Science-to-policy

Om kemikaliepolitik

Miljögifter och fetma

/ mattiasoberg

Den 8-9 oktober hölls en workshop i Uppsala om forskning kring kemikalier och fetma (se tidigare inlägg). Nu publicerar jag tillsammans med 18 andra forskare ett internationellt statement där vi argumenterar för att frågan om kemikaliers påverkan på fetma behöver tas på större allvar inom forskning och riskbedömning. Texten publiceras idag (2016-05-02) på engelska i Environmental Health Perspectives och återges här i min egen översättning på svenska. Orginaltexten inklusive fullständiga referenser går att läsa här.

/Mattias

uppsala

 “Uppsala Consensus Statement on Environmental Contaminants and the global obesity epidemic”

(Översättning: M. Öberg)

Fetma är ett växande problem, inte bara i de ekonomiskt utvecklade länderna, utan även i utvecklingsländerna. Eftersom fetma är associerat med hjärt-kärlsjukdom, diabetes, reproduktionsstörningar samt vissa vanliga cancerformer, ger den globala fetmaepidemin en stor negativ inverkan på människors hälsa globalt. Det har uppskattats att de sjukvårdskostnaderna för fetma i USA överstiger 200 miljarder USD per år (Cawley och Meyerhoefer 2012).

Den rådande uppfattningen i allmänhet och bland många läkare, är att den massiva ökningen av fetma som observerats under de senaste tre decennierna (Ng et al., 2014; Ogden et al., 2014) orsakas av dåliga vanor, inklusive ökat matintag och minskad fysisk aktivitet. Enligt denna allmänt vedertagna uppfattning är balansen av kaloriförbrukning och motion tillräcklig för att förklara den globala fetmaepidemin.

Ett antal ledande forskare möttes i Uppsala den 8-9 oktober 2015 för en gemensam internationell workshop om fetma och miljöföroreningar. Utifrån de forskningsresultat som presenteras vid seminariet, är det uppenbart att det nu finns ett stort antal experimentella djurstudier och epidemiologiska studier på människa som överensstämmer med den hypotesen att miljögifter kan bidra till den globala fetmaepidemin. Detta gemensamma uttalande syftar till att informera andra forskare, myndigheter, politiker, industriledare och allmänheten om den viktiga roll som miljöföroreningar kan spela i relation till den växande fetmaepidemin. Vi föreslår också åtgärder som kan vidtas nu för att minska och förebygga effekterna av miljöföroreningar på fetma.

Ett ökande antal vetenskapliga studier tyder på att obalansen av kaloriförbrukning och fysisk aktivitet inte helt kan förklara fetmaepidemin. DNA-mutationer kan inte heller förklara förändringarna, eftersom genetiska förändringar kräver mycket lång tid. En nyligen publicerad studie, med data som samlats in under nästan fyra decennier i USA, visade på en ökning av både kaloriintag och BMI (body mass index). Överraskande var dock att man även för grupper med samma mängd kalorier och fysisk aktivitet, såg en betydligt högre BMI under 2006 jämfört med 1998. Författarna drog slutsatsen att ”andra faktorer än kost och fysisk aktivitet kan bidra till ökningen av BMI”(Brown et al. 2015).

Under det senaste decenniet har många forskningsstudier utvärderat hypotesen att miljöföroreningar kan bidra till fetma, och alltmer data ger stöd för denna hypotes (Gore et al., 2015; Grun och Blumberg 2009). Av särskilt intresse är studier som utvärderar exponering under foster och nyföddhetstiden, eftersom exponering under denna känsliga utvecklingsperiod sannolikt kan orsaka irreversibla effekter jämfört med exponeringar senare i livet.

Försöksdjur som utsätts för miljöföroreningar såsom bisfenol A (BPA), DDT, ftalater, perfluoroktansyra (PFOA), dioxiner och tributyltenn (TBT), under graviditeten löper större risk att föda avkomma som senare i livet får en ökad ansamling av kroppsfett (Angle et al., 2013; Grun et al., 2006; Hao et al.,  2013; Hines et al., 2009; Manikkam et al., 2013; Skinner et al., 2013; Somm et al.,  2009; van Esterik et al., 2015). De exponeringsnivåer som används i flera av dessa studier är lika låga som de som hittas hos människor. Forskare har också visat att exponering för DDT under graviditeten kan minska den basal metabolismen hos avkomman (La Merrill et al. 2014), ett faktum som kan förklara varför dessa ungar får en extra hög viktuppgång vid ett givet energiintag. Dessutom har exponering för BPA rapporterats leda till ökat födointag på grund av förändringar i hjärnan, vilket resulterar i stimulerad aptit (Mackay et al. 2013).

Under workshopen i Uppsala diskuterade konferensdeltagarna också studier på människa som visar att gravida kvinnors exponering för miljögifter är associerad med ökad tillväxt hos barnen. Ett flertal studier har visat att exponering under fosterstadiet för DDE (en nedbrytningsprodukt av DDT) är förknippad med en snabb viktökning hos barn (Iszatt et al., 2015; Valvi et al., 2014), och högre nivåer av DDE i blodet hos gravida mödrar är förknippat med fetma hos de vuxna barnen (Karmaus et al., 2009). Liknande samband har även setts när det gäller andra föroreningar, exempelvis hexaklorbensen (HCB) (Smink et al., 2008; Valvi et al., 2014), samt blandningar av klororganiska kemikalier (Agay-Shay et al., 2015). Sammantaget stöder dessa observationer hypotesen att den ”fetmafrämjande” effekter som noterats hos försöksdjur är också relevant för människor.

