Så känner du igen en trumpnisse

De tar gärna stor plats i den offentliga debatten om kemikalier. De uttrycker sig kort och drastiskt, men tittar man närmare ser man att det oftast är ihåliga argument. Jag talar om Trumpnissarna.

trumpnisse

En trumpnisse kan se ut på många olika sätt, men känns ofta igen på sitt höga tonläge i debatten.

För att underlätta identifieringen av en äkta trumpnisse har jag listat tre typiska läten. Hör du följande argument i en debatt om kemikalier kan du vara tämligen säker på att det står en trumpnisse i talarstolen:

1. ”Om kemikalier som klassas som hormonstörande ämnen ska förbjudas, måste man förbjuda även vanliga livsmedel som choklad.”

Detta läte kan varieras i slutet och då lika gärna handla om t.ex. kaffe, kinamat, eller broccoli. Argumentet bygger på en avsiktlig feltolkning av WHO:s definition av vad som är ett hormonstörande ämne. ”Ett hormonstörande ämne är en kroppsfrämmande substans eller blandning som förändrar ett hormonsystemets funktion/funktioner och som en konsekvens av detta orsakar negativa effekter…”. Det är sant att kroppens hormonsystem ständigt varierar i relation till bland annat vad vi äter. Ett exempel är utsöndring av insulin i samband med att vi äter. Detta är en naturlig hormonell funktion. Det som menas med WHO:s ord om ”förändrad funktion” syftar på en situation när hormonets naturliga funktion förändras. En kemikalie som blockerar eller minskar insulinets effektivitet skulle däremot kunna kallas hormonstörande.

2. ”Om hormonstörande ämnen faktiskt kan påverka människors hälsa skulle vi inte leva allt längre.”

Trumpnissen vill gärna ge intryck av att vi hamnar i stenåldern om vi lagstiftar mot hormonstörande ämnen. Påståendet hämtar också näring i gamla tiders toxikologi som fokuserade mycket på akuta förgiftningar snarare än dagens toxikologi som handlar mycket om påverkan av sjukdomsmönster och dysfunktion.

3. ”Privata och lokala projekt för att rensa bort plast är meningslöst och skapar panik hos föräldrar”

I Sverige utgår kemikaliepolitiken från miljömålet ”en giftfri miljö” samt den EU-gemensamma kemikalielagstiftningen REACH där ämnen med farliga egenskaper ska fasas ut. En grupp ämnen som ofta finns i plast är mjukgörare. En av de vanligaste (DEHP) är klassat som reproduktionsskadande och har därför förbjudits i leksaker och avvecklas från allt fler ställen inom EU. DEHP står numera bara för 10% av den europeiska marknaden för mjukgörare. Trots detta hittar vi fortfarande DEHP i många gamla plastprylar och i importerade varor. Utanför EU där mest prylar tillverkas utgör DEHP 37% av alla mjukgörare. Att plocka bort plast som inte uppfyller dagens krav är faktiskt ett enkelt sätt att bidra till en giftfri miljö. Det är egentligen inte konstigare än att välja svenskt kött för att minska antibiotikaanvändning eller köra bil utan dubbdäck för en renare luft.

Hur var det med paniken då? Att föräldrar månar om sina barns hälsa är välbelagt men att de i allmänhet skulle sakna förmåga till välavvägda beslut och lätt drabbas av panik är inget jag känner igen. Faktum är att forskning pekar på att vi människor är stabila i våra vanor oavsett information. Vi pratar gärna om oro, men ändrar sällan vår livstil.

Vem vet, att spana efter trumpnissar kan kanske bli en folksport. Här kan du läsa mer om hormonstörande ämnen och lära dig skilja på fakta och myter. Lycka till!

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Giftbanta – en ny diet eller en väg mot en hållbar framtid?

Året är 1993 och Kamratposten skriver om ett försök där fyra män och fyra kvinnor varit instängda i två år för att forskarna ska lära sig förstå hur ett hållbart liv kan se ut i framtiden, kanske på en planet långt ut i universum. Inuti en byggnad stor som två fotbollsplaner har man skapat en isolerad värld med olika naturområden där inga gifter tillåts. Idag kanske vi kallat det ”giftbanta” eller ”extreme detox”.

kp-biosphere2

Under försökets gång tog man regelbundet blodprov för att följa utvecklingen. Många blev förvånade när halterna av miljögifter som PCB och DDT ökade dramatiskt (Walford et al., 1999, Tox Sci 52 (Suppl 1):61-65). Under det första året dubblerades koncentrationen i blodet! Hade någon fuskat och smugglat in bekämpningsmedel eller var det byggnaden som innehöll dessa förbjudna gifter? Sanningen var att giftet transporterats in dolt i deltagarnas kroppar. I kroppsfettet låg år av inlagrade miljögifter och när deltagarna började leva ett ekologiskt hållbart liv med mindre animaliskt fett minskade kroppsvikten. Det gömda giftet hamnade istället i blodet.

Om vi i framtiden ska kolonisera yttre rymden finns en uppenbar risk att vi inte kommer få passera tullen eftersom vi alla bär tydlig spår av miljögifter i våra kroppar. Halter som ofta överskrider vad som är tillåtet i maten. Det som möjligtvis är glädjande är att vi antagligen inte heller skulle anses som lämplig föda.

Vad kan vi lära av detta exempel i SciFi-miljö? Det första är att giftbanta inte bör tolkas bokstavligt. Det andra är att uttrycket ”man är vad man äter” är sant. Genom att äta mindre animaliskt fett kan vi spara resurser och klimat och samtidigt sänka mängden miljögifter i kroppen på lång sikt. Båda dessa lärdomar missar dock det långa perspektivet som Biosphere 2 handlade om. Ska vi på allvar giftbanta måste vi se till hela systemet. Jag låter mig istället gärna inspireras av maten på julbordet – vi behöver ett smörgåsbord av åtgärder. Varje åtgärd är otillräcklig i sig själv men tillsammans kan de detoxa en hel planet. Skinkan – en stark internationell lagstiftning med fokus på förebyggande testning. Sillen – ett kontrollsystem och krav på att redovisa innehåll. Köttbullarna – Kemikaliesmarta upphandlingskrav. Grönkålen – rensa bort gamla material i offentlig miljö. Lutfisken – innovativ industri som bygger på cirkulär ekonomi. Risgrynsgröten – Mer kunskap om kemikalier, hälsa och miljö. Levande ljus – En stark folkrörelse som håller trycket uppe och hjälper människor skapa en kemikaliesmart vardag. Kanske har du en egen favorit att sätta på bordet. Välkommen!

Jag önskar dig en trevlig advent!

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

PS. Bilden från KP är hämtad från Supermiljöbloggen

Ofarlig och riskfylld på samma gång?

Varje vecka kommer nya uppgifter om farliga kemikalier i vår vardag. Mobiltelefoner, möbler, leksaker, mat, kläder… Många saker i vår närhet innehåller ämnen som kan vara mer eller mindre skadliga för våra barn, oss själva eller andra levande organismer. I debatten förekommer två ytterligheter av argument kring dessa ”larm”. På ena sidan har vi rådgivande myndigheter och organisationer som betonar att kemikalier kan orsaka olika effekter och ger konkreta råd om hur man kan rensa miljön från farliga material och produkter. På den andra sidan finns de som menar att kemikalierna som diskuteras har så små effekter att saneringsåtgärder är meningslösa. Man pekar bland annat på det faktum att det saknas studier där man kunnat belägga att enskilda människor faktiskt tagit skada. Här kör ofta diskussionen fast och övergår i polarisering om att motparten saknar ämneskompetens eller vill ha ökade anslag. Men vad är egentligen sant? Är kemikalier i våra varor ofarliga eller riskfyllda?

canceramne

En misstänkt fara med en okänd risk. Typisk rubrik i media (exempel från SvD).

Jag vill peka på två begreppspar, som bidrar till att samtal om kemikalierisker ofta kör fast i missförstånd – skillnaden mellan FARA och RISK samt skillnaden mellan INDIVID-risk och BEFOLKNINGS-risk.

tox symbols

Klassificering och märkning utgår i huvudsak från vilka effekter ett ämne kan orsaka, det vill säga identifierade faror.

I bedömningen av kemikalier räknas de inneboende toxikologiska egenskaperna som faror. Svavelsyra är frätande. Bensen är cancerframkallande. Dioxin kan störa fosterutvecklingen. En viktig del i riskbedömning är att utföra faro-identifiering, där man systematiskt letar efter vilka effekter ett ämne kan orsaka. Det är en lång checklista att gå igenom – Irritation, allergi, cancer, reproduktion osv. En svårighet är att väga samman olika typer av studier eller bevis. Hur säker måste man vara för att slå fast att en kemikalie är cancerframkallande? Hur många cancerpatienter måste man identifiera? Experiment med celler eller datormodeller kan avslöja troliga mekanismer, men alla metoder och modeller har sina svagheter. I lagstiftningen finns idag krav på att kemikalier ska testas i djurförsök för att man ska hitta möjliga faror innan ämnen får börja säljas. Men vilka slutsatser kan man egentligen dra om 10 råttor inte uppvisar en statistiskt signifikant effekt vid en viss exponering? Hur ska man hantera ämnen som hamnar i gränslandet och klassas som ”misstänkt cancerframkallande”? Det finns inga enkla svar, men för att hantera denna typ av osäkerhet har vi utvecklat försiktighetsprinciper av olika slag.

Det andra begreppet är ”risk”.  Med risk menas hur troligt det är att den identifierade effekten (faran) ska inträffa och det hänger nära samman med exponeringen för kemikalien. För att kunna hantera en fara är det viktigt att även förstå risken.

Slutligen måste man hålla koll på om det är individer eller grupper som utsätts för risken. I många fall är risken försumbar för individen. Det märkliga, tycker vissa, är att vi ändå engagerar oss för flera pyttesmå individ-risker. Anledningen är att fokus ligger på befolkningen snarare än individen. Effekten för samhället kan vara påtaglig om stora grupper exponeras under lång tid. Partiklar i luften är på individ-nivå knappt märkbara, men eftersom det ökar risken för hjärtkärlsjukdom får det stora konsekvenser i samhället. Därför letar myndigheterna efter möjligheter att minska mängden partiklar i luften. Ibland kräver åtgärderna att vi individer ändrar vårt beteende för att befolknings-risken ska minska.

