Författare: mattiasoberg

Volkswagens fusk skadar hälsan

/ mattiasoberg

Mycket fokus har med rätta hamnat på VW:s manipulerade utsläppsvärden (Här ett par exempel från Ny teknik och Aftonbladet). Genom att konsekvent fuska i utsläppstest har man lurat köpare att betala dyrt för smutsiga motorer. I ekonomispalterna talas om ”raserat förtroende” och aktien har förlorat i värde. Det få skribenter berättar om är att VW genom sitt fuskande orsakat höga utsläpp av kväveoxider, ett ämne som orsakar en rad allvarliga hälsoproblem.

Till skillnad från många andra kemikalier finns gott om data som visar på effekterna av kväveoxider (läs t.ex. kapitel 10 i Miljöhälsorapport 2013). Epidemiologiska studier har visat samband mellan luftvägssymtom och reducerad lungtillväxt hos barn. För ren kvävedioxid har studier på människor visat att astmatiker, allergiker och KOL-patienter får en ökad retbarhet i andningsvägarna. Som om inte det var nog bidrar kväveoxider tillsammans med kolväten till att det bildas marknära ozon, ett ämne som är irriterande på andningsvägarna och varje år leder till ett stort antal människor tvingas till akutmottagningarna för andningsbesvär. Detta är orsaken till att vi kämpar för att minska halterna av dessa farliga avgaser.

Vi talar nu om en företagsledning som medvetet ökat riskerna för personer med astma, allergi och KOL. Vuxna män som inte tvekat att försämra mina och dina barns lungtillväxt för att få en fin bonus till julen. Detta är den egentliga skandalen.

Brist på info om alternativa mjukgörare

/ mattiasoberg / 1 kommentar

Information är grunden i europeisk kemikalielagstiftning (REACH). Företagen ska ta fram information och visa att ämnen är säkra att använda. Informationen ska också vara tillgänglig för oss andra så att vi kan se hur farliga olika ämnen är och göra medvetna val.

Ftalater är en grupp kemiska ämnen som bland annat används som mjukgörare i plast och mjuk plast finns det gott om, i allt från blodpåsar på sjukhus till luftmadrasser och golvmattor hemma. Några ftalater misstänks vara så skadliga för reproduktionen att det krävs särskilda tillstånd för att få använda dem och därför vill vi hitta bättre alterntiv.

Vilken information finns då om de alternativ som erbjuds? Jag blev förvånad över hur lite information vissa företag lämnar ut. Ett exempel är Hexamoll DINCH, en mjukgörare vars användning ökat explosionsartat i Sverige. I EU:s databas står att kemiindustrin testat ämnet och noterat att det inte skadar reproduktionsorganen. Några egentliga fakta som styrker påståendet visas inte så man får lita till att de gjort en riktig bedömning. Det orättvisa är att vissa glider undan medan andra redovisar detaljerad information. Nedan visas två urklipp från den Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) gällande två alternativa mjukgörare. För Hoxamoll DINCH (bild 1) anges bara att man inte sett några effekter, medan det andra exemplet visar information som möjliggör en granskning av eventuella reproduktionseffekter (bis(2-etylhexyl)-adipat, bild 2).

echa_dinch

echa_deha

I veckan träffade jag företrädare för ECHA på en konferens och ställde frågan hur det kan se så olika ut. Svaret var att ECHA bara publicerar den information som företagen vill visa, men att de i 5% av fallen gör stickprov för att kontrollera att informationen stämmer. Betryggande? Nja…

Ett annat exempel på informationsbrist gäller mjukgöraren Pevalen, som tillverkas av det svenska företaget Perstorp. Ämnet tillverkas ännu i så låg volym att det inte behöver testas i någon större omfattning (bild 3). Hur ett ämne som inte testats för reproduktionseffekter kan vara ett alternativ till ett annat ämne som förbjudits p.g.a. reproduktionseffekter är i sig ganska märkligt, men en följd av att lagstiftningen delar in ämnen efter tillverkningsvolymer och att vi idag saknar bra screening för reproduktionseffekter.

echa_pevalen

Om vi på allvar ska kunna ersätta skadliga kemikalier behöver ECHA ställa krav på att företagen ska redovisa sina data på ett sätt som möjliggör en opartisk granskning. Öppna databaserna för fri forskning! När det gäller lågvolym-kemikalier behöver vi dessutom bättre screeningmetoder för att studera om ämnen är hormonstörande eller kan störa reproduktionen. Hur ska vi annars veta att vi inte hoppar ur askan i elden?

