Vad har skidvalla, dricksvatten och fosterhjärnor gemensamt?

I år var det ovanligt trögt att åka Vasaloppet och när mjölksyran sätter in vill man ha en riktigt bra glidvalla. Något som gör att vattenmolekylerna inte suger fast under skidorna. Perfluorerade ämnen har länge varit en favorit. I en rapport från Nordiska ministerrådet  redovisas analyser på bland annat glidvalla. Den analyserade produkten (Swix HF7 violett) innehöll  exempelvis 157 mikrogram PFAS per kvadratmeter. ”I fädernas spår för framtids segrar” står det visserligen vid målgången i Mora och faktum är att den PFAS som hamnar i skidspåren mellan Sälen och Mora blir kvar i miljön för all framtid. Nyligen skrev ett antal kända miljöforskare i det nystartade nätverket (SWACS, Swedish Academic Consortium for Chemical Safety) en debattartikel och krävde att fluorvalla skulle förbjudas.

Men PFAS stannar inte i skidspåren. När snön smälter, så rinner kemikalierna ner i grundvattnet och förorenar dricksvattnet. Jag har nyligen fått tillgång till analysdata från ett stort antal vattentäkter i Sverige. I vissa områden har vi de senaste året upptäckt höga halter av PFAS i dricksvattnet nära olika flygplatser där man övat med brandskum. Ronneby, Tullinge, Uppsala, Visby… På mängder av platser har man tvingats stänga av dricksvattnet eller köpa in dyra kol-filter. Men nu visar data att även många orter där man betraktat vattnet som ”säkert” har så höga nivåer att delar av befolkningen sannolikt överstiger myndigheternas nya hälsobaserade riktvärden. Även det vatten jag och mina barn dricker har tydliga föroreningsnivåer. Mitt vattenverk ligger i Stockholm/Norsborg och där rapporterar de en blandning av flera olika PFAS med en totalhalt på 8 ng/liter. Det innebär ingen akut hälsorisk men visar tydligt att många olika produkter bidrar till att förorena vattnet kring mälaren. De orter där man har en lokal källa ligger ofta ännu högre. Lokalt i Gävle har man höga halter av PFOA. På andra platser som Arvidsjaur, Karlskrona och Västerås har man hittat halter på mellan 30 och 60 ng/liter. På dessa platser hittar man mycket PFHxS, vilket är typiskt för fluorerat brandskum.

PFAS vatten

Figuren visar summan av 11 olika PFAS (ng/liter) på olika platser där man inte kan peka ut en enskild källa. Inom parentes anges hur många invånare som dricker vattnet.

Från skidvalla till dricksvatten till… fosterhjärnor. För ett par veckor sedan presenterade en av mina närmaste kollegor från Karolinska Institutet (Dr Pauliina Damdimopoulou) nya data som visar att man hittar PFAS i vävnader hos foster, bland annat i levern, lungorna och hjärnan. Det vi miljöforskare länge misstänkt är därmed bevisat. PFAS tar sig lätt genom moderkakan in i fostret. Koncentrationen i hjärnan (CNS) ligger på 0,5 ng/g, vilket uppskattningsvis är cirka 50 gånger högre koncentration än i Stockholms dricksvatten (10 ng/liter = 0,01ng/g). Så fungerar nämligen PFAS, ämnet använder vatten som ett sätt att ta sig in i kroppen. Där koncentreras det sedan och stannar kvar i flera år.

pfas foetus

Staplarna visar halterna av PFAS i olika vävnader under graviditeteten (T1/T2/T3 = första/andra/tredje trimestern). Figur från Mamsen et al., (2019).

Svaret på frågan: Den gemensamma nämnaren mellan skidvalla, dricksvatten och hjärnan är alltså PFAS.

/Mattias

PS. Vill du veta mer om PFAS? Välkommen till Naturskyddsföreningens 13 mars. Då föreläser jag och svarar gärna på dina frågor. Anmäl dig här (senast 11 mars): https://stockholm.naturskyddsforeningen.se/2019/03/07/forelasning-och-diskussion-om-pfas/

Giftkalendern #20

Ännu ett av dessa telefonsamtal. Oftast är det mammor som ringer och de ställer alltid samma fråga – Är det farligt för mitt barn? Nyligen var det en elinstallation som hade börjat ryka. Det första familjen kände var en irriterande lukt av bränd plast, men de kunde inte hitta orsaken förrän efter flera dagar. Tur att det inte började brinna, var min första tanke. Men frågan gällde om barnet hade blivit exponerat för farliga kemikalier. Elektronik är ju fyllt med kemikalier som letar sig ut i vår miljö. Kretskorten kan innehålla bromerade flamskyddsmedel, pvc-lagret kring sladdarna kan vara mjukgjort med ftalater och tungmetaller som bly hittas ofta i lödningar. Alla dessa ämnen är dessutom klassade som extra farliga under barnets tidiga utveckling.

