En kall morgon i december och det råder ovanligt stor aktivitet på institutionen. Tre professorer står oroligt lutade över en maskin och försöker hitta felet. Varför fungerar den inte? Det är uppenbart att forskningsprojekten står stilla i väntan på att maskinen ska starta igen. Tillslut ger de upp och bestämmer samfällt att gå till korridoren intill för att använda en annan kaffeautomat.

Trots statens satsningar på infrastruktur är det min erfarenhet att kaffemaskinen är mest omhuldad bland oss forskare. Det är inte så konstigt eftersom de bästa idéerna ofta föds i samtal med andra forskare. Samtal som leder till samverkan.

Just ordet ”samverkan” nämns 207 gånger i den senaste forskningspropositionen, första gången redan i titeln: ”Kunskap i samverkan”. Problemet är bara att universitetens styrning fungerar på ett helt annat sätt. Tjänster tillsätts och medel delas ut i relation till antal publicerade artiklar och citeringar. Dessa mått speglar i bästa fall den inomvetenskapliga nyttan, men är kontraproduktiva när det gäller att få ut kunskapen i samhället. I forskarrollen ingår visserligen att hålla föredrag på konferenser, skiva populärvetenskapliga artiklar (eller bloggar), leda uppdragsutbildningar och delta i olika nätverk. Men hittills har meriter från samverkan enbart haft en marginell betydelse när nya tjänster ska tillsättas. Faktum är att stora universitet som mitt eget (Karolinska Institutet), saknar en strategi och modell för att utvärdera samverkan. Jag har sneglat lite på hur funderingarna ser ut i andra länder. Vid Brunel University, strax utanför London, har man till exempel en modell för att utvärdera olika kategorier av kunskap. Det handlar om ny kunskap och påverkan på framtida forskning, men även om påverkan på lagar, riktlinjer, förändringar i beteende och arbetssätt, samt påverkan på den allmänna opinionen. Skulle jag önska mig en julklapp från rektor skulle det vara att få delta i utformningen av ett nytt samverkansinriktat budget- och tjänstetilldelningssystem.

/Mattias