Färre Leif GW-typer inom svensk miljöforskning

Varje dag kommer nya studier om potentiella hälsoeffekter av giftiga kemikalier. Det är viktig forskning som ger oss möjlighet att förstå vad som gått snett. Men det finns en stor obesvarad fråga hängande över mycket av dagens miljöforskning – hur ska vi göra istället? Alltför mycket, även i min egen forskning, har varit utredande snarare än innovativ. Vi miljöforskare har varit som den grötmyndige kommissarien som dyker upp när brottet redan är slutfört och förklarar hur det gått till. Med andra ord: Det måste bli färre Leif GW-typer inom svensk miljöforskning!

leifgw

I takt med att biologiska mekanismer blir allt mer kända får vi snabbare metoder för riskbedömning och upptäcker allt fler ämnen med ohälsosamma egenskaper. Det i sin tur leder till ett ökat tryck, både från konsumenter och lagstiftare, att ersätta farliga kemikalier med bättre alternativ. Men tittar vi i backspegeln ser vi hur ofta det gått snett. Vi försummar att utveckla systematiska processer för att utvärdera alternativen och hoppar ur askan i elden. Ett exempel är bromerade flamskyddsmedel, där alternativen i många fall visade sig vara nog så problematiska som de ämnen vi ville ersätta (läs till exempel Jarema et al., 2015).

Hur kan då ett nytt forskningsområde kring bedömning av alternativ se ut? Jag ser tre pelare för att lyckas: (1) Identifiering (vilka är alternativen?); (2) Jämförande (är alternativen bättre?) och (3) Selektion (hur möjliggör vi val och användning av alternativ?). När det gäller att identifiera alternativ behöver vi jobba i en multi-disciplinär forskarmiljö där vi fokuserar på funktion, eftersom både kemiska och icke-kemiska alternativ behöver övervägas. Ett intressant exempel är miljöfarligt brandskum där man idag jobbar både med nya kemikalier och med ny släckteknik med vatten och högtrycksspruta. Den andra pelaren, att jämföra alternativ, är en större utmaning än man kan tro. Det finns flera olika perspektiv som ibland kan hamna i konflikt med miljöhälsa, till exempel funktionalitet, ekonomi och arbetsmiljö. Även toxikologin kan vara besvärlig. Ofta finns mycket mer kunskap om kemikalier som använts länge än för nya alternativ. För högvolymämnen finns mängder av olika studier medan alternativen ofta bara uppfyller regulatoriska minimikrav. Det är ett problem som vi nyligen upplevt i ett projekt med alternativa plastmjukgörare tillsammans med Stockholms läns landsting (bloggade om detta i höstas). En lovande möjlighet är dock nya datormodeller som kan användas för att studera kemiska risker och potentiella exponeringar. Dessa skulle avsevärt kunna förbättra bedömningar av alternativ och fylla på med information där experimentella data saknas.

Att slutligen möjliggöra goda val måste bygga på principen att när det finns tillräckliga bevis för att ett ämne kan vara problematiskt, så bör genomtänkta åtgärder vidtas för att utvärdera material, processer och tekniker. Det finns enskilda aktörer som jobbar bra med substitution idag, men de regulatoriska systemen i samhället ligger långt efter och ger inte det stöd som företag och myndigheter behöver i upphandlingar och utvecklingsprojekt. Därför är det glädjande att miljöministern bett Annika Helker Lundström, nationell miljömålssamordnare för näringslivet och tidigare vd för Svensk Vindenergi, att utreda hur man kan komma vidare med substitutionsfrågan. Jag ser fram emot utredningens resultat som ska lämnas 31 mars 2017. Om vi arbetar med substitution på rätt sätt kan det bli en forskningsintensiv motor både för innovation och miljö. Mer av Vetenskapens värld och mindre av Veckans brott.

/Mattias

Misstänkt stort mörkertal kring kemiska arbetsplatsolyckor

I veckan presenterar jag tillsammans med Dr Linda Schenk, forskare vid Institutet för miljömedicin, nya data om kemikalieolyckor på arbetsplatsen. Under veckan pågår nämligen världens största konferens för toxikologer. I år hålls den i New Orleans, USA. Men såklart ska även Du som följer Toxicolour få reda på något av innehållet.