Nästa gång du ser ett ”larm” i media. Fundera på om det är en fara eller risk man berättar om samt ifall risken gäller individ eller befdolkning.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Backlash för Giftfri miljö

Den senaste tiden har det kommit allt fler högljudda röster som vänder sig mot arbetet med att få bort hormonstörande kemikalier från vardagsmiljön. I traditionella media skapas med gängse medialogik en bild av två grupper experter som tycker olika  (DN, 27/10 och Nya Wermlands-Tidningen 27/10). I ena ringhörnan står de som ”tror på hypotesen” att det finns hormonstörande ämnen och i den andra står de som menar att mycket av forskningen är en bluff och skrämselpropaganda. ”De stackars svenskarna har blivit hjärntvättade” som Agnes Wold skrev på twitter häromdagen. Samtidigt presenteras uppgifter om miljögifter i ekologiska ägg som ett stort hälsoproblem. Expressen  avslöjar att ekoägg är ”tre gånger så giftiga som konventionella ägg” eftersom de har högre halt av dioxiner. Och debattörer följer upp med påståendet att konsumenter ”för att vara på den säkra sidan bör … välja andra ägg, eller kraftigt ­begränsa sin konsumtion av ekologiskt produce­rade ägg.”

banner

Det märkliga är att dessa debatter i stort sätt saknar grund i vetenskapen. Med undantag för en handfull forskare finns ingen vetenskaplig tvist kring hormonstörande ämnens existens. (En bra sammanställning av ”oenigheten” publicerades nyligen i Archives of toxicology). Att förneka hormonstörande ämnen är lika märkligt som att ifrågasätta att människan har påverkat klimatet. De stora frågorna som vi idag brottas med gäller hur mycket miljön tidigt i livet kan påverka risken för sjukdom senare i livet samt hur denna brist på kunskap bör hanteras av våra myndigheter. Ska myndigheter och företag använda försiktighetsprincipen och experimentella data eller ska man i efterhand plocka bort de ämnen där vi ser hälsoproblemen tydligt i befolkningen? Den senare strategin har vi prövat när det gäller just dioxiner. Vi släppte först ut stora mängder i miljön, därefter ”upptäckte” vi de skadliga effekterna i miljön. Efter årtionden av forskning vet vi idag ganska exakt hur skadorna på reproduktion och beteende uppkommer vid mycket låga doser. Vi har utvecklat bra metoder för att analysera dioxin i olika matvaror och vet därför vilka som är de viktigste källorna (läs gärna en av mina egna studier på området). Just ägg står för en försvinnande liten del av dioxinexponeringen oavsett om du köper ekologiskt eller konventionellt producerade. Fiskprodukter och animalist fett innehåller dioxin eftersom vi förorenat ekosystemen under lång tid. Halten i modersmjölk är faktiskt mycket högre än i ekologiska ägg om det är någon tröst.

Det finns nämligen bara en väg för att komma närmare en miljö där halterna av naturfrämmande ämnen är nära noll och deras påverkan på människors hälsa och ekosystemen är försumbar. Vi behöver förebyggande internationell lagstiftning som kräver att vi testar kemikalier innan de släpps ut, därefter behövs processer för utfasning av ämnen med oönskade egenskaper och tydliga kontroller. I det lokala arbetet bör vi arbeta med skarpa upphandlingskrav och succesivt plocka bort de produkter som inte når upp till dagens krav.

Naturligtvis är det ett problem när kemikaliepolitik kallas meningslös och vi forskare som arbetar med kemikalier, hälsa och miljö beskrivs som bluffande charlataner. Men betydligt värre är att en kraftig backlash väntar om beslutsfattare får intrycket att dagens politik och forskning är meningslös och falsk. Tack vare långsiktig forskning och kloka myndighetsbeslut har vi lyckats minska exponeringen för dioxiner och flera andra farliga kemikalier. Låt oss fortsätta den vägen.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Sex steg för att lyckas med säkra nanomaterial

Abstract molecular nanostructure model

Med ”nano-material” avses ytterst små material som definieras så att minst en dimension är av storleksordningen 1–100 nanometer. En nanometer är en miljondels millimeter.

Idag (17 maj 2016) skriver jag en debattartikel i Ny Teknik tillsammans med tre forskare från KI, Göreborgs universitet och KTH, om vikten att kombinera innovation och säkerhet när det gäller nanomaterial.

Bakgrunden är att vi träffades på ett vetenskapligt seminarium som arrangerades av Svensk Förening för Toxikologi för några veckor sedan. Utvecklingen och möjligheterna med nanomaterial växer för varje dag och vi kände att någon borde beskriva behovet av samordning av kunskap om innovation och säkerhet. Om en vecka invigs en ny plattform för nanosäkerhet vid Swetox i Södertälje. Det är ännu ett exempel på hur samverkan mellan universitet kan skapa nya möjligheter och det är glädjande att regeringen tar chansen att agera genom att satsa 5 miljoner per år. Enligt de  första planerna skulle (numera f.d.) miljöminister Åsa Romson invigningtalat, men oavsett vem som förklarar plattformen öppen den 23 maj saknas det inte viktiga uppgifter att ta itu med.

Den exceptionellt lilla storleken hos nanomaterial innebär att ett ämne kan få helt andra egenskaper när det förekommer som ett nanomaterial jämfört med sin större, ”vanliga” form. När möjligheterna är stora finns alltid risken att man glömmer bort säkerheten. Vi har sett det förr. När nya ämnen som bromerade flamskyddsmedel i TV-apparater och fluorerade vattentäta skikt i textilier lanserades i vår vardag reagerade få på att ämnenas persistens och toxicitet kunde orsaka miljö- och hälsoproblem. Idag tvingas vi lägga stora resurser på att styra bort från dessa farliga kemikalier.

I artikeln listar vi sex kunskapsområden där vi tycker att den nya plattformen behövs:

  1. Kunskap om validerade metoder för att identifiera och testa nanomaterial.
  2. Kunskap om var och hur nanomaterialen används i samhället.
  3. Kunskap om nanomaterialens effekter på människa och miljö, samt hur de interagerar med sin omgivning.
  4. Kunskap om risker för de som yrkesmässigt arbetar med nanomaterial.
  5. Kunskap om nanomaterialens möjligheter och risker utifrån principer om cirkulär ekonomi, med särskilt fokus på hantering av avfall och återvinning.
  6. Kunskap om hur implementering av lagar och regler fungerar och vilka delar som behöver bli bättre för att stärka utvecklingen av säkra nanomaterial.

