Fimpen – ett giftigt skräp eller skräpigt gift?

Överallt dessa fimpar! Enligt organisationen Håll Sverige Rent hamnar 1 miljard fimpar på våra gator och torg varje år. I hela världen uppskattar man att 4.500 miljarder fimpar kastas ut i miljön årligen. Samtidigt vet vi att ciggaretter innehåller tusentals kemikalier. Där finns såklart det beroendeframkallande nikotinet, men även en lång rad cancerframkallande ämnen och giftiga metaller, som kadmium, bly och arsenik. En mindre del av dessa ämnen fastnar i filtret och hamnar så småningom ute i miljön.

tobacco

I radioprogrammet Klotet i P1 tog vi nyligen upp frågan om fimparna med alla sina kemikalier utgör en dold miljöfara. Är fimpen ett giftigt skräp eller skräpigt gift? Lite grovt kan vi dela in de farliga kemikalierna i tre huvudsakliga grupper; 1) giftiga grundämnen, 2) organiska ämnen som bildas vid förbränning, 3) organiska ämnen som finns naturligt i tobak.

Den första gruppen kan exemplifieras med metallen Kadmium, ett av våra giftigaste grundämnen. Växternas rötter tar upp kadmium och halten i grödorna varierar beroende på växtslag, tillförseln av kadmium till marken och markförhållanden. Tobaksplantan suger upp kadmium och ämnet tas lätt upp i lungorna hos rökare. Därför har rökare högre halter av kadmium i blodet än icke-rökare. Kadmium ansamlas framför allt i njurarna och försämrar succesivt njurarnas funktion. Idag finns också studier som tyder på ökad risk för benskörhet och frakturer, samt risken för vissa hormonberoende tumörer såsom bröst- och livmodercancer. När det gäller giftiga grundämnen i fimpar bör man dock komma ihåg att kadmium är ett naturligt förekommande grundämne, som tas upp även av andra växter. Därför går det inte att påstå att fimparna sprider kadmium i någon särskild utsträckning.

Den andra kategorin, de ämnen som bildas vid förbränning, kan ofta vara cancerframkallande. Dit hör till exempel en lång rad olika policykliska aromatiska kolväten (PAH). Denna grupp av ämnen bidrar till att rökare har en kraftigt ökad risk för cancer. Men när ämnena kommer ut i miljön bryts de ner relativt fort.

Tredje kategorin gifter är de ämnen som tobaksplantan bildar. Tobaksplantan skyddar sig mot insekter genom att bilda nikotin, som är ett kraftfullt nervgift för insekter. Hos människor skapar giftet istället som bekant ett starkt beroende, men kan även ge akuta symtom som hjärtklappning och illamående. Ca 20% av nikotiket stannar i fimpen, vilket gör att små barn eller hundar som råkar få i sig fimpar kan få hälsoproblem. Giftinformationscentralen ger därför rådet att kontakta sjukvåden om barnet får symtom, eller svalt mer än en cigarett eller fimp.

Slutsatsen måste nog ändå bli att problemet med fimparna inte är toxikologiskt, annat än mycket lokalt eller om någon råkar äta ett par kastade fimpar. Däremot finns andra problem. Min expertkollega i radio, avfallsexperten Åsa Stenmarck från Miljöinstitutet IVL, pekar på att plasten i fimpen bryts ner mycket långsamt. Det kan i sin tur bidra till problem med microplast i miljön och dessutom ändrar människor sitt beteende i en skräpig miljö och tenderar att öka nedskräpningen ytterligare.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Tabletten och toaletten

En av de allvarligaste miljöeffekterna av läkemedel i miljön kommer från avloppen vid läkemedelsfabriker, som till stor del ligger i lågkostnadsländer som Kina och Indien. Tillverkning av antibiotika är inget undantag. Avloppsreningen är ofta dålig och att miljön ständigt utsätts för antibiotika är ett effektivt sätt att skapa resistenta bakterier. I januari skrev The Telegraph om en kvinna i USA som dog i höstas till följd av en infektion hon drabbats av i Indien. Bakterierna var resistenta mot alla kända antibiotika. Problemet med utsläpp har beskrivits tidigare. Här finns ett inlag i Vetandets Värld P1, som jag tycker beskriver problemet väl.

Vill vi minska riskerna borde vi sluta köpa antibiotika från produktionsanläggningar utan ordentlig miljökontroll. Jag tyckee landstingen har ett särskilt ansvar. Självklart ska inget sjukhus ge sina patienter piller som tillverkats på ett sätt som ökar risken för en global hälsokris på grund av antibiotikaresistens. En bra ambition har Stockholms Läns Landsting. De tar med miljöfrågor i sitt miljöprogram  när de rekommenderar läkemedel i den s.k. Kloka Listan. 

På liknande sätt borde vi väl sluta mata patienter med kött från länder med hög antibiotikaanvändning i jordbruket. Vad jag vet saknar Landstingen en policy om antibiotikaanvändningen i köttproduktion. Mängden antibiotika som används är ofta mycket högre utanför Sverige, så ett bra steg vore väl att ställa samma krav som vi gör på svenska bönder och sluta importera billigt ”antibiotikakött”.

Den största exponeringen av läkemedel till miljön sker via avloppen även i Sverige. Läkemedel är ofta kemiskt stabila och reningsverken är sällan anpassade för att ta emot läkemedlen. Andra ämnen som påverkar miljön kan förbjudas, men det gäller inte för läkemedel. Nu börjar det dock ske förbättringar. Ett forskningsprojekt som avslutades för något år sedan tog fram rekommendationer för att minska miljöriskerna redan tidigt i utvecklingen av nya läkemedel. På liknande sätt som vi idag testar för att undvika biverkningar skulle man kunna kunna designa nya läkemedel med mindre miljöpåverkan. Tänk vad bra om Swetox, som Sveriges ledande akademiska forskningscenter inom läkemedelssäkerhet och SciLifeLab där nya läkemedel utvecklas tillsammans kunde få utveckla forskning kring detta. Sen behöver vi såklart hitta sätt att rena avloppsvatten. Naturvårdsverket kommer under 2017 att redovisa projekt om avancerad rening av avloppsvatten och i Linköping startar Tekniska Verken en ny reningsanläggning för att hantera läkemedel. Det är verkligen bra att Sverige försöker få ordning på läkemedel i miljön. Låt oss hoppas att våra strategier och tekniken också når ut globalt.

jpntoa_foto-linda-schenk

En liten tanke outside the box… om vi inte löser frågan centralt kanske vi inom några år kommer ha lokala filter i toalettstolen. Faktisk testas det redan i Sverige. En knapptryckning om du äter antibiotika och avloppet kopplas direkt till smarta enzymfilter som bryter ner olika läkemedelsrester. Då gäller det bara att trycka på rätt knapp. Jag skickar med en bild på en Japansk toalett som inspiration/avskräckande exempel 🙂 Foto: Linda Schenk

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Ofarlig och riskfylld på samma gång?

Varje vecka kommer nya uppgifter om farliga kemikalier i vår vardag. Mobiltelefoner, möbler, leksaker, mat, kläder… Många saker i vår närhet innehåller ämnen som kan vara mer eller mindre skadliga för våra barn, oss själva eller andra levande organismer. I debatten förekommer två ytterligheter av argument kring dessa ”larm”. På ena sidan har vi rådgivande myndigheter och organisationer som betonar att kemikalier kan orsaka olika effekter och ger konkreta råd om hur man kan rensa miljön från farliga material och produkter. På den andra sidan finns de som menar att kemikalierna som diskuteras har så små effekter att saneringsåtgärder är meningslösa. Man pekar bland annat på det faktum att det saknas studier där man kunnat belägga att enskilda människor faktiskt tagit skada. Här kör ofta diskussionen fast och övergår i polarisering om att motparten saknar ämneskompetens eller vill ha ökade anslag. Men vad är egentligen sant? Är kemikalier i våra varor ofarliga eller riskfyllda?

canceramne

En misstänkt fara med en okänd risk. Typisk rubrik i media (exempel från SvD).