Kemikalier kan utgöra hälsorisker och både forskare och företag arbetar för att succesivt hitta bättre alternativ. Ur ett individperspektiv är exponeringen i vanlig hemmiljö dock inte farlig, utan riskerna blir synliga först när vi studerar hela befolkningen. De irriterande gaser och partiklar som spreds i hemmet med den trasiga elinstallationen innehöll med säkerhet en blandning av giftiga ämnen. De flesta kortlivade, men några mer persistenta. Några timmars exponering väger dock lätt mot den exponering vi får i oss via maten och alla de andetag vi drar under ett helt liv.

Kontakten med föräldrar har lärt mig att respektera oro som en drivkraft att söka kunskap. Det är ju faktiskt även en drivkraft för forskning, även om vi använder andra ord än ”oro”. För just denna mamma kunde jag berätta om skillnaden mellan individuell risk och befolkningsrisker. Vi talade om att halten av bromerade flamskyddsmedel faktiskt är betydligt lägre i hennes barn än vad hon själv hade i samma ålder, tack vare att samhället jobbar systematiskt med kemikaliesäkerhet. Och jag berättade såklart att det till och med är troligt att det var kemiska flamskyddsmedel som räddade familjens liv.

/Mattias

telefon

Vanligt med kemiska olyckor i skolan

14-årig tjej blandar på eget initiativ ”olika saker” i kemisalen, plötsligt exploderar det. 12-åringar använder kaustik soda på lektionen och får frätskador på händerna. 13-årig kille testar att dricka BTB-lösning… Det händer en hel del i skolans kemisalar. Vi lät en student granska olyckorna i skolan. Resultaten visar att betydligt fler olyckor sker än vad som tidigare varit känt.

Få känner till att skolan faktiskt är en arbetsmiljö i lagens mening. Det innebär att Arbetsmiljöverkets regler om riskbedömningar, kemikaliehantering och skyddsutrustning gäller samt att olyckor ska rapporteras. Vi började därför med att ta reda på hur många olyckor som faktiskt rapporteras till myndigheten. Under fem år registrerades 37 olyckor. Samtidigt har vi haft tillgång till data från Giftinformationscentralen. Till ”Giftis” ringer allmänhet, lärare och sjukvårdspersonal för att be om råd vid olyckor. Under samma 5-årsperiod hittade vi drygt 600 händelser relaterade till kemikalier i skolmiljö. Av dessa ansågs nära 400 innebära en risk för hälsopåverkan. Arbetsmiljöverket ser alltså bara en bråkdel i jämförelse med Giftinformationscentralen. Samtidigt vet vi att de flesta händelser inte leder till att man kontaktar Giftis, huvuddelen av olyckorna registreras antagligen inte alls.

Arbetsmiljöverket har förutom register även egna inspektörer som går ut på skolorna. År 2005 gjordes 500 inspektioner med inriktning på kemikalier. När vi drygt tio år senare letar efter informationen visar det sig att myndigheten inte diariefört handlingarna. Pressmeddelandet är en av få ledtrådar som finns kvar av resultatet; ”Endast 16 av de inspekterade 500 skolorna klarade sig utan krav” , skriver myndigheten själv.

Vilken typ av händelser är det som vi ser i Giftinformationscentralens databas? En vanlig olycka är att eleven får frätande kemikalier i ögonen. En relativt vanlig händelse på högstadiet är också att eleven provsmakar olika giftiga kemikalier. För att bättre förstå situationerna som kan uppstå i klassrummen intervjuade vi ett antal kemi-lärare. De berättar om elever som sätter upp skyddsglasögonen i håret i stället för framför ögonen; elever som improviserar med egna experiment; elever som häller kemikalier i klasskompisarnas vattenflaskor. Många skolor verkar ha problem med stora klasser och alltför lite tid år förberedelser. Kanske brister också lärarnas utbildning.

high_school_image

Utifrån resultaten i examensarbetet kommer vi nu att gå vidare men en fördjupad analys och under slutet av året hoppas jag kunna få presentera resultaten för Arbetsmiljöverket. Även skolmyndigheter och lärarorganisationer borde ha glädje av informationen. En förhoppning är att ge Arbetsmiljöverket en möjlighet att löpande ta del av Giftinformationscentralens data, så att man åtminstone vet vad som händer. Om man inte vet vad som händer saknar man ju möjlighet att göra något åt det.

/Mattias

Stort tack och grattis till nyexaminerade toxikologen Ivan Taher! Tack även till kollegorna vid Institutet för miljömedicin (Linda Schenk) och Giftinformationscentralen (Anita Annas och Karin Feychting)

Studien finansierades av AFA Försäkring. Synpunkterna i bloggen är som vanligt mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet.

 

Offer för batteriskandal i Peru

Mitt förra inlägg handlade om hur svemsk avfallshantering misslyckats med att oskadliggöra 30 års (!) insamlat kvicksilver. Istället lurades man att betala stora summor (oklart hur mycket) till ett bolag som i sin tur sålde vidare kvicksilvret illegalt. Många har hört av sig och uttrycker enorm ilska över allt insamlingsarbete som gått till spillo. Idag tänkte jag berätta om de verkliga offren. Svenska myndigheter är knäpp tysta och verkar inte vilja tala om sitt ansvar eller hur de avser att agera framöver.

illegal-mining-amazon

I Amazonas pågår illegal guldutvinning med hjälp av kvicksilver.

Det här händer faktisk just nu! Perus regeringpekade för bara ett par dagar sedan (23 maj 2016) ut ett stort katastrofområde på grund av kvicksilverföroreningar från illegal gruvdrift i den sydöstra delstaten Madre de Dios. Kvicksilver som köps illegalt, kanske med Sverige som ursprungsland, används inom guldgruvindustrin i Peru. Gruvarbetare separerar ut guld med hjälp av kvicksilver, som de sedan dumpar i närliggande floder. Genom den drastiska åtgärden hoppas man få bättre möjlighet att nå ut med hälsovård och rena livsmedel och rent dricksvatten.

Ursprungsbefolkningen är särskilt utsatta med tanke på fisk från lokala floder är deras främsta källa till protein. Blodprov från de som bor i området samt vattenprover tagna från lokala floder visar på mycket höga halter av kvicksilver och utgör ett akut hot för barn och gravida kvinnor. Perus hälsominister Percy Minaya säger att så många som 50,000 individer kan vara exponerade för höga nivåer av kvicksilver. I de utsatta områdena rekommenderas nu alla invånare att avstå från att konsumera den lokala fisken. Enligt landets hälsominister kommer man även att skicka försöka föra in alternativa livsmedel och rent vatten.

Perus miljödepartementet uppskattar att illegala gruvarbetare dumpar 40 ton kvicksilver i Amazonas floder varje år. Som av en händelse motsvarar detta ganska exakt för det svenska bidraget via batteriskandalen. Man beräknar att den illegala guldindustrin har förstört nästan 400 kvadratkilometer regnskog bara i ett av de drabbade regionerna, Madre de Dios. Men frågan är komplicerad. Den illegala gruvdriften står för hälften av den regionala ekonomin och äter sig allt längre in i landets nationalparker och skyddade reservat. Batteriblåsningen riskerar inte bara förtroendet för svensk avfallshantering. Den har de facto orsakat allvarliga skador på miljön och människors hälsa. Vem tar ansvaret i Sverige?

/Mattias

Källa: Uppgifterna kommer främst från en artikel i tidningen Peru Reports, men finns även återgivet av nyhetsbyrån AP.

Kuppen för att stoppa lag mot hormonstörande ämnen

Varför har det varit så svårt att få EU att agera mot hormonstörande ämen? Lagen som kräver att hormonstörande ämnen ska stoppas har funnits sedan 2009, men ingenting har hänt. Sveriges regering drog till slut EU-kommissionen inför domstol och vann på samtliga punkter. Domstolen slog fast att ”kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter”. Under rättegången hävdade kommisionen att det behövdes en analys av vad det skulle kosta att följa lagen. Även detta avfärdade domstolen; ”det finns inte någon bestämmelse i förordningen som kräver en sådan konsekvensanalys”.

Domen i dag ökar våra möjligheter att skydda foster och små barn mot farliga kemikalier framöver. Nu är det viktigt att EU-kommissionen så snart som möjligt beslutar om kriterier för vilka ämnen som är hormonstörande, sa Kemikalieinspektionens generaldirektör Nina Cromnier då.

Men inget hände. EU-kommissionen vägrade helt enkel att följa domslutet eftersom det inte finns någon sanktionsmöjlighet. En av anledningarna är att det börjat dyka upp forskare som hävdar att hormonstörande ämnen inte existerar annat än i mycket höga doser, typ läkemedel. De hävdar att dagens rått-studier bör användas istället för de nya cell-baserade metoder som riktar in sig på mekanismer. Vetenskapliga diskussioner bygger ofta på att olika synpunkter bryts mot varandra. För att reda ut om det egentligen finns någon reell vetenskaplig motsättning träffades ett antal forskare i Berlin 11-12 april. Resultatet blev ett konsensusdokument där alla skrev under på betydelsen av tidig exponering, behov av att komplettera djurstudier med mekanistiska studier etc. Fantastiskt! Nu skulle inte industrin längre kunna hävda att forskningen visat något annat än att hormonstörande ämnen är en, om än svårstuderad, realitet.

Det vi inte visste då, var att det redan planerades för en kupp. Några av deltagarna hade i hemlighet bokat ett möte med EU-kommissionären för hälsa och livsmedel (Vytenis Andriukaitis) för att berätta något helt annat. Igår blev deras möte offentligt känt. Trots att bläcket på konsensusdokumentet knappt hunnit torka levereras något bland det grövsta jag sett inom forskningen. Samma personer som nyss skrev under på behov av mekanistiska studier och risker med exponering under fosterstadiet hävdar nu att forskningen om hormonstörande ämnen är pseudoforskning och att det inte behövs någon ny reglering av hormonstörande ämnen. Vidare anser de att kemikalelagar bör bygga på samma principer som vanliga rättegångar, med höga beviskrav och hellre fria än fälla. Att ett helt forskningsområde skulle vara styrt av välfinansierade påtryckningsgrupper är helt enkelt absurt, det skulle betyda att tusentals forskare, inklusive undertecknad, bluffar i vår forskning och är köpta av av en stormrik miljörörelse i syfte att förtala den svårt underfinansierade kemikalieindustrin. Detta bedskap sprids nu av samma industri i diverse media runt om i Europa.