I Uppsala diskuterades också att fetma inte bör betraktas som en ”fristående” sjukdom. När fett ackumuleras i levern eller omger tarmen, hjärta och njurar, utvecklas ofta flera andra sjukdomar som diabetes och högt blodtryck. Fetma och dessa andra medföljande sjukdomar är viktiga riskfaktorer för ytterligare sjukdomar som förekommer senare i livet, till exempel hjärt-kärlsjukdom, och vissa vanliga cancerformer. Även reproduktionsstörningar och demens, som orsakar minskad livskvalitet kan ha ett samband med fetma. Miljöföroreningar har inte heller bara varit kopplade till utvecklingen av fetma, utan flera föroreningar, exempelvis polyklorerade bifenyler (PCB), dioxiner, BPA, och bekämpningsmedel har också visat sig ha ett samband med störningar av den mitokondriella funktionen, fettomsättning, insulinresistens, diabetes och högt blodtryck i både försöksdjur och i studier på människa (La Merrill et al., 2013; Lim et al., 2009). Dessutom kan dessa effekter induceras experimentellt hos möss genom exponering för miljögifter (Alonso-Magdalena et al., 2011; Gore et al., 2015). Således tyder djurstudier på att exponering för miljögifter kan vara en bidragande faktor, inte bara till fetma, utan också till sjukdomar associerade med fetma och till en förändrad metabolism och/eller reproduktionsförmåga.

Ett annat viktigt fynd som diskuteras vid mötet i Uppsala är att den ”fetmafrämjande” effekten av tributyltenn (TBT) inte bara observerats i den första generationen, utan att effekten förs vidare även till efterkommande generationer (Chamorro-Garcia et al., 2013). Detta fenomen har i andra experiment visat sig bero på epigenetiska mekanismer; epigenetiska händelser innebär inte förändringar direkt i den genetiska koden, utan snarare av bestående förändringar i regleringen av genuttryck (Skinner et al., 2013). När det gäller TBT, aktiverar denna förorening en del av det cellulära maskineriet som fortsätter att driva ökad utveckling av fettceller i kommande generationer. Sådana effekter blir särskilt tydliga när försöksdjuren hålls på en fettrik kost (Chamorro-Garcia et al., 2013).

Baserat på resultaten som diskuteras vid mötet i Uppsala, föreslår vi att flera åtgärder vidtas för att begränsa de potentiellt skadliga effekterna av miljögifter i relation till fetma:

  1. Öka satsningar och finansiering av forskning för att ytterligare undersöka mekanismerna i samband med kemiskt inducerade metabola störningar, för att undersöka blandningar, och för att i forskning använda låga exponeringsnivåer som är relevanta för de nivåer som finns i olika befolkningsgrupper.
  2. Initiera utbildning av läkare och annan sjukvårdspersonal kring effekter av miljöföroreningar på ämnesomsättning i syfte att öka medvetenheten om detta problem, och hur dessa personer skulle kunna vägleda sina patienter, liksom den allmänna befolkningen för att begränsa exponeringen för dessa föroreningar.
  3. Se till att kunskapen om fetmafrämjande miljökemikalier införlivas i regelverk och folkhälsopolitik.
  4. Se till att nya kemikalier som skall släppas ut på marknaden testas på lämpligt sätt avseende effekt på ämnesomsättning.
  5. Se till att alla kemikalier som ingår i konsumentprodukter redovisas i syfte att öka allmänhetens medvetenhet om deras användning, samt att erbjuda individer den information de behöver för att undvika exponering.
  6. Hitta ytterligare sätt att öka allmänhetens medvetenhet om miljöföroreningar och andra faktorer, utöver balanserat kaloriintag, som kan vara involverat i fetmautveckling. Öka medvetenheten om att kemikalier har potential att ge effekt i kommande generationer. Denna åtgärd bör också omfatta utbildning om hur man undviker exponering för dessa föroreningar.

Eftersom det nu finns många djurstudier och epidemiologiska studier som överensstämmer med hypotesen att miljögifter kan bidra till den globala fetmaepidemin, finns ett akut behov av att minska bördan av miljöföroreningar, så att fetma inte blir det ”normala” i framtiden. Deltagarna i Uppsalamötet har dragit slutsatsen att vi bör fokusera på betydelsen av tidig prevention genom att minska kemisk exponering, snarare än att bara behandla etablerad sjukdom. Precis som en dålig start kan påverka hela livet kan även en bra start ge långsiktigt goda resultat.

Orginaltexten har undertecknats av följande forskare:

Lars Lind, Department of Medical Sciences, Cardiovascular Epidemiology, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Monica Lind, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Margareta H Lejonklou, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Linda Dunder, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Åke Bergman, Swedish Toxicology Sciences Research Center (Swetox), Södertalje, Sweden

Carlos Guerrero-Bosagna, Linköping University, Department of Physics, Chemistry and Biology, Linköping, Sweden

Erik Lampa, UCR-Uppsala Clinical Research center, Uppsala, Sweden

Hong Kyu Lee, Department of Internal Medicine, College of Medicine, Eulji University, Seoul, South Korea

Juliette Legler, Institute for Environmental Studies, VU University Amsterdam, The Netherlands

Angel Nadal, CIBER de Diabetes y Enfermedades Metabólicas Asociadas, CIBERDEM  Instituto de Bioingeniería, Universidad Miguel Hernández de Elche, Elche, Alicante, Spain

Youngmi Kim Pak, Department of Physiology, College of Medicine, Kyung Hee University, Seoul, Korea

Richard P Phipps, Department of Environmental Medicine, University of Rochester, Rochester NY, USA

Laura N Vandenberg, University of Massachusetts Amherst, Amherst, MA, USA

Daniel Zalko, Institut National de la Recherche Agronomique (INRA), University of Toulouse, Toulouse, France

Marlene Ågerstrand, Department of Environmental Science and Analytic Chemistry, Stockholm University, Stockholm, Sweden

Mattias Öberg, Swedish Toxicology Sciences Research Center (Swetox), Södertalje, Sweden

Bruce Blumberg, Department of Developmental and Cell Biology, University of California, Irvine, California, USA

Jerrold J Heindel, National Institute of Environmental Health Sciences/National Institutes of Health, Research Triangle Park, United States

Linda S Birnbaum, National Institute of Environmental Health Sciences/National Institutes of Health, Research Triangle Park, United States

Ny studie: Ekologisk mat minskade risken för missbildning

/ mattiasoberg

Den ekologiska livsmedelsmarknaden är en av de snabbast växande sektorerna i både USA och Europa. I Sverige ökade försäljningen förra året med hissnande 38 %. Men några slutsatser om huruvida ekologiska livsmedel faktiskt är bättre för konsumenterna än sina konventionella motsvarigheter finns egentligen inte. Det finns idag bara två säkra slutsatser för oss konsumenter 1) Det är dyrare köpa ekologiskt. 2) Rester av bekämpningsmedel hittas mycket sällan i ekologiska varor. Ett exempel som avslöjades i tidningen Råd och Rön förra året var hur halten av bekämpningsmedel i grönt te varierar mellan ekologiska och konventionellt odlade sorter. Samtidigt är halterna så låga att de knappast kan orsaka några effekter. Här kommenterar jag detta i Aftonbladet TV.

Samtidigt finns en diskussion om den totala exponeringens eventuella effekter på hälsan. En studie i senaste nummer av den ansedda miljövetenskapliga tidskriften Environmental Health Perspectives publicerade nyligen en studie där man undersökt hur risken för att få ett barn med hypospadi påverkades om kvinnorna åt ekologisk mat. Hypospadi är en relativt vanlig missbildning som gör att urinledaren mynnar på undersidan av penis istället för på spetsen.

I studien analyserades 35,107 norska kvinnor och deras manliga spädbarn. Tidigt under graviditeten svarade kvinnorna på en enkät om ekologisk mat. 48 procent av kvinnorna rapporterade att de åt ekologiska livsmedelsgrupper ”ofta / mestadels” eller ”ibland”. I denna grupp föddes 22 pojkar med hypospadi. Den andra hälften av kvinnorna rapporterade ”aldrig / sällan” äter ekologiska livsmedel, och 52 fall av hypospadi inträffade i dessa mödrar. Forskarna bedömde också förekomsten av kryptorkism, en annan typ av missbildning hos pojkar. För denna typ av missbildning hittade forskarna inget samband med konsumtion av ekologisk mat.

Hypospadi utvecklas under veckorna 8-14 av graviditeten, och varför hypospadi ibland uppkommer är okänt. Utvecklingen av yttre manliga könsorgan är en komplex process som involverar vägar som är mottagliga för genetiska, hormonella och miljömässiga faktorer. Eftersom många bekämpningsmedel innehåller hormonaktiva kemikalier, har det föreslagits att reducerad exponering av bekämpningsmedel bland gravida kvinnor som äter ekologiska livsmedel skulle kunna minska risken för hormonrelaterade hälsoeffekter såsom hypospadi.

Hur generella slutsatser kan man egentligen dra på en enstaka studie? Väldigt få såklart! I denna studie saknas viktig information om kost och familjehistoria av hypospadi. Dessutom har man ju inte mätt den faktiska exponeringen. Författarna varnar själva för att deras slutsatser baserades på ett litet antal fall och dessutom kan valet av ekologisk mat samvariera med andra beteenden som skulle kunna minska exponering för andra kemikalier.

Finns det egentligen något bra sätt att agera när det gäller ekologisk frukt och grönt. Hur kan man prioritera utifrån sin ekonomi och livssituation? Mina personliga slutsats efter att ha tagit del av diverse forskningsresultat och själv studerat exponeringen av familjer som lever nära konventionella fruktodlingar i Centralamerika är i prioriterad ordning, där man väljer ambitionsnivå i relation till livet och ekonomin i övrigt:

1 – grundnivån för god hälsa. Välj frukt och grönt. Effekterna av att minska på köttkonsumtionen är väl belagda oavsett om de odlas ekologiskt eller ej.

2 – mycket effekt för liten merkostnad. Välj svenskodlad frukt och grönt. Det är mycket sällan otillåtna halter av bekämpningsmedel hittas i Svenska produkter.

3 – om du vill minimera exponeringen för bekämpningsmedel för dig själv och andra. Välj ekologiskt odlad frukt och grönt, framförallt när du köper importerade varor som producerats utanför EU.

/Mattias

fruit_heart

Substitution – ett finare ord för att åka åt rätt håll.

