För ett par år sedan var jag inbjuden som expert till en amerikansk myndighet som arbetar med beredskap för kemiska attacker och olyckor. I handbagaget låg tjocka dokument om stridsgaser och andra extremt giftiga ämnen som VX, fosgen och fluorvätesyra. När man reser till USA och ska gå igenom passkontrollen får man ju alltid svara på ett par frågor av typen – Vad jobbar du med?

”Why are you travelling to the USA?”

”I am participating in a scientific meeting”

”What is the meeting about?”

(Här började jag svettas lite. Hade på känn kemiska vapen inte var ett bra svar)

”It’s about chemical safety, sir”

Kanske var det hänvisningen till “säkerhet” som öppnade dörren.

Sämre gick det nyligen för en kollega som forskar på kemikalier och cellkärnans receptorer. Hon svarade kort och gott att hon arbetar med “kemikalier”. Det resulterade i timmes väntan i gränsmyndighetens förvar eftersom amerikanarna ville ha tid för en extra kontroll. Ordet kemikalier väcker tydligen misstänksamhet. Samtidigt var det kanske tur att hon inte nämnde “nuclear receptors” 🙂

Även i Sverige finns en utbredd misstänksamhet mot kemikalier. Vissa kallar det kemofobi. En del hävdar att själva ordet kemofobi skapats i ett försök att förringa faran med kemikalier och håna miljörörelsen. Det är inte helt osannolikt, men nog finns det ett korn av sanning när vi möter människor som vill köpa varor ”fria från kemikalier” och i tidningsrubriker om att ”farliga kemikalier” hittats i våra hem när det handlar om låga nivåer av relativt ofarliga ämnen på väg att fasas ut. Wikipedia har en läsvärd artikel om kemofobi, som ger en bra förståelse om vad ordet betyder och hur det har använts. Samtidigt finns betydande fördelar med viss kemofobi. Att människor känner oro även för små risker betyder inte att vi som samhälle bör tillåta dessa risker. På befolkningsnivå kan de ha en betydande effekt. Utfasningen av kemikalier som har oönskade egenskaper är i grunden ett tecken på att utvecklingen går framåt. Man kan till och med hävda att många av våra viktigaste regelverk aldrig hade kommit till stånd om det inte varit för den oro som K-ordet skapar.

På senare tid har jag observerat något som kan kallas kemofobifobi. Senast såg jag det i ett inlägg från Agnes Wold, välkänd och debattglad professor från Göteborgs universitet. Hon är kritisk mot universitetens informationsavdelningar som hon menar är ”spridare av skräck” och ”krösamajor”, när de berättar om nya studier kring kemikalier och hälsa. Mammor ska besparas information och debatt kring kemikalier för att inte skrämmas upp i onödan. Av någon anledning är det alltid kvinnor som ska skyddas från dessa känslostormar och lurande skuldkänslor.

Både kemofobi och kemofobifobi har dock drag av att ny kunskap inte behövs. I det förra fallet räcker det att peka ut kemikalier i allmänhet och i det senare om att undvika att tala om exponering och risker. Sanningen är att det finns väldigt få enkla och generella svar när det gäller kemikalier. Därför behöver vi fortsatt satsa på utbildning och forskning inom kemi och toxikologi. Då lägger vi grund för nya kemiska innovationer och ett hållbart samhälle och ges möjlighet att föra samtal om både möjligheter och risker med kemikalier.

Kunskap om kemi behöver komma ut på många olika sätt. Här är några goda exempel från veckan som kommer:

16 oktober. Över 800 deltagare varav de flesta ungdomar besöker Aula Medica på Karolinska Institutet i Solna för att lyssna till och mingla med forskare, studenter och personer som jobbar med kemikalier, miljö och hållbar utveckling.

17-18 oktober. Kemikaliedagarna i Göteborg. Jag är där och ska bland annat debattera kemikaliefrågor med Dr Emma Frans. Hoppas vi ses där!

19-20 oktober. Kemins Dag. 110 000 barn och unga kommer genomföra samma Kemins Dags-experimentet på ungefär 1 000 skolor och 12 science centers. Kul och lärorikt!

/Mattias