Ta en titt på bilden som togs i samband med det hemliga mötet. Det är dessa gentlemän som står mellan oss och en möjlighet att skydda foster och små barn mot farliga kemikalier framöver. Var är alla kvinnliga forskare som dominerar dagens forskning om kemikalier? Var är de unga forskare som kan använda och förstå dagens moderna tekniker för mekanistisk forskning? Ibland säger en bild mer än tusen ord…

University of Konstanz Scientists

From the left: Prof. Richard Sharpe (back), Prof. Helmut Greim (middle), Prof. Sir Colin Berry (front), Prof. Pat Heslop-Harrison (back), Dr. Vytenis Andriukaitis, Commissioner of Health & Food Safety (middle), Prof. Daniel Dietrich (front), Prof. Wolfgang Dekant (back), and Prof. Alan Boobis (front) in Bruxelles, May 3rd 2016 (PRNewsFoto/University of Konstanz)

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Miljögifter och fetma

Den 8-9 oktober hölls en workshop i Uppsala om forskning kring kemikalier och fetma (se tidigare inlägg). Nu publicerar jag tillsammans med 18 andra forskare ett internationellt statement där vi argumenterar för att frågan om kemikaliers påverkan på fetma behöver tas på större allvar inom forskning och riskbedömning. Texten publiceras idag (2016-05-02) på engelska i Environmental Health Perspectives och återges här i min egen översättning på svenska. Orginaltexten inklusive fullständiga referenser går att läsa här.

/Mattias

uppsala

 “Uppsala Consensus Statement on Environmental Contaminants and the global obesity epidemic”

(Översättning: M. Öberg)

Fetma är ett växande problem, inte bara i de ekonomiskt utvecklade länderna, utan även i utvecklingsländerna. Eftersom fetma är associerat med hjärt-kärlsjukdom, diabetes, reproduktionsstörningar samt vissa vanliga cancerformer, ger den globala fetmaepidemin en stor negativ inverkan på människors hälsa globalt. Det har uppskattats att de sjukvårdskostnaderna för fetma i USA överstiger 200 miljarder USD per år (Cawley och Meyerhoefer 2012).

Den rådande uppfattningen i allmänhet och bland många läkare, är att den massiva ökningen av fetma som observerats under de senaste tre decennierna (Ng et al., 2014; Ogden et al., 2014) orsakas av dåliga vanor, inklusive ökat matintag och minskad fysisk aktivitet. Enligt denna allmänt vedertagna uppfattning är balansen av kaloriförbrukning och motion tillräcklig för att förklara den globala fetmaepidemin.

Ett antal ledande forskare möttes i Uppsala den 8-9 oktober 2015 för en gemensam internationell workshop om fetma och miljöföroreningar. Utifrån de forskningsresultat som presenteras vid seminariet, är det uppenbart att det nu finns ett stort antal experimentella djurstudier och epidemiologiska studier på människa som överensstämmer med den hypotesen att miljögifter kan bidra till den globala fetmaepidemin. Detta gemensamma uttalande syftar till att informera andra forskare, myndigheter, politiker, industriledare och allmänheten om den viktiga roll som miljöföroreningar kan spela i relation till den växande fetmaepidemin. Vi föreslår också åtgärder som kan vidtas nu för att minska och förebygga effekterna av miljöföroreningar på fetma.

Ett ökande antal vetenskapliga studier tyder på att obalansen av kaloriförbrukning och fysisk aktivitet inte helt kan förklara fetmaepidemin. DNA-mutationer kan inte heller förklara förändringarna, eftersom genetiska förändringar kräver mycket lång tid. En nyligen publicerad studie, med data som samlats in under nästan fyra decennier i USA, visade på en ökning av både kaloriintag och BMI (body mass index). Överraskande var dock att man även för grupper med samma mängd kalorier och fysisk aktivitet, såg en betydligt högre BMI under 2006 jämfört med 1998. Författarna drog slutsatsen att ”andra faktorer än kost och fysisk aktivitet kan bidra till ökningen av BMI”(Brown et al. 2015).

Under det senaste decenniet har många forskningsstudier utvärderat hypotesen att miljöföroreningar kan bidra till fetma, och alltmer data ger stöd för denna hypotes (Gore et al., 2015; Grun och Blumberg 2009). Av särskilt intresse är studier som utvärderar exponering under foster och nyföddhetstiden, eftersom exponering under denna känsliga utvecklingsperiod sannolikt kan orsaka irreversibla effekter jämfört med exponeringar senare i livet.