Läs hela artikeln i Ny Teknik här.

Här kan du läsa om medförfattarna till artikeln och deras spännande forskning:

Hanna Karlsson, forskare vid Institutet för Miljömedicin (Karolinska Institutet). Studerar bland annat vilka effekter nanopartiklar kan orsaka på cellnivå.

Ulrica Edlund, docent vid Skolan för kemivetenskap (KTH). Arbetar med att ta fram nya smarta nanomaterial.

Thomas Backhaus, Professor vid Institutionen för biologi och miljövetenskap (Göteborgs universitet). Forskar bland annat på hur nanomaterial kan påverka miljön.

Kuppen för att stoppa lag mot hormonstörande ämnen

Varför har det varit så svårt att få EU att agera mot hormonstörande ämen? Lagen som kräver att hormonstörande ämnen ska stoppas har funnits sedan 2009, men ingenting har hänt. Sveriges regering drog till slut EU-kommissionen inför domstol och vann på samtliga punkter. Domstolen slog fast att ”kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter”. Under rättegången hävdade kommisionen att det behövdes en analys av vad det skulle kosta att följa lagen. Även detta avfärdade domstolen; ”det finns inte någon bestämmelse i förordningen som kräver en sådan konsekvensanalys”.

Domen i dag ökar våra möjligheter att skydda foster och små barn mot farliga kemikalier framöver. Nu är det viktigt att EU-kommissionen så snart som möjligt beslutar om kriterier för vilka ämnen som är hormonstörande, sa Kemikalieinspektionens generaldirektör Nina Cromnier då.

Men inget hände. EU-kommissionen vägrade helt enkel att följa domslutet eftersom det inte finns någon sanktionsmöjlighet. En av anledningarna är att det börjat dyka upp forskare som hävdar att hormonstörande ämnen inte existerar annat än i mycket höga doser, typ läkemedel. De hävdar att dagens rått-studier bör användas istället för de nya cell-baserade metoder som riktar in sig på mekanismer. Vetenskapliga diskussioner bygger ofta på att olika synpunkter bryts mot varandra. För att reda ut om det egentligen finns någon reell vetenskaplig motsättning träffades ett antal forskare i Berlin 11-12 april. Resultatet blev ett konsensusdokument där alla skrev under på betydelsen av tidig exponering, behov av att komplettera djurstudier med mekanistiska studier etc. Fantastiskt! Nu skulle inte industrin längre kunna hävda att forskningen visat något annat än att hormonstörande ämnen är en, om än svårstuderad, realitet.

Det vi inte visste då, var att det redan planerades för en kupp. Några av deltagarna hade i hemlighet bokat ett möte med EU-kommissionären för hälsa och livsmedel (Vytenis Andriukaitis) för att berätta något helt annat. Igår blev deras möte offentligt känt. Trots att bläcket på konsensusdokumentet knappt hunnit torka levereras något bland det grövsta jag sett inom forskningen. Samma personer som nyss skrev under på behov av mekanistiska studier och risker med exponering under fosterstadiet hävdar nu att forskningen om hormonstörande ämnen är pseudoforskning och att det inte behövs någon ny reglering av hormonstörande ämnen. Vidare anser de att kemikalelagar bör bygga på samma principer som vanliga rättegångar, med höga beviskrav och hellre fria än fälla. Att ett helt forskningsområde skulle vara styrt av välfinansierade påtryckningsgrupper är helt enkelt absurt, det skulle betyda att tusentals forskare, inklusive undertecknad, bluffar i vår forskning och är köpta av av en stormrik miljörörelse i syfte att förtala den svårt underfinansierade kemikalieindustrin. Detta bedskap sprids nu av samma industri i diverse media runt om i Europa.

Ta en titt på bilden som togs i samband med det hemliga mötet. Det är dessa gentlemän som står mellan oss och en möjlighet att skydda foster och små barn mot farliga kemikalier framöver. Var är alla kvinnliga forskare som dominerar dagens forskning om kemikalier? Var är de unga forskare som kan använda och förstå dagens moderna tekniker för mekanistisk forskning? Ibland säger en bild mer än tusen ord…

University of Konstanz Scientists

From the left: Prof. Richard Sharpe (back), Prof. Helmut Greim (middle), Prof. Sir Colin Berry (front), Prof. Pat Heslop-Harrison (back), Dr. Vytenis Andriukaitis, Commissioner of Health & Food Safety (middle), Prof. Daniel Dietrich (front), Prof. Wolfgang Dekant (back), and Prof. Alan Boobis (front) in Bruxelles, May 3rd 2016 (PRNewsFoto/University of Konstanz)

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Miljögifter och fetma

Den 8-9 oktober hölls en workshop i Uppsala om forskning kring kemikalier och fetma (se tidigare inlägg). Nu publicerar jag tillsammans med 18 andra forskare ett internationellt statement där vi argumenterar för att frågan om kemikaliers påverkan på fetma behöver tas på större allvar inom forskning och riskbedömning. Texten publiceras idag (2016-05-02) på engelska i Environmental Health Perspectives och återges här i min egen översättning på svenska. Orginaltexten inklusive fullständiga referenser går att läsa här.

