Styr forskarnas förutfattade mening resultatet?

Experter kommer ibland till helt olika slutsatser trots att de tittar på samma data. Hormonstörande ämnen är inget undantag. Några menar att man ofta har effekter vid mycket låga doser medan andra menar att det mycket sällan går att bevisa dessa lågdos-effekter.

Ett av de mest studerade ämnena när det gäller effekter vid låga doser är bisfenol-A (BPA). Ämnet är hormonstörande, men forskarna är oense om det även kan orsaka effekter vid mycket låga doser? För att klargöra fakta satsade amerikanska myndigheter på en stor djurstudie. Försöket pågick i två år och kallades för CLARITY-BPA. I studien fick råttor flera olika doser av BPA från mycket låga 2,5 till rejält höga 25000 μg / kg / dag.

Två olika tolkningar

Två forskargrupper har nu tittat på exakt samma data och de kommer till diametralt motsatta slutsatser.

Grupp A skriver följande (min fria översättning): ”Vi drar slutsatsen att CLARITY-BPA ger bevis för att exponering för låga doser av BPA ger markanta negativa effekter. Faktum är att det största antalet effekter observerades i doser som var 20000 gånger lägre än den nuvarande ‘säkra’ BPA-dosen för människor.”

Grupp B skriver i sin slutsats: ”I vår analys av CLARITY-BPA fann vi mycket få belägg för effekter som bara syns vid låga doser.”

Forskarna i Grupp A säger alltså att data visar på tydliga effekter som bara ses vid låga doser, medan forskarna i grupp B menar att man nu äntligen kan slå fast att det inte finns några bevis för lågdos-effekter.

Vetenskap eller fördomar?

Jag ser två tydliga skillnader mellan dessa grupper av forskare. Den ena skillnaden handlar om val av statistisk metod och vetenskapsteori. De är oense om vad som krävs för att man ska kunna dra slutsatser utifrån ett experiment. Grupp A lyfter fram skillnaden mellan lågdos-gruppen och kontrollen, medan grupp B menar utifrån en annan analys att dessa skillnader lika gärna kan bero på slumpmässiga fluktuationer. Men det finns ytterligare en viktig faktor där forskarna i grupp A och B skiljer sig åt, nämligen deras förutfattade meningar. I grupp A ingår personer, som länge rapporterat om lågdoseffekter och hormonstörande ämnen. I grupp B ingår istället forskare som tidigare argumenterat för att de flesta fall av lågdos-effekter beror på övertolkning av data.

Det är ett kontroversiellt påstående när jag påstår att det ofta räcker att läsa vem som skrivit artikeln för att veta resultatet. Det är dessutom ett påstående som skulle kunna utnyttjas av de som vill minska betydelsen av och resurserna till miljöforskningen. Vem behöver forskning, om man vet resultaten på förhand? Mot detta ignoranta förhållningssätt som oftast används av de som inte vill införa hårdare miljöregler (jmf president Trump) bör man ställa portalfiguren inom epidemiologisk bevisvärdering Sir Bradford Hill som menade att vetenskapliga svårigheter inte får hindra oss från att fatta beslut (se bild). ”Allt vetenskapligt arbete är ofullständigt – oavsett om det är observationsstudier eller experiment. Allt vetenskapligt arbete är tvingat att bli kullkastat eller modifierat av ny kunskap. Det ger oss dock inte en frihet att ignorera kunskapen vi redan har eller skjuta upp handlingarna som kunskapen tycks kräva vid en given tidpunkt” . Några hundra år av vetenskaplig erfarenhet har i alla fall lärt oss att okunskap och vetenskapsförakt leder till långt större lidande än en och annan felaktig slutsats.

bradford-hill-quote

Bejaka skillnaderna och osäkerheten

Jag skulle vilja föreslå två åtgärder som delvis skulle kunna bidra till att överbrygga problemen och i bästa fall även föra forskningen framåt.

För det första behöver vi forum för möten mellan olika grupperingar av forskare. Låt oss systematiskt hitta de vetenskapliga frågor där det finns olika tolkningar och sortera ut frågor där vi är överens. Bejaka skillnaderna!