Försöksdjur som utsätts för miljöföroreningar såsom bisfenol A (BPA), DDT, ftalater, perfluoroktansyra (PFOA), dioxiner och tributyltenn (TBT), under graviditeten löper större risk att föda avkomma som senare i livet får en ökad ansamling av kroppsfett (Angle et al., 2013; Grun et al., 2006; Hao et al.,  2013; Hines et al., 2009; Manikkam et al., 2013; Skinner et al., 2013; Somm et al.,  2009; van Esterik et al., 2015). De exponeringsnivåer som används i flera av dessa studier är lika låga som de som hittas hos människor. Forskare har också visat att exponering för DDT under graviditeten kan minska den basal metabolismen hos avkomman (La Merrill et al. 2014), ett faktum som kan förklara varför dessa ungar får en extra hög viktuppgång vid ett givet energiintag. Dessutom har exponering för BPA rapporterats leda till ökat födointag på grund av förändringar i hjärnan, vilket resulterar i stimulerad aptit (Mackay et al. 2013).

Under workshopen i Uppsala diskuterade konferensdeltagarna också studier på människa som visar att gravida kvinnors exponering för miljögifter är associerad med ökad tillväxt hos barnen. Ett flertal studier har visat att exponering under fosterstadiet för DDE (en nedbrytningsprodukt av DDT) är förknippad med en snabb viktökning hos barn (Iszatt et al., 2015; Valvi et al., 2014), och högre nivåer av DDE i blodet hos gravida mödrar är förknippat med fetma hos de vuxna barnen (Karmaus et al., 2009). Liknande samband har även setts när det gäller andra föroreningar, exempelvis hexaklorbensen (HCB) (Smink et al., 2008; Valvi et al., 2014), samt blandningar av klororganiska kemikalier (Agay-Shay et al., 2015). Sammantaget stöder dessa observationer hypotesen att den ”fetmafrämjande” effekter som noterats hos försöksdjur är också relevant för människor.

I Uppsala diskuterades också att fetma inte bör betraktas som en ”fristående” sjukdom. När fett ackumuleras i levern eller omger tarmen, hjärta och njurar, utvecklas ofta flera andra sjukdomar som diabetes och högt blodtryck. Fetma och dessa andra medföljande sjukdomar är viktiga riskfaktorer för ytterligare sjukdomar som förekommer senare i livet, till exempel hjärt-kärlsjukdom, och vissa vanliga cancerformer. Även reproduktionsstörningar och demens, som orsakar minskad livskvalitet kan ha ett samband med fetma. Miljöföroreningar har inte heller bara varit kopplade till utvecklingen av fetma, utan flera föroreningar, exempelvis polyklorerade bifenyler (PCB), dioxiner, BPA, och bekämpningsmedel har också visat sig ha ett samband med störningar av den mitokondriella funktionen, fettomsättning, insulinresistens, diabetes och högt blodtryck i både försöksdjur och i studier på människa (La Merrill et al., 2013; Lim et al., 2009). Dessutom kan dessa effekter induceras experimentellt hos möss genom exponering för miljögifter (Alonso-Magdalena et al., 2011; Gore et al., 2015). Således tyder djurstudier på att exponering för miljögifter kan vara en bidragande faktor, inte bara till fetma, utan också till sjukdomar associerade med fetma och till en förändrad metabolism och/eller reproduktionsförmåga.

Ett annat viktigt fynd som diskuteras vid mötet i Uppsala är att den ”fetmafrämjande” effekten av tributyltenn (TBT) inte bara observerats i den första generationen, utan att effekten förs vidare även till efterkommande generationer (Chamorro-Garcia et al., 2013). Detta fenomen har i andra experiment visat sig bero på epigenetiska mekanismer; epigenetiska händelser innebär inte förändringar direkt i den genetiska koden, utan snarare av bestående förändringar i regleringen av genuttryck (Skinner et al., 2013). När det gäller TBT, aktiverar denna förorening en del av det cellulära maskineriet som fortsätter att driva ökad utveckling av fettceller i kommande generationer. Sådana effekter blir särskilt tydliga när försöksdjuren hålls på en fettrik kost (Chamorro-Garcia et al., 2013).

Baserat på resultaten som diskuteras vid mötet i Uppsala, föreslår vi att flera åtgärder vidtas för att begränsa de potentiellt skadliga effekterna av miljögifter i relation till fetma:

  1. Öka satsningar och finansiering av forskning för att ytterligare undersöka mekanismerna i samband med kemiskt inducerade metabola störningar, för att undersöka blandningar, och för att i forskning använda låga exponeringsnivåer som är relevanta för de nivåer som finns i olika befolkningsgrupper.
  2. Initiera utbildning av läkare och annan sjukvårdspersonal kring effekter av miljöföroreningar på ämnesomsättning i syfte att öka medvetenheten om detta problem, och hur dessa personer skulle kunna vägleda sina patienter, liksom den allmänna befolkningen för att begränsa exponeringen för dessa föroreningar.
  3. Se till att kunskapen om fetmafrämjande miljökemikalier införlivas i regelverk och folkhälsopolitik.
  4. Se till att nya kemikalier som skall släppas ut på marknaden testas på lämpligt sätt avseende effekt på ämnesomsättning.
  5. Se till att alla kemikalier som ingår i konsumentprodukter redovisas i syfte att öka allmänhetens medvetenhet om deras användning, samt att erbjuda individer den information de behöver för att undvika exponering.
  6. Hitta ytterligare sätt att öka allmänhetens medvetenhet om miljöföroreningar och andra faktorer, utöver balanserat kaloriintag, som kan vara involverat i fetmautveckling. Öka medvetenheten om att kemikalier har potential att ge effekt i kommande generationer. Denna åtgärd bör också omfatta utbildning om hur man undviker exponering för dessa föroreningar.

