Sokrates lyfter giftbägaren för att ha ”förlett ungdomen” i en berömd målning från 1787. Det är en välfunnen omslagsbild. Bilden fångar den klassiska toxikologin fokus på akut giftighet men antyder samtidigt en konflikt mellan vetenskap och samhälle. Är vi onödigt rädda för kemikalier idag? Har vi glömt bort grundläggande perspektiv på kemikalier, hälsa och miljö? Författaren Lennart Dencker är professor emeritus i toxikologi vid Uppsala Universitet och har följt forskning och debatt om både kemikalier och läkemedel på nära håll i nästan ett halvt sekel.

Titel: Inte så farligt som många tror – kemiska katastrofer och svensk kemofobi

Författare: Lennart Dencker

Pris: 160 kr, Förlag: Nya Doxa

Trots den provokativa titeln ”Inte så farligt som många tror – kemiska katastrofer och svensk kemofobi” är språket omtänksamt och vältaligt. Långt borta från Twitter och infantiliserande förenklingar av komplexa samband som ibland syns i dagens skolböcker och populärvetenskap. Boken är uppdelad i två delar – den första delen är en fritt berättad lärobok i toxikologi. I en tid av långt driven specialisering imponeras man av bredden på kunskap som framträder. Samtidigt undrar jag vem som är målgruppen. Kan personer utan biologisk eller medicinsk grundutbildning ta till sig innehållet, som i rask takt, med stor detaljrikedom och vetenskaplig nomenklatur, beskriver allt från kemikaliers upptag till intracellulära processer och mekanismer.

Den andra delen av boken skär istället direkt in i dagens debatt om kemikalierisker och jämför klassiska ”katastrofer” med dagens mer subtila hotbild. Händelser, som användningen av läkemedlet neurosedyn och dioxinolyckan i Seveso, har förändrat hur vi ser på kemiska risker. Nya lagar och myndigheter har skapats för att garantera en säker kemikaliehantering. Författaren driver tesen att dagens system till största delen fungerar väl och ger oss ett gott skydd. Han ansluter sig till debattörer som Agnes Wold, som menar att människor genom diverse larm i media blir oroliga i onödan. Silar vi mygg och sväljer kameler, frågar sig författaren.

Begrepp som ”giftfri miljö” och ”hormonstörande ämnen” kritiseras i boken för att vara luddiga politiska begrepp. Ett exempel som återkommer är relationen mellan de relativt höga halterna av naturliga östrogener i mat som soja och de mycket låga halterna av till exempel det hormonstörande ämnet Bisfenol A. Efter att ha läst boken kan jag konstatera att den vetenskapliga kvaliteten är god och den tillför ett viktigt perspektiv till dagens kemikaliedebatt. Men samtidigt är den retrospektiva känslan dominerande. Genom de perspektiv som saknas blir det tydligt vad som förändrats i samhället under den tidsepok som boken skildrar. Allt färre forskare får visserligen möjlighet att utveckla den breda kunskap som kommer till uttryck i boken, men samtidigt har vi lärt oss att världen förändras genom människors dagliga val. Likaså har vår syn på kemikalier och hälsa förskjutits från akut giftighet och cancer till effekter på hjärnans utveckling och hur exponering tidigt i utvecklingen kan sätta spår som visar sig långt senare i livet. Mellan raderna i boken blir det också tydligt att interaktionen mellan forskning och samhälle varit en viktig drivkraft i toxikologins utveckling. Varken kunskap eller kemikalielagar hade kommit fram utan miljötoxikologisk forskning och en tydlig miljörörelse. Gränsen mellan vetenskap och samhälle är inte lika tydlig idag som tidigare och kanske leder detta till att vi silar en och annan mygga. Samtidigt har ny metodik gjort det möjligt att idag börja förstå myggornas roll i ett större sammanhang. Det är ett perspektiv som saknas i en annars välskriven bok.

/Mattias

Recensionen har även publicerats i Kemivärlden Biotech/Kemsiak Tidskrift #3/2018

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet