Sveket mot våra tonåringar

Jag är nybliven tonårsförälder, det är så fascinerande att se hur mitt barn plötsligt börjar förändras. Han växer så de knakar, sover längre, går att samtala med som en vuxen (och ibland inte alls). Trots att småbarnsårens bekymmer är långt borta är föräldrakärleken och oron inte svagare. Vad händer när kroppen exponeras för kemikalier samtidigt som reproduktionsorgan, kroppstillväxt och hjärnans utveckling accelererar? Enligt FNs barnkonvention ska alla beslut som rör barn ha barnets bästa i förgrunden. Konventionen omfattar alla barn och ungdomar upp till 18 år och det finns inget undantag som säger att beslut som rör kemikalier inte behöver omfatta tonåringar. Ändå undviker svenska myndigheter och forskare att ta reda på riskerna för barn mellan 13-17 år. Den nationella miljöhälsorapporten delas till exempel in i barn (0-12) och vuxna (18+), och det är inte direkt tonåringar i fokus när Kemikalieinspektionen beskriver kemikalier i barns vardag. Biologiskt sett finns det starka skäl att anta att tonåringar utgör en grupp som är extra känslig för miljöpåverkan. Under tonåren pågår en snabb hormonellt reglerad utvecklingsfas. Hjärnan mognar, nya beteenden utvecklas, hela reproduktionsapparaten ska starta igång, kroppen växer och ändrar form. Samtidigt och som ett resultat av utvecklingen förändras exponeringen för olika miljöföroreningar. Med begränsad erfarenhet och gränslösa möjligheter ökar riskerna. Många kroniska sjukdomar debuterar under tonåren. Trots dessa fakta ägnas i stort sätt ingen forskning och utredningsverksamhet åt tonåringars miljö och hälsa.

  • De är svårstuderade och svarar inte på enkäter, säger en kollega.
  • Pubertetsåldern varier så mycket att de inte kan ses som en enhetlig grupp, säger en annan.
  • Det finns inga bra experimentella modeller, säger en tredje.

Ingen av dessa svårigheter borde hindra oss att öppna ett nytt forskningsfält. Vi förfasas över att små söta förskolebarn har plastleksaker med miljögifter, men omsorgen om de struliga, gängliga och finniga tonåringarna är nästan som en blind fläck. Det borde vi ändra på, eller hur?