I veckans avsnitt av Riskzonen tar vi avstamp från de experiment på människor som utfördes vid Vipeholms sjukhus strax utanför Lund. Den som vill få inblick i vad som hände bakom de låsta dörrarna ska lyssna på den omskakande dokumentären som journalisten Randi Mossige-Norheim gjort för P1 Dokumentär. I Riskzonen breddar vi diskussionen till att handla om vetenskaplig metod och hur man kan nå kunskap utan oetiska experiment. Här vill jag ge lite bakgrund till den politiska diskussionen i Sverige vid den tiden och hur det så småningom kom att förändra svensk forskning.

Efter att ha läst en hel del Vipeholmsmaterial är det en fråga som hänger kvar – hur kunde svenska forskare långt in på 1950-talet få tillstånd och pengar till att bedriva denna typ av försök? Hade ingen politiker tagit del av erfarenheterna från Nürnbergrättegången, där nazisternas experiment utreddes?

Jo, det fanns politiker som ville reformera svensk forskning. Våren 1953 nådde diskussionen om missförhållanden vid Vipeholm de stora tidningarna och projektet debatterades i riksdagen. Kanske är det i denna debatt vi för första gången ser embryot till det som idag är självklarheter när det gäller forskningsetik i Sverige.

När jag läser protokollet från 1953 framkommer att Olle Dahlén (Folkpartiet) tillsammans med bland andra ledamöter från både Högerpartiet (Elis Håstad), Bondeförbundet (Andersson i Brämhult) och Socialdemokraterna (Gösta Netzén) drev på för att stoppa försöken och argumenterade utifrån att (1) försökspersonerna hade inte möjlighet att lämna samtycke, (2) att deras anhöriga inte informerats, (3) att syftet varit att framkalla skada (tandröta), (4) att undersökningarna genomförts på ett förnedrande sätt, samt (5) att man i de inledande försöken sätt att dödligheten minskade med 50% om patienterna gavs en näringsrik kost, vilket ju betydde att man kraftigt ökade risken för att försökspersonerna skulle dö genom att ersätta mer nyttig kost med extrema mängder socker.

Andra politiker hamnade tyvärr på fel sida i historien. Den ansvarige ministern i Tage Erlanders koalitionsregering, Gunnar Hedlund (Bondeförbundet), menade till exempel att försöket inte alls var oetiskt då man ju bara varierat mängden socker i maten, vilket ju borde vara närmast ofarligt och inte alls detsamma som att medvetet framkalla tandröta. Hedlund berättar också att han besökt Vipeholm och med egna ögon sett hur bra man behandlade barnen. Ministern får också stöd från Socialdemokraten Johannes Blidfors ”Om vi vet att experimenten är oskyldiga, vad är det då som hindrar att de utförs?”, och vidare ”Patienterna har själva fått avgöra, om de erbjudna mängderna skulle intagas eller ej. Jag skulle vilja säga till herr Dahlén, att människor i intelligensåldern 2—6 år har också inom vissa gränser förmåga att avgöra, vad de själva önskar.”

Försöken sanktionerades alltså från regeringen och en majoritet av riksdagens ledamöter. Varifrån hämtade då kritikerna, Dahlén och Co, sin inspiration när de kritiserade försöken på Vipeholm? Jag tror det var från Nürnberg. Bara några år tidigare (1947) hade nämligen Nürnbergrättegångarna handlat om nazisternas hemska forskningsverksamhet och ett dokument som fått oerhörd stor betydelse för medicinsk forskning är Nürnberg Codex , tio kriterier som forskning på människor måste uppfylla för att vara etiskt godtagbart. Det skulle dröja flera år innan dessa typer av kriterier blev svensk lag, men debatten om Vipeholm visar när dessa principer börjar slå rot i Riksdagen och det visar också att frågan bröt partilinjerna då ledamöter från olika partier argumenterade för att något var fel med experimenten på Vipeholm.

Här kan du själv läsa principerna i Nürnberg codex (eng. Nürnberger Code). Att svenska politiker och forskare allt för sent anammade dessa priciper är en skamfläck. Tack och lov att mycket av detta idag genomsyrar våra etiska regler.

The Nürnberger Code

1. The voluntary consent of the human subject is absolutely essential.
2. The experiment should be such as to yield fruitful results for the good of society, unprocurable by other methods or means of study, and not random and unnecessary in nature.
3. The experiment should be so designed and based on the results of animal experimentation and a knowledge of the natural history of the disease or other problem under study that the anticipated results will justify the performance of the experiment.
4. The experiment should be so conducted as to avoid all unnecessary physical and mental suffering and injury.
5. No experiment should be conducted where there is an a priori reason to believe that death or disabling injury will occur; except, perhaps, in those experiments where the experimental physicians also serve as subjects.
6. The degree of risk to be taken should never exceed that determined by the humanitarian importance of the problem to be solved by the experiment.
7. Proper preparations should be made and adequate facilities provided to protect the experimental subject against even remote possibilities of injury, disability, or death.
8. The experiment should be conducted only by scientifically qualified persons. The highest degree of skill and care should be required through all stages of the experiment of those who conduct or engage in the experiment.
9. During the course of the experiment the human subject should be at liberty to bring the experiment to an end if he has reached the physical or mental state where continuation of the experiment seems to him to be impossible.
10. During the course of the experiment the scientist in charge must be prepared to terminate the experiment at any stage, if he has probable cause to believe, in the exercise of the good faith, superior skill and careful judgment required of him that a continuation of the experiment is likely to result in injury, disability, or death to the experimental subject.

/Mattias