För det andra vill jag uppmuntra oss forskare att redovisa resultat med olika statistiska metoder och acceptera att man ibland kommer se olika saker beroende på vilken metod som används. Bejaka osäkerheten! Nackdelen är såklart att vi inte kan dra tvärsäkra slutsatser, men fördelen är att vi får en tydligare medvetenhet om metodikens betydelse och slipper fastna i invanda tankebanor.

En ganska ny text som fördjupar tankarna kring våra möjligheter att dra slutsatser publicerades nyligen av Wasserstein et al. (2019), med den något provocerande titeln ”Moving to a World Beyond “p < 0.05”.

/Mattias.

Riskbedömning bara för unga, friska män!?

När jag studerar riskbedömning av kemikalier i arbetsmiljön ser det ut som om kvinnor under graviditet samt stora grupper av personer med vanliga kroniska sjukdomar är undantagna. Kan det vara så att bedömningarna fokucerar på att skydda unga, friska män? När jag fick möjlighet att gästblogga i Sveriges främsta blogg för arbetsmiljö (AMM-bloggen) kändes valet av ämne självklart. Det skadar nog inte att publicera texten även här på Toxicolour.

youngman

Sverige, liksom övriga Europa, står inför en åldrande befolkning och vi har behov av ett längre arbetsliv, där män och kvinnor kan delta på lika villkor. En större del av befolkningen behöver delta i arbetskraften om vi ska ha råd med välfärden. Trots detta, verkar riskbedömningar av kemikalier på arbetsplatser vara anpassat till normen att en arbetstagare har god hälsa och saknar möjlighet att bli gravid. Både lagstiftning och riktlinjer för riskbedömning gör antagandet att arbetstagare inte är lika känsliga som befolkningen i sin helhet.

Man delar in befolkningen i ”arbetande befolkning” och ”allmän befolkning”. I EU:s kemikalielagstiftning REACH antas arbetare vara hälften så känsliga som befolkningen i övrigt. Anledningen är att man antar att barn och äldre inte arbetar samt att sjuka personer inte heller finns på arbetsmarknaden. Men stämmer det verkligen idag? Många folksjukdomar som kan påverkas av kemikalier är vanliga också i den arbetande delen av befolkningen och ökar i vanlighet ju äldre befolkningen blir. Med medicinering och hälsokontroller klarar vi att arbeta trots olika åkommor.

Ett exempel är astma. I en serie vetenskapliga artiklar studerade vi hur man hanterar astmatiker i riskbedömningen av irriterande ämnen. Vi utgick från ett antal välkända industrikemikalier där forskare testat känsligheten hos astmatiker och vi kunde visa att riskbedömningar som riktar sig till arbetare sällan tar med information om astmatikers känslighet även i de fall då det finns bra data. Man utgår helt enkelt ifrån att astmatiker inte ska arbeta på platser där det kan förekomma irriterande ämnen. Flera av dagens gränsvärden ligger också nära och i vissa fall över de nivåer där vi vet att astmatiker får problem med andningen. Svaveldioxid är ett sådant exempel. Våra beräkningar visar att astmatiker ofta får problem med andningen vid koncentrationer som är tio gånger lägre än helt friska försökspersoner.

Astma är en relativt vanlig sjukdom, men det är betydligt vanligare bland kvinnor än bland män. Därför blir frågan om kemikalielagstiftningen även en fråga om jämställdhet mellan män och kvinnor. Vilket leder mig in på ett annat exempel – risker med kemikalier under graviditet.

Uppdelningen i arbetare och övrig befolkning påverkar också synen på arbete under graviditet. Många kemikalier kan innebära en risk för påverkan under fosterutvecklingen. Ett exempel är Bisfenol A. Ämnet används på många arbetsplatser för att tillverka polykarbonat- och epoxyplast. Det dyker upp i förpackningar, tandfyllnadsmaterial, termopapper, lim och vid renovering av avloppsrör. Sedan januari 2017 finns ämnet med på EUs lista över särskilt farliga ämnen eftersom man misstänker att det kan störa fosterutvecklingen. För några dagar sedan blev ämnet dessutom klassat som hormonstörande.

