPA-dosen för människor.”

Grupp B skriver i sin slutsats: ”I vår analys av CLARITY-BPA fann vi mycket få belägg för effekter som bara syns vid låga doser.”

Forskarna i Grupp A säger alltså att data visar på tydliga effekter som bara ses vid låga doser, medan forskarna i grupp B menar att man nu äntligen kan slå fast att det inte finns några bevis för lågdos-effekter.

Vetenskap eller fördomar?

Jag ser två tydliga skillnader mellan dessa grupper av forskare. Den ena skillnaden handlar om val av statistisk metod och vetenskapsteori. De är oense om vad som krävs för att man ska kunna dra slutsatser utifrån ett experiment. Grupp A lyfter fram skillnaden mellan lågdos-gruppen och kontrollen, medan grupp B menar utifrån en annan analys att dessa skillnader lika gärna kan bero på slumpmässiga fluktuationer. Men det finns ytterligare en viktig faktor där forskarna i grupp A och B skiljer sig åt, nämligen deras förutfattade meningar. I grupp A ingår personer, som länge rapporterat om lågdoseffekter och hormonstörande ämnen. I grupp B ingår istället forskare som tidigare argumenterat för att de flesta fall av lågdos-effekter beror på övertolkning av data.

Det är ett kontroversiellt påstående när jag påstår att det ofta räcker att läsa vem som skrivit artikeln för att veta resultatet. Det är dessutom ett påstående som skulle kunna utnyttjas av de som vill minska betydelsen av och resurserna till miljöforskningen. Vem behöver forskning, om man vet resultaten på förhand? Mot detta ignoranta förhållningssätt som oftast används av de som inte vill införa hårdare miljöregler (jmf president Trump) bör man ställa portalfiguren inom epidemiologisk bevisvärdering Sir Bradford Hill som menade att vetenskapliga svårigheter inte får hindra oss från att fatta beslut (se bild). ”Allt vetenskapligt arbete är ofullständigt – oavsett om det är observationsstudier eller experiment. Allt vetenskapligt arbete är tvingat att bli kullkastat eller modifierat av ny kunskap. Det ger oss dock inte en frihet att ignorera kunskapen vi redan har eller skjuta upp handlingarna som kunskapen tycks kräva vid en given tidpunkt” . Några hundra år av vetenskaplig erfarenhet har i alla fall lärt oss att okunskap och vetenskapsförakt leder till långt större lidande än en och annan felaktig slutsats.

bradford-hill-quote

Bejaka skillnaderna och osäkerheten

Jag skulle vilja föreslå två åtgärder som delvis skulle kunna bidra till att överbrygga problemen och i bästa fall även föra forskningen framåt.

För det första behöver vi forum för möten mellan olika grupperingar av forskare. Låt oss systematiskt hitta de vetenskapliga frågor där det finns olika tolkningar och sortera ut frågor där vi är överens. Bejaka skillnaderna!

För det andra vill jag uppmuntra oss forskare att redovisa resultat med olika statistiska metoder och acceptera att man ibland kommer se olika saker beroende på vilken metod som används. Bejaka osäkerheten! Nackdelen är såklart att vi inte kan dra tvärsäkra slutsatser, men fördelen är att vi får en tydligare medvetenhet om metodikens betydelse och slipper fastna i invanda tankebanor.

En ganska ny text som fördjupar tankarna kring våra möjligheter att dra slutsatser publicerades nyligen av Wasserstein et al. (2019), med den något provocerande titeln ”Moving to a World Beyond “p < 0.05”.

/Mattias.

Hormonstörande beteenden

/ mattiasoberg

Testosteron beskrivs ofta som manligt könshormon, trots att det sedan länge är visat att testosteron är inblandat i långt mer än könsutveckling och har viktiga funktioner hos både män och kvinnor. De gamla tankarna om manligt och kvinnligt lever kvar. Om du fritt associerar till testosteron, vad tänker du på? …muskler, tävlingsinriktad, egoistisk, stark eller kanske rentav aggresiv… ?

testosteron

Bilder på muskulösa män är i alla fall det som Google främst förknippar med ”testosteron” vid en enkel sökning.

