Om akademisk frihet och ett webbfilter på Karolinska Institutet

I fredags (14 okt) informerades vi anställda vid Karolinska Institutet (KI) att ett nytt webbfilter ska tas i bruk. Den tekniska lösningen tillhandahålls av det amerikanska IT-företaget Webroot och innebär att 15.000 forskare och studenter på KI ska hindras att nå vissa webbplatser. Sajter som finns i förbjudna kategorier, eller av annan anledning klassas som riskabla, blockeras. Det är vad jag vet första gången ett svenskt universitet inför en typ av moralisk algoritm för att begränsa internet och de långsiktiga konsekvenserna kan därför få stor principiell betydelse. Det finns sedan länge en policy på KI som reglerar hur vi forskare har rätt att använda universitetets IT-resurser. Denna policy utgår ifrån individens handlande. Man får inte använda KI:s system för nedladdning och lagring av filer eller program som inte är arbetsrelaterade inte heller söka, lagra eller distribuera otillåtet material. De nya är att tillgång till informationen i sig nu regleras.

Reaktionen blev stark bland studenter och forskare. ”Hur rimmar detta med Högskolelagens ord om akademisk frihet?”, ”Vilka signaler sänder detta till länder som Kina att KI och Iran?”. Idag (måndag) verkar KIs ledning ha lyssnat på kritiken och kortat listan med katogorier så att det nu bara återstår knark och porr. Det är bra! Jag är stolt att många reagerade snabbt på beslutet.

Så här skriver Per Bengtsson, universitetsdirektör. ”I veckan presenterades det webbfilter som ska införas på Karolinska Institutet, och detta kom att väcka en del reaktioner och frågor. Vi kommer därför att ändra filtrets konfiguration. Det som filtret nu kommer att spärra är sidor som innehåller skadlig kod (virus etc.), sidor som innehåller olika typer av bedrägeriförsök, sidor som säljer knark eller andra typer av illegala droger samt pornografi.”

Samtidigt är det oroande att ingen i ledningen reagerade instinktivt mot förslaget i dess ursprungliga form.

it

Enligt Fredrik Wallström, it-säkerhetsansvarig på KI, bygger det nya filtret på två principer: Dels ska direkt skadliga webbplatser blockeras, dels ska sajter som inte är relaterade till KI:s verksamhet pekas ut. Att arbetsgivare har rätt att styra vilka sajter anställda använder kan naturligtvis framstå som rimligt. Universiteten är dock inte vilken arbetsplats som helst utan all form av inskränkning måste noga avvägas. Akademisk frihet utgör nämligen en av den västerländska demokratiernas fundamenta och är vid sidan om rättsstatens principer vårt kanske viktigaste verktyg för välstånd och utveckling.

Först är det viktigt att poängtera att diskussionen aldrig handat om att en organisation arbetar aktivt med att skydda medarbetare från webbplatser med skadlig kod, som kan användas för att spionera eller förstöra forskningsresultat. Problemen uppstår när ledningen till detta fogar en lista med webbplatser som i breda termer ”inte anses innehålla arbetsrelaterad information eller innehåller information som bryter mot KI:s etiska värdegrund.” I de fall en forskare vill kunna komma in på dylika sajter behöver man från och imorgon (18 oktober) fylla i en särskild blankett och få institutionschefens (prefektens) tillåtelse. Plötsligt får vi en situation där informationstillgången i sig utgör det förkastliga. Enligt DN:s granskning (14 okt) ingick ursprungligen bland annat webbplatser för pornografi, våld och droger men även kyrkor, synagogor och andra religiösa församlingar samt vanliga sajter avsedda för barn, fildelningstjänster och humorsajter med ”smaklös humor”. Valet av kategorier verkade godtyckligt beslutat av KI:s ledning, och de exakta algoritmerna för att riskbedöma och kategorisera webbplatser lämnades utan insyn iväg till en dator på andra sidan atlanten.

Vad är då utmärkande för akademisk frihet, och varför är den viktig att försvara? I högskolelagen 6§ pekas rätten att fritt välja forskningsproblem och forskningsmetod ut som centrala. I en vidare betydelse brukar man nämna de idéer om undervisningsfrihet och lärandefrihet som bland annat utformades av Wilhelm von Humboldt under 1800-talet. Även om begreppet akademisk frihet har en lång historia, var det först när Europas totalitära stater formades som man förstod hur essentiell friheten är som hörnsten för utveckling och välstånd. I Sovjetunionen var vetenskaplig forskning under strikt politisk kontroll. Genetik stämplades till exempel som borgerlig pseudovetenskap och samhällsfarlig med förödande konsekvenser. I motsats till detta hävdade bland andra Michael Polanyi att rätten att fritt utöva vetenskap för sin egen skull är en förutsättning för produktion av kunskap i analogi med en fri marknad. Att monopolisera forskningsprocessen eliminerar forskarnas oberoende initiativ och minskar deras gemensamma effektivitet.

Vid KI råder sedan februari en djup värderingskris. Den tidigare strategin att bygga framgång på elitism slutade i Macchiarini-skandalen. Det är förståeligt att vikarierande rektor därför vill hitta snabba sätt att stärka KI:s etiska profil. Att kunna lansera ett filter som tar bort sajter med omoraliskt innehåll blir lockande. Man vill underlätta för forskare att göra rätt genom att få dem att tänka rätt. Från George Orwells 1984 känner vi igen slagordet ”okunnighet är styrka”. Listan på olämpliga kategorier motiveras primärt av problem med illegal fildelning och pornografi, men i fredags hade det plötsligt vidgats till att omfatta breda kategorier som religion, barn, och humor.

KI är idag ett universitet med stort internationellt nätverk och inflytande. Många av mina medarbetare har erfarenhet av vad det innebär att studera och forska i länder som Kina och Iran, och kan vittna om liknande tekniska moralfilter. Den principiella frågan om akademisk frihet bör rimligen lyftas till forskningsminister Helene Hellmark Knutsen. Vi kan inte ha en situation där olika lärosäten tolkar ramarna för akademisk frihet fundamentalt olika och där lokal moralpanik kan förenas med säkerhetsargument på ett sätt som riskerar att på sikt inskränka forskarnas frihet. Kanske behöver högskolelagen förtydligas i detta avseende.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)