Visste Du till exempel att:

  • Varje år får Giftinformationscentralen vetskap om fler än 1600 kemiska olyckor på arbetsplatser runt om i Sverige (se bild)
  • Sedan 2010 har antalet samtal om kemiska olyckor i arbetslivet ökat med 28 procent.
  • De vanligaste frågorna gäller exponering i ögonen (37%) eller att man inandats något farligt ämne (32%).
  • En tredjedel av samtalen handlar om frätande ämnen och ett stort antal av dessa samtal rör starka rengöringsmedel (se bild).

olyckor

Bild 1. Antalet arbetsrelaterade olyckor som rapporteras till Giftinformationscentralen 2010-2014.

Ett systematiskt säkerhetsarbete bygger på att alla incidenter rapporteras och följs upp. När det gäller kemiska arbetsplatsolyckor, rapporteras inte alltid alla tillbud. Däremot ringer de som drabbas och deras läkare ofta till Giftinformationscentralen för att få råd om behandling.

Enligt en tidigare genomgång (Öberg, 2010) fick Arbetsmiljöverket kännedom om 286 olyckor eller tillbud med kemikalier år 2009. Det är ju ganska många färre än de 1600 olyckor där arbetstagare och läkare ringer till Giftinformationscentralen. Någon kanske invänder att man bara behöver anmäla olyckor där det funnits risk för allvarliga skador och att många samtal kanske snarare handlar om att stilla människors oro. Vi tittade därför lite extra på vem som ringer om frätande ämnen.

I studien från år 2010 jämförde vi Arbetsmiljöverkets statistik med antalet samtal där läkare ringer till Giftinfo med anledning av patienter på akutmottagningar etc. Varje år inkommer anmäls ca 50 olyckor med frätande ämnen till Arbetsmiljöverket, medan Giftinfo får kännedom om fler än 430 olyckor per år via sjukvården. Skillnaden i rapporteringsgrad (underrapportering?) verkar således vara nästan 10 gånger i detta exempel. Det innebär med stor sannolikhet att den tillgängliga statistiken inte bör ligga till grund för det förebyggande arbetsmiljöarbetet kring kemikalier på nationell nivå, det saknas helt enkelt tillräcklig kunskap om kemiska arbetsplatsolyckor på Arbetsmiljöverket. Vi hoppas kunna ändra på det och jag lovar att rapportera i takt med att våra resulatat blir klara.

/Mattias

PS. Studien finansieras av AFA Försäkring och utförs i samarbete med Giftinformationscentralen och Arbetsmiljöverket. Tack till Linda Schenk som håller i studien och har grävt fram alla data.

Så slår kemikalier mot kvinnor

Kemikaliesamhället speglar vilket samhälle vi lever i och vilka kroppar vi fötts med. Ett ojämställt samhälle skapar ett ojämställt mönster även i vår exponering för kemikalier och kring vilka sjukdomar de orsakar. Både våra kön och genus påverkar de risker vi utsätts för.

women

Forskningen visar på tydliga skillnader mellan män och kvinnor när det gäller miljörelaterad ohälsa. Cancer är ett exempel där det både finns skillnader som starkt hänger samman med kön (exempelvis bröstcancer, som är mycket vanligare hos kvinnor av rent biologiska orsaker) eller genus (exempelvis lungcancer, som ökar hos kvinnor på grund av att tobaksindustrin lyckats lura fler kvinnor att röka).

Arbetsmarknaden är, med sin starka segregering utifrån genus, den enskilt största anledningen till att kvinnor och män har olika exponering och därtill kemikalierelaterad ohälsa. Sedan Arbetslivsinstitutet lades ner 2007 har dock ingen forskningsnära organisation någon överblick över skillnaderna mellan kvinnor och män med avseende på kemikalier i arbetslivet. Om man tittar på cancerframkallande kemikalier (enligt IARC), så är exponeringen högre bland män i samtliga fall. Det speglar såklart hur arbetsmarknaden ser ut i den kemikaliehanterande industrin. Men tittar man närmare på statistiken ingår ofta bara klassiskt högexponerade yrken där män arbetar. Exponeringen för kvinnodominerade yrken ingår ofta inte alls. Ibland har andelen kvinnor varit så få i en studie att man valt att enbart ha med män för att få en mer homogen studiegrupp.

