Hur många timmar tittar du på en skärm varje dag? Surfplattan, telefonen, TV-apparaten, kameran, datorn, reklamskylten, displayen i hissen. De finns överallt och tiden vi tittar på skärmarna orsakar en hel del friktion mellan människor. Enligt en undersökning uppger fyra av tio föräldrar att de varje vecka har konflikter med sina barn kring reglerna för deras skärmtid.

Samtidigt ska till och med förskolebarn aktivt förses med fler skärmar enligt politiska beslut. ”Det säger sig nästan själv att det här är oerhört viktigt för ett framtida yrkesliv”, säger skolminister Anna Ekström (S) när regeringen driver på för att förskolor och skolor ska ha mer skärmbaserad undervisning.

Men den här texten handlar inte om tidsplanering eller pedagogik, istället ställer den frågan om vilka kemikalier som gör att du kan läsa den här texten eller istället se en film. Vad är det för kemikalier som finns i skärmen? Kan dessa s.k. flytande kristaller ta sig ut i miljön? Och har de egenskaper som skulle kunna göra att de kan hota vår hälsa?

LCD står för liquid crystal display, dvs. skärmar med flytande kristaller. Flytande kristaller är ämnen som både är flytande och fasta. (Ja, i skolan lurar vi barnen att det bara finns tre aggregationstillstånd och de flesta lever hela livet lyckligt ovetande om denna villfarelse). De ofta långsmala molekylerna som bildar flytande kristaller kan röra sig relativt fritt, men ordnar sig samtidigt i tydliga strukturer. De är dessutom påverkbara och med hjälp av elektriska fält kan man styra deras positioner och få dem att återge olika färger. Ena sekunden formar de en text medan de nästa sekund växlar om till en bild. Trots att vi alla använder skärmar dagligen vet varken vi eller våra myndigheter särskilt mycket om den bakomliggande kemin.

En rapport från 2018 beräknar att det på ett år tillverkas LCD-skärmar motsvarande 198 miljoner kvadratmeter (referens i Su et al., 2019). Det är en yta något större än Stockholm. I samma takt som nya skärmar tas i bruk slängs de gamla, vilket leder till enorma mängder av e-skrot runt om i världen. Men vilka är de och vart tar de flytande kristallerna vägen?

Tänk dig filmen Jurassic Park. I Steven Spielbergs tappning besöker några forskare en temapark på en ö, som är bebodd av dinosaurier skapade av förhistorisk DNA. Medan parkens mastermind, miljardären John Hammond (spelad av Richard Attenborough), försäkrar alla att anläggningen är säker, upptäcker besökarna snart att de våldsamma rovdjuren tar sig ut och går på jakt.

Vad händer om de hemliga kemikalierna i våra LCD-skärmar är potentiella miljögifter som redan finns i luften vi andas? Jurassic Park hade premiär 1993. Ungefär samtidigt började LCD-skärmarna sitt intåg på elektronikmarknaden.

Bakom alla våra skärmar finns några av världens skickligaste kemister och fysiker. Genom att ta fram nya typer av kemikalier, skapar man allt bättre tekniska egenskaper. Exakt hur ämnena ser ut vet ofta bara företagen, men den kemiska strukturen påverkar även om ämnet får andra egenskaper, som kan vara farliga i miljön. Ibland uppstår även egenskaper som låg nedbrytbarhet (persistens) och förmåga att ansamlas i levande organismer (bioackumulerbarhet). Men så länge ämnet inte kommer ut i miljön kan vi ju alla vara trygga resonerar den högteknologiska industrin.

En ny studie, som har potential att skaka om elektronikbranschen, publicerades nyligen i den ansedda vetenskapliga tidskriften PNAS (Su et al., 2019). Där beskriver kinesiska, kanadensiska och amerikanska forskare jakten på LCD-skärmarnas hemliga innehåll. Man har hittills avslöjat 362 olika ämnen och av dessa hade fler än 90% miljöfarliga egenskaper. 87 stycken visade en tydlig potential att kunna bli miljögifter. Men hur farliga de är vet ingen utanför de tillverkande företagen. De har aldrig hälsoriskbedömts offentligt. De enkla toxikologiska tester som redovisas i den nya vetenskapliga studien visar att flera av kemikalierna kan påverka viktiga system i odlade celler på liknande sätt som dioxin och andra välkända miljögifter. Vissa av dem är dessutom, i andra sammanhang, klassificerade som skadliga för fosterutveckling och fertilitet (se extramaterial nedan).

För att ta reda på om ämnena finns i miljön gick forskarna vidare och tog ett antal dammprover runt om i den kinesiska staden Nanjing. Sedan tidigare vet vi att ämnen som bromerade flamskyddsmedel kan läcka ut från produkter och spåras i vanligt hushållsdamm och nu använde forskarna samma analysteknik för att leta efter spår av flytande kristaller. Man samlade damm från lägenheter och hotell, men också från platser med extra många skärmar, som laboratorier och platser där man sköter underhåll av datorer.

Resultatet visar för första gången att ämnena, som borde sitta fast i LCD-skärmarna, hittades överallt. Högst halter på platser med många skärmar lägre halter i kök och sovrum. Koncentrationen var i många fall jämförbara med halterna av bromerade flamskyddsmedel. En del av de ämnen forskarna hittade på alla undersökta platser tillhör den mycket stora och ökända gruppen fluorerade organiska ämnen med lång hållbarhet i miljön.

Tillverkningen av LCD-skärmar omgärdas av mycket hemlighetsmakeri. Tillverkningen sker i stort sätt uteslutande i Kina, och till viss del i Japan och Sydkorea. Det gör att ämnena inte automatiskt omfattas av den europeiska kemikalielagstiftningen REACH. Genom att industrin hela tiden skapar nya varianter och blandningar är det dessutom nästan omöjligt att veta vilka kemikalier vi får in via vår elektronik och vilka eventuella hälsorisker det kan innebära. Enligt lagen ska vi konsumenter ha rätt att få reda på om våra produkter innehåller särskilt farliga kemikalier, men det är såklart svårt att tillämpa informationskrav på hemliga ämnen.

Nästa gång du ser en film på din mobil eller skrollar fram texten på en intressant blogg, tänk då på att under glaset pågår redan Jurasic Park i nanoformat. Titta dig runt omkring. Hur många skärmar ser du? Om de flytande kristallerna redan tagit sig ut och redan finns i din kropp vet vi inte, eftersom ingen hittills letat efter dem.

/Mattias

Extramaterial:

Här (se bild) är några av de persistenta (P) och bioakumulerbara (B) LCD-kemikalier som identifierades i dammproverna. En av de fluorerade kemikalierna (LCM-12, CAS: 303186-20-1) förekom på alla undersökta platser och finns faktiskt registerad i EU:s kemikalieregister. Där är den klassificerad som (Repr 1B) vilket betyder att den ”Kan skada fertiliteten eller det ofödda barnet ”. Om detta ämne finns i skärmarna som säljs i Sverige är okänt och Kemikalieinspektionen har väldigt lite information om riskerna med flytande kristaller i elektroniken i vår vardag (Rapporten ”Kemiska ämnen i elektroniska komponenter, PM 3/12).