Allvarligt talat tror jag ingen funderar i termer av givmildhet och rättvisa. Vi laddar olika hormon med olika värden och förväntningar. Finns det någon grund för detta? Ja, det finns det faktiskt. Bland annat visar studier på fångar att både män och kvinnor med höga testosteronnivåer är mer aggresiva och våldsamma. Men är det hela sanningen?

Låt mig berätta om en tankeväckande studie från universitetet i Zürich publicerad i Nature 2010. Totalt ingick sextio kvinnor i en studie där man studerade beteende i relation till testosteron. I studien visste varken försöksledare eller deltagare vilka som fick testosteron och vilka som fick placebo (en s.k. dubbel-blind studie). Fyra timmar efter att de tagit pillret fick personerna delta i ett ”ultimatum-spel”. I detta spel ska en försökspersonen fördela 100 kronor mellan sig och en annan försöksperson. Personen kan fritt välja hur fördelningen ska göras och man spelar med riktiga pengar. Kanske ger man bort 20 och behåller 80. Det mest rättvisa är såklart att dela 50/50. Motspelaren har bara ett val, antingen acceptera budet och få sin andel eller (och här kommer spelets kärna), välja att stoppa hela fördelningen så att ingen part får något.

När försöksdeltagarna spelat färdigt och skulle hämta ut pengarna fick de alla en följdfråga: ”Tror du att du fått testosteron eller placebo?”.

Hade testosteron någon effekt på hur rättvis fördelningen blev? Ja, de fått testosteron gav i genomsnitt bort 49 kronor, medan placebo-gruppen i genomsnitt lämnade 34. Men den grupp som gav minst till motspelaren var de som trodde att de fått testosteron, men egentligen fått placebo.

Studiens författare tolkar resultatet som att testosteron ökar behovet av att söka status. Och vem får högre status än den som är givmild och rättvis i denna typ av spel. Ingen respekterar en egoist. I en fängelsemiljö kan kanske våld och aggression ge status, men det vanliga livet är mer komplext. En alternativ hypotes är såklart att testosteron gör personer mer altruistiska, men detta motsägs av det faktum att motspelare som fått testosteron inte blev mer accepterande till dåliga bud.

Sammanfattningsvis bekräftade studien att hormoner spelar en roll i våra beteenden. Djurstudier har dessutom visat att exponering tidigt för låga doser av hornomstörande kemikalier kan påverka beteendemönster senare i livet. Men studien visar också att våra fördomar om hormon är minst lika viktiga. Det behöver vi tänka på när vi planerar, genomför och kommunicerar forskning. Kunskapen kan också vara användbar i vardagslivet. Om jag möter en orättvis kollega så brukar jag därför tänka på att vederbörande kan ha fått för lite testosteron och istället blivit offer för sina fördomar om vad det innebär att vara ”stark”.

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

 

 

Giftkalendern #9

/ mattiasoberg

En riktigt bra miljönyhet! Hanfisk, som utvecklar honliga egenskaper på grund av hormonstörande ämnen i miljön, verkar bli mindre vanligt. Det indikerar ny forskning från Danmark. Honfiskar bildar ett slags äggprotein, men om hanfiskar utsätts för ämnen som liknar könshormonet östrogen, reagerar deras kroppar med att bilda samma äggprotein, vilket kan mätas i fiskarnas blod. Detta är ett första steg av en feminisering som fortsätter med att hanarna börjar utveckla äggceller i testiklarna. Fenomenet har observerats i många delar av världen och är ett skäl till den stora oro som finns för att även människors hälsa kan påverkas av hormonstörande ämnen. Nu visar en ny studie från Syddanske Universitet att problemet med feminisering är mindre utbrett än tidigare. De nya mätningarna är från 2010-2016 och har jämförts med en liknande studie som gjordes 2000-2004. Om resultaten stämmer, vore det en mycket välkommen miljöjulklapp. Det skulle kunna betyda att det uppmärksammade arbetet med hormonstörande ämnen börjar ge positiva resultat.

En viktig orsak till problemet med feminiserade hanar skulle kunna vara att kemikalier från människors p-piller passerar genom kroppen och genom toaletten och till slut hamnar i vattenmiljön. Den genomsnittliga koncentrationen av äggprotein i hanfiskar var 59 gånger lägre i de nya mätningarna i jämförelse med de gamla. Enligt forskarnas egen bedömningen kan det bero på förbättrad avloppsrening, något som jag bloggat om tidigare. Här ett exempel från en fransk studie publicerad i Nature 2011 där avloppsvatten från läkemedelsindustrin påverkade fiskarnas könsutveckling.

intersex

 

Om kemikalier i våra prylar

/ mattiasoberg

Idag (ondag 7 december 2016) direktsänds ett radioinslag om kemikalier i vår vardagsmiljö i programmet Plånboken (P1). I programmet samtalar jag om detta med Agnes Wold (professor och bakteriolog vid Göteborgs universitet). Min förhoppning är att förklara varför vi både som enskilda och i samhället behöver agera för en giftfri miljö. Om jag lyckas kan du avgöra själv genom att lyssna på inslaget. [länk till programmet]
radio

Programmet tar sin utgångspunkt i en intervju med en person som ägnat mycket energi åt att rensa bort plast från sitt hem. Jag tycker det visar på en person som tar frågan på allvar och har inga synpunkter på hur vi som individer väljer att agera. Faktum är dock att den typiske konsumenten (inte minst så här i juletid) köper stora mängder ofta onödiga plastprylar. Saker som vi inte sällan vet vad de innehåller, då det saknas information. Svensk och europeisk industri har gjort mycket för att ta bort farliga ämnen men tyvärr importeras fortfarande stora mängder plast med okänt innehåll från länder utanför EU. För att komma närmare miljömålet giftfri miljö krävs en rad åtgärder. Viktigast är såklart skarpa lagar och regler samt kloka inköpssystem. Men som enskild konsument kan du även göra skillnad genom att rensa bort gamla mjuka plastprylar som inte håller de miljökrav vi ställer idag och dessutom har det stor påverkan om vi tillsammans efterfrågar mer information om varornas innehåll och undviker att köpa saker med okänt innehåll. Ibland hamnar fokus på de som ”plastbantar” och frågan om dessa gör rätt eller fel. Vore det inte rimligare att diskutera varför de allra flesta omger sig med plastämnen som vi vet är skadliga och faktiskt valt att förbjuda? Det viktiga är väl att reda ut vad vi tillsammans kan göra för att få bort dessa ämnen från vår miljö?

Själv föreslår jag plastbantning med julbordsmetoden. Skinkan – en stark internationell lagstiftning med fokus på förebyggande testning. Sillen – ett kontrollsystem och krav på att redovisa innehåll. Köttbullarna – Kemikaliesmarta upphandlingskrav. Grönkålen – rensa bort gamla material i offentlig och privat miljö. Lutfisken – innovativ industri som bygger på cirkulär ekonomi. Risgrynsgröten – Mer kunskap om kemikalier, hälsa och miljö. Levande ljus – En stark folkrörelse som håller trycket uppe och hjälper människor skapa en kemikaliesmart vardag. Varje åtgärd är otillräcklig i sig själv men tillsammans kan de detoxa en hel planet.

Här nedanför har jag samlat några referenser som kan vara intressant för dig som vill veta mer och själv kunna ta ställning baserat på fakta.

Om mjukgöraren DEHP och bevis för att det är hormonstörande och reproduktionsskadande.

En kemikalie som berörs i samtalet mellan mig och Agnes Wold (professor och bakteriolog vid Göteborgs universitet) är plastmjukgörare som nu förbjudits i EU. Ämnet förkortas DEHP och ett ämnen som är hårt reglerat inom EU eftertsom det har en rad oönskade miljö- och hälsoegenskaper. Det är bland annat helt förbjudet i leksaker. Ämnet kan bland annat skada fortplantningsförmågan samt misstänks kunna orsaka effekter under fosterstadiet. Dessa effekter har visats en stor mängd vetenskapliga studier och med en rad olika metoder.

Här kan du ta del av de sammanfattningar som EU:s kemikaliemyndighet presenterat som stöd för beslutet att klassa DEHP som ett ämne som man vill fasa ut från den gemensamma marknaden (Substance of Very High Concern).

Sammanfattning när det gäller klassificering av DEHP.

Sammanställning av data om DEHPs hormonstörande egenskaper.

Ännu fler studier som visar varför DEHP ska anses vara både hormonstörande och reproduktionsskadande finns i denna sammanställning från ECHA.

Om en ny meta-studie

Angående en nyligen publicerad meta-studie som Agnes Wold vid flera tillfällen hänvisar till skulle jag vilja säga följande: En meta-studie bygge rpå en systematisk genomgång och analys där man slår samman en rad olika studier. Den aktuella studien undersöker om man hittat några samband mellan exponering för kemikalier och effekter på mäns fortplantningsorgan (Bonde et al., 2016, Human Reproduction Update). Värt att notera är att författarna redan i titeln nämner att de studerar hormonstörande ämnen. Frågan gäller alltså inte om hormonstörande ämnen existerar utan om man kan se effekter i befolkningen. Studien innehåller en översikt av 28 olika grupper som undersökts med avseende på skador/påverkan på manlig reproduktion. De flesta av dessa studerar effekten av långlivade organiska miljögifter och hittar signifikan påverkan från miljögiftet DDE (ett hormonstörande ämne och nedbrytningsprodukt till bekämpningsmedlet DDT). När det gäller ämnen som DEHP och Bisfenol A konstaterar författarna att det saknas data. Det finns faktiskt bara ett par studier som ingår i meta-studien där man studerat halterna av DEHP och samtidigt tittat på eventuella samband med reproduktionseffekter i mycket små grupper. Sammanfattningsvis visar studien att där vi har information ser vi effekter medan vi inte kan dra några slutsatser alls om ämnen som DEHP och Bisfenol A.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

 

 

Så känner du igen en trumpnisse

/ mattiasoberg

De tar gärna stor plats i den offentliga debatten om kemikalier. De uttrycker sig kort och drastiskt, men tittar man närmare ser man att det oftast är ihåliga argument. Jag talar om Trumpnissarna.

trumpnisse

En trumpnisse kan se ut på många olika sätt, men känns ofta igen på sitt höga tonläge i debatten.

För att underlätta identifieringen av en äkta trumpnisse har jag listat tre typiska läten. Hör du följande argument i en debatt om kemikalier kan du vara tämligen säker på att det står en trumpnisse i talarstolen:

1. ”Om kemikalier som klassas som hormonstörande ämnen ska förbjudas, måste man förbjuda även vanliga livsmedel som choklad.”

Detta läte kan varieras i slutet och då lika gärna handla om t.ex. kaffe, kinamat, eller broccoli. Argumentet bygger på en avsiktlig feltolkning av WHO:s definition av vad som är ett hormonstörande ämne. ”Ett hormonstörande ämne är en kroppsfrämmande substans eller blandning som förändrar ett hormonsystemets funktion/funktioner och som en konsekvens av detta orsakar negativa effekter…”. Det är sant att kroppens hormonsystem ständigt varierar i relation till bland annat vad vi äter. Ett exempel är utsöndring av insulin i samband med att vi äter. Detta är en naturlig hormonell funktion. Det som menas med WHO:s ord om ”förändrad funktion” syftar på en situation när hormonets naturliga funktion förändras. En kemikalie som blockerar eller minskar insulinets effektivitet skulle däremot kunna kallas hormonstörande.

2. ”Om hormonstörande ämnen faktiskt kan påverka människors hälsa skulle vi inte leva allt längre.”

Trumpnissen vill gärna ge intryck av att vi hamnar i stenåldern om vi lagstiftar mot hormonstörande ämnen. Påståendet hämtar också näring i gamla tiders toxikologi som fokuserade mycket på akuta förgiftningar snarare än dagens toxikologi som handlar mycket om påverkan av sjukdomsmönster och dysfunktion.

