Ingen kan ju ha missat den globala fetma-epidemin. Jag lovade i ett tidigare inlägg att berätta lite om vad som diskuterades under Uppsala-mötet om fetma och miljöföroreningar. Ett viktigt samtal handlade om data som tyder på att mat och aktivitet inte räcker som förklaring till människors ökande vikt. Människor i alla åldrar får allt lättare att gå upp i vikt och allt svårare att gå ner igen. Det är sedan tidigare känt att vissa läkemedel kan påverka kroppsvikten. Men under workshopen visades mängder av data på att även andra kemikalier kan ge liknande effekter i djurförsök. Så kallade ”obesogener”, dvs. kemikalier som kan stimulera bildandet av fettceller, öka inlagringen av fett eller påverka kontrollen av aptiten och på så sätt orsaka övervikt. En rad studier pekar också på att tidig exponering för kemikalier leder till att kroppens energisystem omprogrammeras och resultatet blir en individ som lätt går upp i vikt. En dålig start kan alltså påverka hela livet.

Titta nu på bilden nedanför. Den visar något spännande och tankeväckande. Som vanligt i forskningssammanhang gäller det att skynda långsamt och ännu saknas en tydlig förklaring, men jag vill ändå visa något som fick åhörarna i Uppsala att höja på ögonbrynen. Bilden är från en presentation av Bruce Blumberg från University of California, USA.

De röda linjerna visar mängden kroppsfett hos två grupper av möss (strunta i de blå linjerna, de visar samma sak men utifrån andelen som inte är fett). I början av försöket har båda grupperna samma mängd fett (ungefär 10%). När det gått 19 veckor byts fodret ut till en sort med mera fett och mössen börjar genast samla på sig mer kroppsfett. Den ena gruppen (streckad röd linje) ökar snabbare än den andra. Egentligen inget märkvärdigt, för precis som hos oss människor finns det möss som har lätt att gå upp i vikt. Men… enda skillnaden mellan dessa möss är att den grupp som snabbast samlar på sig fett har en mormors mormor som blivit exponerad för miljögiftet TBT. Bilden visar ett exempel på hur kemikalier verkar kunna påverka kroppens energistatus fyra (!) generationer efter exponeringen. En dålig start räcker kanske längre än en livstid. För några årtionden sedan gjordes studier på vuxna djur, idag är fokus på fosterstadiet. Kommer framtidens forskning handla om epigenetiskt ärvda riskfaktorer?