/Mattias

uppsala

 “Uppsala Consensus Statement on Environmental Contaminants and the global obesity epidemic”

(Översättning: M. Öberg)

Fetma är ett växande problem, inte bara i de ekonomiskt utvecklade länderna, utan även i utvecklingsländerna. Eftersom fetma är associerat med hjärt-kärlsjukdom, diabetes, reproduktionsstörningar samt vissa vanliga cancerformer, ger den globala fetmaepidemin en stor negativ inverkan på människors hälsa globalt. Det har uppskattats att de sjukvårdskostnaderna för fetma i USA överstiger 200 miljarder USD per år (Cawley och Meyerhoefer 2012).

Den rådande uppfattningen i allmänhet och bland många läkare, är att den massiva ökningen av fetma som observerats under de senaste tre decennierna (Ng et al., 2014; Ogden et al., 2014) orsakas av dåliga vanor, inklusive ökat matintag och minskad fysisk aktivitet. Enligt denna allmänt vedertagna uppfattning är balansen av kaloriförbrukning och motion tillräcklig för att förklara den globala fetmaepidemin.

Ett antal ledande forskare möttes i Uppsala den 8-9 oktober 2015 för en gemensam internationell workshop om fetma och miljöföroreningar. Utifrån de forskningsresultat som presenteras vid seminariet, är det uppenbart att det nu finns ett stort antal experimentella djurstudier och epidemiologiska studier på människa som överensstämmer med den hypotesen att miljögifter kan bidra till den globala fetmaepidemin. Detta gemensamma uttalande syftar till att informera andra forskare, myndigheter, politiker, industriledare och allmänheten om den viktiga roll som miljöföroreningar kan spela i relation till den växande fetmaepidemin. Vi föreslår också åtgärder som kan vidtas nu för att minska och förebygga effekterna av miljöföroreningar på fetma.

Ett ökande antal vetenskapliga studier tyder på att obalansen av kaloriförbrukning och fysisk aktivitet inte helt kan förklara fetmaepidemin. DNA-mutationer kan inte heller förklara förändringarna, eftersom genetiska förändringar kräver mycket lång tid. En nyligen publicerad studie, med data som samlats in under nästan fyra decennier i USA, visade på en ökning av både kaloriintag och BMI (body mass index). Överraskande var dock att man även för grupper med samma mängd kalorier och fysisk aktivitet, såg en betydligt högre BMI under 2006 jämfört med 1998. Författarna drog slutsatsen att ”andra faktorer än kost och fysisk aktivitet kan bidra till ökningen av BMI”(Brown et al. 2015).

Under det senaste decenniet har många forskningsstudier utvärderat hypotesen att miljöföroreningar kan bidra till fetma, och alltmer data ger stöd för denna hypotes (Gore et al., 2015; Grun och Blumberg 2009). Av särskilt intresse är studier som utvärderar exponering under foster och nyföddhetstiden, eftersom exponering under denna känsliga utvecklingsperiod sannolikt kan orsaka irreversibla effekter jämfört med exponeringar senare i livet.

Försöksdjur som utsätts för miljöföroreningar såsom bisfenol A (BPA), DDT, ftalater, perfluoroktansyra (PFOA), dioxiner och tributyltenn (TBT), under graviditeten löper större risk att föda avkomma som senare i livet får en ökad ansamling av kroppsfett (Angle et al., 2013; Grun et al., 2006; Hao et al.,  2013; Hines et al., 2009; Manikkam et al., 2013; Skinner et al., 2013; Somm et al.,  2009; van Esterik et al., 2015). De exponeringsnivåer som används i flera av dessa studier är lika låga som de som hittas hos människor. Forskare har också visat att exponering för DDT under graviditeten kan minska den basal metabolismen hos avkomman (La Merrill et al. 2014), ett faktum som kan förklara varför dessa ungar får en extra hög viktuppgång vid ett givet energiintag. Dessutom har exponering för BPA rapporterats leda till ökat födointag på grund av förändringar i hjärnan, vilket resulterar i stimulerad aptit (Mackay et al. 2013).

Under workshopen i Uppsala diskuterade konferensdeltagarna också studier på människa som visar att gravida kvinnors exponering för miljögifter är associerad med ökad tillväxt hos barnen. Ett flertal studier har visat att exponering under fosterstadiet för DDE (en nedbrytningsprodukt av DDT) är förknippad med en snabb viktökning hos barn (Iszatt et al., 2015; Valvi et al., 2014), och högre nivåer av DDE i blodet hos gravida mödrar är förknippat med fetma hos de vuxna barnen (Karmaus et al., 2009). Liknande samband har även setts när det gäller andra föroreningar, exempelvis hexaklorbensen (HCB) (Smink et al., 2008; Valvi et al., 2014), samt blandningar av klororganiska kemikalier (Agay-Shay et al., 2015). Sammantaget stöder dessa observationer hypotesen att den ”fetmafrämjande” effekter som noterats hos försöksdjur är också relevant för människor.

I Uppsala diskuterades också att fetma inte bör betraktas som en ”fristående” sjukdom. När fett ackumuleras i levern eller omger tarmen, hjärta och njurar, utvecklas ofta flera andra sjukdomar som diabetes och högt blodtryck. Fetma och dessa andra medföljande sjukdomar är viktiga riskfaktorer för ytterligare sjukdomar som förekommer senare i livet, till exempel hjärt-kärlsjukdom, och vissa vanliga cancerformer. Även reproduktionsstörningar och demens, som orsakar minskad livskvalitet kan ha ett samband med fetma. Miljöföroreningar har inte heller bara varit kopplade till utvecklingen av fetma, utan flera föroreningar, exempelvis polyklorerade bifenyler (PCB), dioxiner, BPA, och bekämpningsmedel har också visat sig ha ett samband med störningar av den mitokondriella funktionen, fettomsättning, insulinresistens, diabetes och högt blodtryck i både försöksdjur och i studier på människa (La Merrill et al., 2013; Lim et al., 2009). Dessutom kan dessa effekter induceras experimentellt hos möss genom exponering för miljögifter (Alonso-Magdalena et al., 2011; Gore et al., 2015). Således tyder djurstudier på att exponering för miljögifter kan vara en bidragande faktor, inte bara till fetma, utan också till sjukdomar associerade med fetma och till en förändrad metabolism och/eller reproduktionsförmåga.