/ mattiasoberg

Många tror att riskbedömning av kemikalier är ett arbete som man gör en gång per ämne. Därefter antas frågan vara hanterad för all framtid, som en slags autopilot. Sanningen är att inte ens en autopilot fungerar så dumt. En välkonstruerad autopilot plockar in ny information och utför ständiga justeringar för att kunna hålla kursen.

Målet om en giftfri miljö är den kurs vi vill hålla. En viktig del i vårt styrsystem kallas substitutionsprincipen. Den innebär en skyldighet att inte använda eller sälja skadliga kemiska produkter om det finns mindre riskabla alternativ som är likvärdiga för ändamålet. Principen finns bland annat inskriven i Miljöbalkens 2 kap. 6 §.

En del debattörer har på senare tid luftat tanken om att viljan att byta ut kemikalier mot mindre giftiga alternativ i våra hem och förskolor skulle bottna i en vilja att skuldbelägga och skrämma föräldrar. Jag kan hålla med om att individualiserade kampanjer med rubriker som ”Tio sätt att undvika kemikalier hemma” eller ”Därför ska du plastbanta ditt kök” leder till en ganska märklig kemikaliehantering, där man sprider känslan av att säker kemikalieanvändning i första hand är ett personligt val.

Vad det istället handlar om är en strävan i samhället mot att göra något bättre idag än vad vi gjorde igår. När vi lär oss mer om människors hälsa och utveckling i relation till kemiska ämnen bör vi använda informationen till att plocka bort kemikalier med egenskaper vi inte vill ha och ersätta dem med bättre alternativ. Det innebär med nödvändighet nya regleringar. Klart att det kan vara frustrerande att mjuk plast med reproduktionsstörande ftalater plötsligt behöver bytas ut, men det ger också möjligheter för innovativa företag att hitta nya lösningar. När politiker som Donald Trump vill rädda företag genom svagare miljölagar är det faktiskt ett hot mot industrin i länder där man lever på att exportera nya idéer och produkter. Substitution är en nyckel till renare miljö och sunda innovativa företag. Svenska företag ligger dessutom långt framme både vad gäller tillverkare och användare.

trump

Q: Would you cut departments?

TRUMP: Environmental Protection, what they do is a disgrace. Every week they come out with new regulations.

Q: Who’s going to protect the environment?

TRUMP: We’ll be fine with the environment. We can leave a little bit, but you can’t destroy businesses.

Källa: http://www.ontheissues.org/2016/Donald_Trump_Environment.htm

I dagarna har jag medverkat till en rapport om alternativa mjukgörare inom sjukvården. Swetox har skrivit rapporten på uppdrag av Stockholms läns landsting, som är en stor inköpare av kemiska produkter och varor. I rapporten försöker vi ge en översikt av tillgängliga toxikologiska data gällande allt från effekter på reproduktion till cancer. Rapporten lyfter också fram behov av fördjupad utvärdering och framtida forskningsinsatser. När det gäller dataunderlaget är det slående hur få oberoende studier som genomförts, särskilt i jämförelse med de kemikalier man vill ersätta. De förekommande alternativen har dock genomgått standardiserade test enligt kraven från EU:s kemikalielagstiftning REACH, vilka styrs av produktionsvolym. Ibland leder det till att vissa nya alternativ saknar ordentligt beslutsunderlag. Därför behövs snabbare och säkrare testmetoder även för komplexa områden som reproduktion och hormonsystem.

Här kan du ladda ner rapporten.

Så nästa gång du hör ordet substitutionsprincipen, tänk att det är ett finare ord för att åka åt rätt håll.

/Mattias

Färre Leif GW-typer inom svensk miljöforskning

/ mattiasoberg

Varje dag kommer nya studier om potentiella hälsoeffekter av giftiga kemikalier. Det är viktig forskning som ger oss möjlighet att förstå vad som gått snett. Men det finns en stor obesvarad fråga hängande över mycket av dagens miljöforskning – hur ska vi göra istället? Alltför mycket, även i min egen forskning, har varit utredande snarare än innovativ. Vi miljöforskare har varit som den grötmyndige kommissarien som dyker upp när brottet redan är slutfört och förklarar hur det gått till. Med andra ord: Det måste bli färre Leif GW-typer inom svensk miljöforskning!

leifgw

I takt med att biologiska mekanismer blir allt mer kända får vi snabbare metoder för riskbedömning och upptäcker allt fler ämnen med ohälsosamma egenskaper. Det i sin tur leder till ett ökat tryck, både från konsumenter och lagstiftare, att ersätta farliga kemikalier med bättre alternativ. Men tittar vi i backspegeln ser vi hur ofta det gått snett. Vi försummar att utveckla systematiska processer för att utvärdera alternativen och hoppar ur askan i elden. Ett exempel är bromerade flamskyddsmedel, där alternativen i många fall visade sig vara nog så problematiska som de ämnen vi ville ersätta (läs till exempel Jarema et al., 2015).

