Kommunikation som rymdgodis

Nyligen kom min dotter hem med en kemi-läxa. Hon vet ju att jag ”jobbar med gifter” och tänkte väl att jag skulle kunna hjälpa henne. Uppgiften som hon fått av sin lärare var dock inte helt enkel för mig att besvara – Hur många kemikalier kan du hitta hemma?

Var ska jag börja, tänkte jag. Ska jag berätta att allt är uppbyggt av kemikalier. Att vi människor hittills känner till fler än 140 miljoner olika kemikalier. Hur skapar man medvetenhet om kemikalier, deras möjligheter och risker? En medvetenhet som kan inspirera till både nyfikenhet och förändring.

Forskare har en skyldighet att kommunicera och samverka med det omgivande samhället, men det finns flera hinder för att det ska fungera. Ett stort hinder är synen på kommunikation inom akademin. Trots att det är en central uppgift ges den mycket låg prioritet. Nyligen sökte jag en professorstjänst och ombads då redovisa mina meriter enligt en given mall. Punkt 1.1.1. var redovisning av bibliometri, det vill säga olika index kring antal publikationer och hur kända tidskrifterna är. Punkt 3.9.4. var ”samverkan med media”. Vilka signaler sänder det när kommunikation hamnar längst ner?

godis

Christer Fuglesang kämpar med att äta viktlöst godis. En symbol för hanteringen av forskningskommunikation inom universiteten?

Även statliga forskningsmedel och anslag fördelas utifrån det som kallas ”vetenskaplig produktion” och kommunikation väger i det sammanhanget lika mycket som en bit godis i yttre rymden. Ytterligare ett exempel är vilken forskning universiteten väljer att kommunicera externt. På Karolinska Institutet finns en tumregel att endast artiklar som publicerats i berömda tidskrifter (impact factor högre än fem) ska synliggöras. Problemet är att flera av de bästa tidskrifterna inom toxikologi anses för obetydliga för att kvala in. Det är som om idealet för forskningskommunikation är presentationen av Nobelpris. Efter en sluten process slås dörrarna upp och ett resultat läses upp inför en grupp hänförda åhörare.

Kemikaliepolitiken har präglats av en linjär kommunikationsmodell. Experter beskriver faror och dos-responssamband, myndigheter beslutar om lämpliga riskbegränsande åtgärder och informerar därefter berörda parter om nya gränsvärden och riktlinjer. Denna modell fungerar inte längre. Den moderna kemikalieanvändningen är både globaliserad och splittrad mellan olika aktörer, det gör att beslutsmakten delas mellan myndigheter, företag, organisationer och individer. Alla dessa aktörer behöver ett välgrundat beslutsunderlag och det kan vi forskare bidra med. Samtidigt skapar en ökad förståelse den energi som krävs för att man ska vilja förändra något. Såväl miljöforskning som medicinsk forskning har ju ett vidare syfte; att bidra till förbättring av människors miljö och hälsa. Vill vi att resultaten ska åstadkomma en förändring måste vi alltså kommunicera effektivt både till formella beslutsfattare och till det omgivande samhället.

/Mattias

PS. En del av dessa tankar presenterade jag nyligen vid Arbets- och miljömedicinskt Vårmöte i Linköping i samband med en föreläsningen ”Att skapa medvetenhet kring kemikalier”.

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet