Djurplågeri ger mössen gråa hår.

(VARNING: Vill du inte läsa om plågade djur bör du inte fortsätta läsa.)

Människor har i alla tider funderat på varför man blir gråhårig. Kan man få grått hår av stress? Dessa frågor fick en grupp forskare vid ett av världens främsta universitet att planera ett experiment. Jag vill berätta om det som djuren var med om och försöka förklara varför den internationella forskningen behöver reformeras i grunden när det gäller synen på djur. Jag menar dessutom att regeringen nu har möjlighet att peka ut en strategisk riktning bort från djurförsök. Just nu skrivs nämligen nästa forskningsproposition.

Tänk dig att du går in i ett rum med kala väggar och lysrör i taket. Längs väggarna står hyllor med burar staplade i långa rader. I burarna finns mat, vatten och lite bomaterial och i varje bur rör sig små grupper av svarta möss. I mitten av rummet står ett särskilt undersökningsbord i blankt stål. Och vid bordet står en forskare klädd i mörkgröna sjukhuskläder, munskydd och plasthandskar. En av burarna står uppställd på bordet. Forskaren öppnar locket på buren och lyfter ut en av mössen i svansen. Musen hålls fast i ett stadigt grepp medan pälsen på dess rygg rakas av. Den måste rakas eftersom man vill veta om de nya hårstrån som växer fram kommer att bli gråa av det som musen kommer utsättas för. I nästa skede trycks musen in i ett genomskinligt rör. Det är precis så stort att den får plats, men så trångt att den inte kan röra sig. Musen sprattlar och piper när den tvingas in i röret. Därefter sätts ett tidtagarur igång. I fyra långa timmar ska musen sitta fastspänd utan möjlighet att vända sig. Syftet är att framkalla en ångest hos djuret och proceduren upprepas varje dag. Även om det är plågsamt så vänjer sig musen. Redan efter ett par dagar slutar den att pipa och sprattla när den stoppas in i röret. Den vet vad som väntar.

Den regelbundna rädslan är inte lika stressande som om den kommer slumpmässigt och varierar. Genom att konstruera en lång lista situationer som är obehagliga och skrämmande och därefter utsätta djuret för dessa på ett slumpmässigt sätt finns inget sätt för musen att vänja sig. I nästa försök vet därför mössen aldrig vad som väntar när de lyfts ut ur sin vanliga bur. Ena gången kan det vara att bli fastspänd i ett rör, nästa gång att sitta i ett rum där belysningen blinkar snabbt, eller aldrig släcks på natten. Ibland häller någon plötsligt vatten på bomaterialet, nästan gång är det isolering i en helt tom bur, eller så skakar någon utan förvarning på buren o.s.v. Sista gången musen lyfts ut ur buren är det en befrielse från den oberäkneliga stressen. Avlivningen går snabbt och smärtfritt.

mice

Men det finns ytterligare en grupp möss som ska testas. Den sista gruppen möss utsätts varken för att vara fastspända eller för slumpmässiga stressmoment. Den sista gruppen möss får möta den rena smärtan. Du kanske någon gång har råkat äta riktigt stark chili eller fått lite chili i ögat av misstag under matlagning. Då vet du hur det börjar lite långsamt och sedan stegras till en brännande smärta. Det är en typ av smärta som är svår att hantera. Det bränner som eld, du börjar svettas och ögonen tåras. Den sista gruppen möss rakas först och därefter injecerar forskaren just den kemikalie som orsakar denna typ av smärta. Giftet heter resiniferatoxin (RTX) och är en analog till chilifruktens capsaicin. Det bränner under skinnet och musen försöker undkomma genom att kura ihop sig, men inte ens en mus kan krypa ur sitt eget skinn, hur gärna den än skulle vilja.

Uppenbarligen tycker många forskare att detta är ett pris mössen kan betala för att vi ska få veta mer om hur stress kan påverka hårfärgen. När media beskriver studien, och talar om ”stress”, låter det som jämförbart med att ha en tuff dag på jobbet. Att vecka efter vecka spännas fast i flera timmar per dag utan möjlighet att röra sig, att tvingas leva i en bur med lamporna blinkande, eller att få stark chili injecerat under huden. I en dylik situation är nog risken för att bli gråhårig, inte det största problemet att lösa.

Varför berättar jag detta? Jo, för att forskarna bakom experimentet tillhör den yppersta elit som regelbundet publicerar i de finaste vetenskapliga tidskrifterna. De är föredömen för mängder av forskare runt hela världen. Just detta försök beskrivs i senaste numret av Nature (Zhang et al. 2020). Det sker vid ett av världens ledande universitet, Harvard, strax utanför Boston i USA. Och det citeras just nu flitigt av media i många länder, även Sverige.