3. ”Privata och lokala projekt för att rensa bort plast är meningslöst och skapar panik hos föräldrar”

I Sverige utgår kemikaliepolitiken från miljömålet ”en giftfri miljö” samt den EU-gemensamma kemikalielagstiftningen REACH där ämnen med farliga egenskaper ska fasas ut. En grupp ämnen som ofta finns i plast är mjukgörare. En av de vanligaste (DEHP) är klassat som reproduktionsskadande och har därför förbjudits i leksaker och avvecklas från allt fler ställen inom EU. DEHP står numera bara för 10% av den europeiska marknaden för mjukgörare. Trots detta hittar vi fortfarande DEHP i många gamla plastprylar och i importerade varor. Utanför EU där mest prylar tillverkas utgör DEHP 37% av alla mjukgörare. Att plocka bort plast som inte uppfyller dagens krav är faktiskt ett enkelt sätt att bidra till en giftfri miljö. Det är egentligen inte konstigare än att välja svenskt kött för att minska antibiotikaanvändning eller köra bil utan dubbdäck för en renare luft.

Hur var det med paniken då? Att föräldrar månar om sina barns hälsa är välbelagt men att de i allmänhet skulle sakna förmåga till välavvägda beslut och lätt drabbas av panik är inget jag känner igen. Faktum är att forskning pekar på att vi människor är stabila i våra vanor oavsett information. Vi pratar gärna om oro, men ändrar sällan vår livstil.

Vem vet, att spana efter trumpnissar kan kanske bli en folksport. Här kan du läsa mer om hormonstörande ämnen och lära dig skilja på fakta och myter. Lycka till!

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Backlash för Giftfri miljö

/ mattiasoberg

Den senaste tiden har det kommit allt fler högljudda röster som vänder sig mot arbetet med att få bort hormonstörande kemikalier från vardagsmiljön. I traditionella media skapas med gängse medialogik en bild av två grupper experter som tycker olika  (DN, 27/10 och Nya Wermlands-Tidningen 27/10). I ena ringhörnan står de som ”tror på hypotesen” att det finns hormonstörande ämnen och i den andra står de som menar att mycket av forskningen är en bluff och skrämselpropaganda. ”De stackars svenskarna har blivit hjärntvättade” som Agnes Wold skrev på twitter häromdagen. Samtidigt presenteras uppgifter om miljögifter i ekologiska ägg som ett stort hälsoproblem. Expressen  avslöjar att ekoägg är ”tre gånger så giftiga som konventionella ägg” eftersom de har högre halt av dioxiner. Och debattörer följer upp med påståendet att konsumenter ”för att vara på den säkra sidan bör … välja andra ägg, eller kraftigt ­begränsa sin konsumtion av ekologiskt produce­rade ägg.”

banner

Det märkliga är att dessa debatter i stort sätt saknar grund i vetenskapen. Med undantag för en handfull forskare finns ingen vetenskaplig tvist kring hormonstörande ämnens existens. (En bra sammanställning av ”oenigheten” publicerades nyligen i Archives of toxicology). Att förneka hormonstörande ämnen är lika märkligt som att ifrågasätta att människan har påverkat klimatet. De stora frågorna som vi idag brottas med gäller hur mycket miljön tidigt i livet kan påverka risken för sjukdom senare i livet samt hur denna brist på kunskap bör hanteras av våra myndigheter. Ska myndigheter och företag använda försiktighetsprincipen och experimentella data eller ska man i efterhand plocka bort de ämnen där vi ser hälsoproblemen tydligt i befolkningen? Den senare strategin har vi prövat när det gäller just dioxiner. Vi släppte först ut stora mängder i miljön, därefter ”upptäckte” vi de skadliga effekterna i miljön. Efter årtionden av forskning vet vi idag ganska exakt hur skadorna på reproduktion och beteende uppkommer vid mycket låga doser. Vi har utvecklat bra metoder för att analysera dioxin i olika matvaror och vet därför vilka som är de viktigste källorna (läs gärna en av mina egna studier på området). Just ägg står för en försvinnande liten del av dioxinexponeringen oavsett om du köper ekologiskt eller konventionellt producerade. Fiskprodukter och animalist fett innehåller dioxin eftersom vi förorenat ekosystemen under lång tid. Halten i modersmjölk är faktiskt mycket högre än i ekologiska ägg om det är någon tröst.

