Sinar hjärnmalmen på Karolinska Institutet?

Sveriges framgång bygger i hög grad på hög utbildningsnivå. Vi har flera världsledande företag vars hela existens vilar på kunskapsdriven innovation, det gäller inte minst Läkemedel och Life Science. Under 2018 exporterades läkemedel från Sverige till ett värde av 82 miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas att Sverige under samma period exponerarar järn och stål för 66 miljarder (statistik från SCB).

Det finns dock en avgörande skillnad mellan järnmalm och hjärnmalm. Medan järn går att hämta upp ur gruvor, så består hjärnmalmen av talangfulla studenter. Precis som att järnmalmen behöver bearbetas för att bli högklassigt stål måste talangfulla studenter utbildas och klara sin doktorsexamen.

Karolinska Institutet (KI) har varit en av Europas viktigaste platser för forskning och forskarutbildning under många år. Men under förra året verkar något ha förändrats – antalet nya doktorander störtdyker. Enligt KI:s årsredovisning från 2019 har antalet nyregistreringar minskat med nästan 25%! Det är enligt mig jämförbart med att orderingången till LKAB skulle minska med 25%, med den skillnaden att järnmalmen ligger kvar i berggrunden, medan de talangfulla studenterna lätt flyttar vidare till andra länder och lärosäten. De studenter som 2019 inte fick möjlighet på KI tillhör europas smartaste individer. De har ambitionen och potentialen att starta nya företag, skapa nya innovationer och bota sjukdomar i framtiden.

Det finns personer, även vid KI, som tycker att Sverige utbildar för många forskare och aktivt vill minska antalet. Jag anser att de har fel. En kunskapsnation behöver kunskap. Kunskap är dessutom inte en ändlig resurs utan växer i kvantitet och kvalitet när den delas. Det finns naturligtvis ekonomiska begränsningar för hur många vi kan utbilda, men att skära bort de allra bästa studenterna framstår som ren kapitalförstöring.

KI_PhDstud

Antalet nyregistrerade doktorander vid KI. Data 2010-2016 från SCB och från 2017-2019 från KI:s egen årsredovisning.

Vad får det då för konsekvenser att KI minskar antalet doktorander? KI har länge utbildat 35-40% av alla forskare inom medicin. En möjlighet är såklart att andra lärosäten nu succesivt tar över KI:s centrala roll. Enligt vad jag hör bland kollegor från olika delar av Sverige finns en vikande trend även på andra universitet, dock inte lika drastisk som på KI. Ett exempel är att även den medicinska fakulteten vid Uppsala Universitet rapporterar en minskning.

Det minskande antalet nya doktorander får också direkta konsekvenser för utbildningarna vid KI. Antalet kurser bantas och mindre utbildningsprogeram läggs ner. Ett exempel är att KI nu lägger ner forskarutbildningsprogrammet Miljöfaktorer och hälsa. Antalet studenter blev så få att de som är kvar hänvisas till enstaka kurser eller råds att leta efter möjligheter på andra universitet. Färre doktorander leder också till sämre möjligheter för yngre forskare att göra karriär då handledning av doktorander är ett viktigt mått på utveckling.

Det finns flera orsaker till att antalet nya doktorander nu minskar. Dessa faktorer är till stor del strukturella. Det har på kort tid blivit mycket dyrare att utbilda doktorander. Stipendium och utbildningsbidrag finns inte kvar. Idag betalas istället full lön och arbetsgivaravgifter från första dagen. KI har helt enkelt inte råd att anställa lika många eftersom anslagen inte ökat. Vad som däremot ökat är byråkratin kring antagningar och uppföljningar. Möjligheten att provanställa har försvunnit samtidigt som ansvaret på handledaren ökat när det gäller att avhandlingen ska bli klar inom fyra år. Till detta kommer olika strategiska val från den lokala ledningen. Nästan alla doktorander vid KI betalas av enskilda forskargrupper via externa projektanslag. Antalet centralt finansierade doktorander motsvarar bara cirka 10% av det totala antalet heltidstjänster per år. Därtill fyller kinesiska staten på med 5-6% kinesiska stipendiater, varav flertalet återvänder till Kina efter utbildningen. De övriga doktoranstjänsterna betalas alltså i huvudsak av enskilda forskare och det är här minskningen sker.

Är man intresserad av Sveriges framtid gäller det att hålla koll på nyckeltalen i alla delar av ekonomin. Fler borde följa utvecklingen på våra ledande universitet och oroas om hjärnmalmen plötsligt sinar inom Life Science – ett av våra viktigaste exportområden.

/Mattias

Disclaimer: Åsikterna som presenteras representerar inte Karolinska Institutet.