Hur kan då ett nytt forskningsområde kring bedömning av alternativ se ut? Jag ser tre pelare för att lyckas: (1) Identifiering (vilka är alternativen?); (2) Jämförande (är alternativen bättre?) och (3) Selektion (hur möjliggör vi val och användning av alternativ?). När det gäller att identifiera alternativ behöver vi jobba i en multi-disciplinär forskarmiljö där vi fokuserar på funktion, eftersom både kemiska och icke-kemiska alternativ behöver övervägas. Ett intressant exempel är miljöfarligt brandskum där man idag jobbar både med nya kemikalier och med ny släckteknik med vatten och högtrycksspruta. Den andra pelaren, att jämföra alternativ, är en större utmaning än man kan tro. Det finns flera olika perspektiv som ibland kan hamna i konflikt med miljöhälsa, till exempel funktionalitet, ekonomi och arbetsmiljö. Även toxikologin kan vara besvärlig. Ofta finns mycket mer kunskap om kemikalier som använts länge än för nya alternativ. För högvolymämnen finns mängder av olika studier medan alternativen ofta bara uppfyller regulatoriska minimikrav. Det är ett problem som vi nyligen upplevt i ett projekt med alternativa plastmjukgörare tillsammans med Stockholms läns landsting (bloggade om detta i höstas). En lovande möjlighet är dock nya datormodeller som kan användas för att studera kemiska risker och potentiella exponeringar. Dessa skulle avsevärt kunna förbättra bedömningar av alternativ och fylla på med information där experimentella data saknas.

Att slutligen möjliggöra goda val måste bygga på principen att när det finns tillräckliga bevis för att ett ämne kan vara problematiskt, så bör genomtänkta åtgärder vidtas för att utvärdera material, processer och tekniker. Det finns enskilda aktörer som jobbar bra med substitution idag, men de regulatoriska systemen i samhället ligger långt efter och ger inte det stöd som företag och myndigheter behöver i upphandlingar och utvecklingsprojekt. Därför är det glädjande att miljöministern bett Annika Helker Lundström, nationell miljömålssamordnare för näringslivet och tidigare vd för Svensk Vindenergi, att utreda hur man kan komma vidare med substitutionsfrågan. Jag ser fram emot utredningens resultat som ska lämnas 31 mars 2017. Om vi arbetar med substitution på rätt sätt kan det bli en forskningsintensiv motor både för innovation och miljö. Mer av Vetenskapens värld och mindre av Veckans brott.

/Mattias

Misstänkt stort mörkertal kring kemiska arbetsplatsolyckor

/ mattiasoberg

I veckan presenterar jag tillsammans med Dr Linda Schenk, forskare vid Institutet för miljömedicin, nya data om kemikalieolyckor på arbetsplatsen. Under veckan pågår nämligen världens största konferens för toxikologer. I år hålls den i New Orleans, USA. Men såklart ska även Du som följer Toxicolour få reda på något av innehållet.

Visste Du till exempel att:

  • Varje år får Giftinformationscentralen vetskap om fler än 1600 kemiska olyckor på arbetsplatser runt om i Sverige (se bild)
  • Sedan 2010 har antalet samtal om kemiska olyckor i arbetslivet ökat med 28 procent.
  • De vanligaste frågorna gäller exponering i ögonen (37%) eller att man inandats något farligt ämne (32%).
  • En tredjedel av samtalen handlar om frätande ämnen och ett stort antal av dessa samtal rör starka rengöringsmedel (se bild).

olyckor

Bild 1. Antalet arbetsrelaterade olyckor som rapporteras till Giftinformationscentralen 2010-2014.

Ett systematiskt säkerhetsarbete bygger på att alla incidenter rapporteras och följs upp. När det gäller kemiska arbetsplatsolyckor, rapporteras inte alltid alla tillbud. Däremot ringer de som drabbas och deras läkare ofta till Giftinformationscentralen för att få råd om behandling.

Enligt en tidigare genomgång (Öberg, 2010) fick Arbetsmiljöverket kännedom om 286 olyckor eller tillbud med kemikalier år 2009. Det är ju ganska många färre än de 1600 olyckor där arbetstagare och läkare ringer till Giftinformationscentralen. Någon kanske invänder att man bara behöver anmäla olyckor där det funnits risk för allvarliga skador och att många samtal kanske snarare handlar om att stilla människors oro. Vi tittade därför lite extra på vem som ringer om frätande ämnen.

I studien från år 2010 jämförde vi Arbetsmiljöverkets statistik med antalet samtal där läkare ringer till Giftinfo med anledning av patienter på akutmottagningar etc. Varje år inkommer anmäls ca 50 olyckor med frätande ämnen till Arbetsmiljöverket, medan Giftinfo får kännedom om fler än 430 olyckor per år via sjukvården. Skillnaden i rapporteringsgrad (underrapportering?) verkar således vara nästan 10 gånger i detta exempel. Det innebär med stor sannolikhet att den tillgängliga statistiken inte bör ligga till grund för det förebyggande arbetsmiljöarbetet kring kemikalier på nationell nivå, det saknas helt enkelt tillräcklig kunskap om kemiska arbetsplatsolyckor på Arbetsmiljöverket. Vi hoppas kunna ändra på det och jag lovar att rapportera i takt med att våra resulatat blir klara.

/Mattias

PS. Studien finansieras av AFA Försäkring och utförs i samarbete med Giftinformationscentralen och Arbetsmiljöverket. Tack till Linda Schenk som håller i studien och har grävt fram alla data.

Så slår kemikalier mot kvinnor

/ mattiasoberg

Kemikaliesamhället speglar vilket samhälle vi lever i och vilka kroppar vi fötts med. Ett ojämställt samhälle skapar ett ojämställt mönster även i vår exponering för kemikalier och kring vilka sjukdomar de orsakar. Både våra kön och genus påverkar de risker vi utsätts för.

women

Forskningen visar på tydliga skillnader mellan män och kvinnor när det gäller miljörelaterad ohälsa. Cancer är ett exempel där det både finns skillnader som starkt hänger samman med kön (exempelvis bröstcancer, som är mycket vanligare hos kvinnor av rent biologiska orsaker) eller genus (exempelvis lungcancer, som ökar hos kvinnor på grund av att tobaksindustrin lyckats lura fler kvinnor att röka).