Det finns nämligen bara en väg för att komma närmare en miljö där halterna av naturfrämmande ämnen är nära noll och deras påverkan på människors hälsa och ekosystemen är försumbar. Vi behöver förebyggande internationell lagstiftning som kräver att vi testar kemikalier innan de släpps ut, därefter behövs processer för utfasning av ämnen med oönskade egenskaper och tydliga kontroller. I det lokala arbetet bör vi arbeta med skarpa upphandlingskrav och succesivt plocka bort de produkter som inte når upp till dagens krav.

Naturligtvis är det ett problem när kemikaliepolitik kallas meningslös och vi forskare som arbetar med kemikalier, hälsa och miljö beskrivs som bluffande charlataner. Men betydligt värre är att en kraftig backlash väntar om beslutsfattare får intrycket att dagens politik och forskning är meningslös och falsk. Tack vare långsiktig forskning och kloka myndighetsbeslut har vi lyckats minska exponeringen för dioxiner och flera andra farliga kemikalier. Låt oss fortsätta den vägen.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Kan man gilla PVC?

/ mattiasoberg / 1 kommentar

På sjukhusen finns våra mest känsliga individer: nyfödda barn, sjuka och personer som genomgår långa medicinska behandlingar. Att miljön då behöver vara extra ren från farliga ämnen är självklart men samtidigt är de tekniska kraven mycket höga och plaster är en självklar del i dagens vårdmiljö. Det vimlar av slangar, blodpåsar, förpackningar och inredning av plast.

plast

Upphandling är ett viktigt verktyg om man ska lyckas undvika farliga kemikalier på sjukhusen och nyligen inledde Upphandlingsmyndigheten arbetet med att se över riktlinjer för medicinska produkter och en av de plaster som har riktigt dåligt rykte, PVC (polyvinylklorid).

Stockholms läns landsting fattade redan 1997 beslut om att fasa ut PVC. Skälen var flera; tillverkningen spred kvicksilver, användningen spred reproduktionsstörande mjukgörare och i avfallshanteringen bildades dioxin. Inte undra på att man ville få bort PVC.

Men 20 år senare har det hänt en del positivt. I Europa tillverkas allt mindre PVC med hjälp av kvicksilver och från december 2017 är det meningen att all kvicksilverbaserad PVC-tillverkning ska vara borta. Dessutom har de farligaste mjukgörarna begränsats inom EU och flera alternativa mjukgörare tagits fram. Inte ens dioxinfrågan är lika ”brännande” då sopförbränningen blivit mycket mer effektiv. Frågan är om det fortfarande är motiverat att plocka bort all PVC eller om upphandlingsregler istället bör fokusera på något annat?

Trots framgångarna med miljöteknik på flera områden är det ett led som inte hänger med, inköp och upphandling. Vi har en situation där vår egen industri kan tillverka renare PVC utan vare sig kvicksilver och farliga mjukgörare. Samtidigt flödar det in PVC som tillverkas med gamla metoder och är fullpackade med giftiga mjukgörare. Senast i veckan kom Kemikalieinspektionen med en dyster rapport där de granskat plastprylar. Av de 160 analyserade plastvarorna innehöll ett stort antal ämnen i otillåtna halter eller ämnen som listats som särskilt farliga inom EU. Det vanligaste ämnet var ftalaten DEHP, en klassisk mjukgörare i PVC, som vi länge försökt få bort. Vi köper alltså in ful-PVC från andra regioner, främst Kina. En första åtgärd borde vara att ställa samma höga krav på alla som vill sälja sina varor inom EU. Vi måste stoppa importen av farliga plastvaror och se till att vi får höga och likvärdiga krav för industrin oavsett var i världen tillverkningen sker. Här måste också upphandlingen bli mycket skarpare vilket gynnar både de inhemska industriföretag som gjort sin läxa och oss alla som slipper farliga kemikalier. Så länge ful-PVC säljs i Sverige får nog PVC leva med sitt dåliga rykte.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Svårt förstå hur EU-kommissionen definierar hormonstörande ämnen

/ mattiasoberg

Försöken att i lag reglera hormonstörande kemikalier har plågats av missade deadlines, kritik från EU-domstolen, påtryckningar inom TTIP-förhandlingarna och diverse mer eller mindre fula nyp mellan miljörörelsen och industrin. Något som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Så, den 15 juni 2016, lanserar till slut EU-kommissionen världens första system för klassificering och möjlighet att förbjuda hormonstörande kemikalier. Det handlar initialt om bekämpningsmedel men definitioner och kriterier kommer få betydelse för hela kemikaliesektorn.

Läs bakgrunden till förslaget här.

Läs förslaget här.

Vad innebär det nya förslaget? Jag tycker det är svårt att säga. Texten är fylld med fina ord om vetenskap och skydd av människors hälsa och EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker anser att man nu kan garantera skydd för både människors hälsa och miljön. 

eu question

Men förslaget utlöste omedelbart en reaktion från miljörörelsen, som sade att förslaget sätter beviskraven för klassificering så högt att inga ämnen som idag inte regleras på grund av andra effekter (t.ex. reproduktionsskadande) kommer att omfattas. Försiktighetsprincipen borde ha varit starkare.

Det förslag som lagts på bordet tar avstamp från Världshälsoorganisationens (WHO:s) definition av ämnen som har en endokrina verkningsmekanism som kan skada hälsan i vid bemärkelse. Det är bra, men WHO: s definition utgör inte några kriterier utan är bara en definition av själva ordet ”hormonstörande”. Som jag läser den komplexa texten lämnar EU-kommissionen öppet för att reglera hormonstörande kemikalier med ganska stort utrymme för att slippa undan med hänvisning till otillräckliga data. En viktig fråga är om lagarna ska bygga på fara (hormonstörning är möjlig) eller risk (om exponeringen för ett enskilt ämnen är låg behövs inga ytterligare regleringar). Nu verkar det bli möjlighet att göra lite både ock, om det är en ”försumbar risk för exponering”. Detta ska jämföras med många cancerframkallande ämnen som förbjuds även om risken är mycket låg för varje enskilt ämne.

Men även industrin verkar ha svårt att riktigt förstå hur texten ska tolkas. Branschorganisationer som företräder jordbruket och den kemiska sektorn säger att de nya förslagen kan leda till godtyckliga förbud och inte duger för lagstiftning. Industrin hade velat ha kriterier som tog ännu tydligare hänsyn till olika ämnens potens.

Att kommissionen inte betonade potens kan ses som ett erkännande av att hormonstörande ämnen ibland uppvisar ickelinjära dos-responssamband. Andra industriföretag som verkar inom konsumtionssektorn, t.ex. IKEA och COOP har efterfrågat tuffare kriterier för att öka konsumenternas förtroende.

Nu är frågan om förslaget kommer godkännas av EU-parlamentet samt EU:s 28 medlemsländer, där det är sannolikt att möter motstånd från flera grupper och länder som Sverige och Danmark. Så här skriver den gröna gruppen i parlamentet: ”We will now have to build the necessary majorities in the Parliament to veto this shameful proposal.”

För egen del tror jag problemet är oförutsägbarheten. Ingen förstår egentligen vad kommissionen menar. Det är oklart hur de nya kriterierna kommer att tillämpas och kommissionen framhåller själva att det ska ske parallellt med ”framväxande vetenskap” inom detta område. Den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) och Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) kommer nu att bli ombedd att börja granska produkter på marknaden för att se om de innehåller hormonstörande ämnen enligt de nya kriterierna. Det är först då vi egentligen vet vad förslaget betyder för människors hälsa och miljön. I bästa fall är det ett första steg att bygga vidare på. I sämsta fall en cementering av dagens svaga (obefintliga?) hantering av hormonstörande ämnen.

