Miljögifter och fetma

Den 8-9 oktober hölls en workshop i Uppsala om forskning kring kemikalier och fetma (se tidigare inlägg). Nu publicerar jag tillsammans med 18 andra forskare ett internationellt statement där vi argumenterar för att frågan om kemikaliers påverkan på fetma behöver tas på större allvar inom forskning och riskbedömning. Texten publiceras idag (2016-05-02) på engelska i Environmental Health Perspectives och återges här i min egen översättning på svenska. Orginaltexten inklusive fullständiga referenser går att läsa här.

/Mattias

uppsala

 “Uppsala Consensus Statement on Environmental Contaminants and the global obesity epidemic”

(Översättning: M. Öberg)

Fetma är ett växande problem, inte bara i de ekonomiskt utvecklade länderna, utan även i utvecklingsländerna. Eftersom fetma är associerat med hjärt-kärlsjukdom, diabetes, reproduktionsstörningar samt vissa vanliga cancerformer, ger den globala fetmaepidemin en stor negativ inverkan på människors hälsa globalt. Det har uppskattats att de sjukvårdskostnaderna för fetma i USA överstiger 200 miljarder USD per år (Cawley och Meyerhoefer 2012).

Den rådande uppfattningen i allmänhet och bland många läkare, är att den massiva ökningen av fetma som observerats under de senaste tre decennierna (Ng et al., 2014; Ogden et al., 2014) orsakas av dåliga vanor, inklusive ökat matintag och minskad fysisk aktivitet. Enligt denna allmänt vedertagna uppfattning är balansen av kaloriförbrukning och motion tillräcklig för att förklara den globala fetmaepidemin.

Ett antal ledande forskare möttes i Uppsala den 8-9 oktober 2015 för en gemensam internationell workshop om fetma och miljöföroreningar. Utifrån de forskningsresultat som presenteras vid seminariet, är det uppenbart att det nu finns ett stort antal experimentella djurstudier och epidemiologiska studier på människa som överensstämmer med den hypotesen att miljögifter kan bidra till den globala fetmaepidemin. Detta gemensamma uttalande syftar till att informera andra forskare, myndigheter, politiker, industriledare och allmänheten om den viktiga roll som miljöföroreningar kan spela i relation till den växande fetmaepidemin. Vi föreslår också åtgärder som kan vidtas nu för att minska och förebygga effekterna av miljöföroreningar på fetma.

Ett ökande antal vetenskapliga studier tyder på att obalansen av kaloriförbrukning och fysisk aktivitet inte helt kan förklara fetmaepidemin. DNA-mutationer kan inte heller förklara förändringarna, eftersom genetiska förändringar kräver mycket lång tid. En nyligen publicerad studie, med data som samlats in under nästan fyra decennier i USA, visade på en ökning av både kaloriintag och BMI (body mass index). Överraskande var dock att man även för grupper med samma mängd kalorier och fysisk aktivitet, såg en betydligt högre BMI under 2006 jämfört med 1998. Författarna drog slutsatsen att ”andra faktorer än kost och fysisk aktivitet kan bidra till ökningen av BMI”(Brown et al. 2015).

Under det senaste decenniet har många forskningsstudier utvärderat hypotesen att miljöföroreningar kan bidra till fetma, och alltmer data ger stöd för denna hypotes (Gore et al., 2015; Grun och Blumberg 2009). Av särskilt intresse är studier som utvärderar exponering under foster och nyföddhetstiden, eftersom exponering under denna känsliga utvecklingsperiod sannolikt kan orsaka irreversibla effekter jämfört med exponeringar senare i livet.

Försöksdjur som utsätts för miljöföroreningar såsom bisfenol A (BPA), DDT, ftalater, perfluoroktansyra (PFOA), dioxiner och tributyltenn (TBT), under graviditeten löper större risk att föda avkomma som senare i livet får en ökad ansamling av kroppsfett (Angle et al., 2013; Grun et al., 2006; Hao et al.,  2013; Hines et al., 2009; Manikkam et al., 2013; Skinner et al., 2013; Somm et al.,  2009; van Esterik et al., 2015). De exponeringsnivåer som används i flera av dessa studier är lika låga som de som hittas hos människor. Forskare har också visat att exponering för DDT under graviditeten kan minska den basal metabolismen hos avkomman (La Merrill et al. 2014), ett faktum som kan förklara varför dessa ungar får en extra hög viktuppgång vid ett givet energiintag. Dessutom har exponering för BPA rapporterats leda till ökat födointag på grund av förändringar i hjärnan, vilket resulterar i stimulerad aptit (Mackay et al. 2013).