Eftersom det nu finns många djurstudier och epidemiologiska studier som överensstämmer med hypotesen att miljögifter kan bidra till den globala fetmaepidemin, finns ett akut behov av att minska bördan av miljöföroreningar, så att fetma inte blir det ”normala” i framtiden. Deltagarna i Uppsalamötet har dragit slutsatsen att vi bör fokusera på betydelsen av tidig prevention genom att minska kemisk exponering, snarare än att bara behandla etablerad sjukdom. Precis som en dålig start kan påverka hela livet kan även en bra start ge långsiktigt goda resultat.

Orginaltexten har undertecknats av följande forskare:

Lars Lind, Department of Medical Sciences, Cardiovascular Epidemiology, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Monica Lind, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Margareta H Lejonklou, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Linda Dunder, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Åke Bergman, Swedish Toxicology Sciences Research Center (Swetox), Södertalje, Sweden

Carlos Guerrero-Bosagna, Linköping University, Department of Physics, Chemistry and Biology, Linköping, Sweden

Erik Lampa, UCR-Uppsala Clinical Research center, Uppsala, Sweden

Hong Kyu Lee, Department of Internal Medicine, College of Medicine, Eulji University, Seoul, South Korea

Juliette Legler, Institute for Environmental Studies, VU University Amsterdam, The Netherlands

Angel Nadal, CIBER de Diabetes y Enfermedades Metabólicas Asociadas, CIBERDEM  Instituto de Bioingeniería, Universidad Miguel Hernández de Elche, Elche, Alicante, Spain

Youngmi Kim Pak, Department of Physiology, College of Medicine, Kyung Hee University, Seoul, Korea

Richard P Phipps, Department of Environmental Medicine, University of Rochester, Rochester NY, USA

Laura N Vandenberg, University of Massachusetts Amherst, Amherst, MA, USA

Daniel Zalko, Institut National de la Recherche Agronomique (INRA), University of Toulouse, Toulouse, France

Marlene Ågerstrand, Department of Environmental Science and Analytic Chemistry, Stockholm University, Stockholm, Sweden

Mattias Öberg, Swedish Toxicology Sciences Research Center (Swetox), Södertalje, Sweden

Bruce Blumberg, Department of Developmental and Cell Biology, University of California, Irvine, California, USA

Jerrold J Heindel, National Institute of Environmental Health Sciences/National Institutes of Health, Research Triangle Park, United States

Linda S Birnbaum, National Institute of Environmental Health Sciences/National Institutes of Health, Research Triangle Park, United States

Ny studie: Ekologisk mat minskade risken för missbildning

Den ekologiska livsmedelsmarknaden är en av de snabbast växande sektorerna i både USA och Europa. I Sverige ökade försäljningen förra året med hissnande 38 %. Men några slutsatser om huruvida ekologiska livsmedel faktiskt är bättre för konsumenterna än sina konventionella motsvarigheter finns egentligen inte. Det finns idag bara två säkra slutsatser för oss konsumenter 1) Det är dyrare köpa ekologiskt. 2) Rester av bekämpningsmedel hittas mycket sällan i ekologiska varor. Ett exempel som avslöjades i tidningen Råd och Rön förra året var hur halten av bekämpningsmedel i grönt te varierar mellan ekologiska och konventionellt odlade sorter. Samtidigt är halterna så låga att de knappast kan orsaka några effekter. Här kommenterar jag detta i Aftonbladet TV.

Samtidigt finns en diskussion om den totala exponeringens eventuella effekter på hälsan. En studie i senaste nummer av den ansedda miljövetenskapliga tidskriften Environmental Health Perspectives publicerade nyligen en studie där man undersökt hur risken för att få ett barn med hypospadi påverkades om kvinnorna åt ekologisk mat. Hypospadi är en relativt vanlig missbildning som gör att urinledaren mynnar på undersidan av penis istället för på spetsen.

I studien analyserades 35,107 norska kvinnor och deras manliga spädbarn. Tidigt under graviditeten svarade kvinnorna på en enkät om ekologisk mat. 48 procent av kvinnorna rapporterade att de åt ekologiska livsmedelsgrupper ”ofta / mestadels” eller ”ibland”. I denna grupp föddes 22 pojkar med hypospadi. Den andra hälften av kvinnorna rapporterade ”aldrig / sällan” äter ekologiska livsmedel, och 52 fall av hypospadi inträffade i dessa mödrar. Forskarna bedömde också förekomsten av kryptorkism, en annan typ av missbildning hos pojkar. För denna typ av missbildning hittade forskarna inget samband med konsumtion av ekologisk mat.