Allergisjukdomar och astma är också starkt kopplade till miljöfaktorer och här syns stora könsskillnader. Ett välkänt exempel är nickelallergi, som är mycket vanligare hos kvinnor och skillnaden börjar synas redan i barnaåren. Att minska exponeringen för nickel gynnar därför fler kvinnor än män. En annan vanlig orsak till kontaktallergi är våt-arbete, något som är mycket vanligare i kvinnodominerade yrken som vård och städning. Det finns en föreställning om att kvinnor ofta har känslig hy och därför oftare drabbas av kontaktexem. Det stämmer inte. Kvinnor drabbas oftare eftersom de utsätts för en mer hudskadande miljö på sina arbetsplatser. Astma är också vanligare hos kvinnor vilket leder till att dagens riskbedömningar inom EU, där man utesluter astmatiker främst leder till att kvinnors arbetsmarknad begränsas (vilket jag beskrivit i ett tidigare blogg-inlägg)

Det finns såklart mängder av fler exempel på kemikalier och hälsa i relation till jämställdhet. Läkemedel, kosmetika, hushållskemikalier, kemikalier i varor… Inom vart och ett av dessa områden kan vi spåra skillnader i exponering. När vi i andra sammanhang diskuterar frågor om jämställdhet, tittar vi ofta på frågor om representation, resurstilldelning och beslutsprocesser. Samma frågor bör ställas även inom kemikalieområdet anser jag. Vilka kemikalierisker ges mest resurser? Gäller samma skyddsnivå för kvinnor och män? Hur hanteras kön och genus i riskbedömningsprocessen? För att klara att besvara dessa frågor måste vi hitta resurser till multidiciplinära forskningsprojekt. Toxikologer behöver sitta tillsammans med sociologer. Idag känns det som om vi skapat ett system där experter på kemikalielagar lever på Mars medan genusvetare springer runt på planeten Venus. Jag vet inte hur vi ska lösa det, men om du vill vara med, så hör av dig. Jag bjuder på möteslokal och fika och tillsammans skissar vi på ett riktigt bra forskningsprogram.

/Mattias

Så angriper forskare cancer från två fronter

Att se cancer i siffror kan vara ganska skrämmande, men samtidigt visar dessa kalla fakta att vi inte är ensamma, varken som patient eller anhörig. I korthet är cancer samlingsnamnet på  mer än 200 olika sjukdomar. Drygt 50.000 personer får en cancerdiagnos varje år. Det innebär att vi alla får räkna med att vi själva eller någon i vår närmaste familj kommer drabbas. Den vanligaste cancerformen i Sverige är prostatacancer, som utgör mer än en tredjedel av all manlig cancer. Därefter kommer bröstcancer, som står för cirka 30 procent av cancerfallen bland kvinnor. Trenden för dessa sjukdomar är dessutom att de blir allt vanligare. Man vet inte riktigt varför just dessa sorters cancer ökar. Till skillnad från lungcancer och hudcancer, som till stor del beror på en livsstil med tobak och solbränna, är miljöfaktorerna som ökar risken för prostata- och bröstcancer dåligt kända.

En gemensam faktor för båda dessa sjukdomar är dock att de uppkommer i delar av kroppen som är extra känsliga för hormoner och att faktorer som påverkar hormonsystemen kan öka risken att drabbas. Hormonbehandlingar med östrogen och p-piller är till exempel kända riskfaktorer för bröstcancer, men även fetma ökar risken, vilket tros bero på fettcellernas betydelse för hormonregleringen. Ökningen av antalet hormonrelaterade cancerfall är en av anledningarna till att WHO och UNEP pekat ut hormonstörande ämnen som ett viktigt område att studera och att vi behöver minska spridningen av dessa kemikalier.

cancer

Delande cancerceller

Trots den mörka bilden görs mycket inom svensk forskning idag för att angripa cancer från flera håll. Själv ser jag två fronter som vi arbetar med inom Swetox, den miljömässiga och den medicinska fronten. Tillsammans med elva universitet har vi flera stora projekt där vi studerar hormonstörande ämnen i miljön. Igår fick projektet EDC-2020 20 miljoner från Forskningsrådet Formas för att ta reda på mer om vilka hormonstörande ämnen vi exponeras för? Hur exponeringen ser ut? Vilka mekanismer som kan förklara effekterna? och hur lagstiftningen på ett bättre sätt kan skydda oss från hormonstörande ämnen. Samtidigt startade vi förra året ett EU-projekt kring blandning av kemikalier och effekter av exponering under fosterstadiet, EDC-MixRisk. Genom ny kunskap och bättre kemikalielagar hoppas vi bidra till att förebygga cancer och en rad andra hormonrelaterade sjukdomar.