Under workshopen i Uppsala diskuterade konferensdeltagarna också studier på människa som visar att gravida kvinnors exponering för miljögifter är associerad med ökad tillväxt hos barnen. Ett flertal studier har visat att exponering under fosterstadiet för DDE (en nedbrytningsprodukt av DDT) är förknippad med en snabb viktökning hos barn (Iszatt et al., 2015; Valvi et al., 2014), och högre nivåer av DDE i blodet hos gravida mödrar är förknippat med fetma hos de vuxna barnen (Karmaus et al., 2009). Liknande samband har även setts när det gäller andra föroreningar, exempelvis hexaklorbensen (HCB) (Smink et al., 2008; Valvi et al., 2014), samt blandningar av klororganiska kemikalier (Agay-Shay et al., 2015). Sammantaget stöder dessa observationer hypotesen att den ”fetmafrämjande” effekter som noterats hos försöksdjur är också relevant för människor.

I Uppsala diskuterades också att fetma inte bör betraktas som en ”fristående” sjukdom. När fett ackumuleras i levern eller omger tarmen, hjärta och njurar, utvecklas ofta flera andra sjukdomar som diabetes och högt blodtryck. Fetma och dessa andra medföljande sjukdomar är viktiga riskfaktorer för ytterligare sjukdomar som förekommer senare i livet, till exempel hjärt-kärlsjukdom, och vissa vanliga cancerformer. Även reproduktionsstörningar och demens, som orsakar minskad livskvalitet kan ha ett samband med fetma. Miljöföroreningar har inte heller bara varit kopplade till utvecklingen av fetma, utan flera föroreningar, exempelvis polyklorerade bifenyler (PCB), dioxiner, BPA, och bekämpningsmedel har också visat sig ha ett samband med störningar av den mitokondriella funktionen, fettomsättning, insulinresistens, diabetes och högt blodtryck i både försöksdjur och i studier på människa (La Merrill et al., 2013; Lim et al., 2009). Dessutom kan dessa effekter induceras experimentellt hos möss genom exponering för miljögifter (Alonso-Magdalena et al., 2011; Gore et al., 2015). Således tyder djurstudier på att exponering för miljögifter kan vara en bidragande faktor, inte bara till fetma, utan också till sjukdomar associerade med fetma och till en förändrad metabolism och/eller reproduktionsförmåga.

Ett annat viktigt fynd som diskuteras vid mötet i Uppsala är att den ”fetmafrämjande” effekten av tributyltenn (TBT) inte bara observerats i den första generationen, utan att effekten förs vidare även till efterkommande generationer (Chamorro-Garcia et al., 2013). Detta fenomen har i andra experiment visat sig bero på epigenetiska mekanismer; epigenetiska händelser innebär inte förändringar direkt i den genetiska koden, utan snarare av bestående förändringar i regleringen av genuttryck (Skinner et al., 2013). När det gäller TBT, aktiverar denna förorening en del av det cellulära maskineriet som fortsätter att driva ökad utveckling av fettceller i kommande generationer. Sådana effekter blir särskilt tydliga när försöksdjuren hålls på en fettrik kost (Chamorro-Garcia et al., 2013).

Baserat på resultaten som diskuteras vid mötet i Uppsala, föreslår vi att flera åtgärder vidtas för att begränsa de potentiellt skadliga effekterna av miljögifter i relation till fetma:

  1. Öka satsningar och finansiering av forskning för att ytterligare undersöka mekanismerna i samband med kemiskt inducerade metabola störningar, för att undersöka blandningar, och för att i forskning använda låga exponeringsnivåer som är relevanta för de nivåer som finns i olika befolkningsgrupper.
  2. Initiera utbildning av läkare och annan sjukvårdspersonal kring effekter av miljöföroreningar på ämnesomsättning i syfte att öka medvetenheten om detta problem, och hur dessa personer skulle kunna vägleda sina patienter, liksom den allmänna befolkningen för att begränsa exponeringen för dessa föroreningar.
  3. Se till att kunskapen om fetmafrämjande miljökemikalier införlivas i regelverk och folkhälsopolitik.
  4. Se till att nya kemikalier som skall släppas ut på marknaden testas på lämpligt sätt avseende effekt på ämnesomsättning.
  5. Se till att alla kemikalier som ingår i konsumentprodukter redovisas i syfte att öka allmänhetens medvetenhet om deras användning, samt att erbjuda individer den information de behöver för att undvika exponering.
  6. Hitta ytterligare sätt att öka allmänhetens medvetenhet om miljöföroreningar och andra faktorer, utöver balanserat kaloriintag, som kan vara involverat i fetmautveckling. Öka medvetenheten om att kemikalier har potential att ge effekt i kommande generationer. Denna åtgärd bör också omfatta utbildning om hur man undviker exponering för dessa föroreningar.

Eftersom det nu finns många djurstudier och epidemiologiska studier som överensstämmer med hypotesen att miljögifter kan bidra till den globala fetmaepidemin, finns ett akut behov av att minska bördan av miljöföroreningar, så att fetma inte blir det ”normala” i framtiden. Deltagarna i Uppsalamötet har dragit slutsatsen att vi bör fokusera på betydelsen av tidig prevention genom att minska kemisk exponering, snarare än att bara behandla etablerad sjukdom. Precis som en dålig start kan påverka hela livet kan även en bra start ge långsiktigt goda resultat.

Orginaltexten har undertecknats av följande forskare:

Lars Lind, Department of Medical Sciences, Cardiovascular Epidemiology, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Monica Lind, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Margareta H Lejonklou, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Linda Dunder, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Åke Bergman, Swedish Toxicology Sciences Research Center (Swetox), Södertalje, Sweden

Carlos Guerrero-Bosagna, Linköping University, Department of Physics, Chemistry and Biology, Linköping, Sweden

Erik Lampa, UCR-Uppsala Clinical Research center, Uppsala, Sweden

Hong Kyu Lee, Department of Internal Medicine, College of Medicine, Eulji University, Seoul, South Korea

Juliette Legler, Institute for Environmental Studies, VU University Amsterdam, The Netherlands

Angel Nadal, CIBER de Diabetes y Enfermedades Metabólicas Asociadas, CIBERDEM  Instituto de Bioingeniería, Universidad Miguel Hernández de Elche, Elche, Alicante, Spain

Youngmi Kim Pak, Department of Physiology, College of Medicine, Kyung Hee University, Seoul, Korea

Richard P Phipps, Department of Environmental Medicine, University of Rochester, Rochester NY, USA

Laura N Vandenberg, University of Massachusetts Amherst, Amherst, MA, USA

Daniel Zalko, Institut National de la Recherche Agronomique (INRA), University of Toulouse, Toulouse, France

Marlene Ågerstrand, Department of Environmental Science and Analytic Chemistry, Stockholm University, Stockholm, Sweden

Mattias Öberg, Swedish Toxicology Sciences Research Center (Swetox), Södertalje, Sweden

Bruce Blumberg, Department of Developmental and Cell Biology, University of California, Irvine, California, USA

Jerrold J Heindel, National Institute of Environmental Health Sciences/National Institutes of Health, Research Triangle Park, United States

Linda S Birnbaum, National Institute of Environmental Health Sciences/National Institutes of Health, Research Triangle Park, United States

Ny studie: Ekologisk mat minskade risken för missbildning

Den ekologiska livsmedelsmarknaden är en av de snabbast växande sektorerna i både USA och Europa. I Sverige ökade försäljningen förra året med hissnande 38 %. Men några slutsatser om huruvida ekologiska livsmedel faktiskt är bättre för konsumenterna än sina konventionella motsvarigheter finns egentligen inte. Det finns idag bara två säkra slutsatser för oss konsumenter 1) Det är dyrare köpa ekologiskt. 2) Rester av bekämpningsmedel hittas mycket sällan i ekologiska varor. Ett exempel som avslöjades i tidningen Råd och Rön förra året var hur halten av bekämpningsmedel i grönt te varierar mellan ekologiska och konventionellt odlade sorter. Samtidigt är halterna så låga att de knappast kan orsaka några effekter. Här kommenterar jag detta i Aftonbladet TV.

Samtidigt finns en diskussion om den totala exponeringens eventuella effekter på hälsan. En studie i senaste nummer av den ansedda miljövetenskapliga tidskriften Environmental Health Perspectives publicerade nyligen en studie där man undersökt hur risken för att få ett barn med hypospadi påverkades om kvinnorna åt ekologisk mat. Hypospadi är en relativt vanlig missbildning som gör att urinledaren mynnar på undersidan av penis istället för på spetsen.

I studien analyserades 35,107 norska kvinnor och deras manliga spädbarn. Tidigt under graviditeten svarade kvinnorna på en enkät om ekologisk mat. 48 procent av kvinnorna rapporterade att de åt ekologiska livsmedelsgrupper ”ofta / mestadels” eller ”ibland”. I denna grupp föddes 22 pojkar med hypospadi. Den andra hälften av kvinnorna rapporterade ”aldrig / sällan” äter ekologiska livsmedel, och 52 fall av hypospadi inträffade i dessa mödrar. Forskarna bedömde också förekomsten av kryptorkism, en annan typ av missbildning hos pojkar. För denna typ av missbildning hittade forskarna inget samband med konsumtion av ekologisk mat.

Hypospadi utvecklas under veckorna 8-14 av graviditeten, och varför hypospadi ibland uppkommer är okänt. Utvecklingen av yttre manliga könsorgan är en komplex process som involverar vägar som är mottagliga för genetiska, hormonella och miljömässiga faktorer. Eftersom många bekämpningsmedel innehåller hormonaktiva kemikalier, har det föreslagits att reducerad exponering av bekämpningsmedel bland gravida kvinnor som äter ekologiska livsmedel skulle kunna minska risken för hormonrelaterade hälsoeffekter såsom hypospadi.

Hur generella slutsatser kan man egentligen dra på en enstaka studie? Väldigt få såklart! I denna studie saknas viktig information om kost och familjehistoria av hypospadi. Dessutom har man ju inte mätt den faktiska exponeringen. Författarna varnar själva för att deras slutsatser baserades på ett litet antal fall och dessutom kan valet av ekologisk mat samvariera med andra beteenden som skulle kunna minska exponering för andra kemikalier.

Finns det egentligen något bra sätt att agera när det gäller ekologisk frukt och grönt. Hur kan man prioritera utifrån sin ekonomi och livssituation? Mina personliga slutsats efter att ha tagit del av diverse forskningsresultat och själv studerat exponeringen av familjer som lever nära konventionella fruktodlingar i Centralamerika är i prioriterad ordning, där man väljer ambitionsnivå i relation till livet och ekonomin i övrigt:

1 – grundnivån för god hälsa. Välj frukt och grönt. Effekterna av att minska på köttkonsumtionen är väl belagda oavsett om de odlas ekologiskt eller ej.

2 – mycket effekt för liten merkostnad. Välj svenskodlad frukt och grönt. Det är mycket sällan otillåtna halter av bekämpningsmedel hittas i Svenska produkter.

3 – om du vill minimera exponeringen för bekämpningsmedel för dig själv och andra. Välj ekologiskt odlad frukt och grönt, framförallt när du köper importerade varor som producerats utanför EU.

/Mattias

fruit_heart

Forskare förvånade av fetma

Ingen kan ju ha missat den globala fetma-epidemin. Jag lovade i ett tidigare inlägg att berätta lite om vad som diskuterades under Uppsala-mötet om fetma och miljöföroreningar. Ett viktigt samtal handlade om data som tyder på att mat och aktivitet inte räcker som förklaring till människors ökande vikt. Människor i alla åldrar får allt lättare att gå upp i vikt och allt svårare att gå ner igen. Det är sedan tidigare känt att vissa läkemedel kan påverka kroppsvikten. Men under workshopen visades mängder av data på att även andra kemikalier kan ge liknande effekter i djurförsök. Så kallade ”obesogener”, dvs. kemikalier som kan stimulera bildandet av fettceller, öka inlagringen av fett eller påverka kontrollen av aptiten och på så sätt orsaka övervikt. En rad studier pekar också på att tidig exponering för kemikalier leder till att kroppens energisystem omprogrammeras och resultatet blir en individ som lätt går upp i vikt. En dålig start kan alltså påverka hela livet.