Hypospadi utvecklas under veckorna 8-14 av graviditeten, och varför hypospadi ibland uppkommer är okänt. Utvecklingen av yttre manliga könsorgan är en komplex process som involverar vägar som är mottagliga för genetiska, hormonella och miljömässiga faktorer. Eftersom många bekämpningsmedel innehåller hormonaktiva kemikalier, har det föreslagits att reducerad exponering av bekämpningsmedel bland gravida kvinnor som äter ekologiska livsmedel skulle kunna minska risken för hormonrelaterade hälsoeffekter såsom hypospadi.

Hur generella slutsatser kan man egentligen dra på en enstaka studie? Väldigt få såklart! I denna studie saknas viktig information om kost och familjehistoria av hypospadi. Dessutom har man ju inte mätt den faktiska exponeringen. Författarna varnar själva för att deras slutsatser baserades på ett litet antal fall och dessutom kan valet av ekologisk mat samvariera med andra beteenden som skulle kunna minska exponering för andra kemikalier.

Finns det egentligen något bra sätt att agera när det gäller ekologisk frukt och grönt. Hur kan man prioritera utifrån sin ekonomi och livssituation? Mina personliga slutsats efter att ha tagit del av diverse forskningsresultat och själv studerat exponeringen av familjer som lever nära konventionella fruktodlingar i Centralamerika är i prioriterad ordning, där man väljer ambitionsnivå i relation till livet och ekonomin i övrigt:

1 – grundnivån för god hälsa. Välj frukt och grönt. Effekterna av att minska på köttkonsumtionen är väl belagda oavsett om de odlas ekologiskt eller ej.

2 – mycket effekt för liten merkostnad. Välj svenskodlad frukt och grönt. Det är mycket sällan otillåtna halter av bekämpningsmedel hittas i Svenska produkter.

3 – om du vill minimera exponeringen för bekämpningsmedel för dig själv och andra. Välj ekologiskt odlad frukt och grönt, framförallt när du köper importerade varor som producerats utanför EU.

/Mattias

fruit_heart

Forskare förvånade av fetma

Ingen kan ju ha missat den globala fetma-epidemin. Jag lovade i ett tidigare inlägg att berätta lite om vad som diskuterades under Uppsala-mötet om fetma och miljöföroreningar. Ett viktigt samtal handlade om data som tyder på att mat och aktivitet inte räcker som förklaring till människors ökande vikt. Människor i alla åldrar får allt lättare att gå upp i vikt och allt svårare att gå ner igen. Det är sedan tidigare känt att vissa läkemedel kan påverka kroppsvikten. Men under workshopen visades mängder av data på att även andra kemikalier kan ge liknande effekter i djurförsök. Så kallade ”obesogener”, dvs. kemikalier som kan stimulera bildandet av fettceller, öka inlagringen av fett eller påverka kontrollen av aptiten och på så sätt orsaka övervikt. En rad studier pekar också på att tidig exponering för kemikalier leder till att kroppens energisystem omprogrammeras och resultatet blir en individ som lätt går upp i vikt. En dålig start kan alltså påverka hela livet.

Titta nu på bilden nedanför. Den visar något spännande och tankeväckande. Som vanligt i forskningssammanhang gäller det att skynda långsamt och ännu saknas en tydlig förklaring, men jag vill ändå visa något som fick åhörarna i Uppsala att höja på ögonbrynen. Bilden är från en presentation av Bruce Blumberg från University of California, USA.

IMG_1696

De röda linjerna visar mängden kroppsfett hos två grupper av möss (strunta i de blå linjerna, de visar samma sak men utifrån andelen som inte är fett). I början av försöket har båda grupperna samma mängd fett (ungefär 10%). När det gått 19 veckor byts fodret ut till en sort med mera fett och mössen börjar genast samla på sig mer kroppsfett. Den ena gruppen (streckad röd linje) ökar snabbare än den andra. Egentligen inget märkvärdigt, för precis som hos oss människor finns det möss som har lätt att gå upp i vikt. Men… enda skillnaden mellan dessa möss är att den grupp som snabbast samlar på sig fett har en mormors mormor som blivit exponerad för miljögiftet TBT. Bilden visar ett exempel på hur kemikalier verkar kunna påverka kroppens energistatus fyra (!) generationer efter exponeringen. En dålig start räcker kanske längre än en livstid. För några årtionden sedan gjordes studier på vuxna djur, idag är fokus på fosterstadiet. Kommer framtidens forskning handla om epigenetiskt ärvda riskfaktorer?

Obesogener – kemikalierna som gör dig fetare

Denna vecka (8-9 okt 2015) äger en workshop rum på Uppsala Universitet med fokus på sambandet mellan miljögifter och fetma. Fetma ökar stadigt över hela världen, men det finns ganska övertygande bevis på att kost och aktivitetsnivå är inte de enda faktorerna i denna trend. En rad experimentella studier visar att kemiska ämnen i vissa fall kan förändra metabolism och predisponerar vissa individer att gå upp i vikt. Exponering i fosterstadiet och tidig i livet verkar kunna förändra vissa individers ämnesomsättning och fettceller för livet. Tanken att kemikalier kan vara en del av orsaken till fetma brukar kallas obesogen-hypotesen (obesity = fetma) och formulerades första gången 2002 (Baillie-Hamilton PF. Chemical toxins: a hypothesis to explain the global obesity epidemic. J Altern Complement Med. 2002;8(2):185–192. [PubMed]).