Ett annat viktigt fynd som diskuteras vid mötet i Uppsala är att den ”fetmafrämjande” effekten av tributyltenn (TBT) inte bara observerats i den första generationen, utan att effekten förs vidare även till efterkommande generationer (Chamorro-Garcia et al., 2013). Detta fenomen har i andra experiment visat sig bero på epigenetiska mekanismer; epigenetiska händelser innebär inte förändringar direkt i den genetiska koden, utan snarare av bestående förändringar i regleringen av genuttryck (Skinner et al., 2013). När det gäller TBT, aktiverar denna förorening en del av det cellulära maskineriet som fortsätter att driva ökad utveckling av fettceller i kommande generationer. Sådana effekter blir särskilt tydliga när försöksdjuren hålls på en fettrik kost (Chamorro-Garcia et al., 2013).

Baserat på resultaten som diskuteras vid mötet i Uppsala, föreslår vi att flera åtgärder vidtas för att begränsa de potentiellt skadliga effekterna av miljögifter i relation till fetma:

  1. Öka satsningar och finansiering av forskning för att ytterligare undersöka mekanismerna i samband med kemiskt inducerade metabola störningar, för att undersöka blandningar, och för att i forskning använda låga exponeringsnivåer som är relevanta för de nivåer som finns i olika befolkningsgrupper.
  2. Initiera utbildning av läkare och annan sjukvårdspersonal kring effekter av miljöföroreningar på ämnesomsättning i syfte att öka medvetenheten om detta problem, och hur dessa personer skulle kunna vägleda sina patienter, liksom den allmänna befolkningen för att begränsa exponeringen för dessa föroreningar.
  3. Se till att kunskapen om fetmafrämjande miljökemikalier införlivas i regelverk och folkhälsopolitik.
  4. Se till att nya kemikalier som skall släppas ut på marknaden testas på lämpligt sätt avseende effekt på ämnesomsättning.
  5. Se till att alla kemikalier som ingår i konsumentprodukter redovisas i syfte att öka allmänhetens medvetenhet om deras användning, samt att erbjuda individer den information de behöver för att undvika exponering.
  6. Hitta ytterligare sätt att öka allmänhetens medvetenhet om miljöföroreningar och andra faktorer, utöver balanserat kaloriintag, som kan vara involverat i fetmautveckling. Öka medvetenheten om att kemikalier har potential att ge effekt i kommande generationer. Denna åtgärd bör också omfatta utbildning om hur man undviker exponering för dessa föroreningar.

Eftersom det nu finns många djurstudier och epidemiologiska studier som överensstämmer med hypotesen att miljögifter kan bidra till den globala fetmaepidemin, finns ett akut behov av att minska bördan av miljöföroreningar, så att fetma inte blir det ”normala” i framtiden. Deltagarna i Uppsalamötet har dragit slutsatsen att vi bör fokusera på betydelsen av tidig prevention genom att minska kemisk exponering, snarare än att bara behandla etablerad sjukdom. Precis som en dålig start kan påverka hela livet kan även en bra start ge långsiktigt goda resultat.

Orginaltexten har undertecknats av följande forskare:

Lars Lind, Department of Medical Sciences, Cardiovascular Epidemiology, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Monica Lind, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Margareta H Lejonklou, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Linda Dunder, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Åke Bergman, Swedish Toxicology Sciences Research Center (Swetox), Södertalje, Sweden

Carlos Guerrero-Bosagna, Linköping University, Department of Physics, Chemistry and Biology, Linköping, Sweden

Erik Lampa, UCR-Uppsala Clinical Research center, Uppsala, Sweden

Hong Kyu Lee, Department of Internal Medicine, College of Medicine, Eulji University, Seoul, South Korea

Juliette Legler, Institute for Environmental Studies, VU University Amsterdam, The Netherlands

Angel Nadal, CIBER de Diabetes y Enfermedades Metabólicas Asociadas, CIBERDEM  Instituto de Bioingeniería, Universidad Miguel Hernández de Elche, Elche, Alicante, Spain

Youngmi Kim Pak, Department of Physiology, College of Medicine, Kyung Hee University, Seoul, Korea

Richard P Phipps, Department of Environmental Medicine, University of Rochester, Rochester NY, USA

Laura N Vandenberg, University of Massachusetts Amherst, Amherst, MA, USA

Daniel Zalko, Institut National de la Recherche Agronomique (INRA), University of Toulouse, Toulouse, France

Marlene Ågerstrand, Department of Environmental Science and Analytic Chemistry, Stockholm University, Stockholm, Sweden

Mattias Öberg, Swedish Toxicology Sciences Research Center (Swetox), Södertalje, Sweden

Bruce Blumberg, Department of Developmental and Cell Biology, University of California, Irvine, California, USA

Jerrold J Heindel, National Institute of Environmental Health Sciences/National Institutes of Health, Research Triangle Park, United States

Linda S Birnbaum, National Institute of Environmental Health Sciences/National Institutes of Health, Research Triangle Park, United States

Substitution – ett finare ord för att åka åt rätt håll.