Finns det ingen etisk granskning av djurförsök i USA, kanske någon undrar. Jo, det finns det. Ett antal av kollegorna vid Harvard har gett sitt tillstånd. I USA är det universiteten själva som sköter den etiska granskningen. Redaktörerna på tidskriften Nature och de forskare som granskat studiens vetenskapliga kvalitet har också gett sitt godkännande och pekat ut detta som god forskning av stor betydelse. Samtidigt tror jag att varje normalt tänkande människa utanför forskningen instinktivt känner att något är fel. Skulle jag vilja att mina barn startade en karriär och hamnade på en arbetsplats där djurplågeri höjs till skyarna? Vilka av dagens skarpaste ungdomar känner att medicinsk forskning är något att satsa på om vi forskare inte sätter stopp för denna typ av studier?

Jag skulle vilja be de politiker som just nu skriver på en proposition för framtidens forskning att lägga till ett par rader om vikten av att Sverige blir ledande när det gäller nya metoder som inte utgår från djurförsök. Det är strategiskt viktigt av flera skäl, inte minst för att möta unga människors syn på djuranvändning. Visst är den etiska granskningen i Sverige mer rigorös än den i USA, men vi saknar en nationell strategi för hur vi ska utveckla alternativen och bli ledande innovatörer på nya metoder. Jag är övertygad om att studien om gråhåriga möss hår inom något årtionde kommer betraktas med samma fasa som vi idag känner inför de försök på fångar, som förekom under mitten av 1900-talet.

Eftersom jag vet att frågan om djurförsök är känslig i Sverige vill jag avslutningsvis vara tydlig med att jag, trots allt, tycker att djur ska få användas i forskning. Medicinsk grundforskning handlar om att förstå hur människokroppen fungerar. Målet är att kunna förebygga och behandla sjukdom och ibland behövs djurförsök. Djuren är ingen bra modell, men ibland är djurförsök det bästa vi har. För att driva utvecklingen framåt tycker jag att Sverige bör satsa strategiskt på att bli ledande i utvecklingen av nya cellbaserade metoder och matematiska modeller som kan ersätta djurförsök. Inom mitt eget område, toxikologin, behöver vi fortfarande vissa djurförsök för att kunna testa nya läkemedel och kemikalier. Men vi behöver också en nationell plan för hur dessa tester ska kunna avvecklas. Vill vi att Sverige ska vara med i forskningsfronten och att forskning är en attraktiv karriärväg i framtiden? Då måste vi forskare, som deltar i granskning av publikationer och anslag, våga stå upp för etiska principer och ifrågasätta onödiga och plågsamma djurförsök.

/Mattias

Disclaimer: De åsikter som framförs är mina egna och representerar inte Karolinska Institutet.

Okunnighet är styrka!

Donald Trump lovade i valrörelsen ”to abolish EPA”, dvs. att avskaffa den amerikanska miljömyndigheten. Nyligen var jag i USA och träffade kemikalieforskare verksamma vid EPA och frågade hur de såg på läget. ”It’s going to be BAD, we just dont know how bad”, svarade de enhälligt. Budgetförslaget siktar på att skära ner anslaget med 31%, vilket sannolikt kommer att riktas särskilt hårt mot verksamheter som syftar till att skydda klimatet.

IMG_3718

Han sitter i alla fall bakom galler… (selfie tagen utanför Vita Huset 17 mars 2017)

Samtidigt börjar republikanerna lägga förslag i kongressen som syftar till att förändra själva den vetenskapliga grundvalen för EPA. Man siktar inte på att avskaffa myndigheten utan omdefinierar istället uppdraget på ett mer subtilt sätt. Det första steget var att anklaga myndigheten för att driva en politisk agenda. Detta var en bärande del i republikanernas argumentation inför valet. Steg 2 – väl inne i Vita huset har Trumps administration satt munkavle på myndigheten. Enligt mina kontakter jobbar de som vanligt, men får inte presentera resultaten utan att de genomgått en intern politisk granskning. Man har även slutat använda sociala medier för att informera om nya vetenskapliga resultat. Informationen på EPA:s hemsida har också förändrats. Ett exempel är beskrivningen av syftet med enheten för vetenskap och teknologi. Tidigare stod det ”to develop the scientific and technological foundation to achieve clean water”. Nu lyder texten, ”to develop economically and technologically achievable performance standards to address water pollution”.

Tredje attacken riktar sig mot de experter och forskare som bidrar till EPA:s arbete. Det kan såklart vara svårt att få igenom en lag som förbjuder expertkunskap. Därför vänder man på orden och argumenterar istället för att myndigheten behöver bli mer ”öppen” och ha ”en vetenskaplig integritet”. Förslagen kallas därför saker som ”the HONEST Act” och ”EPA Science Advisory Board (SAB) Reform Act”. Smart – vilken politiker vill rösta nej till ärlighet?

En viktig del i omdaningen av USAs miljöarbete är förslaget att forskare inte ska kunna sitta i myndighetens vetenskapliga råd om de tidigare fått forskningsbidrag från EPA, och omvänt, personer som ingår i expertrådet ska inte få ansöka om bidrag under 3 år. Har en forskare fått pengar för att studera kemikalie A och blir ombedd att ge sin åsikt om kemikalie A, ska hen inte anses vara lämplig. Man vill på så sätt likställa forskarnas intresse av sitt forskningsområde med företagens intresse av att få sälja sina produkter. Det är i sammanhanget viktigt att känna till att mycket av USAs miljöforskning finansieras via EPA. Okunnighet är styrka, var det visst någon som skrev…

Kommer EPA att överleva Trump? Ja, det är troligt. Om det kommer vara en fungerande myndighet är tyvärr en mer öppen fråga.