Jag vill peka på två begreppspar, som bidrar till att samtal om kemikalierisker ofta kör fast i missförstånd – skillnaden mellan FARA och RISK samt skillnaden mellan INDIVID-risk och BEFOLKNINGS-risk.

tox symbols

Klassificering och märkning utgår i huvudsak från vilka effekter ett ämne kan orsaka, det vill säga identifierade faror.

I bedömningen av kemikalier räknas de inneboende toxikologiska egenskaperna som faror. Svavelsyra är frätande. Bensen är cancerframkallande. Dioxin kan störa fosterutvecklingen. En viktig del i riskbedömning är att utföra faro-identifiering, där man systematiskt letar efter vilka effekter ett ämne kan orsaka. Det är en lång checklista att gå igenom – Irritation, allergi, cancer, reproduktion osv. En svårighet är att väga samman olika typer av studier eller bevis. Hur säker måste man vara för att slå fast att en kemikalie är cancerframkallande? Hur många cancerpatienter måste man identifiera? Experiment med celler eller datormodeller kan avslöja troliga mekanismer, men alla metoder och modeller har sina svagheter. I lagstiftningen finns idag krav på att kemikalier ska testas i djurförsök för att man ska hitta möjliga faror innan ämnen får börja säljas. Men vilka slutsatser kan man egentligen dra om 10 råttor inte uppvisar en statistiskt signifikant effekt vid en viss exponering? Hur ska man hantera ämnen som hamnar i gränslandet och klassas som ”misstänkt cancerframkallande”? Det finns inga enkla svar, men för att hantera denna typ av osäkerhet har vi utvecklat försiktighetsprinciper av olika slag.

Det andra begreppet är ”risk”.  Med risk menas hur troligt det är att den identifierade effekten (faran) ska inträffa och det hänger nära samman med exponeringen för kemikalien. För att kunna hantera en fara är det viktigt att även förstå risken.

Slutligen måste man hålla koll på om det är individer eller grupper som utsätts för risken. I många fall är risken försumbar för individen. Det märkliga, tycker vissa, är att vi ändå engagerar oss för flera pyttesmå individ-risker. Anledningen är att fokus ligger på befolkningen snarare än individen. Effekten för samhället kan vara påtaglig om stora grupper exponeras under lång tid. Partiklar i luften är på individ-nivå knappt märkbara, men eftersom det ökar risken för hjärtkärlsjukdom får det stora konsekvenser i samhället. Därför letar myndigheterna efter möjligheter att minska mängden partiklar i luften. Ibland kräver åtgärderna att vi individer ändrar vårt beteende för att befolknings-risken ska minska.

Nästa gång du ser ett ”larm” i media. Fundera på om det är en fara eller risk man berättar om samt ifall risken gäller individ eller befdolkning.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Så angriper forskare cancer från två fronter

Att se cancer i siffror kan vara ganska skrämmande, men samtidigt visar dessa kalla fakta att vi inte är ensamma, varken som patient eller anhörig. I korthet är cancer samlingsnamnet på  mer än 200 olika sjukdomar. Drygt 50.000 personer får en cancerdiagnos varje år. Det innebär att vi alla får räkna med att vi själva eller någon i vår närmaste familj kommer drabbas. Den vanligaste cancerformen i Sverige är prostatacancer, som utgör mer än en tredjedel av all manlig cancer. Därefter kommer bröstcancer, som står för cirka 30 procent av cancerfallen bland kvinnor. Trenden för dessa sjukdomar är dessutom att de blir allt vanligare. Man vet inte riktigt varför just dessa sorters cancer ökar. Till skillnad från lungcancer och hudcancer, som till stor del beror på en livsstil med tobak och solbränna, är miljöfaktorerna som ökar risken för prostata- och bröstcancer dåligt kända.