EUs kommitté för riskbedömning (RAC) angav för ett par år sedan att en daglig exponering under fyra mikrogram per kilo kroppsvikt inte innebär en förhöjd risk för fosterpåverkan (läs utvärderingen här och kolla tabell på sid 20). Men samtidigt meddelade man att en ”arbetande” kvinna klarar dubbla dosen per dag utan risk för samma fosterpåverkan eftersom små barn och foster ju inte tillhör den arbetande gruppen. Resonemanget saknar både rim och reson. Varken kemikalier eller foster bryr sig ju om huruvida exponeringen sker under mammans arbetstid eller fritid. Vi vet också att nästa alla kvinnor arbetar under hela eller stora delar av graviditeten.

Jag tycker att regelverken bör utgå ifrån att alla som arbetar ska ha rätt till hälsosamma arbetsplatser. Därför tycker jag vi bör ta bort lagstiftningens generella uppdelning mellan arbetare och vanliga människor när det gäller individuella skillnader i känslighet. Människor är olika även när de jobbar!

/Mattias

PS. Länkar till våra fosrkningsartiklar om astmatiker:

How are asthmatics included in the derivation of guideline values for emergency planning and response?

Evaluation of the experimental basis for assessment factors to protect individuals with asthma from health effects during short-term exposure to airborne chemicals

Does industry take the susceptible subpopulation of asthmatic individuals into consideration when setting derived no-effect levels?

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Förtroendekris när det säkra blir osäkert

På 1970-talet skanderade miljörörelsen ”Fy, fy, fy, för avgaser och bly!”. Myndigheternas experter kom med lugnande besked: Exponeringen utgör ingen hälsorisk! Trots detta förbjöds blyad bensin och halterna av bly i blodet är idag en tiondel. Samtidigt visar dagens forskning att riskerna för försämrad intelligens hos barn var betydande vi gårdagens nivåer [Fakta om risker med bly].

Mönstret håller tyvärr i sig. Idag ligger fokus på hormonstörande ämnen, och Bisfenol A diskuteras som ett möjligt hot mot människors hälsa. Ingen kan ha missat att miljörörelsen kämpar hårt för att begränsa Bisfenol A (läs t.ex. Johanna Sandahl, Naturskydds­föreningen, och Annie Lööfs (C) på DN-debatt 2 juni 2015). Bisfenol är ”Helt ofarligt vid ett dagligt intag under 50 mikrogram per kg kroppvikt”, slår EU:s livsmedelsmyndighet (EFSA) fast, vilket upprepas av de svenska kollegorna på Livsmedelsverket. Så ändrar plötsligt EFSA sin bedömning. Nu anses 4 mikrogram vara en säker nivå. Här kan du läsa EFSA:s pressrelease.

Jag arbetar som forskare på Swetox, ett nystartat svenskt forskningsnätverk för en kemikaliesäker värld. Mitt forskningsområde är Riskbedömningsprocessen. I teorin bör myndigheter och företag alltid väga in osäkerhet i sin bedömning. Är osäkerheten stor ska säkerhetsmarginalen vara större. När kunskapen ökar, bör man däremot kunna precisera bedömningen och eventuellt tillåta lite mer. Det är som vid bilkörning; När håller du högst hastighet, i dimma eller vid klart väder?

Det finns naturligtvis en rad kloka orsaker till att man ändrar en bedömning. Vi lär oss mer om hur kemikalier påverkar hälsan och vi accepterar allt mindre risker. Men när ny kunskap alltid leder till att riktvärden sänks eroderar tilliten för våra expertmyndigheter, vilket leder till att vi som individer och samhälle får svårare skilja på verkliga faror och fria fantasier. Jag är övertygad om att om man kombinerar försiktighet med en öppen redovisning av osäkerheten så skapas en stabilitet och tillit som gynnar samhället långsiktigt.

PS. Vill du få en introduktion till BPA-debatten? Kolla Konsumentdrevet! De besökte mig hösten 2014 på Swetox, Södertälje. Spola 15 min in i klippet.