Bild2

Bröstcancer ökar i europa. Källa: WHO/UNEP

Den andra fronten vi arbetar med är att ta fram bättre behandlingar för de som drabbas. Idag klarar sjukvården att rädda livet på många som får cancer. Men långt ifrån alla klarar sig och biverkningarna är ofta svåra. Därför satsar Sverige stort på att hitta nya mediciner och det finns många nya spännande idéer inom svensk forskning just nu. Thomas Helleday är en av forskarna vid Karolinska Institutet som brinner för att hitta nya behandlingar. Thomas utsågs förresten nyligen till årets cancerforskare av cancerfonden. Ett problem för alla mindre läkemedelsprojekt är att det finns en hög tröskel mellan experimenten på laboratoriet och behandling av patienterna på sjukhuset. Även om man skulle klara att slå ut cancern får ju inte biverkningarna vara så svåra att patienten inte klarar sig. Innan man testar nya läkemedel måste man därför veta att det är säkert att använda. Här spelar Swetox en allt viktigare roll eftersom säkerhetstoxikologi har saknats som akademisk specialitet. Bara de senaste månaderna har vi inlett flera samarbeten med forskare och mindre bolag för att utreda säkerheten hos olika nya läkemedel. Thomas Helleday och hans kollegor vid SciLife Laboratory är bara en av våra nya samarbetspartners.

Det fantastiska med att sammanföra dessa båda fronter, den förebyggande och den behandlande, är att det generarar något som på lång sikt är ännu viktigare. Våra studenter får utbildning i kontakt med verklighetens utmaningar och vi bryter ner murarna mellan olika dicipliner (se mer om swetox academy på SVT). Metoder som används inom läkemedelsutveckling blir plötsligt tillgängligt för miljöforskning och vice versa. Jag är övertygad om att denna typ av samverkan mellan olika vetenskaper ger betydligt bättre förutsättningar att angripa cancer än den traditionella uppdelningen mellan miljö och medicin. Flera universitet (Uppsala Universitet, Karolinska Institutet, Stockholms Universitet och KTH) har nu skrivit till regeringen och pekat på vikten av samverkan mellan SciLifeLab och Swetox. Jag hoppas att utbildningsminister lyssnar och ger fortsatta möjligheter att bekämpa cancer från två fronter.

/Mattias

 

 

 

 

 

 

En väg framåt för KI

I fredags försvarade en av mina doktorander sin avhandling på Karolinska Institutet och samtidigt väntade rektor Anders Hamsten på att hans avsked skulle tillkännages på DN debatt. Så stora kontraster ryms inom ett universitet med tusentals forskare.

open_graph

Ett av lärandemålen för doktorander är ”att visa intellektuell självständighet och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar, och visa fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.” I Bosse Lindquists dokumentär på SVT blev det smärtsamt tydligt vad som händer när en forskningsinstitution inte klarar detta. När status och längtan efter impact-faktorer tillåts övertrumfa den vetenskapliga process där forskare skapar och konstruerar kunskap i interaktion med varandra och omvärlden.

Jag har varit verksam på KI sedan 1997 (student-doktorand-post doc-docent) och tycker mig se ett mönster som gjort Macchiarini-skandalen möjlig. Ledande personer på KI har länge omhuldat drömmen om genombrott i forskningen och övertygelsen om att detta sker genom att ”söka de bästa” snarare än att skapa de bästa förutsättningarna. På KI lever bland många en i mina ögon föråldrad kunskapssyn där kunskap är en entitet som kan överföras från en mästare till en lärjunge. Detta har också resulterat i en incitamentstruktur baserad på bibliometri. I klartext: Kvalitet skapas genom att köpa in stjärnor från andra lärosäten på en internationell marknad och resurserna koncentreras till de som oftast publicerar i fina tidskrifter.

Macchiarini-skandalen kan vara något av det bästa som hänt KI på länge.

Det finns goda skäl att tro att denna strategi inte bara resulterat i den nuvarande förtroendekrisen utan därtill hämmat utvecklingen av forskning och utbildning. Därför kan  Macchiarini-skandalen vara något av det bästa som hänt KI på länge. Forskningen behöver starka individer, men de ofta hjältelika forskarporträtten har ganska lite med verkligheten att skaffa. På sin höjd kan de passa till inspirerande berättelser och för att hitta nobelpristagare.