Många tror att riskbedömning av kemikalier är ett arbete som man gör en gång per ämne. Därefter antas frågan vara hanterad för all framtid, som en slags autopilot. Sanningen är att inte ens en autopilot fungerar så dumt. En välkonstruerad autopilot plockar in ny information och utför ständiga justeringar för att kunna hålla kursen.

Målet om en giftfri miljö är den kurs vi vill hålla. En viktig del i vårt styrsystem kallas substitutionsprincipen. Den innebär en skyldighet att inte använda eller sälja skadliga kemiska produkter om det finns mindre riskabla alternativ som är likvärdiga för ändamålet. Principen finns bland annat inskriven i Miljöbalkens 2 kap. 6 §.

En del debattörer har på senare tid luftat tanken om att viljan att byta ut kemikalier mot mindre giftiga alternativ i våra hem och förskolor skulle bottna i en vilja att skuldbelägga och skrämma föräldrar. Jag kan hålla med om att individualiserade kampanjer med rubriker som ”Tio sätt att undvika kemikalier hemma” eller ”Därför ska du plastbanta ditt kök” leder till en ganska märklig kemikaliehantering, där man sprider känslan av att säker kemikalieanvändning i första hand är ett personligt val.

Vad det istället handlar om är en strävan i samhället mot att göra något bättre idag än vad vi gjorde igår. När vi lär oss mer om människors hälsa och utveckling i relation till kemiska ämnen bör vi använda informationen till att plocka bort kemikalier med egenskaper vi inte vill ha och ersätta dem med bättre alternativ. Det innebär med nödvändighet nya regleringar. Klart att det kan vara frustrerande att mjuk plast med reproduktionsstörande ftalater plötsligt behöver bytas ut, men det ger också möjligheter för innovativa företag att hitta nya lösningar. När politiker som Donald Trump vill rädda företag genom svagare miljölagar är det faktiskt ett hot mot industrin i länder där man lever på att exportera nya idéer och produkter. Substitution är en nyckel till renare miljö och sunda innovativa företag. Svenska företag ligger dessutom långt framme både vad gäller tillverkare och användare.

trump

Q: Would you cut departments?

TRUMP: Environmental Protection, what they do is a disgrace. Every week they come out with new regulations.

Q: Who’s going to protect the environment?

TRUMP: We’ll be fine with the environment. We can leave a little bit, but you can’t destroy businesses.

Källa: http://www.ontheissues.org/2016/Donald_Trump_Environment.htm

I dagarna har jag medverkat till en rapport om alternativa mjukgörare inom sjukvården. Swetox har skrivit rapporten på uppdrag av Stockholms läns landsting, som är en stor inköpare av kemiska produkter och varor. I rapporten försöker vi ge en översikt av tillgängliga toxikologiska data gällande allt från effekter på reproduktion till cancer. Rapporten lyfter också fram behov av fördjupad utvärdering och framtida forskningsinsatser. När det gäller dataunderlaget är det slående hur få oberoende studier som genomförts, särskilt i jämförelse med de kemikalier man vill ersätta. De förekommande alternativen har dock genomgått standardiserade test enligt kraven från EU:s kemikalielagstiftning REACH, vilka styrs av produktionsvolym. Ibland leder det till att vissa nya alternativ saknar ordentligt beslutsunderlag. Därför behövs snabbare och säkrare testmetoder även för komplexa områden som reproduktion och hormonsystem.

Här kan du ladda ner rapporten.

Så nästa gång du hör ordet substitutionsprincipen, tänk att det är ett finare ord för att åka åt rätt håll.

/Mattias

Färre Leif GW-typer inom svensk miljöforskning

Varje dag kommer nya studier om potentiella hälsoeffekter av giftiga kemikalier. Det är viktig forskning som ger oss möjlighet att förstå vad som gått snett. Men det finns en stor obesvarad fråga hängande över mycket av dagens miljöforskning – hur ska vi göra istället? Alltför mycket, även i min egen forskning, har varit utredande snarare än innovativ. Vi miljöforskare har varit som den grötmyndige kommissarien som dyker upp när brottet redan är slutfört och förklarar hur det gått till. Med andra ord: Det måste bli färre Leif GW-typer inom svensk miljöforskning!

leifgw

I takt med att biologiska mekanismer blir allt mer kända får vi snabbare metoder för riskbedömning och upptäcker allt fler ämnen med ohälsosamma egenskaper. Det i sin tur leder till ett ökat tryck, både från konsumenter och lagstiftare, att ersätta farliga kemikalier med bättre alternativ. Men tittar vi i backspegeln ser vi hur ofta det gått snett. Vi försummar att utveckla systematiska processer för att utvärdera alternativen och hoppar ur askan i elden. Ett exempel är bromerade flamskyddsmedel, där alternativen i många fall visade sig vara nog så problematiska som de ämnen vi ville ersätta (läs till exempel Jarema et al., 2015).