Arbetsmarknaden är, med sin starka segregering utifrån genus, den enskilt största anledningen till att kvinnor och män har olika exponering och därtill kemikalierelaterad ohälsa. Sedan Arbetslivsinstitutet lades ner 2007 har dock ingen forskningsnära organisation någon överblick över skillnaderna mellan kvinnor och män med avseende på kemikalier i arbetslivet. Om man tittar på cancerframkallande kemikalier (enligt IARC), så är exponeringen högre bland män i samtliga fall. Det speglar såklart hur arbetsmarknaden ser ut i den kemikaliehanterande industrin. Men tittar man närmare på statistiken ingår ofta bara klassiskt högexponerade yrken där män arbetar. Exponeringen för kvinnodominerade yrken ingår ofta inte alls. Ibland har andelen kvinnor varit så få i en studie att man valt att enbart ha med män för att få en mer homogen studiegrupp.

Allergisjukdomar och astma är också starkt kopplade till miljöfaktorer och här syns stora könsskillnader. Ett välkänt exempel är nickelallergi, som är mycket vanligare hos kvinnor och skillnaden börjar synas redan i barnaåren. Att minska exponeringen för nickel gynnar därför fler kvinnor än män. En annan vanlig orsak till kontaktallergi är våt-arbete, något som är mycket vanligare i kvinnodominerade yrken som vård och städning. Det finns en föreställning om att kvinnor ofta har känslig hy och därför oftare drabbas av kontaktexem. Det stämmer inte. Kvinnor drabbas oftare eftersom de utsätts för en mer hudskadande miljö på sina arbetsplatser. Astma är också vanligare hos kvinnor vilket leder till att dagens riskbedömningar inom EU, där man utesluter astmatiker främst leder till att kvinnors arbetsmarknad begränsas (vilket jag beskrivit i ett tidigare blogg-inlägg)

Det finns såklart mängder av fler exempel på kemikalier och hälsa i relation till jämställdhet. Läkemedel, kosmetika, hushållskemikalier, kemikalier i varor… Inom vart och ett av dessa områden kan vi spåra skillnader i exponering. När vi i andra sammanhang diskuterar frågor om jämställdhet, tittar vi ofta på frågor om representation, resurstilldelning och beslutsprocesser. Samma frågor bör ställas även inom kemikalieområdet anser jag. Vilka kemikalierisker ges mest resurser? Gäller samma skyddsnivå för kvinnor och män? Hur hanteras kön och genus i riskbedömningsprocessen? För att klara att besvara dessa frågor måste vi hitta resurser till multidiciplinära forskningsprojekt. Toxikologer behöver sitta tillsammans med sociologer. Idag känns det som om vi skapat ett system där experter på kemikalielagar lever på Mars medan genusvetare springer runt på planeten Venus. Jag vet inte hur vi ska lösa det, men om du vill vara med, så hör av dig. Jag bjuder på möteslokal och fika och tillsammans skissar vi på ett riktigt bra forskningsprogram.

/Mattias

Så angriper forskare cancer från två fronter

/ mattiasoberg

Att se cancer i siffror kan vara ganska skrämmande, men samtidigt visar dessa kalla fakta att vi inte är ensamma, varken som patient eller anhörig. I korthet är cancer samlingsnamnet på  mer än 200 olika sjukdomar. Drygt 50.000 personer får en cancerdiagnos varje år. Det innebär att vi alla får räkna med att vi själva eller någon i vår närmaste familj kommer drabbas. Den vanligaste cancerformen i Sverige är prostatacancer, som utgör mer än en tredjedel av all manlig cancer. Därefter kommer bröstcancer, som står för cirka 30 procent av cancerfallen bland kvinnor. Trenden för dessa sjukdomar är dessutom att de blir allt vanligare. Man vet inte riktigt varför just dessa sorters cancer ökar. Till skillnad från lungcancer och hudcancer, som till stor del beror på en livsstil med tobak och solbränna, är miljöfaktorerna som ökar risken för prostata- och bröstcancer dåligt kända.

En gemensam faktor för båda dessa sjukdomar är dock att de uppkommer i delar av kroppen som är extra känsliga för hormoner och att faktorer som påverkar hormonsystemen kan öka risken att drabbas. Hormonbehandlingar med östrogen och p-piller är till exempel kända riskfaktorer för bröstcancer, men även fetma ökar risken, vilket tros bero på fettcellernas betydelse för hormonregleringen. Ökningen av antalet hormonrelaterade cancerfall är en av anledningarna till att WHO och UNEP pekat ut hormonstörande ämnen som ett viktigt område att studera och att vi behöver minska spridningen av dessa kemikalier.

cancer

Delande cancerceller

Trots den mörka bilden görs mycket inom svensk forskning idag för att angripa cancer från flera håll. Själv ser jag två fronter som vi arbetar med inom Swetox, den miljömässiga och den medicinska fronten. Tillsammans med elva universitet har vi flera stora projekt där vi studerar hormonstörande ämnen i miljön. Igår fick projektet EDC-2020 20 miljoner från Forskningsrådet Formas för att ta reda på mer om vilka hormonstörande ämnen vi exponeras för? Hur exponeringen ser ut? Vilka mekanismer som kan förklara effekterna? och hur lagstiftningen på ett bättre sätt kan skydda oss från hormonstörande ämnen. Samtidigt startade vi förra året ett EU-projekt kring blandning av kemikalier och effekter av exponering under fosterstadiet, EDC-MixRisk. Genom ny kunskap och bättre kemikalielagar hoppas vi bidra till att förebygga cancer och en rad andra hormonrelaterade sjukdomar.