Tack vare den aktuella skandalens styrka har vi som arbetar på KI fått en unik chans att restaurera grunden för ett av världens främsta medicinska universitet. KI behöver vara en plats där vi lär av misstagen och delar varandras framgångar. Dessa värden behöver få direkt påverkan på organisationens olika centrala strukturer för bland annat inflytande, fördelning av resurser och hantering av kommunikation.

Så här skulle ett nytt mål för KI kunna se ut: Att vara en världsledande kreativ gemenskap för tänkande och lärande för att tillsammans genom forskning och undervisning möta framtidens utmaningar och förbättra människors hälsa.

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Astmatiker utan skydd på jobbet (del 3)

tox symbols

Sverige, liksom övriga Europa, står inför en åldrande befolkning och behov av ett längre arbetsliv. En större del av befolkningen behöver delta i arbetskraften om vi ska ha råd med välfärden. Samtidigt ser vi en ökande förekomst av vanliga folksjukdomar i den arbetande befolkningen. Astma är en sjukdom som är betydligt vanligare idag än för en generation sedan. Trots detta, så är riskbedömningar av kemikalier på arbetsplatser anpassat till normen av en ung, frisk och man. Är det verkligen sant? Ja, EU:s kemikalielagar REACH skiljer faktiskt på vanliga människor och ”arbetare”. De sistnämnda anses till exempel vara hälften så känsliga jämfört med den övriga befolkningen (Kolla exempelvis tabell R8-6 i Eu:s regelverk för riskbedömning).

Som jag tidigare skrivit (del 1), har vi visat att riskbedömningar som riktar sig till arbetare sällan tar med information om astmatikers känslighet även i de fall då det finns data. Vi har också visat att astmatiker reagerar vid något lägre koncentration än friska försökspersoner (del 2), och att säkerhetsmarginalen som myndigheterna rekommenderar borde fördubblas när det gäller luftföroreningar som irriterar luftvägarna i de fall då man saknar information om astmatiker. Nu återstår den avgörande frågan: Är nuvarande gränsvärden tillräckliga för att skydda astmatiker?

För att besvara frågan har vi jämfört de koncentrationer då astmatiker reagerar med dagens gränsvärden, framtagna enligt EU:s kemikalielagstiftning. Studien ingår i en avhandling som presenteras vid Karolinska Institutet fredag 12 februari. Resultaten visar att dagens gränsvärden ligger nära och i vissa fall över de nivåer där vi vet att astmatiker får problem med andningen. Svaveldioxid är ett exempel. Flera studier har visat att astmatiker får svårare att andas redan vid koncentrationer mellan 1-2 mg/m3. Trots detta anses koncentrationer upp till 2.7 mg/m3 vara utan nämnvärd risk på en arbetsplats.

Jag skulle önska att Arbetsmiljöverket lyfte frågan om vilka som ska ha rätt till hälsa på arbetet. Astma är ganska vanligt, men det är betydligt vanligare bland kvinnor och lågutbildade (Se figur 10.2 på sid 100 i Miljöhälsorapport 2009). Därför blir frågan om kemikalielagstiftningen även en fråga om jämställdhet och klass. Regelverken borde utgå ifrån att fler grupper ska kunna arbeta. Ta bort lagstiftningens uppdelning mellan arbetare och vanliga människor!

/Mattias

Astmatiker och kemikalier på jobbet (del 2)

Alla anställda i Sverige har rätt till en bra arbetsmiljö enligt arbetsmiljölagen. Det borde rimligen gälla även personer med astma, men de är i praktiken undantagna när det gäller irriterande ämnen. I en ny avhandling från Karolinska Institutet presenterar doktoranden Mia Johansson flera studier om riskbedömning, kemikalier och astma. Jag har varit Mias handledare och i förra inlägget beskev jag hur vi kunnat visa att många riskbedömare struntar i att ta med information om astmatiker. Detta sker trots att det finns studier av astmatiker, som frivilligt låtit sig exponeras för att hjälpa forskningen framåt och på sikt skapa en bättre miljö. Jag tycker att insatsen från dessa försökspersoner är värd att tas på större allvar.

asthma-work (1)

Hur viktigt frågan om astmatiker är beror naturligtvis på om de är känsligare och i så fall hur mycket känsligare. En vanlig uppfattning är att skillnaderna när det gäller irritation är försumbara. Visst kan astmatiker reagera kraftigare, men många forskare anser att det krävs lika hög koncentration oavsett om man har astma eller inte. För att ta reda på hur det verkligen förhåller sig behöver man testa astmatiker och friska försökspersoner vid exakt samma förhållanden.

I en ny studie, som publicerats i senaste numret av den ansedda tidskriften Critical Reviews of Toxicology, har vi sammanställt alla studier vi hittat där man jämfört astmatiker med friska försökspersoner. Vi kan visa att astmatiker i många fall får besvär från luftvägarna vid lägre koncentrationer än friska försökspersoner. Vi såg detta tydligt för 8 av totalt 19 undersökta kemikalier. Vi gick också vidare för att i detalj studera dos-responssambanden. Vår slutsats är att skillnaden som mest var ungefär tio gånger. Det vill säga att astmatiker fick luftvägsbesvär vid tio gånger lägre koncentration. För de flesta ämnen saknas data från astmatiker. Har man bara testat friska personer behövs alltså en extra säkerhetsmarginal på tio om man vill skydda även astmatiker. Idag rekommenderar EU:s kemikaliemyndighet en marginal på fem. Våra nya data visar att säkerhetsmarginalen skulle behöva fördubblas för irriterande luftburna kemikalier. Ping: Arbetsmiljöverket och Kemikalieinspektionen.

Vi vet nu att tillgängliga studier på astmatiker inte används (del 1) trots att astmatiker är känsligare (del 2). Frågan som återstår är om dagens gränsvärden ändå klarar av att skydda astmatiker från koncentrationer där vi i experiment ser att astmatiker får problem med luftvägarna. Nästa vecka tittar jag närmare på just detta.

/Mattias

Astmatiker och kemikalier på jobbet (del 1)

Alla anställda i Sverige har rätt till en bra arbetsmiljö enligt arbetsmiljölagen. Ingen ska behöva skada sig eller bli sjuk på grund av sitt arbete. I en ny avhandling från Karolinska Institutet presenterar doktoranden Mia Johansson, som jag har handlett, flera studier som borde inspirera till en omvärdering av de arbetsmiljölagar som handlar om kemikalier. I tre delar kommer jag i bloggen försöka förklara varför det är viktigt. Disputationen äger rum 12 februari.

Del 1: Data om astmatiker används inte i riskbedömningar som syftar till en säker arbetsmiljö.

All tillverkning och användning av kemikalier ska såklart ske på ett säkert sätt. En viktig del i detta är att industri och myndigheter bedömer hur höga koncentrationer som kan tillåtas utan att det leder till negativa hälsoeffekter. Dessa bedömningar ska utgå ifrån tillgängliga data om hälsoeffekter och om det saknas kunskap kan man behöva en extra säkerhetsmarginal.

Nu visar vi i en studie att data på astmatiker ofta inte tas med i bedömningen för arbetsmiljö. Anledningen är att lagstiftaren skiljer på ”allmän” befolkning och ”arbetande” befolkning. Detta synsätt härrör från en tid då en arbetare antogs vara en ung och frisk man. Var man kvinna, sjuklig eller äldre skulle man hålla sig borta från arbetsmarknaden.

I vår studie jämförde vi tio olika organisationer som bedömer risker med luftburna kemikalier. Fem av dessa organisationer fokuserade på allmän befolkning medan fem gjorde bedömningar för arbetare. Vi jämförde bedömningar av 14 mycket vanliga industrikemikalier där det finns data om astmatikers känslighet. I majoriteten av bedömningarna för den allmänna befolkningen ansågs data från astmatiker vara helt avgörande för riskbedömningen, medan man i riskbedömningar för arbetare i hälften av fallen valde att bortse ifrån dessa studier. Man nämner ofta inte ens att studierna existerar. Jag har plockat ut lite data från artikeln som visar hur data från astmatiker används i bedömningarna gjorda för ”arbetare”. Totalt ingick 55 sådana riskbedömningar.

Picture1

Idag har vi ett samhälle som insett betydelsen av att människor ska kunna arbeta längre, vilket gynnar ekonomin likaväl som den enskilda individen. Vi har helt enkelt inte råd att krympa möjligheten att arbeta för personer med lindriga kronisk sjukdomar. Astma är bara ett exempel, men ett ovanligt tydligt exempel som berör många människor. Det är dags för en förändring. Kemikalielagarna måste värna arbetsmiljön även för astmatiker.

