(VARNING: Vill du inte läsa om plågade djur bör du inte fortsätta läsa.)

Människor har i alla tider funderat på varför man blir gråhårig. Kan man få grått hår av stress? Dessa frågor fick en grupp forskare vid ett av världens främsta universitet att planera ett experiment. Jag vill berätta om det som djuren var med om och försöka förklara varför den internationella forskningen behöver reformeras i grunden när det gäller synen på djur. Jag menar dessutom att regeringen nu har möjlighet att peka ut en strategisk riktning bort från djurförsök. Just nu skrivs nämligen nästa forskningsproposition.

Tänk dig att du går in i ett rum med kala väggar och lysrör i taket. Längs väggarna står hyllor med burar staplade i långa rader. I burarna finns mat, vatten och lite bomaterial och i varje bur rör sig små grupper av svarta möss. I mitten av rummet står ett särskilt undersökningsbord i blankt stål. Och vid bordet står en forskare klädd i mörkgröna sjukhuskläder, munskydd och plasthandskar. En av burarna står uppställd på bordet. Forskaren öppnar locket på buren och lyfter ut en av mössen i svansen. Musen hålls fast i ett stadigt grepp medan pälsen på dess rygg rakas av. Den måste rakas eftersom man vill veta om de nya hårstrån som växer fram kommer att bli gråa av det som musen kommer utsättas för. I nästa skede trycks musen in i ett genomskinligt rör. Det är precis så stort att den får plats, men så trångt att den inte kan röra sig. Musen sprattlar och piper när den tvingas in i röret. Därefter sätts ett tidtagarur igång. I fyra långa timmar ska musen sitta fastspänd utan möjlighet att vända sig. Syftet är att framkalla en ångest hos djuret och proceduren upprepas varje dag. Även om det är plågsamt så vänjer sig musen. Redan efter ett par dagar slutar den att pipa och sprattla när den stoppas in i röret. Den vet vad som väntar.

Den regelbundna rädslan är inte lika stressande som om den kommer slumpmässigt och varierar. Genom att konstruera en lång lista situationer som är obehagliga och skrämmande och därefter utsätta djuret för dessa på ett slumpmässigt sätt finns inget sätt för musen att vänja sig. I nästa försök vet därför mössen aldrig vad som väntar när de lyfts ut ur sin vanliga bur. Ena gången kan det vara att bli fastspänd i ett rör, nästa gång att sitta i ett rum där belysningen blinkar snabbt, eller aldrig släcks på natten. Ibland häller någon plötsligt vatten på bomaterialet, nästan gång är det isolering i en helt tom bur, eller så skakar någon utan förvarning på buren o.s.v. Sista gången musen lyfts ut ur buren är det en befrielse från den oberäkneliga stressen. Avlivningen går snabbt och smärtfritt.

Men det finns ytterligare en grupp möss som ska testas. Den sista gruppen möss utsätts varken för att vara fastspända eller för slumpmässiga stressmoment. Den sista gruppen möss får möta den rena smärtan. Du kanske någon gång har råkat äta riktigt stark chili eller fått lite chili i ögat av misstag under matlagning. Då vet du hur det börjar lite långsamt och sedan stegras till en brännande smärta. Det är en typ av smärta som är svår att hantera. Det bränner som eld, du börjar svettas och ögonen tåras. Den sista gruppen möss rakas först och därefter injecerar forskaren just den kemikalie som orsakar denna typ av smärta. Giftet heter resiniferatoxin (RTX) och är en analog till chilifruktens capsaicin. Det bränner under skinnet och musen försöker undkomma genom att kura ihop sig, men inte ens en mus kan krypa ur sitt eget skinn, hur gärna den än skulle vilja.

Uppenbarligen tycker många forskare att detta är ett pris mössen kan betala för att vi ska få veta mer om hur stress kan påverka hårfärgen. När media beskriver studien, och talar om ”stress”, låter det som jämförbart med att ha en tuff dag på jobbet. Att vecka efter vecka spännas fast i flera timmar per dag utan möjlighet att röra sig, att tvingas leva i en bur med lamporna blinkande, eller att få stark chili injecerat under huden. I en dylik situation är nog risken för att bli gråhårig, inte det största problemet att lösa.

Varför berättar jag detta? Jo, för att forskarna bakom experimentet tillhör den yppersta elit som regelbundet publicerar i de finaste vetenskapliga tidskrifterna. De är föredömen för mängder av forskare runt hela världen. Just detta försök beskrivs i senaste numret av Nature (Zhang et al. 2020). Det sker vid ett av världens ledande universitet, Harvard, strax utanför Boston i USA. Och det citeras just nu flitigt av media i många länder, även Sverige.

Finns det ingen etisk granskning av djurförsök i USA, kanske någon undrar. Jo, det finns det. Ett antal av kollegorna vid Harvard har gett sitt tillstånd. I USA är det universiteten själva som sköter den etiska granskningen. Redaktörerna på tidskriften Nature och de forskare som granskat studiens vetenskapliga kvalitet har också gett sitt godkännande och pekat ut detta som god forskning av stor betydelse. Samtidigt tror jag att varje normalt tänkande människa utanför forskningen instinktivt känner att något är fel. Skulle jag vilja att mina barn startade en karriär och hamnade på en arbetsplats där djurplågeri höjs till skyarna? Vilka av dagens skarpaste ungdomar känner att medicinsk forskning är något att satsa på om vi forskare inte sätter stopp för denna typ av studier?

Jag skulle vilja be de politiker som just nu skriver på en proposition för framtidens forskning att lägga till ett par rader om vikten av att Sverige blir ledande när det gäller nya metoder som inte utgår från djurförsök. Det är strategiskt viktigt av flera skäl, inte minst för att möta unga människors syn på djuranvändning. Visst är den etiska granskningen i Sverige mer rigorös än den i USA, men vi saknar en nationell strategi för hur vi ska utveckla alternativen och bli ledande innovatörer på nya metoder. Jag är övertygad om att studien om gråhåriga möss hår inom något årtionde kommer betraktas med samma fasa som vi idag känner inför de försök på fångar, som förekom under mitten av 1900-talet.

Eftersom jag vet att frågan om djurförsök är känslig i Sverige vill jag avslutningsvis vara tydlig med att jag, trots allt, tycker att djur ska få användas i forskning. Medicinsk grundforskning handlar om att förstå hur människokroppen fungerar. Målet är att kunna förebygga och behandla sjukdom och ibland behövs djurförsök. Djuren är ingen bra modell, men ibland är djurförsök det bästa vi har. För att driva utvecklingen framåt tycker jag att Sverige bör satsa strategiskt på att bli ledande i utvecklingen av nya cellbaserade metoder och matematiska modeller som kan ersätta djurförsök. Inom mitt eget område, toxikologin, behöver vi fortfarande vissa djurförsök för att kunna testa nya läkemedel och kemikalier. Men vi behöver också en nationell plan för hur dessa tester ska kunna avvecklas. Vill vi att Sverige ska vara med i forskningsfronten och att forskning är en attraktiv karriärväg i framtiden? Då måste vi forskare, som deltar i granskning av publikationer och anslag, våga stå upp för etiska principer och ifrågasätta onödiga och plågsamma djurförsök.

/Mattias

Disclaimer: De åsikter som framförs är mina egna och representerar inte Karolinska Institutet.