Titta nu på bilden nedanför. Den visar något spännande och tankeväckande. Som vanligt i forskningssammanhang gäller det att skynda långsamt och ännu saknas en tydlig förklaring, men jag vill ändå visa något som fick åhörarna i Uppsala att höja på ögonbrynen. Bilden är från en presentation av Bruce Blumberg från University of California, USA.

IMG_1696

De röda linjerna visar mängden kroppsfett hos två grupper av möss (strunta i de blå linjerna, de visar samma sak men utifrån andelen som inte är fett). I början av försöket har båda grupperna samma mängd fett (ungefär 10%). När det gått 19 veckor byts fodret ut till en sort med mera fett och mössen börjar genast samla på sig mer kroppsfett. Den ena gruppen (streckad röd linje) ökar snabbare än den andra. Egentligen inget märkvärdigt, för precis som hos oss människor finns det möss som har lätt att gå upp i vikt. Men… enda skillnaden mellan dessa möss är att den grupp som snabbast samlar på sig fett har en mormors mormor som blivit exponerad för miljögiftet TBT. Bilden visar ett exempel på hur kemikalier verkar kunna påverka kroppens energistatus fyra (!) generationer efter exponeringen. En dålig start räcker kanske längre än en livstid. För några årtionden sedan gjordes studier på vuxna djur, idag är fokus på fosterstadiet. Kommer framtidens forskning handla om epigenetiskt ärvda riskfaktorer?

Obesogener – kemikalierna som gör dig fetare

Denna vecka (8-9 okt 2015) äger en workshop rum på Uppsala Universitet med fokus på sambandet mellan miljögifter och fetma. Fetma ökar stadigt över hela världen, men det finns ganska övertygande bevis på att kost och aktivitetsnivå är inte de enda faktorerna i denna trend. En rad experimentella studier visar att kemiska ämnen i vissa fall kan förändra metabolism och predisponerar vissa individer att gå upp i vikt. Exponering i fosterstadiet och tidig i livet verkar kunna förändra vissa individers ämnesomsättning och fettceller för livet. Tanken att kemikalier kan vara en del av orsaken till fetma brukar kallas obesogen-hypotesen (obesity = fetma) och formulerades första gången 2002 (Baillie-Hamilton PF. Chemical toxins: a hypothesis to explain the global obesity epidemic. J Altern Complement Med. 2002;8(2):185–192. [PubMed]).

Ett exempel är TBT (en organisk tenn-förening som tidigare användes mycket i båtbottenfärg). Möss som exponeras under fosterstadiet blir fetare som vuxna än oexponerade möss. (Grün F, Blumberg B. Environmental obesogens: organotins and endocrine disruption via nuclear receptor signaling. Endocrinol. 2006;147(6):S50–S55. [PubMed]). En av författarna till studien, Bruce Blumberg, kommer för övrigt delta på mötet i Uppsala. Ett annat välkänt exempel är att barn till rökare väger mindre när de föds men senare växer ikapp med råge (von Kries R, et al. Maternal smoking during pregnancy and childhood obesity. Am J Epidemiol.2002;156(10):954–961. [PubMed])

Om hypotesen stämmer kan ju fatalisten fråga sig om mat och rörelse spelar någon roll. Min sponata kommentar är nog att vi alla har olika lätt att gå upp i vikt. Som med så mycket annat i naturen finns en naturlig variation. Med allmänt spridda obesogener blir det dock fler som får tänka på  vad man stoppar i sig och som får leva med en ökad risk för en rad följdsjukdomar.

Jag hoppas kunna rapportera mer från mötet i Uppsala senare i veckan. Och om någon har ett tips på vad man kan kalla ”obesogener” på svenska får ni gärna lämna en kommentar. Fett fina priser till bästa förslaget utlovas 🙂

 PS.

cartoon-happy-birthday

För ett år sedan, den 7 oktober 2014, slog vi upp portarna för Swetox i Södertälje. Tjugo forskare och entreprenörer med en stark vision för säkra kemikalier och läkemedel har idag vuxit till 45 personer. GRATTIS PÅ 1-ÅRSDAGEN!