Nu kanske någon invänder att vi ju inte vet om astmatiker är mer känsliga eller hur mycket mer känsliga de är. Den frågan tänkte jag diskutera i del 2. För de allra flesta kemikalier finns naturligtvis ingen information alls om astmatiker, så frågan är om man behöver ha en säkerhetsmarginal eller inte.

/Mattias

Smålands största papperstiger

Så kom då till sist Jorbruksverkets förslag på hur Sverige ska bli ledande inom alternativ till djurförsök. Man föreslår ett 10-miljonersbygge av Smålands största papperstiger. Kostnaden motsvarar lika mycket (!) som idag totalt satsas på att utveckla alternativ till djurförsök, men inte en krona kommer att lämna korridorerna i Jönköping.

papertiger2

Forskning vi universitet och företag använder en hel del försöksdjur. Det handlar också om att testa säkerheten av nya läkemedel, bekämpningsmedel och kemikalier. Användningen av djurförsök har ofta kritiserats och ny lagstiftning har därför höjt kraven på tillstånd och kontroll. Trots detta går arbetet med att utveckla alternativ otroligt långsamt. Vid Swetox (ett samarbete mellan elva universitet kring kemikalier, miljö och hälsa) har vi börjat jobba på ett helt nytt sätt för att öka takten. Vi vill ha med tanken på alternativ redan i försöksplaneringen, vi vill att kompetens från olika ämnesområden (från datamodeller och cellförsök till kunskap om djur och människor) ska tas till vara och vi ser sambandet mellan bra forskning och bra alternativ till djurförsök.

Det går att göra skillnad! Det finns mängder av goda exempel. Vi har bland annat visat att man kan halvera försöksdjursanvändningen inom läkemedelsindustrin genom ett systematiskt arbetssätt. Läs studien här. I dagarna är vi med och startar Europas största forskningsprojekt om alternativa metoder (EU-ToxRisk).

Det handlar om ta fram nya djurfria metoder och lära sig förstå hur dessa kan användas som beslutsunderlag. Det handlar också om att sätta djurens välfärd i centrum genom hela forskningsprocessen. Från försöksplanering till genomförande och resultatsredovisning. Det räcker inte att ha ett etiskt tillstånd! Tanken på att utveckling föds genom etiska nämnder är förlegad då den snarare cementerar dåliga vanor än leder till ökad innovation. Samarbete nämns 32 gånger i Jordbruksverkets utredning, men inget om utvecklingen av de organisationer som konkret utför arbetet med att ta fram nya alternativ.

Det finns bättre alternativ: Låt utvecklingen av ett center finansieras inom forskningspropositionen som kommer nästa år. Huvuddelen av försöksdjuren används inom forskningen och ett framgångsrikt arbete med alternativ till djurförsök gynnar forskningens kvalitet som helhet. De förvaltningsuppgifter som behövs vid Jordbruksverket kan hanteras inom deras nuvarande budget. Bygg istället på de strukturer som redan idag fungerar och bidrar till att utveckla arbetet med alternativ till djurförsök. Öka stödet för forskning om alternativ med 5 miljoner per år och skapa med 5 miljoner ett virituellt operativt center med förslagsvis SwetoxSCAW-Jorbruksverkets nationella kommitté för försöksdjur. Då kan Sverige växla upp och på allvar göra skillnad. Vi behöver inte fler försöksdjurs-byråkrater, utan färre försöksdjur, bättre djurförsök och bättre forskning.

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Julen – en giftig historia

Du kanske tycker julen är mysig och ser fram emot dignande julbord och pynt. Smaker och dofter som minner om glädje och gamman. Oj, så fel du har! Julens traditioner är en giftig historia. Ingen bör fira jul utan att först konsultera sin PT (personal toxicologist). Jag kommer inför jul att ge dig en inblick i några av de kemiska faror som hotar bakom den ofta idylliska fasaden.

tomtemask.jpg

1. Hyacinten. Låt oss börja med vår i särklass vanligaste julblomma, hyacinten (Hyacinthus orientalis). En veritabel doftbomb som får personer med sensorisk hyperreaktivitet att bokstavligen kippa efter andan. Inte nog med det…hyacinter kan även vara farliga för husdjur, som kan få rejält ont i magen om de får i sig denna förrädiska växt.