/Mattias

PS. Läs mina tidigare inlägg om Trump här.

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Trump slår mot miljöforskning

På mindre än två veckor har USAs nye president markerat att USA lägger om politiken på ett sätt som allvarligt hotar möjligheterna att minska risker med hälsofarliga kemikalier. Det är helt enkelt omöjligt att lämna utan kommentar. Jag lämnar Trumps ”alternativa fakta” utan vidare reflektion och vill istället lyfta konsekvenserna av att hans regim nu lägger hinder för både forskare och forskningskommunikation.

altepa

Stoppad vetenskapskommunikation

För att förstå sammanhanget är det viktigt att känna till lite av den amerikanska miljömyndigheten EPAs roll. I jämförelse med Sverige har myndigheten uppgifter som hos oss delas mellan myndigheter som Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket, Forskningsrådet Formas och nationella miljöforskningsinstitut. Dessutom används resultat och riskbedömningar långt utanför USAs gränser. Samtliga dessa aktörer har idag belagts med munkavle i USA. Myndigheten har slutat kommunicera om miljösituationen och sina egna studier. Under perioden 1-19 januari så publicerade EPA nittiosju olika miljönyheter på sin hemsida, sedan 19 januari är det 2 nyheter. Det välrenommerade twitter-kontot @EPAresearch, som har hundratusen följare, har inte kommunicerat ett enda inlägg sedan The Donald klev in i ovala rummet.

Varför behövs vetenskapskommunikation, vi kan väl inte prata oss till en kemikaliesäker värld ändå? I en tid då allmänheten och politiker står inför komplexa utmaningar, från klimatförändringar till antibiotikaresistens, är naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning en viktig källa av information som krävs för att styra samhällen genom stora omställningar. Att strypa forskningskommunikationen är som att lobotomera möjligheten till utveckling.

Ytterligare en anledning till att kommunicera forskning är den demokratiska aspekten – att de medborgare som via skatter finansierat utbildning och forskning har rätt att ta del av resultaten. Just detta argument avser Trump dock att desarmera genom minskade anslag. Vi vet sedan valrörelsen att han planerar en kraftig nedskärning av finansieringen av EPA och att stoppa kommunikationen blir ett strategiskt sätt att förekomma effekten av nedskärningarna enligt principen ”syns du inte så finns du inte”.

Ett litet ljus i mörkret är de alternativa kanaler som skapats i sociala media. Samtidigt som @EPAresearch slocknade så tändes @altEPA, en underground-kanal som länkar till information som tidigare spreds via myndigheten. Flera av EPAs forskare är världsledande inom forskning om kemikalier, miljö och hälsa. Det ryktas att de nu börjat kopiera viktiga databaser för att förbygga en större nedmontering. Det påminner om de heroiska insatser som forskare gjort i länder där islamister hotat kulturskatter och konstsamlingar.

Stoppade forskare

Ett annat beslut som regimen i USA fattat syftar som bekant till att uppfylla vallöftet att stänga ute muslimer från USA. Människor med ursprung i ett antal länder i mellanöstern och Afrika stoppas nu utan individuell prövning. Precis som resten av forskarsamhället är miljöforskningen internationell och beslutet hindrar människor att delta i konferenser och bedriva forskning i USA. Även om flera av de nationer som berörs inte är internationellt kända för sin starka miljöforskning finns det många individer som är internationellt verksamma och varje dag bidrar till att göra kunskapen större och världen bättre. Senaste halvåret har jag själv publicerat artiklar med forskare från Iran, föreläst för studenter från Syrien, och så sent som i måndags talade jag med en delegation från den kurdiska delen av Irak om hur Sverige arbetar med forskning som rör kemiska olyckor.

Om några veckor startar SOT2017 i Baltimore (USA), världens största toxikologiska konferens med över 6000 deltagare. Jag misstänker att många postrar och föreläsningar kommer gapa tomma när kollegor hindras att delta då de av USAs regim pekats ut som potentiella terrorister. ”We don’t want’em here!”, deklamerar Trump omgiven av likasinnade isolationister. Vad blir vårt svar på detta?

En möjlighet för Sverige

Konsekvenserna av Trumps miljöpolitik är ännu svåra att överblicka. Men redan nu ser vi konturerna av en ny världsordning där USA lämnar den internationella miljöscenen. En möjlighet för Sverige skulle kunna vara att erbjuda ett antal amerikanska miljöforskare en fristad som gästforskare under de kommande åren. Det skulle vitalisera svensk miljöforskning och samtidigt möjliggöra för några skarpa hjärnor att producera världsledande forskning och undervisning tillsammans med svenska forskare. Jag gissar att det dessutom skulle ge ett visst PR-värde för Sverige som internationell forskningsnation.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)