Information är grunden i europeisk kemikalielagstiftning (REACH). Företagen ska ta fram information och visa att ämnen är säkra att använda. Informationen ska också vara tillgänglig för oss andra så att vi kan se hur farliga olika ämnen är och göra medvetna val.

Ftalater är en grupp kemiska ämnen som bland annat används som mjukgörare i plast och mjuk plast finns det gott om, i allt från blodpåsar på sjukhus till luftmadrasser och golvmattor hemma. Några ftalater misstänks vara så skadliga för reproduktionen att det krävs särskilda tillstånd för att få använda dem och därför vill vi hitta bättre alterntiv.

Vilken information finns då om de alternativ som erbjuds? Jag blev förvånad över hur lite information vissa företag lämnar ut. Ett exempel är Hexamoll DINCH, en mjukgörare vars användning ökat explosionsartat i Sverige. I EU:s databas står att kemiindustrin testat ämnet och noterat att det inte skadar reproduktionsorganen. Några egentliga fakta som styrker påståendet visas inte så man får lita till att de gjort en riktig bedömning. Det orättvisa är att vissa glider undan medan andra redovisar detaljerad information. Nedan visas två urklipp från den Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) gällande två alternativa mjukgörare. För Hoxamoll DINCH (bild 1) anges bara att man inte sett några effekter, medan det andra exemplet visar information som möjliggör en granskning av eventuella reproduktionseffekter (bis(2-etylhexyl)-adipat, bild 2).

I veckan träffade jag företrädare för ECHA på en konferens och ställde frågan hur det kan se så olika ut. Svaret var att ECHA bara publicerar den information som företagen vill visa, men att de i 5% av fallen gör stickprov för att kontrollera att informationen stämmer. Betryggande? Nja…

Ett annat exempel på informationsbrist gäller mjukgöraren Pevalen, som tillverkas av det svenska företaget Perstorp. Ämnet tillverkas ännu i så låg volym att det inte behöver testas i någon större omfattning (bild 3). Hur ett ämne som inte testats för reproduktionseffekter kan vara ett alternativ till ett annat ämne som förbjudits p.g.a. reproduktionseffekter är i sig ganska märkligt, men en följd av att lagstiftningen delar in ämnen efter tillverkningsvolymer och att vi idag saknar bra screening för reproduktionseffekter.

Om vi på allvar ska kunna ersätta skadliga kemikalier behöver ECHA ställa krav på att företagen ska redovisa sina data på ett sätt som möjliggör en opartisk granskning. Öppna databaserna för fri forskning! När det gäller lågvolym-kemikalier behöver vi dessutom bättre screeningmetoder för att studera om ämnen är hormonstörande eller kan störa reproduktionen. Hur ska vi annars veta att vi inte hoppar ur askan i elden?