Färre Leif GW-typer inom svensk miljöforskning

Varje dag kommer nya studier om potentiella hälsoeffekter av giftiga kemikalier. Det är viktig forskning som ger oss möjlighet att förstå vad som gått snett. Men det finns en stor obesvarad fråga hängande över mycket av dagens miljöforskning – hur ska vi göra istället? Alltför mycket, även i min egen forskning, har varit utredande snarare än innovativ. Vi miljöforskare har varit som den grötmyndige kommissarien som dyker upp när brottet redan är slutfört och förklarar hur det gått till. Med andra ord: Det måste bli färre Leif GW-typer inom svensk miljöforskning!

leifgw

I takt med att biologiska mekanismer blir allt mer kända får vi snabbare metoder för riskbedömning och upptäcker allt fler ämnen med ohälsosamma egenskaper. Det i sin tur leder till ett ökat tryck, både från konsumenter och lagstiftare, att ersätta farliga kemikalier med bättre alternativ. Men tittar vi i backspegeln ser vi hur ofta det gått snett. Vi försummar att utveckla systematiska processer för att utvärdera alternativen och hoppar ur askan i elden. Ett exempel är bromerade flamskyddsmedel, där alternativen i många fall visade sig vara nog så problematiska som de ämnen vi ville ersätta (läs till exempel Jarema et al., 2015).

Hur kan då ett nytt forskningsområde kring bedömning av alternativ se ut? Jag ser tre pelare för att lyckas: (1) Identifiering (vilka är alternativen?); (2) Jämförande (är alternativen bättre?) och (3) Selektion (hur möjliggör vi val och användning av alternativ?). När det gäller att identifiera alternativ behöver vi jobba i en multi-disciplinär forskarmiljö där vi fokuserar på funktion, eftersom både kemiska och icke-kemiska alternativ behöver övervägas. Ett intressant exempel är miljöfarligt brandskum där man idag jobbar både med nya kemikalier och med ny släckteknik med vatten och högtrycksspruta. Den andra pelaren, att jämföra alternativ, är en större utmaning än man kan tro. Det finns flera olika perspektiv som ibland kan hamna i konflikt med miljöhälsa, till exempel funktionalitet, ekonomi och arbetsmiljö. Även toxikologin kan vara besvärlig. Ofta finns mycket mer kunskap om kemikalier som använts länge än för nya alternativ. För högvolymämnen finns mängder av olika studier medan alternativen ofta bara uppfyller regulatoriska minimikrav. Det är ett problem som vi nyligen upplevt i ett projekt med alternativa plastmjukgörare tillsammans med Stockholms läns landsting (bloggade om detta i höstas). En lovande möjlighet är dock nya datormodeller som kan användas för att studera kemiska risker och potentiella exponeringar. Dessa skulle avsevärt kunna förbättra bedömningar av alternativ och fylla på med information där experimentella data saknas.

Att slutligen möjliggöra goda val måste bygga på principen att när det finns tillräckliga bevis för att ett ämne kan vara problematiskt, så bör genomtänkta åtgärder vidtas för att utvärdera material, processer och tekniker. Det finns enskilda aktörer som jobbar bra med substitution idag, men de regulatoriska systemen i samhället ligger långt efter och ger inte det stöd som företag och myndigheter behöver i upphandlingar och utvecklingsprojekt. Därför är det glädjande att miljöministern bett Annika Helker Lundström, nationell miljömålssamordnare för näringslivet och tidigare vd för Svensk Vindenergi, att utreda hur man kan komma vidare med substitutionsfrågan. Jag ser fram emot utredningens resultat som ska lämnas 31 mars 2017. Om vi arbetar med substitution på rätt sätt kan det bli en forskningsintensiv motor både för innovation och miljö. Mer av Vetenskapens värld och mindre av Veckans brott.

/Mattias

Misstänkt stort mörkertal kring kemiska arbetsplatsolyckor

I veckan presenterar jag tillsammans med Dr Linda Schenk, forskare vid Institutet för miljömedicin, nya data om kemikalieolyckor på arbetsplatsen. Under veckan pågår nämligen världens största konferens för toxikologer. I år hålls den i New Orleans, USA. Men såklart ska även Du som följer Toxicolour få reda på något av innehållet.