Bild2

Bröstcancer ökar i europa. Källa: WHO/UNEP

Den andra fronten vi arbetar med är att ta fram bättre behandlingar för de som drabbas. Idag klarar sjukvården att rädda livet på många som får cancer. Men långt ifrån alla klarar sig och biverkningarna är ofta svåra. Därför satsar Sverige stort på att hitta nya mediciner och det finns många nya spännande idéer inom svensk forskning just nu. Thomas Helleday är en av forskarna vid Karolinska Institutet som brinner för att hitta nya behandlingar. Thomas utsågs förresten nyligen till årets cancerforskare av cancerfonden. Ett problem för alla mindre läkemedelsprojekt är att det finns en hög tröskel mellan experimenten på laboratoriet och behandling av patienterna på sjukhuset. Även om man skulle klara att slå ut cancern får ju inte biverkningarna vara så svåra att patienten inte klarar sig. Innan man testar nya läkemedel måste man därför veta att det är säkert att använda. Här spelar Swetox en allt viktigare roll eftersom säkerhetstoxikologi har saknats som akademisk specialitet. Bara de senaste månaderna har vi inlett flera samarbeten med forskare och mindre bolag för att utreda säkerheten hos olika nya läkemedel. Thomas Helleday och hans kollegor vid SciLife Laboratory är bara en av våra nya samarbetspartners.

Det fantastiska med att sammanföra dessa båda fronter, den förebyggande och den behandlande, är att det generarar något som på lång sikt är ännu viktigare. Våra studenter får utbildning i kontakt med verklighetens utmaningar och vi bryter ner murarna mellan olika dicipliner (se mer om swetox academy på SVT). Metoder som används inom läkemedelsutveckling blir plötsligt tillgängligt för miljöforskning och vice versa. Jag är övertygad om att denna typ av samverkan mellan olika vetenskaper ger betydligt bättre förutsättningar att angripa cancer än den traditionella uppdelningen mellan miljö och medicin. Flera universitet (Uppsala Universitet, Karolinska Institutet, Stockholms Universitet och KTH) har nu skrivit till regeringen och pekat på vikten av samverkan mellan SciLifeLab och Swetox. Jag hoppas att utbildningsminister lyssnar och ger fortsatta möjligheter att bekämpa cancer från två fronter.

/Mattias

 

 

 

 

 

 

En väg framåt för KI

/ mattiasoberg

I fredags försvarade en av mina doktorander sin avhandling på Karolinska Institutet och samtidigt väntade rektor Anders Hamsten på att hans avsked skulle tillkännages på DN debatt. Så stora kontraster ryms inom ett universitet med tusentals forskare.

open_graph

Ett av lärandemålen för doktorander är ”att visa intellektuell självständighet och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar, och visa fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.” I Bosse Lindquists dokumentär på SVT blev det smärtsamt tydligt vad som händer när en forskningsinstitution inte klarar detta. När status och längtan efter impact-faktorer tillåts övertrumfa den vetenskapliga process där forskare skapar och konstruerar kunskap i interaktion med varandra och omvärlden.

Jag har varit verksam på KI sedan 1997 (student-doktorand-post doc-docent) och tycker mig se ett mönster som gjort Macchiarini-skandalen möjlig. Ledande personer på KI har länge omhuldat drömmen om genombrott i forskningen och övertygelsen om att detta sker genom att ”söka de bästa” snarare än att skapa de bästa förutsättningarna. På KI lever bland många en i mina ögon föråldrad kunskapssyn där kunskap är en entitet som kan överföras från en mästare till en lärjunge. Detta har också resulterat i en incitamentstruktur baserad på bibliometri. I klartext: Kvalitet skapas genom att köpa in stjärnor från andra lärosäten på en internationell marknad och resurserna koncentreras till de som oftast publicerar i fina tidskrifter.

Macchiarini-skandalen kan vara något av det bästa som hänt KI på länge.

Det finns goda skäl att tro att denna strategi inte bara resulterat i den nuvarande förtroendekrisen utan därtill hämmat utvecklingen av forskning och utbildning. Därför kan  Macchiarini-skandalen vara något av det bästa som hänt KI på länge. Forskningen behöver starka individer, men de ofta hjältelika forskarporträtten har ganska lite med verkligheten att skaffa. På sin höjd kan de passa till inspirerande berättelser och för att hitta nobelpristagare.

Tack vare den aktuella skandalens styrka har vi som arbetar på KI fått en unik chans att restaurera grunden för ett av världens främsta medicinska universitet. KI behöver vara en plats där vi lär av misstagen och delar varandras framgångar. Dessa värden behöver få direkt påverkan på organisationens olika centrala strukturer för bland annat inflytande, fördelning av resurser och hantering av kommunikation.

Så här skulle ett nytt mål för KI kunna se ut: Att vara en världsledande kreativ gemenskap för tänkande och lärande för att tillsammans genom forskning och undervisning möta framtidens utmaningar och förbättra människors hälsa.

