Kemikalier för evigheten

Ingenting varar för evigt… utom möjligen en grupp kemikalier med samlingsnamnet PFAS. Somliga kallar dem evighets-kemikalier. De karaktäriseras av kombinationen fluor och kol. Just bindningen mellan dessa grundämnen är en av de starkaste kemiska bindningar man känner till. Dessutom har ämnen med många fluor-kol-bindningar coola egenskaper, som att avvisa både vatten, fett, olja och smuts, vilket har gjort dem otroligt populära som tillsatser i bland annat köksutrustning och kläder.

Sverige har en ledande roll i forskningen kring risker med PFAS dels på grund av en lång tradition av miljöforskning, men tyvärr också på grund av att några av världens högst exponerade grupper finns i Sverige. Jag har just varit på ett möte för att diskutera ett nytt forskningsprojekt som leds av överläkaren och professorn Kristina Jakobsson vid Göteborgs universitet.

En fråga vi ställer är varför individer är så olika när det gäller hur snabbt dessa ämnen utsöndras. Egentligen är mer eller mindre jättelångsamt ett bättre ordval än snabbt. Halveringstiden varierar oavsett vokabulär mycket mellan olika individer. I grova drag varierar den s.k. halveringstiden mellan två och tio år. För att förstå denna skillnad vill jag locka vetgiriga läsare att tänka på en 10-åring som råkat bo i trakterna kring Ronneby där halterna av PFAS är hundra gånger högre än ”normalt”. Egentligen är även ordet normalt ett tveksamt ordval, men eftersom vi alla bär spår av dessa miljögifter i våra kroppar brukar jag lite slavigt säga ”normalt”. Om vår tänkta 10-åring är en snabb utsöndrare har hon nått bakgrundsexponeringen när hon är 22 år. Är hon en långsam utsöndrare kommer hennes förhöjda koncentration att räcka tills hon fyller 70 år.

70 år är ändå en försvinnande kort tid i jämförelse med hur länge dessa ämnen kommer finnas kvar i miljön. Kanske är ordet ”evighet” mitt tredje ordval som kan ifrågasättas. Men vad ska jag kalla en tidsrymd jag inte kan se slutet på?

evighet

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet.)

En reaktion på ”Kemikalier för evigheten

  1. Som alltid intressant läsning.
    Med tanke på ämnenas vidare öden kanske det är bättre att ämnena behålls i kroppen än att de utsöndras. Lite stöd i tanken finnar jag i Science for environmental policy som skriver om hormonstörande ftalater i avloppsvatten i http://ec.europa.eu/environment/integration/research/newsalert/pdf/waste_water_analysis_highlights_exposure_endocrine_disrupting_phthalate_plasticisers_500na1_en.pdf
    hälsningar
    Mikael

    Gilla

Kommentarer är stängda.