Visste Du till exempel att:

  • Varje år får Giftinformationscentralen vetskap om fler än 1600 kemiska olyckor på arbetsplatser runt om i Sverige (se bild)
  • Sedan 2010 har antalet samtal om kemiska olyckor i arbetslivet ökat med 28 procent.
  • De vanligaste frågorna gäller exponering i ögonen (37%) eller att man inandats något farligt ämne (32%).
  • En tredjedel av samtalen handlar om frätande ämnen och ett stort antal av dessa samtal rör starka rengöringsmedel (se bild).

olyckor

Bild 1. Antalet arbetsrelaterade olyckor som rapporteras till Giftinformationscentralen 2010-2014.

Ett systematiskt säkerhetsarbete bygger på att alla incidenter rapporteras och följs upp. När det gäller kemiska arbetsplatsolyckor, rapporteras inte alltid alla tillbud. Däremot ringer de som drabbas och deras läkare ofta till Giftinformationscentralen för att få råd om behandling.

Enligt en tidigare genomgång (Öberg, 2010) fick Arbetsmiljöverket kännedom om 286 olyckor eller tillbud med kemikalier år 2009. Det är ju ganska många färre än de 1600 olyckor där arbetstagare och läkare ringer till Giftinformationscentralen. Någon kanske invänder att man bara behöver anmäla olyckor där det funnits risk för allvarliga skador och att många samtal kanske snarare handlar om att stilla människors oro. Vi tittade därför lite extra på vem som ringer om frätande ämnen.

I studien från år 2010 jämförde vi Arbetsmiljöverkets statistik med antalet samtal där läkare ringer till Giftinfo med anledning av patienter på akutmottagningar etc. Varje år inkommer anmäls ca 50 olyckor med frätande ämnen till Arbetsmiljöverket, medan Giftinfo får kännedom om fler än 430 olyckor per år via sjukvården. Skillnaden i rapporteringsgrad (underrapportering?) verkar således vara nästan 10 gånger i detta exempel. Det innebär med stor sannolikhet att den tillgängliga statistiken inte bör ligga till grund för det förebyggande arbetsmiljöarbetet kring kemikalier på nationell nivå, det saknas helt enkelt tillräcklig kunskap om kemiska arbetsplatsolyckor på Arbetsmiljöverket. Vi hoppas kunna ändra på det och jag lovar att rapportera i takt med att våra resulatat blir klara.

/Mattias

PS. Studien finansieras av AFA Försäkring och utförs i samarbete med Giftinformationscentralen och Arbetsmiljöverket. Tack till Linda Schenk som håller i studien och har grävt fram alla data.

Astmatiker utan skydd på jobbet (del 3)

tox symbols

Sverige, liksom övriga Europa, står inför en åldrande befolkning och behov av ett längre arbetsliv. En större del av befolkningen behöver delta i arbetskraften om vi ska ha råd med välfärden. Samtidigt ser vi en ökande förekomst av vanliga folksjukdomar i den arbetande befolkningen. Astma är en sjukdom som är betydligt vanligare idag än för en generation sedan. Trots detta, så är riskbedömningar av kemikalier på arbetsplatser anpassat till normen av en ung, frisk och man. Är det verkligen sant? Ja, EU:s kemikalielagar REACH skiljer faktiskt på vanliga människor och ”arbetare”. De sistnämnda anses till exempel vara hälften så känsliga jämfört med den övriga befolkningen (Kolla exempelvis tabell R8-6 i Eu:s regelverk för riskbedömning).

Som jag tidigare skrivit (del 1), har vi visat att riskbedömningar som riktar sig till arbetare sällan tar med information om astmatikers känslighet även i de fall då det finns data. Vi har också visat att astmatiker reagerar vid något lägre koncentration än friska försökspersoner (del 2), och att säkerhetsmarginalen som myndigheterna rekommenderar borde fördubblas när det gäller luftföroreningar som irriterar luftvägarna i de fall då man saknar information om astmatiker. Nu återstår den avgörande frågan: Är nuvarande gränsvärden tillräckliga för att skydda astmatiker?

För att besvara frågan har vi jämfört de koncentrationer då astmatiker reagerar med dagens gränsvärden, framtagna enligt EU:s kemikalielagstiftning. Studien ingår i en avhandling som presenteras vid Karolinska Institutet fredag 12 februari. Resultaten visar att dagens gränsvärden ligger nära och i vissa fall över de nivåer där vi vet att astmatiker får problem med andningen. Svaveldioxid är ett exempel. Flera studier har visat att astmatiker får svårare att andas redan vid koncentrationer mellan 1-2 mg/m3. Trots detta anses koncentrationer upp till 2.7 mg/m3 vara utan nämnvärd risk på en arbetsplats.

Jag skulle önska att Arbetsmiljöverket lyfte frågan om vilka som ska ha rätt till hälsa på arbetet. Astma är ganska vanligt, men det är betydligt vanligare bland kvinnor och lågutbildade (Se figur 10.2 på sid 100 i Miljöhälsorapport 2009). Därför blir frågan om kemikalielagstiftningen även en fråga om jämställdhet och klass. Regelverken borde utgå ifrån att fler grupper ska kunna arbeta. Ta bort lagstiftningens uppdelning mellan arbetare och vanliga människor!

/Mattias

”Forskningsproppen”, en grund för giftfri miljö

regeringen-3944

Regeringen har inlett arbetet med en ny forsknings- och innovationsproposition, den så kallade ”Forskningsproppen”. Minister Helene Hellmark Knutsson har en otroligt viktig uppgift framför sig. Vad som kommer stå i detta dokument kan nämligen bli avgörande för Sveriges chanser att nå miljökvalitetsmålet – En giftfri miljö. Kunskapen avgör våra möjligheter och utbildning ger oss uthållighet och flexibilitet. Det handlar nämligen inte bara om forskning – utan om grunden för framtidens EU-förhandlare och morgondagens kemikalie-entreprenörer. Därför är det jätteviktigt att alla vi som vill se en kemikaliesäker värld hjälper till så att regeringen inte missar möjligheten att få med forskning om kemikalier, miljö och hälsa i propositionen.

För att kunna ta till vara kemikaliers positiva egenskaper på ett hållbart sätt är det viktigt att förstå hur olika substanser på kort och lång sikt påverkar både människors hälsa och miljön. Genom en satsning på toxikologiska vetenskaper kan regeringen:

  • Öka samhällsnyttan med svensk medicinsk forskning och innovation.
  • Ge små och medelstora företagen inom Life Science bättre möjlighet att utveckla säkra kemikalier i Sverige.
  • Ge Sverige möjlighet att självständigt utreda hur substanser påverkar människor, djur och natur för att uppnå miljömålet en giftfri miljö.
  • Varaktigt stärka Sveriges förhandlingskapacitet kring EU:s kemikaliepolitik.

Vetenskapsrådets tidning ”Curie” ger en bra beskrivning hur arbetet med ”proppen” går till (länk).

Ny studie: Astmatiker känsligare för irriterande ämnen

NY STUDIE: Idag presenterar vår forskargrupp en ny studie om astmatiker. Astma är en sjukdom som inte alltid syns, men ca 10% av alla barn och vuxna är drabbade (se miljöhälsorapport 2009 och 2013). Det finns flera rapporter om att astmatiker är känsligare för ämnen som kan irritera luftvägarna, men för de flesta kemikalier saknas information, vilket gör riskbedömningarna osäkra. Ska man strunta i om astmatiker är särskilt känsliga eller anta att man behöver en extra säkerhetsmarginal? Vi publicerar idag en studie, där vi för första gången utvärderat alla publicerade experiment där man jämfört astmatiker* med friska försökspersoner.

Picture2

Vi kan visa att astmatiker reagerar vid lägre koncentrationer än vad friska försökspersoner gör. Vi såg detta tydligt för 8 av totalt 19 undersökta kemikalier. I inget enda fall visade sig friska försökspersoner vara känsligare. Vi gick också vidare för att i detalj studera dos-responssambanden. Vår slutsats är att skillnaden som mest var ungefär tio gånger. Det vill säga att astmatiker reagerade vid tio gånger lägre koncentration.

Varför är detta viktigt att veta? Jo, när man bedömer risker på arbetsplatser eller ser över beredskapen inför kemiska olyckor måste man veta vid vilka koncentrationer människor börjar få besvär från luftvägarna. Astmatiker har rätt till hälsosamma arbetsplatser och skydd vid olyckor på samma sätt som andra grupper i samhället. Nu kan vi slå fast att astmatiker faktiskt är känsligare. Samtidigt kan vi ge företag och myndigheter råd om att använda en säkerhetsmarginal på 10 gånger om man vill skydda astmatiker från effekter i luftvägarna när det gäller irriterande luftburna ämnen.

Snart kommer fortsättningen: Nu går vi vidare med att studera om astmatiker faktiskt får det skydd de har rätt till när EU och andra organisationer bedömer risker. Vad tror du? Jag hoppas kunna presentera dessa viktiga resultat senare i höst.

Här kan du läsa hela studien med open access.

Tack till Mia Johansson, min doktorand vid Karolinska Institutet, som gjort ett enastående arbete med att hitta, läsa och analysera hundratals studier.

Också ett stort tack till professor Gunnar Johanson, som bidragit med stor erfaranhet och kunnande.

Ett tredje tack till Socialstyrelsen och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, som finansierat studien.

* observera att studien gäller personer med mild form av astma och inte inkluderar hyper-känsliga individer. Det hade naturligtvis varit oetiskt att utsätta personer med allvarlig astma för risker med denna typ av experiment.

Brist på info om alternativa mjukgörare

Information är grunden i europeisk kemikalielagstiftning (REACH). Företagen ska ta fram information och visa att ämnen är säkra att använda. Informationen ska också vara tillgänglig för oss andra så att vi kan se hur farliga olika ämnen är och göra medvetna val.

Ftalater är en grupp kemiska ämnen som bland annat används som mjukgörare i plast och mjuk plast finns det gott om, i allt från blodpåsar på sjukhus till luftmadrasser och golvmattor hemma. Några ftalater misstänks vara så skadliga för reproduktionen att det krävs särskilda tillstånd för att få använda dem och därför vill vi hitta bättre alterntiv.

Vilken information finns då om de alternativ som erbjuds? Jag blev förvånad över hur lite information vissa företag lämnar ut. Ett exempel är Hexamoll DINCH, en mjukgörare vars användning ökat explosionsartat i Sverige. I EU:s databas står att kemiindustrin testat ämnet och noterat att det inte skadar reproduktionsorganen. Några egentliga fakta som styrker påståendet visas inte så man får lita till att de gjort en riktig bedömning. Det orättvisa är att vissa glider undan medan andra redovisar detaljerad information. Nedan visas två urklipp från den Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) gällande två alternativa mjukgörare. För Hoxamoll DINCH (bild 1) anges bara att man inte sett några effekter, medan det andra exemplet visar information som möjliggör en granskning av eventuella reproduktionseffekter (bis(2-etylhexyl)-adipat, bild 2).

echa_dinch

echa_deha

I veckan träffade jag företrädare för ECHA på en konferens och ställde frågan hur det kan se så olika ut. Svaret var att ECHA bara publicerar den information som företagen vill visa, men att de i 5% av fallen gör stickprov för att kontrollera att informationen stämmer. Betryggande? Nja…

Ett annat exempel på informationsbrist gäller mjukgöraren Pevalen, som tillverkas av det svenska företaget Perstorp. Ämnet tillverkas ännu i så låg volym att det inte behöver testas i någon större omfattning (bild 3). Hur ett ämne som inte testats för reproduktionseffekter kan vara ett alternativ till ett annat ämne som förbjudits p.g.a. reproduktionseffekter är i sig ganska märkligt, men en följd av att lagstiftningen delar in ämnen efter tillverkningsvolymer och att vi idag saknar bra screening för reproduktionseffekter.

echa_pevalen

Om vi på allvar ska kunna ersätta skadliga kemikalier behöver ECHA ställa krav på att företagen ska redovisa sina data på ett sätt som möjliggör en opartisk granskning. Öppna databaserna för fri forskning! När det gäller lågvolym-kemikalier behöver vi dessutom bättre screeningmetoder för att studera om ämnen är hormonstörande eller kan störa reproduktionen. Hur ska vi annars veta att vi inte hoppar ur askan i elden?

Därför gillar jag inte alternativ till djurförsök

Jag vill egentligen inte skriva om alternativ till djurförsök. Jag vill berätta om ny forskning som hjälper oss att förstå världen, hitta botemedel och lösa miljöproblem. Vaddå ”alternativ”!?

Missförstå mig nu inte. Poängen är att vi nu kommit till den punkt där vi kan lämna ordet ”alternativ” bakom oss. Cellulära och molekylära metoder står på egna ben. Det vore ju som om vi talade om ”alternativ till fast telefon”, när vi menar smart-phone, eller ”alternativ till stearinljus” när vi menar LED-lampa.