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Astmatiker utan skydd på jobbet (del 3)

/ mattiasoberg / 1 kommentar

tox symbols

Sverige, liksom övriga Europa, står inför en åldrande befolkning och behov av ett längre arbetsliv. En större del av befolkningen behöver delta i arbetskraften om vi ska ha råd med välfärden. Samtidigt ser vi en ökande förekomst av vanliga folksjukdomar i den arbetande befolkningen. Astma är en sjukdom som är betydligt vanligare idag än för en generation sedan. Trots detta, så är riskbedömningar av kemikalier på arbetsplatser anpassat till normen av en ung, frisk och man. Är det verkligen sant? Ja, EU:s kemikalielagar REACH skiljer faktiskt på vanliga människor och ”arbetare”. De sistnämnda anses till exempel vara hälften så känsliga jämfört med den övriga befolkningen (Kolla exempelvis tabell R8-6 i Eu:s regelverk för riskbedömning).

Som jag tidigare skrivit (del 1), har vi visat att riskbedömningar som riktar sig till arbetare sällan tar med information om astmatikers känslighet även i de fall då det finns data. Vi har också visat att astmatiker reagerar vid något lägre koncentration än friska försökspersoner (del 2), och att säkerhetsmarginalen som myndigheterna rekommenderar borde fördubblas när det gäller luftföroreningar som irriterar luftvägarna i de fall då man saknar information om astmatiker. Nu återstår den avgörande frågan: Är nuvarande gränsvärden tillräckliga för att skydda astmatiker?

För att besvara frågan har vi jämfört de koncentrationer då astmatiker reagerar med dagens gränsvärden, framtagna enligt EU:s kemikalielagstiftning. Studien ingår i en avhandling som presenteras vid Karolinska Institutet fredag 12 februari. Resultaten visar att dagens gränsvärden ligger nära och i vissa fall över de nivåer där vi vet att astmatiker får problem med andningen. Svaveldioxid är ett exempel. Flera studier har visat att astmatiker får svårare att andas redan vid koncentrationer mellan 1-2 mg/m3. Trots detta anses koncentrationer upp till 2.7 mg/m3 vara utan nämnvärd risk på en arbetsplats.

Jag skulle önska att Arbetsmiljöverket lyfte frågan om vilka som ska ha rätt till hälsa på arbetet. Astma är ganska vanligt, men det är betydligt vanligare bland kvinnor och lågutbildade (Se figur 10.2 på sid 100 i Miljöhälsorapport 2009). Därför blir frågan om kemikalielagstiftningen även en fråga om jämställdhet och klass. Regelverken borde utgå ifrån att fler grupper ska kunna arbeta. Ta bort lagstiftningens uppdelning mellan arbetare och vanliga människor!

/Mattias

Astmatiker och kemikalier på jobbet (del 2)

/ mattiasoberg

Alla anställda i Sverige har rätt till en bra arbetsmiljö enligt arbetsmiljölagen. Det borde rimligen gälla även personer med astma, men de är i praktiken undantagna när det gäller irriterande ämnen. I en ny avhandling från Karolinska Institutet presenterar doktoranden Mia Johansson flera studier om riskbedömning, kemikalier och astma. Jag har varit Mias handledare och i förra inlägget beskev jag hur vi kunnat visa att många riskbedömare struntar i att ta med information om astmatiker. Detta sker trots att det finns studier av astmatiker, som frivilligt låtit sig exponeras för att hjälpa forskningen framåt och på sikt skapa en bättre miljö. Jag tycker att insatsen från dessa försökspersoner är värd att tas på större allvar.

asthma-work (1)

Hur viktigt frågan om astmatiker är beror naturligtvis på om de är känsligare och i så fall hur mycket känsligare. En vanlig uppfattning är att skillnaderna när det gäller irritation är försumbara. Visst kan astmatiker reagera kraftigare, men många forskare anser att det krävs lika hög koncentration oavsett om man har astma eller inte. För att ta reda på hur det verkligen förhåller sig behöver man testa astmatiker och friska försökspersoner vid exakt samma förhållanden.

I en ny studie, som publicerats i senaste numret av den ansedda tidskriften Critical Reviews of Toxicology, har vi sammanställt alla studier vi hittat där man jämfört astmatiker med friska försökspersoner. Vi kan visa att astmatiker i många fall får besvär från luftvägarna vid lägre koncentrationer än friska försökspersoner. Vi såg detta tydligt för 8 av totalt 19 undersökta kemikalier. Vi gick också vidare för att i detalj studera dos-responssambanden. Vår slutsats är att skillnaden som mest var ungefär tio gånger. Det vill säga att astmatiker fick luftvägsbesvär vid tio gånger lägre koncentration. För de flesta ämnen saknas data från astmatiker. Har man bara testat friska personer behövs alltså en extra säkerhetsmarginal på tio om man vill skydda även astmatiker. Idag rekommenderar EU:s kemikaliemyndighet en marginal på fem. Våra nya data visar att säkerhetsmarginalen skulle behöva fördubblas för irriterande luftburna kemikalier. Ping: Arbetsmiljöverket och Kemikalieinspektionen.

Vi vet nu att tillgängliga studier på astmatiker inte används (del 1) trots att astmatiker är känsligare (del 2). Frågan som återstår är om dagens gränsvärden ändå klarar av att skydda astmatiker från koncentrationer där vi i experiment ser att astmatiker får problem med luftvägarna. Nästa vecka tittar jag närmare på just detta.

/Mattias