2. Risgrynsgröt. Akuta risker som länge förknippats med risgrynsgröten är bland annat att sätta den förädiskt gömda mandeln i halsen. Att den som trots allt överlever denna fara enligt sägnen är dömd till att bli ”gift” i närtid har en intressant dubbeltydighet. Ett av de mest välkända gifterna, arsenik, förekommer nämligen i rik mängd i risprodukter. Arsenik är ett ämne som man ska försöka att få i sig så lite som möjligt av. På lång sikt kan arsenik ge ökad risk för bland annat cancer i lungorna eller urinblåsan.

3. Strömming, sill och vild lax. Kanske är det dags att märka om senapssillen och kalla den för  ”PCB-sill”, den egenfångade laxen föreslås få namnet ”inkokt dioxin”. Detta för att ge julbordsgästen en möjlighet att förstå vad som serveras. All fet fisk som fångas i Östersjön, Vänern och Vättern är nämligen välimpregnerad med långlivade miljögifter. Två av de mer välstuderade är de hormonstörande gifterna Dioxin och PCB, som kan ge effekter på fortplantningsorganen, utvecklingsstörningar samt försämrat immunförsvar. Därför har Livsmedelsverket sedan länge gett råd till gravida och unga kvinnor om att begränsa intaget av strömming/sill och vildfångad lax till maximalt 2-3 gånger per år. Varför skulle du vilja förbruka en halvårsranson på julafton?

4. Korv, köttbullar och sylta. Bara för att fisken är förorenad, ska Du inte tro att köttprodukterna är bättre. Tvärtom! Att korv och köttbullar inte är någon hälsokur vet nog många, men i höstas gick FN:s cancerforskningsinstitut ut och klassificerade julbordets läckerheter som ”cancerframkallande hos människa”. Bevisen för ökad cancerrisk ansågs lika starka som för asbest och hepatit-virus. Ökad risk för ändtarmscancer är en av effekterna av att regelbundet äta mycket korv och annat processat kött. Det går dock inte att peka ut en särskild kemikalie i köttet, men ett giftigt ämne som man vet bildas vid upphettning är nitrosaminer. Generellt gäller att ju högre temperatur, desto mer cancerframkallande ämnen bildas när mat tillagas.

5. Saffran och Kanel. Du kan nästan servera vad som helst på ett julbord. Ös bara i saffran och kanel så smakar det juligt. Som självutnämnd julstämningsförstörare och docent i toxikologi vill jag bara påpeka att saffran inte är att leka med. Får någon i sig med än ett halvt paket bör man ringa Giftinformationscentralen. Höga doser kan nämligen ge kräkningar och blödningar. När det gäller kanel, kommer giftigheten framförallt från ämnet kumarin, som kan skada levern. Därför har Livsmedelsverket satt gränsvärden och rekommenderar att ingen äter mer än 1,5 tsk per dag (0,33 tsk för en normal 4-åring).

6. Tomtemasken. Dags för årets stora teaterförestälning. På med tomtemasken…”Ho! Ho! Ho!” Men vad är det för kemikalier som gör att masken fortfarande är mjuk efter 15 år? Om masken är gjord av PVC är det troligen ftalater, en grupp mjukgörare som blandas med PVC-plast och sedan långsamt läcker ut. Dessa ämnen kräver numera särskilt tillstånd för att få användas och är förbjudna i leksaker. Anledningen är att de kan skada hormonsystemen och på så sätt skada testiklarna och göra det svårare att få barn. Om det ”finns några snälla barn” är således en ganska öppen fråga.

7. Kaffe och pepparkaka. När julstöket går mot sitt slut kan det kanske vara skönt att sitta ner i soffan. Tända ett ljus, ta en kopp kaffe och en pepparkaka. Men inte ens i denna stund kan du slappna av. Du vet väl att kaffe och kakor är de födoämnen som genomsnittligt bidrar med mest cancerframkallande akrylamid. Enligt Livsmedelsverket står kaffe faktiskt för nästan en tredjedel av svenskarnas intag av akrylamid. Kakor och andra bakverk för ungefär lika mycket. Men inte ens om du struntar i kaffet och kakan kan du känna dig säker. Ljusets fladdrande låga producerar irriterande partiklar och i ett hem med många ljus är halterna av skadliga partiklar i luften ofta högre än på vältrafikerade gator.

GOD JUL…-ish

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox, Karolinska Institutet, Tomten, Lucia eller Rudolf)