Hur kan man få stat, kommuner och företag att ta ansvar för kemikalier som förorenar dricksvattnet? Kaliber i P1 avslöjade för ett par dagar sedan hur dåligt skydd dricksvattnet har i Sverige. Av  222 kommuner, som svarat på radioprogrammets enkät, uppger 40 procent att de har stängt en eller flera vattentäkter. I 19 kommuner har det berott på föroreningar som PFAS, bekämpningsmedel, bensin, olja och diesel. Samtidigt saknar var tredje vattentäkt ett vattenskyddsområde. Ronneby är kanske det mest kända exemplet där kommunen tvingats stänga en stor vattentäkt på grund av farliga kemikalier.

Antero Silva. Doktorand på Institutet för miljömedicin (IMM) med fokus på nya sätt att beräkna hälsorisker kopplat till kemikalier.

Ett sätt att tvinga fram ett bättre skydd är att sätta ett pris på den skada som uppstår när människor exponerats för kemikalier och riskerar att bli sjuka. Nyligen beslutade Högsta Domstolen (HD) att vatten ska anses vara en produkt, där producenten har ett strikt ansvar för att produkten är säker. Det innebär att svensk miljörätt kommer få en helt ny princip att förhålla sig till. Men samtidigt är det väl känt att osäkerhet är väldigt svårt att hantera i en rättegång. Ronnebyfallet utgör ett typexempel på dessa svårigheter. De förhöjda halterna kan medföra ökade risker för framtida personskador av allvarligt slag, men dessa skador har inte inträffat än och i de fall någon blivit sjuk döljs sambandet av naturlig variation. Kan de förhöjda halterna av PFAS i sig ändå ses som en personskada?  Halterna i blodet är ju väldigt höga och långt över de nivåer där man hittat effekter i andra grupper.

Det som har hänt i Ronneby är inte en isolerad företeelse. Naturvårdsverket och MSB har listat 14300 potentiellt förorenade områden i Sverige i relation till PFAS. Runt många militära och civila flygplatser och runt PFAS-producerande industrier i hela världen finns förorenade markområden och vattentäkter och i såväl USA och
Australien drivs nu rättsprocesser liknande den i Ronneby. Så frågan om risk kan betraktas som en form av skada berör massor med människor.

Men det är ingen lätt fråga. Ett argument som stöder att ett skadeståndsanspråk bör hanteras på en risknivå är att det kan övervinna de problem som ger upphov till orättvisa resultat. Om den riskutsatte personen till exempel behöver vänta på att skadan (säg: cancer) bryter ut för att få kompensation,  finns ju en uppenbar risk för att hen hinner avlida innan rätten till ersättning uppkommer. Ett andra argument är att den skadade får sämre möjlighet att få en rättvis bedömning. Har det gått lång tid sedan exponeringen ägde rum är det svårt att få någon dömd.  Det uppenbara motargumentet är att resultatet i en risk-baserad skadeståndsbedömning lätt blir fel. Människor som inte utvecklar någon sjukdom kommer att ersättas för skador som aldrig inträffar. Människor som lider av sjukdom kommer att bli underkompenserade.

Oavsett hur domstolarna resonerar behöver vi utveckla verktyg som kan beräkna risken på ett tydligare sätt än i dagens bedömningar. Idag tolkar myndigheterna ofta risk i förhållande till gränsvärden. Under gränsvärdet är det ”säkert” men om gränsen överskrids är det ”osäkert”. Hur stor eller liten risken är framgår dock inte. I ett nytt projekt jobbar jag och min doktorand Antero Silva med att beräkna sannolikheter för olika hälsoeffekter utifrån exponeringen i Ronneby. Vi kombinerar dos-respons-samband och osäkerhetsberäkningar med exponeringsdata. Våra analyser visar hur stor andel av en befolkning som som beräknas få en viss typ av hälsoeffekt.  Förhoppningen är att denna metodik kan vara till hjälp när en domstol ska värdera skadan och utkräva ansvar vid kemiska utsläpp.

Det är viktigt att integrera ny toxikologisk kunskap i den juridiska beslutsprocessen. Det är ett exempel på Integrativ Toxikologi, vilket också är namnet på den nya enhet vi just startar på Karolinska Institutet.

/Mattias