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Kuppen för att stoppa lag mot hormonstörande ämnen

/ mattiasoberg

Varför har det varit så svårt att få EU att agera mot hormonstörande ämen? Lagen som kräver att hormonstörande ämnen ska stoppas har funnits sedan 2009, men ingenting har hänt. Sveriges regering drog till slut EU-kommissionen inför domstol och vann på samtliga punkter. Domstolen slog fast att ”kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter”. Under rättegången hävdade kommisionen att det behövdes en analys av vad det skulle kosta att följa lagen. Även detta avfärdade domstolen; ”det finns inte någon bestämmelse i förordningen som kräver en sådan konsekvensanalys”.

Domen i dag ökar våra möjligheter att skydda foster och små barn mot farliga kemikalier framöver. Nu är det viktigt att EU-kommissionen så snart som möjligt beslutar om kriterier för vilka ämnen som är hormonstörande, sa Kemikalieinspektionens generaldirektör Nina Cromnier då.

Men inget hände. EU-kommissionen vägrade helt enkel att följa domslutet eftersom det inte finns någon sanktionsmöjlighet. En av anledningarna är att det börjat dyka upp forskare som hävdar att hormonstörande ämnen inte existerar annat än i mycket höga doser, typ läkemedel. De hävdar att dagens rått-studier bör användas istället för de nya cell-baserade metoder som riktar in sig på mekanismer. Vetenskapliga diskussioner bygger ofta på att olika synpunkter bryts mot varandra. För att reda ut om det egentligen finns någon reell vetenskaplig motsättning träffades ett antal forskare i Berlin 11-12 april. Resultatet blev ett konsensusdokument där alla skrev under på betydelsen av tidig exponering, behov av att komplettera djurstudier med mekanistiska studier etc. Fantastiskt! Nu skulle inte industrin längre kunna hävda att forskningen visat något annat än att hormonstörande ämnen är en, om än svårstuderad, realitet.

Det vi inte visste då, var att det redan planerades för en kupp. Några av deltagarna hade i hemlighet bokat ett möte med EU-kommissionären för hälsa och livsmedel (Vytenis Andriukaitis) för att berätta något helt annat. Igår blev deras möte offentligt känt. Trots att bläcket på konsensusdokumentet knappt hunnit torka levereras något bland det grövsta jag sett inom forskningen. Samma personer som nyss skrev under på behov av mekanistiska studier och risker med exponering under fosterstadiet hävdar nu att forskningen om hormonstörande ämnen är pseudoforskning och att det inte behövs någon ny reglering av hormonstörande ämnen. Vidare anser de att kemikalelagar bör bygga på samma principer som vanliga rättegångar, med höga beviskrav och hellre fria än fälla. Att ett helt forskningsområde skulle vara styrt av välfinansierade påtryckningsgrupper är helt enkelt absurt, det skulle betyda att tusentals forskare, inklusive undertecknad, bluffar i vår forskning och är köpta av av en stormrik miljörörelse i syfte att förtala den svårt underfinansierade kemikalieindustrin. Detta bedskap sprids nu av samma industri i diverse media runt om i Europa.

Ta en titt på bilden som togs i samband med det hemliga mötet. Det är dessa gentlemän som står mellan oss och en möjlighet att skydda foster och små barn mot farliga kemikalier framöver. Var är alla kvinnliga forskare som dominerar dagens forskning om kemikalier? Var är de unga forskare som kan använda och förstå dagens moderna tekniker för mekanistisk forskning? Ibland säger en bild mer än tusen ord…

University of Konstanz Scientists

From the left: Prof. Richard Sharpe (back), Prof. Helmut Greim (middle), Prof. Sir Colin Berry (front), Prof. Pat Heslop-Harrison (back), Dr. Vytenis Andriukaitis, Commissioner of Health & Food Safety (middle), Prof. Daniel Dietrich (front), Prof. Wolfgang Dekant (back), and Prof. Alan Boobis (front) in Bruxelles, May 3rd 2016 (PRNewsFoto/University of Konstanz)

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)