Därför underskattas risk med kemikalier

/ mattiasoberg

En del debattörer menar att vi blivit trygghetsnarkomaner, att risken med kemikalier är överdriven – lite skit rensar magen. Att tala om risker skapar bara onödig panik. Enligt mig finns det dock flera skäl som talar för att vi kan ha underskattat riskerna med kemikalier och att dagens lagstiftning är felkonstruerad för att hantera dessa risker.

För det första: Vi har bara studerat ett litet antal kemikalier. Andelen miljögifter som regelbundet mäts i befolkningen är bara några 10-tal av de 143 000 olika ämnen som finns registrerade* inom EU. Även om det idag ställs krav på att tillverkarna ska säkerhetstesta ämnena innan de släpps ut så behöver huvuddelen av alla kemikalier bara redovisa grundläggande data. När det gäller effekter på hormonsystem och reproduktion finns oftast inga krav alls.

För det andra: Vi har bara forskat på enstaka stadier i livscykeln. Kunskap om kroppens förmåga till nybildning av celler och utveckling långt upp i vuxen ålder visar att vi behöver se hela livet. Nya resultat visar att exponering i fosterstadiet påverkar sjukdomsförekomsten långt senare. Till och med innan befruktningen kan exponering för kemikalier påverka oss genom nyupptäckta epigenetiska mekanismer. Det du exponeras för kan påverka dina barnbarns hälsa.

För det tredje: Vi har tittat på en sjukdom i taget. Någon studerar diabetes medan någon annan forskar på allergier. Men immunsystemen och hormonsystemen påverkar varje cell i vår kropp och dessa system har i experiment visat sig vara känsliga för påverkan av kemikalier. Nu måste vi hitta ny förståelse för hur de bakomliggande mekanismerna hänger ihop och förklarar skillnaden mellan en individ till en annan.

Vi lever i ett kemikaliesamhälle, på gott och ont. Förmågan att dra nytta av kemikalier kommer inte bara att påverka vår ekonomi och vilka prylar vi omger oss med. Även vår förmåga att bota sjukdomar och klara av att bromsa den pågående klimatförändringen kräver nya molekylära landvinningar.

En obefogad panik mot kemikalier i allmänhet är inget att sträva efter. Men att känna en sund oro är något annat. När vi som forskare och utredare skriver riskbedömningar på engelska används ofta ordet ”concern”. Jag tycker det fångar en konstruktiv oro och ett delaktigt ansvarstagande som de svenska orden ”bekymmer” och ”oro” saknar. Vi har goda skäl att känna ”concern” över hur kemikalier används idag. Ur detta bör födas en vilja att förbättra kunskapen om kemikalier, förändra lagstiftningen och företagens policyer.

Nu startar vi ett nytt forskningsprojekt (EDC-MixRisk), som fått 6 miljoner euro i stöd från EU. Tillsammans ska forskare från 12 universitet försöka möta utmaningen med dagens kemikalieanvändning. I fyra år kommer vi för första gången studera både blandningar, flera sjukdomsdomäner och hur exponering i fosterstadiet påverkar individers framtida hälsa. Läs mer om projektet på vår nya hemsida (www.edcmixrisk.org).

*143 000 har förregistrerats i REACH. Hittills har 13 000 gått igenom hela registreringsprocessen.