Varje år används ca 11,5 miljoner försöksdjur i EU. Huvuddelen används för forskning och knappt 10 procent används för testning av läkemedel och kemikalier [länk till EUs statistik]. EUs nya försöksdjursdirektiv ställer krav på att medlemsländerna ska arbeta för att ersätta (Replace), begränsa (Reduce) och förfina (Refine) användningen av djurförsök (3R). Här visar sig ytterligare en viktig anledning att sluta använda ordkombinationen ”alternativ till djurförsök”. Smarta test som använder färre djur eller viktiga förbättringar av försöksdjurens livskvalitet ryms inte i alternativ-begreppet. Att djur hanteras på ett bra sätt är väl inte ett ”alternativ” till att de hanteras sämre?

Idag är arbetet med att utveckla 3R fragmenterat och dåligt samordnat. Det leder till att mycket av den kunskap som finns inte kommer djuren till godo. Det behövs verkligen ett nationellt kompetenscenter, men ambitionsnivån måste vara betydligt högre än att samla goda råd på hög. Jag vill att Sverige ska bli ledande när det gäller att utveckla nästa generations djurfria tester och att de djurförsök som behövs ska kombineras med cellulära och molekylära metoder så att färre djur krävs. Samtidigt finns massor att göra för att förbättra djurens välmående. Det kan till exempel handla om skonsamma blodprovtagningar och träning. För att detta ska bli möjligt måste ett 3R-center ligga där kompetensen finns, det vill säga i nära anslutning till verksamhet som har aktiv erfarenhet av att förbättra för försöksdjuren och som ligger i fronten när det gäller nya djurfria metoder. Det måste finnas en erfarenhetsbaserad kompetens kring alla tre R:en eftersom de hänger ihop och förstärker varandra.

I höst ska Jordbruksverket utreda hur Sverige på bästa sätt ska inrätta ett kompetenscentrum inom 3R. Jag hoppas de vågar tala om för regeringen att 3R handlar om att stärka etiskt hållbar forskning och innovation. Jag hoppas vi kan gå från alternativa till normativa metoder.

Läs mer:

Vår senaste studie om att minska antalet försöksdjur: Strategic Focus on 3R Principles Reveals Major Reductions in the Use of Animals in Pharmaceutical Toxicity Testing [Törnqvist et al., 2014, PLoS ONE]

Så arbetar vi med 3R och djurförsök på Swetox

Spännande rykte om jätteanslag till djurfria testmetoder

Förtroendekris när det säkra blir osäkert

På 1970-talet skanderade miljörörelsen ”Fy, fy, fy, för avgaser och bly!”. Myndigheternas experter kom med lugnande besked: Exponeringen utgör ingen hälsorisk! Trots detta förbjöds blyad bensin och halterna av bly i blodet är idag en tiondel. Samtidigt visar dagens forskning att riskerna för försämrad intelligens hos barn var betydande vi gårdagens nivåer [Fakta om risker med bly].

Mönstret håller tyvärr i sig. Idag ligger fokus på hormonstörande ämnen, och Bisfenol A diskuteras som ett möjligt hot mot människors hälsa. Ingen kan ha missat att miljörörelsen kämpar hårt för att begränsa Bisfenol A (läs t.ex. Johanna Sandahl, Naturskydds­föreningen, och Annie Lööfs (C) på DN-debatt 2 juni 2015). Bisfenol är ”Helt ofarligt vid ett dagligt intag under 50 mikrogram per kg kroppvikt”, slår EU:s livsmedelsmyndighet (EFSA) fast, vilket upprepas av de svenska kollegorna på Livsmedelsverket. Så ändrar plötsligt EFSA sin bedömning. Nu anses 4 mikrogram vara en säker nivå. Här kan du läsa EFSA:s pressrelease.

Jag arbetar som forskare på Swetox, ett nystartat svenskt forskningsnätverk för en kemikaliesäker värld. Mitt forskningsområde är Riskbedömningsprocessen. I teorin bör myndigheter och företag alltid väga in osäkerhet i sin bedömning. Är osäkerheten stor ska säkerhetsmarginalen vara större. När kunskapen ökar, bör man däremot kunna precisera bedömningen och eventuellt tillåta lite mer. Det är som vid bilkörning; När håller du högst hastighet, i dimma eller vid klart väder?

Det finns naturligtvis en rad kloka orsaker till att man ändrar en bedömning. Vi lär oss mer om hur kemikalier påverkar hälsan och vi accepterar allt mindre risker. Men när ny kunskap alltid leder till att riktvärden sänks eroderar tilliten för våra expertmyndigheter, vilket leder till att vi som individer och samhälle får svårare skilja på verkliga faror och fria fantasier. Jag är övertygad om att om man kombinerar försiktighet med en öppen redovisning av osäkerheten så skapas en stabilitet och tillit som gynnar samhället långsiktigt.

PS. Vill du få en introduktion till BPA-debatten? Kolla Konsumentdrevet! De besökte mig hösten 2014 på Swetox, Södertälje. Spola 15 min in i klippet.

Sveket mot våra tonåringar

Jag är nybliven tonårsförälder, det är så fascinerande att se hur mitt barn plötsligt börjar förändras. Han växer så de knakar, sover längre, går att samtala med som en vuxen (och ibland inte alls). Trots att småbarnsårens bekymmer är långt borta är föräldrakärleken och oron inte svagare. Vad händer när kroppen exponeras för kemikalier samtidigt som reproduktionsorgan, kroppstillväxt och hjärnans utveckling accelererar? Enligt FNs barnkonvention ska alla beslut som rör barn ha barnets bästa i förgrunden. Konventionen omfattar alla barn och ungdomar upp till 18 år och det finns inget undantag som säger att beslut som rör kemikalier inte behöver omfatta tonåringar. Ändå undviker svenska myndigheter och forskare att ta reda på riskerna för barn mellan 13-17 år. Den nationella miljöhälsorapporten delas till exempel in i barn (0-12) och vuxna (18+), och det är inte direkt tonåringar i fokus när Kemikalieinspektionen beskriver kemikalier i barns vardag. Biologiskt sett finns det starka skäl att anta att tonåringar utgör en grupp som är extra känslig för miljöpåverkan. Under tonåren pågår en snabb hormonellt reglerad utvecklingsfas. Hjärnan mognar, nya beteenden utvecklas, hela reproduktionsapparaten ska starta igång, kroppen växer och ändrar form. Samtidigt och som ett resultat av utvecklingen förändras exponeringen för olika miljöföroreningar. Med begränsad erfarenhet och gränslösa möjligheter ökar riskerna. Många kroniska sjukdomar debuterar under tonåren. Trots dessa fakta ägnas i stort sätt ingen forskning och utredningsverksamhet åt tonåringars miljö och hälsa.

  • De är svårstuderade och svarar inte på enkäter, säger en kollega.
  • Pubertetsåldern varier så mycket att de inte kan ses som en enhetlig grupp, säger en annan.
  • Det finns inga bra experimentella modeller, säger en tredje.

Ingen av dessa svårigheter borde hindra oss att öppna ett nytt forskningsfält. Vi förfasas över att små söta förskolebarn har plastleksaker med miljögifter, men omsorgen om de struliga, gängliga och finniga tonåringarna är nästan som en blind fläck. Det borde vi ändra på, eller hur?

Kemikaler bryr sig inte om myndighetsgränser

Ibland är det uteblivna svar som är mest talande. Häromdagen hade SvD:s läsare möjlighet att chatta med Kemikalieinspektionens expert om hur man undviker farliga kemikalier i vardagen (länk). Ett lovvärt initiativ som gav många enkla tips till läsarna. Men samtidigt visade svensk kemikalieoplitik upp alla sina stuprör. Några citat:

Fråga: Hur är det med schampon, tvål och diverse parfymer?
Svar: Dessa produktgrupper tillhör Läkemedelsverkets kompetensområde som inte vi kan besvara.

Fråga: Är det något du skulle råda att man undviker helt om man inte vill ha kemikalier i maten?
Svar: Här skulle jag fråga Livsmedelsverket.

Fråga: Odlad lax innehåller fler kemikalier än vild. Hur kan man minska kemikalierna i odlad lax. Om jag vill anlägga en laxodling ute till havs kan jag då mata dem någonting som finns naturligt i det ”biologiska systemet” eller som jag kan odla själv?
Svar: Hej! Jag är ledsen men det är inte alls vårt kompetensområde. hör med Livismedelsverket eller Havs- och vattenmyndigheten

Samhället behöver bli bättre på att hantera kemikalier på ett samordnat sätt. Att dela in kemikalier i olika ansvarsområden är kanske praktiskt för en jurist, men galet ur biologisk synpunkt. Det spelar ju ingen roll för kroppen om molekylen härrör från en lax, en parfym eller en leksak.