En intressant fråga dök upp i radioprogrammet Klotet (P1) idag (25/1-17): ”Blir man av med gifter i kroppen om man bantar eller tar en detox-kur?”. Lite ovant att besvara lyssnarfrågor, men gå gärna in och lyssna på programmet.

Här kommer ytterligare några exempel och tankar. Om vi begränsar resonemanget till miljögifter och kemikalier som vi får i oss via mat och olika produkter är svaret ganska enkelt. De klassiska miljögifterna som oftast lagras i fettet frigörs om man plötsligt miskar mängden kroppsfett. En något större andel kommer då istället att hittas i andra delar av kroppen. Läs gärna om rymdexperimentet jag skrev om i höstas. Jag har efter radioprogrammet fått en del kommentarer kring att ”detox” faktiskt kan syfta på annat än att få bort giftiga kemikalier ur kroppen. Självklart kan olika dieter ge effekt på välbefinnandet. Många använder ordet ”detox” som en signal för en kortare period av hälsosam livsstil. Att äta grönare, lagom mycket och röra på sig är bra tips för att må bra på både kort och lång sikt. Men det påverkar inte halten av miljögifter i din kropp nämnvärt på kort sikt. Men vad fungerar då?

Jag gav nyligen tre grupper av studenter i uppgift att föreslå sätt som på riktigt skulle kunna detoxa en person från miljögiftet PCB. Här är några av deras innovativa förslag (NB! Don’t try this at home).

Grupp 1 föreslog kirurgisk extraktion: Operera in ett antal stora fettkuddar i kroppen. Efter några veckor har fettlösliga gifter löst sig i dessa kuddar som då opereras ut igen.

Studenterna i Grupp 2 föreslog Olestra-metoden. Personen äter Olestra (ett slags fettsubstitut som kroppen inte kan ta upp). Denna typ av fett kan då suga ut en del gifter på sin väg genom tarmarna. Problemen är hög risk för lös avföring liksom att upptaget av fettlösliga vitamin sannolikt minskar.

Grupp 3 tog fasta på en naturlig utsöndring via bröstmjölk. Personen skulle med hjälp av hormonbehandling få en stimulerad mjölkproduktion. Bröstmjölkens fett innehåller ju en del PCB och mammor som ammat länge har faktiskt lägre halter än förstföderskor.

I diskussionen som följde var det en student som påtalade att man kanske borde ha försökt undvika exponeringen för PCB redan från början om det nu var så svårt att bli av med. Hade man inte exponerats vore ju problemet löst innan det ens uppstått. Ja, tänk om vi kunde slippa städa efter gamla kemiska misstag i våra kroppar. Vilken hemsk tanke. Vad skulle en toxikolog som jag göra då…?

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)