Ett exempel är TBT (en organisk tenn-förening som tidigare användes mycket i båtbottenfärg). Möss som exponeras under fosterstadiet blir fetare som vuxna än oexponerade möss. (Grün F, Blumberg B. Environmental obesogens: organotins and endocrine disruption via nuclear receptor signaling. Endocrinol. 2006;147(6):S50–S55. [PubMed]). En av författarna till studien, Bruce Blumberg, kommer för övrigt delta på mötet i Uppsala. Ett annat välkänt exempel är att barn till rökare väger mindre när de föds men senare växer ikapp med råge (von Kries R, et al. Maternal smoking during pregnancy and childhood obesity. Am J Epidemiol.2002;156(10):954–961. [PubMed])

Om hypotesen stämmer kan ju fatalisten fråga sig om mat och rörelse spelar någon roll. Min sponata kommentar är nog att vi alla har olika lätt att gå upp i vikt. Som med så mycket annat i naturen finns en naturlig variation. Med allmänt spridda obesogener blir det dock fler som får tänka på  vad man stoppar i sig och som får leva med en ökad risk för en rad följdsjukdomar.

Jag hoppas kunna rapportera mer från mötet i Uppsala senare i veckan. Och om någon har ett tips på vad man kan kalla ”obesogener” på svenska får ni gärna lämna en kommentar. Fett fina priser till bästa förslaget utlovas 🙂

 PS.

cartoon-happy-birthday

För ett år sedan, den 7 oktober 2014, slog vi upp portarna för Swetox i Södertälje. Tjugo forskare och entreprenörer med en stark vision för säkra kemikalier och läkemedel har idag vuxit till 45 personer. GRATTIS PÅ 1-ÅRSDAGEN!

Ansvaret sträcker sig längre

kemi_itp_besok_img_1670_liten

I fredags kom ett 30-tal studenter på besök i Södertälje. Det speciella med dessa studenter var att de arbetar med kemikaliesäkerhet i sydostasien. Nu var de på Swetox för att se ett exempel på hur forskning kan bidra en säker användning av kemikalier. Det blev ett bra samtal om allt från luftföroreningar i städer och kemikalier i arbetsmiljön till moderna in vitro-tester och epigenetik.

I takt med att tillverkning flyttat utanför Europa och livsmedelsmarknaden internationaliseras blir vårt sätt att hantera kemikalier utifrån enstaka substanser och användningsområden alltmer missanpassat. Vi har byggt en kemocentrisk lagstiftning med egocentrisk slagsida där vi ställer enstaka ämnen och våra egna användningsområden i centrum. När vi diskuterar bekämpningsmedel ligger fokus ofta på resthalter i frukt och grönt i våra egna affärer. Coop:s reklamfilm med en svensk familj som sänker sin exponering genom att äta ekologisk mat är ett utmärkt exempel på att små risker ges huvudrollen för att påverka vårt beteende. Jag hade gärna sett motsvarande film om  familjen Diaz från kuststaden Limón i Costa Rica. Egentligen bor de ju inte i staden utan vid kanten av ett plantage någon mil utanför, i ett litet skjul som de hyr billigt som gästarbetare. Juan jobbar på plantaget men hans fru Maria (19 år) är hemma eftersom hon väntar deras första barn. Hur påverkas  Maria och hennes ofödda barn av kemikalierna från plantaget?

Jag skulle vilja ha en ny antropocentrisk syn på kemikaliesäkerhet där vi ställer människors hälsa och livskvalitet i centrum. Ett synsätt som öppnar för multipla exponeringsvägar och ser till fler än ett ämne i taget. Ett synsätt som bedömer kemikalierisker hela vägen från produktion och användning till föroreningar i mat och miljö.

Vill du veta mer om hur barn och föräldrar exponeras kan du läsa två studier som jag varit med och skrivit. Den första är från 2012 och handlar om hur barn som bor nära plantage med användning av bekämpningsmedel har dubbelt så hög exponering som barn som bor intill ekologisk odling. Den andra studien publicerades 2014 och handlar om familjer som Maria och Juan. Den visar att blivande mammor som bor nära plantage har en förhöjd exponering.

van Wendel de Joode B, María Mora A, Córdoba L, Cano C, Quesada R, Faniband M, Wesseling C, Ruepert C, Öberg M, Eskenazi B, Mergler D, Lindh C, Aerial application of mancozeb is associated with elevated urinary ethylenethiourea (ETU) concentrations in pregnant women: the Infant Environmental Health Study (ISA), Environmetal Health Perspectives (2014) 122:1321–1328

van Wendel de Joode B, Barraza D, Ruepert C, Mora A, Córdoba L, Öberg M, Wesseling C, Mergler D, Lindh C, Indigenous children living nearby plantations with chlorpyrifos-treated bags have elevated 3,5,6-trichloro-2-pyridinol (TCPy) urinary concentrations. Environmental Research (2012) 117:17-26