Försvarets duckar om sitt ansvar för PFAS

/ mattiasoberg

Det pågår ett blame-game mellan flera kommuner och Försvarsmakten om vem som bär skulden för det som enligt min åsikt är 2000-talets största svenska kemikaliehaveri. Vårt dricksvatten har på flera orter förorenats med höga halter perfluorerade ämnen (PFAS). Svenska barn har världsrekord i högst uppmätta halter och det verkar finnas ett mönster, ett spår av kladdigt skum som ofta leder från de lokala flygflottiljerna till dricksvattnet. PFAS har under många år använts i brandsläckande skum vid olika övningar. F16 i Uppsala, F17 i Kallinge, F18 i Tullinge. Tre orter som fått dricksvattnet förstört för generationer framöver. PFAS är nämligen en synnerligen otrevlig grupp av extremt persistenta kemikalier. Jag har kemist-kollegor som diskuterar om man ska säga att det ”aldrig bryts ner” eller bara att ”vi inte har lyckats fastställa hur långsamt det bryts ner”.

Försvarsmakten verkar dock ducka in i det längsta bakom olika utredningar. Här är några exempel när Folke Borgh, chef på Försvarets miljöprövningsenhet, kommenterar frågan.

När de höga halterna först uppmättes i Uppsala får han frågan om miljögifterna i Uppsalas vatten kan komma från F16 (Uppsalatidningen, oktober 2013).

– Det inte finns något som entydigt pekar på detta, säger Folke Borgh.

Ett halvår senare i Kallinge tillämpas samma strategi i en intervju med SVT (SVT 18 mars 2014).

Så vilket ansvar tycker du att försvaret har för det som har hänt?

– Det visar sig efter våra utredningar.

Men i dagsläget tar ni inte på er något ansvar för det som hänt?

– Inte förrän vi har konstaterat något rimligt samband mellan vår verksamhet och den här påverkan.

Men kommunerna i Uppsala och Ronneby anser ju att det är försvarets fel.

– Det tycker jag att de är för snabba att dra den slutsatsen.

Nu är Försvarets egen rapport från F16 klar. Resultatet sägs visa att Försvaret inte kan ha orsakat problemen i Uppsala. Men ett antal f.d. värnpliktiga anser att man underskattat användningen grovt. I stället för de 4,8 kilo PFAS per år som rapporten visar kan det handla om 600-700 kilo per år. (UNT 28 augusti 2015)

Varifrån har era [Försvarets] uppgifter kommit ifrån?

– Ja säg det, nånstans har vi fått dem. Det har jag inte klart för mig så här pang-tjohej, säger samme Folke Borgh till Uppsala Nya Tidning.

Är det bara jag som får känslan av att självrannsakan inte är honörsordet inom Försvarsmakten?

Kronprinsessan sätter fokus på säkra kemikalier

/ mattiasoberg

I fredags var det kunglig glans på Swetox när Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel kom på besök. Ett bra tillfälle att summera vad som hänt sedan AstraZeneca stängde sitt test-laboratorium i Södertälje 2012. Samma höst skrev jag tillsammans med Anitra Steen (samordnare Södertälje) och Peter Larsson (Sveriges ingenjörer) en debattartikel i DN om vikten av att ta vara på möjligheten att bygga något nytt utifrån de lokaler och kompetens som AstraZeneca lämnade efter sig. Om vi inte agerade såg vi en mörk framtid;

  • Den toxikologiska kompetensen riskerade att skingras och högkvalitativa forskningslokaler och utrustning skulle hamna på soptippen.
  • Sverige skulle på sikt sakna möjlighet att självständigt utreda hur substanser påverkar hälsa och miljö, vilket skulle försvaga våra förhandlingar kring EU:s kemikaliepolitik.
  • De små och medelstora företagen inom Life Science skulle bli tvingade att söka sig utomlands för att göra säkerhetstest.
  • Sverige skulle inte kunna bidra till att förbättra djurskyddet för försöksdjur på det sätt som man behöver.

I Augusti 2012 var det få som trodde att vi skulle lyckas. Den kanske vanligaste invändningen var ”Vem vill åka hela vägen till Södertälje?” Med hjälp av då nytillträdda Landshövding Chris Heister och Karolinska Institutets rektor Harriet Wallberg (numera högskolekansler) med flera lyckades vi få Regeringen, Wallenbergstiftelsen, Stockholms Läns Landsting och Karolinska Institutet att stödja bildandet av ett nationell akademiskt center för toxikologiska vetenskaper (Swetox). I oktober förra året slog vi upp portarna med visionen att bidra till en kemikaliesäker värld.

Här är några av de viktigaste milstolparna under året som gått:

  • Från 10 till 45 medarbetare. VIktigt med en kristisk massa av kunskap som spänner från datormodeller och cellodling till djurförsök och riskbedömning.
  • Stora EU-anslag inom Horizon2020. När 11 universitet jobbar tillsammans når vi längre.
  • Ny organisation för att utveckla 3R. Att låta 3R genomsyra alla projekt öppnar för nya metoder och bättre djurvälfärd. Helt enkelt bättre forskning.
  • Flera nya samarbeten med läkemedelsföretag. Kunskap om toxikologi ger svenskt näringsliv ett försprång.
  • Sveriges enda akademiska GLP-labb för toxikologi. GLP – Good Laboratory Practice, är högsta standarden av kvalitetssäkring på labb. En förutsättning för att våra resulatat ska gå att använda i riskbedömning av företag och myndigheter.
  • Nya utbildningar inom bl.a. läkemedelsutveckling. Dagens studenter är morgondagens forskare och beslutsfattare.
  • …och som bonus fick jag svaret på frågan vilka som vill åka hela vägen till Södertälje för att lära sig mer om kemikalier och hälsa.

Foto: Mattias Öberg

PS. Här kan du hitta mer Kronprinsessans besök:

Kungahusets hemsida

SVT Södertälje

Länstidningen Södertälje

Expressen (fokuserar såklart bara på kläderna)

Därför gillar jag inte alternativ till djurförsök

/ mattiasoberg / 1 kommentar

Jag vill egentligen inte skriva om alternativ till djurförsök. Jag vill berätta om ny forskning som hjälper oss att förstå världen, hitta botemedel och lösa miljöproblem. Vaddå ”alternativ”!?

Missförstå mig nu inte. Poängen är att vi nu kommit till den punkt där vi kan lämna ordet ”alternativ” bakom oss. Cellulära och molekylära metoder står på egna ben. Det vore ju som om vi talade om ”alternativ till fast telefon”, när vi menar smart-phone, eller ”alternativ till stearinljus” när vi menar LED-lampa.

Varje år används ca 11,5 miljoner försöksdjur i EU. Huvuddelen används för forskning och knappt 10 procent används för testning av läkemedel och kemikalier [länk till EUs statistik]. EUs nya försöksdjursdirektiv ställer krav på att medlemsländerna ska arbeta för att ersätta (Replace), begränsa (Reduce) och förfina (Refine) användningen av djurförsök (3R). Här visar sig ytterligare en viktig anledning att sluta använda ordkombinationen ”alternativ till djurförsök”. Smarta test som använder färre djur eller viktiga förbättringar av försöksdjurens livskvalitet ryms inte i alternativ-begreppet. Att djur hanteras på ett bra sätt är väl inte ett ”alternativ” till att de hanteras sämre?

Idag är arbetet med att utveckla 3R fragmenterat och dåligt samordnat. Det leder till att mycket av den kunskap som finns inte kommer djuren till godo. Det behövs verkligen ett nationellt kompetenscenter, men ambitionsnivån måste vara betydligt högre än att samla goda råd på hög. Jag vill att Sverige ska bli ledande när det gäller att utveckla nästa generations djurfria tester och att de djurförsök som behövs ska kombineras med cellulära och molekylära metoder så att färre djur krävs. Samtidigt finns massor att göra för att förbättra djurens välmående. Det kan till exempel handla om skonsamma blodprovtagningar och träning. För att detta ska bli möjligt måste ett 3R-center ligga där kompetensen finns, det vill säga i nära anslutning till verksamhet som har aktiv erfarenhet av att förbättra för försöksdjuren och som ligger i fronten när det gäller nya djurfria metoder. Det måste finnas en erfarenhetsbaserad kompetens kring alla tre R:en eftersom de hänger ihop och förstärker varandra.

I höst ska Jordbruksverket utreda hur Sverige på bästa sätt ska inrätta ett kompetenscentrum inom 3R. Jag hoppas de vågar tala om för regeringen att 3R handlar om att stärka etiskt hållbar forskning och innovation. Jag hoppas vi kan gå från alternativa till normativa metoder.

Läs mer:

Vår senaste studie om att minska antalet försöksdjur: Strategic Focus on 3R Principles Reveals Major Reductions in the Use of Animals in Pharmaceutical Toxicity Testing [Törnqvist et al., 2014, PLoS ONE]

Så arbetar vi med 3R och djurförsök på Swetox

Spännande rykte om jätteanslag till djurfria testmetoder

Förtroendekris när det säkra blir osäkert

/ mattiasoberg / 1 kommentar

På 1970-talet skanderade miljörörelsen ”Fy, fy, fy, för avgaser och bly!”. Myndigheternas experter kom med lugnande besked: Exponeringen utgör ingen hälsorisk! Trots detta förbjöds blyad bensin och halterna av bly i blodet är idag en tiondel. Samtidigt visar dagens forskning att riskerna för försämrad intelligens hos barn var betydande vi gårdagens nivåer [Fakta om risker med bly].

Mönstret håller tyvärr i sig. Idag ligger fokus på hormonstörande ämnen, och Bisfenol A diskuteras som ett möjligt hot mot människors hälsa. Ingen kan ha missat att miljörörelsen kämpar hårt för att begränsa Bisfenol A (läs t.ex. Johanna Sandahl, Naturskydds­föreningen, och Annie Lööfs (C) på DN-debatt 2 juni 2015). Bisfenol är ”Helt ofarligt vid ett dagligt intag under 50 mikrogram per kg kroppvikt”, slår EU:s livsmedelsmyndighet (EFSA) fast, vilket upprepas av de svenska kollegorna på Livsmedelsverket. Så ändrar plötsligt EFSA sin bedömning. Nu anses 4 mikrogram vara en säker nivå. Här kan du läsa EFSA:s pressrelease.

Jag arbetar som forskare på Swetox, ett nystartat svenskt forskningsnätverk för en kemikaliesäker värld. Mitt forskningsområde är Riskbedömningsprocessen. I teorin bör myndigheter och företag alltid väga in osäkerhet i sin bedömning. Är osäkerheten stor ska säkerhetsmarginalen vara större. När kunskapen ökar, bör man däremot kunna precisera bedömningen och eventuellt tillåta lite mer. Det är som vid bilkörning; När håller du högst hastighet, i dimma eller vid klart väder?

Det finns naturligtvis en rad kloka orsaker till att man ändrar en bedömning. Vi lär oss mer om hur kemikalier påverkar hälsan och vi accepterar allt mindre risker. Men när ny kunskap alltid leder till att riktvärden sänks eroderar tilliten för våra expertmyndigheter, vilket leder till att vi som individer och samhälle får svårare skilja på verkliga faror och fria fantasier. Jag är övertygad om att om man kombinerar försiktighet med en öppen redovisning av osäkerheten så skapas en stabilitet och tillit som gynnar samhället långsiktigt.

PS. Vill du få en introduktion till BPA-debatten? Kolla Konsumentdrevet! De besökte mig hösten 2014 på Swetox, Södertälje. Spola 15 min in i klippet.

Sveket mot våra tonåringar

/ mattiasoberg

Jag är nybliven tonårsförälder, det är så fascinerande att se hur mitt barn plötsligt börjar förändras. Han växer så de knakar, sover längre, går att samtala med som en vuxen (och ibland inte alls). Trots att småbarnsårens bekymmer är långt borta är föräldrakärleken och oron inte svagare. Vad händer när kroppen exponeras för kemikalier samtidigt som reproduktionsorgan, kroppstillväxt och hjärnans utveckling accelererar? Enligt FNs barnkonvention ska alla beslut som rör barn ha barnets bästa i förgrunden. Konventionen omfattar alla barn och ungdomar upp till 18 år och det finns inget undantag som säger att beslut som rör kemikalier inte behöver omfatta tonåringar. Ändå undviker svenska myndigheter och forskare att ta reda på riskerna för barn mellan 13-17 år. Den nationella miljöhälsorapporten delas till exempel in i barn (0-12) och vuxna (18+), och det är inte direkt tonåringar i fokus när Kemikalieinspektionen beskriver kemikalier i barns vardag. Biologiskt sett finns det starka skäl att anta att tonåringar utgör en grupp som är extra känslig för miljöpåverkan. Under tonåren pågår en snabb hormonellt reglerad utvecklingsfas. Hjärnan mognar, nya beteenden utvecklas, hela reproduktionsapparaten ska starta igång, kroppen växer och ändrar form. Samtidigt och som ett resultat av utvecklingen förändras exponeringen för olika miljöföroreningar. Med begränsad erfarenhet och gränslösa möjligheter ökar riskerna. Många kroniska sjukdomar debuterar under tonåren. Trots dessa fakta ägnas i stort sätt ingen forskning och utredningsverksamhet åt tonåringars miljö och hälsa.

  • De är svårstuderade och svarar inte på enkäter, säger en kollega.
  • Pubertetsåldern varier så mycket att de inte kan ses som en enhetlig grupp, säger en annan.
  • Det finns inga bra experimentella modeller, säger en tredje.

Ingen av dessa svårigheter borde hindra oss att öppna ett nytt forskningsfält. Vi förfasas över att små söta förskolebarn har plastleksaker med miljögifter, men omsorgen om de struliga, gängliga och finniga tonåringarna är nästan som en blind fläck. Det borde vi ändra på, eller hur?

Du gör skillnad!

/ mattiasoberg

Idag redovisade Europas miljömyndighet att halterna av persistenta miljögifter sjunkigt stadigt mellan 1990-2012 (länk till rapporten). En riktigt bra nyhet! Det betyder att kemikalierna faktiskt bryr sig om vilka beslut vi fattar.

Det spelar roll vad DU beslutar. När du väljer ekologiskt minskar du både din och miljöns kemikaliebelastning. På riktigt! Halterna av bekämpningsmedel i ditt blod sjunker inom ett par dagar ner till knappt mätbara nivåer. På samma sätt spelar det roll vad VI gör tillsammans. När vi förbjuder användningen av miljögifter som PCB händer det något. Långsamt börjar halterna sjunka, i naturen, i maten och i våra kroppar. Det är du och jag som tillsammans har makten och ansvaret att göra skillnad. Kemikalierna bryr sig om vilka beslut vi tar som individer och samhällen.

Jag funderar på hur jag skulle kunna se denna makt tydligare. Vilka principer hjälper mig att se förmåga, ansvar och möjligheter? Idag tog jag en penna och skrev ned följande tre punkter, som i all fall fungerar för mig.

  • Alla människor är värdefulla. Oavsett ålder, kön, ekonomisk eller politisk makt är alla människor värdefulla. Tillsammans har vi allt som behövs för en giftfri värld. Ur detta kommer också att hierarkier sällan behövs, att känslan av ansvar bör finnas hos alla, men också att känsliga grupper som barn och personer med sjukdom bör inkluderas i riskbedömning av kemikalier.
  • Tillsammans kan vi nå längre. Vi måste klara att ge fullt uttryck för individuell kompetens och samtidigt känna nödvändigheten av ömsesidigt beroende. Det kräver klokt ledarskap på företag och myndigheter. Ett ledarskap som måste kommunicera att det är nödvändigt att ge individen makt och ansvar samtidigt som man länkar detta till strategier för en giftfri miljö.
  • Kunskap är vår framtid. Personlig, professionell och organisatorisk utveckling är kontinuerlig. Att ständigt ompröva gamla sanningar, att ge utrymme för eftertanke, att se nya fakta som en present att ta vara på. Det innebär också att vi till exempel måste ha strukturer för universitetsutbildningar och forskning i kemi och toxikologi.

Toxikologi + Gastronomi

/ mattiasoberg

En härlig sommarsallad med en dijondressing och kanske ett glas vin eller en kopp kaffe medan solen går ner i nordväst. Smaker som gifter sig med sommarkvällen. Eller kan det vara gifter som smakar sig?! En lång rad av våra mest älskade smaksättare är faktiskt naturens försök att förgifta oss, eller i alla fall diverse skadeorganismer. En påminnelse om att allt naturligt inte är gott… men ibland riktigt gott 🙂 Här är en liten Youtube-film som förklarar hur det hänger ihop: http://www.youtube.com/watch?v=8Ofgj2KDbfk