Hur kan då ett nytt forskningsområde kring bedömning av alternativ se ut? Jag ser tre pelare för att lyckas: (1) Identifiering (vilka är alternativen?); (2) Jämförande (är alternativen bättre?) och (3) Selektion (hur möjliggör vi val och användning av alternativ?). När det gäller att identifiera alternativ behöver vi jobba i en multi-disciplinär forskarmiljö där vi fokuserar på funktion, eftersom både kemiska och icke-kemiska alternativ behöver övervägas. Ett intressant exempel är miljöfarligt brandskum där man idag jobbar både med nya kemikalier och med ny släckteknik med vatten och högtrycksspruta. Den andra pelaren, att jämföra alternativ, är en större utmaning än man kan tro. Det finns flera olika perspektiv som ibland kan hamna i konflikt med miljöhälsa, till exempel funktionalitet, ekonomi och arbetsmiljö. Även toxikologin kan vara besvärlig. Ofta finns mycket mer kunskap om kemikalier som använts länge än för nya alternativ. För högvolymämnen finns mängder av olika studier medan alternativen ofta bara uppfyller regulatoriska minimikrav. Det är ett problem som vi nyligen upplevt i ett projekt med alternativa plastmjukgörare tillsammans med Stockholms läns landsting (bloggade om detta i höstas). En lovande möjlighet är dock nya datormodeller som kan användas för att studera kemiska risker och potentiella exponeringar. Dessa skulle avsevärt kunna förbättra bedömningar av alternativ och fylla på med information där experimentella data saknas.

Att slutligen möjliggöra goda val måste bygga på principen att när det finns tillräckliga bevis för att ett ämne kan vara problematiskt, så bör genomtänkta åtgärder vidtas för att utvärdera material, processer och tekniker. Det finns enskilda aktörer som jobbar bra med substitution idag, men de regulatoriska systemen i samhället ligger långt efter och ger inte det stöd som företag och myndigheter behöver i upphandlingar och utvecklingsprojekt. Därför är det glädjande att miljöministern bett Annika Helker Lundström, nationell miljömålssamordnare för näringslivet och tidigare vd för Svensk Vindenergi, att utreda hur man kan komma vidare med substitutionsfrågan. Jag ser fram emot utredningens resultat som ska lämnas 31 mars 2017. Om vi arbetar med substitution på rätt sätt kan det bli en forskningsintensiv motor både för innovation och miljö. Mer av Vetenskapens värld och mindre av Veckans brott.

/Mattias

Så slår kemikalier mot kvinnor

Kemikaliesamhället speglar vilket samhälle vi lever i och vilka kroppar vi fötts med. Ett ojämställt samhälle skapar ett ojämställt mönster även i vår exponering för kemikalier och kring vilka sjukdomar de orsakar. Både våra kön och genus påverkar de risker vi utsätts för.

women

Forskningen visar på tydliga skillnader mellan män och kvinnor när det gäller miljörelaterad ohälsa. Cancer är ett exempel där det både finns skillnader som starkt hänger samman med kön (exempelvis bröstcancer, som är mycket vanligare hos kvinnor av rent biologiska orsaker) eller genus (exempelvis lungcancer, som ökar hos kvinnor på grund av att tobaksindustrin lyckats lura fler kvinnor att röka).

Arbetsmarknaden är, med sin starka segregering utifrån genus, den enskilt största anledningen till att kvinnor och män har olika exponering och därtill kemikalierelaterad ohälsa. Sedan Arbetslivsinstitutet lades ner 2007 har dock ingen forskningsnära organisation någon överblick över skillnaderna mellan kvinnor och män med avseende på kemikalier i arbetslivet. Om man tittar på cancerframkallande kemikalier (enligt IARC), så är exponeringen högre bland män i samtliga fall. Det speglar såklart hur arbetsmarknaden ser ut i den kemikaliehanterande industrin. Men tittar man närmare på statistiken ingår ofta bara klassiskt högexponerade yrken där män arbetar. Exponeringen för kvinnodominerade yrken ingår ofta inte alls. Ibland har andelen kvinnor varit så få i en studie att man valt att enbart ha med män för att få en mer homogen studiegrupp.

Allergisjukdomar och astma är också starkt kopplade till miljöfaktorer och här syns stora könsskillnader. Ett välkänt exempel är nickelallergi, som är mycket vanligare hos kvinnor och skillnaden börjar synas redan i barnaåren. Att minska exponeringen för nickel gynnar därför fler kvinnor än män. En annan vanlig orsak till kontaktallergi är våt-arbete, något som är mycket vanligare i kvinnodominerade yrken som vård och städning. Det finns en föreställning om att kvinnor ofta har känslig hy och därför oftare drabbas av kontaktexem. Det stämmer inte. Kvinnor drabbas oftare eftersom de utsätts för en mer hudskadande miljö på sina arbetsplatser. Astma är också vanligare hos kvinnor vilket leder till att dagens riskbedömningar inom EU, där man utesluter astmatiker främst leder till att kvinnors arbetsmarknad begränsas (vilket jag beskrivit i ett tidigare blogg-inlägg)

Det finns såklart mängder av fler exempel på kemikalier och hälsa i relation till jämställdhet. Läkemedel, kosmetika, hushållskemikalier, kemikalier i varor… Inom vart och ett av dessa områden kan vi spåra skillnader i exponering. När vi i andra sammanhang diskuterar frågor om jämställdhet, tittar vi ofta på frågor om representation, resurstilldelning och beslutsprocesser. Samma frågor bör ställas även inom kemikalieområdet anser jag. Vilka kemikalierisker ges mest resurser? Gäller samma skyddsnivå för kvinnor och män? Hur hanteras kön och genus i riskbedömningsprocessen? För att klara att besvara dessa frågor måste vi hitta resurser till multidiciplinära forskningsprojekt. Toxikologer behöver sitta tillsammans med sociologer. Idag känns det som om vi skapat ett system där experter på kemikalielagar lever på Mars medan genusvetare springer runt på planeten Venus. Jag vet inte hur vi ska lösa det, men om du vill vara med, så hör av dig. Jag bjuder på möteslokal och fika och tillsammans skissar vi på ett riktigt bra forskningsprogram.

/Mattias