En gemensam faktor för båda dessa sjukdomar är dock att de uppkommer i delar av kroppen som är extra känsliga för hormoner och att faktorer som påverkar hormonsystemen kan öka risken att drabbas. Hormonbehandlingar med östrogen och p-piller är till exempel kända riskfaktorer för bröstcancer, men även fetma ökar risken, vilket tros bero på fettcellernas betydelse för hormonregleringen. Ökningen av antalet hormonrelaterade cancerfall är en av anledningarna till att WHO och UNEP pekat ut hormonstörande ämnen som ett viktigt område att studera och att vi behöver minska spridningen av dessa kemikalier.

cancer

Delande cancerceller

Trots den mörka bilden görs mycket inom svensk forskning idag för att angripa cancer från flera håll. Själv ser jag två fronter som vi arbetar med inom Swetox, den miljömässiga och den medicinska fronten. Tillsammans med elva universitet har vi flera stora projekt där vi studerar hormonstörande ämnen i miljön. Igår fick projektet EDC-2020 20 miljoner från Forskningsrådet Formas för att ta reda på mer om vilka hormonstörande ämnen vi exponeras för? Hur exponeringen ser ut? Vilka mekanismer som kan förklara effekterna? och hur lagstiftningen på ett bättre sätt kan skydda oss från hormonstörande ämnen. Samtidigt startade vi förra året ett EU-projekt kring blandning av kemikalier och effekter av exponering under fosterstadiet, EDC-MixRisk. Genom ny kunskap och bättre kemikalielagar hoppas vi bidra till att förebygga cancer och en rad andra hormonrelaterade sjukdomar.

Bild2

Bröstcancer ökar i europa. Källa: WHO/UNEP

Den andra fronten vi arbetar med är att ta fram bättre behandlingar för de som drabbas. Idag klarar sjukvården att rädda livet på många som får cancer. Men långt ifrån alla klarar sig och biverkningarna är ofta svåra. Därför satsar Sverige stort på att hitta nya mediciner och det finns många nya spännande idéer inom svensk forskning just nu. Thomas Helleday är en av forskarna vid Karolinska Institutet som brinner för att hitta nya behandlingar. Thomas utsågs förresten nyligen till årets cancerforskare av cancerfonden. Ett problem för alla mindre läkemedelsprojekt är att det finns en hög tröskel mellan experimenten på laboratoriet och behandling av patienterna på sjukhuset. Även om man skulle klara att slå ut cancern får ju inte biverkningarna vara så svåra att patienten inte klarar sig. Innan man testar nya läkemedel måste man därför veta att det är säkert att använda. Här spelar Swetox en allt viktigare roll eftersom säkerhetstoxikologi har saknats som akademisk specialitet. Bara de senaste månaderna har vi inlett flera samarbeten med forskare och mindre bolag för att utreda säkerheten hos olika nya läkemedel. Thomas Helleday och hans kollegor vid SciLife Laboratory är bara en av våra nya samarbetspartners.

Det fantastiska med att sammanföra dessa båda fronter, den förebyggande och den behandlande, är att det generarar något som på lång sikt är ännu viktigare. Våra studenter får utbildning i kontakt med verklighetens utmaningar och vi bryter ner murarna mellan olika dicipliner (se mer om swetox academy på SVT). Metoder som används inom läkemedelsutveckling blir plötsligt tillgängligt för miljöforskning och vice versa. Jag är övertygad om att denna typ av samverkan mellan olika vetenskaper ger betydligt bättre förutsättningar att angripa cancer än den traditionella uppdelningen mellan miljö och medicin. Flera universitet (Uppsala Universitet, Karolinska Institutet, Stockholms Universitet och KTH) har nu skrivit till regeringen och pekat på vikten av samverkan mellan SciLifeLab och Swetox. Jag hoppas att utbildningsminister lyssnar och ger fortsatta möjligheter att bekämpa cancer från två fronter.

/Mattias